Vilken härlig dag det var idag. Kallt ute, jag glömde hatten, varmt i själen och ett stort hyllande till både damernas och herrarnas hockeylag. Jag tycker det känns riktigt kul att idrottsverige den här gången tog det som själklart att vi har bra idrottare av alla könen. Det är jag glad för.

På förmiddagen idag satt jag tillsammans med en andra jämställdhetsarbetare och funderade över varför det är så vanligt att kvinnor, i resonemang om jämställdhet, tycker så synd om oss män. Ni ska veta att det är väldigt vanligt. Nu när tjejer har bättre betyg i skolan, nu när vi pratar om att män ska ta ansvar för att motverka mäns våld mot kvinnor, så får vi ofta höra att det finns goda män också. Ni kanske såg på TV igår när Lill-Babs körde sin omedvetna drapa? Jag tror det finns många som tycker det är besvärligt att ifrågasätta den kategori av kön som annars har makten i de flesta sammanhang. De blandar samma den enskilde mannen med det manssamhälle vi inte vill ha. Många enskilda män har funderat mycket på och praktiskt också förändrat sig, men fortfarande är vi alldeles för få som är med i arbetat för att ”riva ner” patriarkatet.

Jag tror att mycket av detta beror på att jämställdhet har handlat så mycket om kvantitet. Halva makten och hela lönen, som det populärt har kallats. Vi har långt kvar dit.

Samtidigt är det många som känner att vi sysslat med jämställdhet så länge att de tror att vi redan är i det jämställda samhället. Bara för att vi formellt har kommit långt.

Vi som arbetar med jämställdhet arbetar ju också för att förändra traditionella förväntningar på vad kön ska få utföra för uppgifter. Det kan för många upplevas som lite hotfullt. På fullt allvar har jag många gånger fått frågan om vad som kommer att hända med kärleken om vi raderar ut våra könsroller. Hallå…som ungdomarna brukar säga. De relationer som är jämställda håller mycket längre än dem som är o-jämställda. Oavsett vilket kön man lever tillsammans med.

Och så det där med Lindström och mejlskrivandet från flera sossar. Det kanske ändå inte var så kul dag idag, för nu finns det fler sossar som skrivit taskiga saker. Kan det vara så att det även bland sossar finns tankar om att vi haft makten för länge. Varför skulle de annars göra sådana här självmål hela tiden? Jag tänker nu på den nidbild på Reinfeldt som några SSU-are publicerat på sin blogg. Jag kommer ihåg när det spreds sådana här bilder på Palme för dryga 20 år sedan. Då hoppades jag att aldrig mer få se sådana tasksparkar i politiken. Så jag håller nog med dig Gunnel (som kommenterade mitt inlägg från igår) Vi vill inte ha sådana krafter i vårt parti.


Vi ses!


P.S. Märker ni att jag kortat ner mina bloggar? Det är för att det ska bli enklare att läsa för er och för att jag fått tips om det. Men någon gång per vecka kommer jag att skriva något som skulle kunna kallas för krönika. Det beror på att jag vill lära mig att skriva krönikor. D.S.


Jag bara längtar efter att vara lite mer positiv när jag sitter här och skriver för min blogg. Men hur lätt är det när det finns partivänner (ska jag verkligen kalla honom vän) som sitter och beter sig så omoraliskt som Mats Lindström på partikansliet i stora staden. Det är så trist att vi har folk inom vår egen rörelse som är så påverkad av den individualistiska stil som jag trodde bara borgare hade. Å andra sidan har jag nog anat att vi fått in en hel del folk också i vårt parti som inte har de grundläggande kunskaperna om vad en god socialdemokrat är. Det är som att en del människor tänker på partiarbete som en karriär i stället för ett solidaritetsarbete.

 

Jag undrar hur det kommit sig att så många inom vårt parti står så nära det borgerliga individualistiska tänkandet? Det är så lätt att komma tillbaka till tankarna jag bar de år som närmast följde efter att någon mördade Olof Palme. Partiet tog en otroligt snabb vändning åt höger efter Palmes död. Den var så tvär att jag inte orkade stanna kvar och kämpa, trots att jag visste att det fanns så många här i Örebro som bar på samma värderingar som jag. Men jag hade så bråttom ut till vänster då i slutet på 80-talet. Timbro och individualismen fick breda ut sig så mycket i vårt samhälle. SNS var ju nästan en källa för socialdemokratisk politik i början av 90-talet och än idag kan man se hur en del inom vårt parti tror att det är opartisk forskning som kommer från SNS och Timbro. Vet ni, i morse när jag satt och åt frukost på ett hotell i Stockholm fick jag se ett fotografi på en kvinna som är någon form av chef på Timbro. Bredvid fotografiet satt en lapp där hon uttalade sig om att vi idag inte sätter något värde på de som tillhörde hennes morfars och farmors generation. Dom som jobbade så hårt för att vi skulle bli en stor medelklass, var hennes förklaring. Hallå, tänkte jag då. Hur kan hon tro att hennes värderingar idag, som arbetar på Timbro, är till stöd för den arbetarklass som har kämpat så hårt för att vi ska ha det så bra idag. Eller tänker hon att vi ska tro att alla de som kämpade och slet med demokratins uppbyggnad ville ha det samhälle som vi har idag, där klassklyftorna är minst lika stora som då och där individualismen är allt starkare. Brukspatronen i Garphyttan var allt mer omhändertagande om sina arbetare i början av detta sekel än vilken storföretagare idag som helst. Idag finns det knappt en synbar ägare, bara en massa VD:ar med fantasisummor till lön.

 

Nåja jag ska inte bara se det tråkiga. Jag har ju arbetat vidare med vårt betänkande från delegationen för jämställdhet i förskolan. Just nu har jag kommit igenom ett avsnitt om värdegrunden. Det finns ett så härligt uttryck som jag håller på att smälta in i min socialistiska tanke. Den demokratiska värdegrundsfundamentalismen. Sug på det uttrycket en stund. Demokratisk värdegrund handlar om att respektera de grundläggande värden som vi finner i de flesta konventioner från FN. Alla människors lika värde. Att också respektera att människor har olika åsikter och att låta dem komma till tals med dem. Det är ju faktiskt inte de människor som bär på onda uppfattningar som är värst, det som är värst är de som bär på goda uppfattningar och inte uttrycker dem. Det är därför jag fortfarande kan säga att jag är en stolt sosse. Jag har engagerat mig i det parti som jag menar har den bredaste solidaritetstanken, som bygger på socialism och feminism. Det vill jag att alla som finns i det här partiet ska arbeta för. Skönt att Mats Lindström slutade som partistrateg, eller vad han nu gjorde. Men låt honom nu fundera igenom om han är den goda socialdemokrat vi vill ha i partiet och låt honom få en chans att komma tillbaka och arbeta tillsammans med oss andra.

 

Och så är det väl härligt med OS i år. Det är nästan så jag drabbas av den nationalistiska yran. I alla fall är jag nordist och ser fram mot den enormt spännande hockefinalen på söndag. Finland – Sverige. Och vad händer med damhockeyn i framtiden i vårt land?

Föresten har ni tänkt på att om det inte funnits kvinnor och några män i historien som kämpat så hårt för jämställdhet så hade vi inte haft så många medaljer till Sverige. Det är väl majoritet av kvinnor, eller hur är det, bland dem som tagit medalj?

Visst är frågan om jämställdhet partiövergripande. Ja, så pass övergripande att det inte alls är konstigt att det bildats ett parti som kallar sig för Feministiskt initiativ. Och ni ska veta att jag faktiskt bär på en hel del stolthet, efter att jag för några dagar sedan fick en fråga om jag ville vara en av de namn som finns på deras riksdagslista.

 

Feminismen är ju grunden för det jämställdhetsarbete jag tycker är så viktigt. Med den feministiska kvinnorörelsen som politisk kraft kom allt mer kvinnor in i politiska församlingar. Men det var så sent som 1921 som de första kvinnorna fick väljas in i riksdagen. Den frisinnade kvinnan Kerstin Hesselgren var en av dem. Hon som när partiet splittrades också blev den första kvinna som var politisk vilde i riksdagen. Hon tyckte att Folkpartiet just då var alldeles för borgerligt. Med kvinnor i politiken kom allt mer kvinnor in i allt högre utbildningssammanhang och den feministiska forskningen satte fart. Idag kallas den också för genusforskning och har blivit väldigt bred. Att det nu också bildas ett feministiskt parti är inte allt konstigt då vi andra har varit allt för dåliga på att sätta in de feministiska frågorna i alla politiska sammanhang.

 

Men min huvudsakliga orsak till att tacka nej till en riksdagsnominering för ”Fi!” är att jag känner redan nu att det är svårt att ena feminister från olika klassiskt ideologiska sammanhang. Själv är jag ju demokratisk socialist och vill gärna se klass, kön och etnicitet som olika maktaspekter som jag vill ta hänsyn till i mitt politiska värv.

Hur ska det tas tillvara i ett rent feministiskt parti? Ja det kommer de säkert lösa på något vis och det ska bli lika spännande att möta Fi! i valrörelsen som det blir att möta alla andra feminister för att ser hur vi tillsammans kan gå vidare med att föra jämställdhetsfrågan framåt.

 

När jag nu använder mig av ordet feminism så kanske du undrar hur radikalt det nu är? Vem som helst kallar sig ju feminist nu för tiden. Dessutom finns det en mängd av människor som blir arga när det hör ordet feminist. Ja vad kan det bero på när det inte handlar om något annat är rättvisa för alla?

Feminism står för att man ser en maktordning i samhället, i de sammanhang vi alla befinner oss i allt ifrån det mest privat till det mest offentliga i alla åldrar. Denna maktordning visar på att män och det maskulina tillerkänns större värde än kvinnor och det feminina. Det visar sig bl.a. i att kvinnor systematiskt har lägre lön än män, att kvinnor utsätts för mer sexuella trakasserier än män, att kvinnor i högre utsträckning utsätts för våld av män som i högre utsträckning utövar våld än vad kvinnor gör. Män utför dessutom mer våld gentemot andra män än vad kvinnor gör. När vi ser de maktordningen och vill förändra den. Ja, då är vi feminister. Svårare än så är det inte.

 

Så kampen den går vidare, den har bara börjat, men vi har ändå kommit långt!
Vi hörs

De senaste dagarna har det kommit en del påståenden och en del utfall i olika media om att det är viktigt att skilja på sak och person. Dels kom flera sådana påståenden efter partiledardebatten i TV4, där programledarna på slutet plockade fram hattar med partiledarnas namn. De närvarande partiledarena skulle som en slutkläm på debatten få säga något snällt om den vars namn de dragit i hatten. Det blev lite krystat, men ändå lite roligt.

Jag läste något liknande idag när Ola Ström i en hyllning till Inger Lundberg beskrev henne som snäll på sidan om politiken men skarp i debatten.

Jag frågar mig om detta att vara olika personer verkligen är en verklighet. Kan man verkligen skilja på sak och person? Ska man verkligen kunna det?

Jag mötte själv en massa förvåning när jag nyligen fick vara med i debatten i NA om jämställdheten. När jag i mina artiklar ville föra fram att mina politiska motståndare i vissa lägen (Folkpartiet) också kunde vara någon att samarbeta med, möttes jag av Anna Ågerfalk och Ola Ström med en mängd ord som hade till syfte att svärta ner min trovärdighet. Jag är ju sosse så inte vet jag så mycket om jämställdhet! Nej inte riktigt så hårt kanske, men det fanns  med en del raljerande uttryck som blir tråkiga om vi ska föra ett samtal, tycker jag.  Ola ville trycka dig mig för att jag varit Vänsterpartist, men också för att han anser att jag nu tillhöra segraren som skriver om historien. Detta när jag lyfte fram tidigare och nuvarande liberala jämställdhetsförespråkare. Anna kastade ur sig påstående som att det inte finns intresse för hos den socialdemokratiska ledningen för jämställdhetsfrågor, att partiet inte gjort något när det gäller jämställdhet eller att jag skulle vara enstaka entusiast.  Det senaste påminner om det som forskaren Berith Åhs brukar beteckna som en av de härskartekniker som män brukar utföra för att ignorera kvinnor i det politiska samtalet. Jag tänker då på förlöjligandet som strategi.

Jag tror egentligen inte att varken Ola eller Anna hade ambitionerna av att förlöjliga mig. Men det är bara dem som kan uttala sig om detta. Däremot tror jag att de är så inkörda i det nutida politiska tänkandet om debatterandet. Det känns som att alla ska efterlikna det dåliga TV-programmet ”Debatt”. Den där en mycket dålig programledare ser till att avbryta och tillåta att andra avbryter. Där endast ”dumma” argument tycks vara tillåtet. Debatt får man bara om man trycker till den andra, verkar vara idén. Det är roligare så, kanske många tycker. Men jag vet också att många inte alls tycker att det är varken roligt eller demokratiskt. Det var likadant på TV i morse. Sofia Larsen, riksdagsledamot från Örebro län och taleskvinna för skolfrågor, var i debatt med skolminister Ibrahim Baylan. Sofia har numera intagit samma attityd som hennes partiledare att inte i första hand prata om sin politik utan mer svärta ner och misskreditera den andre, med ett hårt och aggressivt språk. Inte med argument som handlar om vad en regering faktiskt kan göra utan mer att lägga in tolkningar som blir helt absurda. Till exempel verkade hon mena att socialdemokraterna med vilja försöker slå ut en femtedel av dem som går på det individuella programmet. Hallå vem är det som skriver historia då?

Nej, jag hoppas att valdebatten inte kommer att se ut så här. Jag vet inte om jag vill vara med om det. Men det kanske är det man måste välja om man vill vara med i den demokratiska processen. Vem vet? Kan någon hjälpa mig med svar.

Jag vet i alla fall att jag gör allt för att vara samma person i alla lägen just nu. Men däremot är jag övertygad om att jag inte är samma person som jag var för 10 år sedan. Jag har massor med mer kunskap och erfarenhet i mig nu än jag hade då och den vill jag i dialog med andra utveckla så att jag inte är densamma om 10 år som idag.


Ha det så bra!

Tack Kalle för att du har skrivit en kommentar om min kommentar om dig! Jag tog kanske i lite för hårt den där kvällen när jag hade sett på Reagera och du var med. Eller övertolkade jag kanske? Det som ligger bakom min reaktion är att jag så ofta jag hinner lyssnar på Lokalradion och ser på Tvärsnytt. Men oftast gör jag det via den enormt goda servicen som de båda har med sina webbsändningar. Jag kan lyssna och titta när jag kommer hem från Stockholm, eller när jag inte ens kommer hem. Tack för det Tvärsnytt och SR Örebro!

Lite då och då lyssnar jag naturligtvis också på Tyckarna. Och det är inte så sällan som jag blir ledsen av att några som kämpar för demokratin blir förlöjliga av några som vill att vi andra ska underhållas. Jag kanske är för seriös?

Jag kanske har något att vinna på att lyssna lite mer på Kalle Selander när han säger att det behövs lite mer karismatiska politiker? Men hur blir man det? I Reagera hörde jag Kalle uttrycka det som att politiken måste presenteras på ett roligt sätt. Det är så jag ofta upplever det, när en hel del av dem som arrangerar jämställdhetskonferenser tycker att de måste få med någon stand-up komiker eller något liknande för att det ska bli lite roligt. För mig är det lite som att säga att det vi gör är inte något roligt. Jag som tycker att jämställdhet är så himla roligt. Demokrati är inte roligt är ett budskap som så många sprider, som om den demokratiska processen måste vara en dokusåpa eller en komediserie på TV. (Ja, nu finns det en sådan också föresten.)

Men som Erik B Lövgren sa i fredags, vi måste bli mer positiva. Tack Kalle för att du kommenterade min kommentar. Även du vill ju att vi måste bli snällare och det tycker ju jag med. Jag ska under kommande valrörelse försöka att inte vara med i någon debatt. Jag ska bara vara med i de goda samtalen, så som jag försöker i den debatt jag haft med NA och folkpartisten Anna.

Och den där svagheten som också jag jobbar med är att jag fortfarande också har svårt för att inte "ta över". Jag har sett på många förskolor hur vi pojkar fostras in i att få ta ordet hela tiden. Nu har jag jobbat rätt så mycket med mig själv för att inte vara så maskulin. Den inövade maskuliniteten har många sidor som måste slipas ner. Och jag är på G!
Idag var Ann-Katrine och Magnus på ett universitet. Den här gången på Musikhögskolan

Kvinnor får inte samma chans till professorstitel och därmed också mindre i lön. Så som det ser ut på så många platser i vårt land inom nästan alla yrken. Tyst kunskap, starka traditioner och för lite pengar är inte så ovanlig bortförklaring till att kvinnor får sämre villkor än män, både från arbetsgivare och fackföreningar. Men visst är det konstigt att män inte vill säga nej till högre löner. Visst är det konstigt att män anser kvinnor så inkompetenta. Är det attityder eller är det värderingar som ligger bakom det här? Visst är det lustigt med förklaringen att konsulterna inte kunde förstå hela kulturen för att de inte fanns som professionella på musikhögskolan? Ja det var en av de ansvariga cheferna som sade så.

 

Ett nätverk för kvinnor skulle kunna leda någon stans? Jag tror att alla nätverk som skapas måste få stöd med en utbildning som har med genuskonstruktionen att göra. Det är så lätt att kvinnor kommer in i rädslan för att man ska skapa konflikt mellan män och kvinnor. Männen verkar inte vilja något annat än att försvara sin position och sin högre lön, även de andra männens högre löner. Kvinnor behöver lära sig att ta plats säger Staffan Scheja. Tänk att patriarkerna alltid vill lägga skulden på kvinnorna. Men någon man sade det som jag också brukar vilja lyfta fram. Att männen inte ser privilegiet i att vara man. Den som är överordnad ser inte sin överordning. Eller som det kinesiska ordspråket säger; Den sista att upptäcka oceanen är fisken.

 

För mig är det självklart att det är värderingar som ligger bakom att män får mer privilegier i vårt samhälle än kvinnor. Attityder är bara symptom på värderingar. Det finns i vårt samhälle en värdemätare som nästan alla bekänner sig till. Det är pengarna. Lönen är en måttstock på hur samhället värderar vårt arbete. De yrken som domineras av kvinnor har fortfarande runt 20 procent lägre lön än de yrken som domineras av män. Men inom många yrkesgrupper så kan det skilja nästan en hel månadslön för en undersköterska mellan män och kvinnor. En kvinna som var prefekt hade jämfört sin lön med en man som var prefekt, visserligen på en annan skola i en annan stad, men löneskillnaden för samma yrken var 12 400 kronor. Mannen tjänade mer.

 

Jag har varit lite orolig för att de här programmen ska leda till att arbetet med jämställdhet ändå inte leder någon stans. Efter de tidigare programmen har Ann-Katrine och Magnus varit så ledsna för att motståndet varit så stort att inget hänt. Men på Musikhögskolan verkade det hända något. Och jag tror också att på alla andra platser där konsulterna varit har det också hänt en hel del. Men det tar tid med jämställdhetsarbete. Det är så mycket värderingar som ska ifrågasättas, inte bara andras värderingar utan fram för allt den egna värderingen. Vad har jag för attityd i mötet och i tankarna om det andra könet? Hur kommer det sig att socialdemokratiska politiker och fackföreningskämpar kan försvara de orättvisa lönerna som finns i kommun och landsting mellan könen? Jag tror att det handlar om att många trots talet om jämställdhet inte törs gå till angrepp på de orättvisa könsstrukturer som lever kvar. Men jag hoppas att vi under nästa mandatperiod verkligen vill ta i de här frågorna. Borgarna kommer i alla fall inte att göra det.

 

Nästa vecka kommer det sista programmet i serien Jobba jämt, det ska handla om vården och könshierarkierna. Det ska vi se på, eller hur!!!

Idag har jag suttit i en bil hela dagen. Min son har arbetat en tid i Sälen och nu vill han komma hem. Det är fantastiskt skönt att sitta i en bil alldeles själv och sjunga så högt att halsen inte alls mår bra så här på kvällen. Kjell Höglund och Mats Ronander var mitt sällskap till Sälen. På hemvägen blev det inte så mycket sång av förklarliga skäl. ( Jag är rädd om sonen)

 

Jag lyssnade en del på nyheter också. Tänk att det ska vara så svårt för Leijonborg att någon från Regeringen gör något som är nödvändigt och bra. Jag undrar om vi inte värnar tryckfriheten alldeles för mycket. Vad är det som gör att just en liberal vill acceptera när nazister fortsätter att hetsa mot människor som inte är som nazister anser att man ska vara? För mig är liberaler några som arbetar för frihet. Jag undrar om jag med mina blå ögon skulle få existera i ett nazistiskt samhälle? Jag undrar om tryckfriheten får existera?

 

Sedan hörde jag att Östros inte gillar vad Ulvskog säger om att företagen inte vill investera för att de vill sänka möjligheterna för oss (socialdemokraterna) att vinna valet. Vilken värld befinner sig Östros i? Jag tycker inte det är så mycket konspirationsteori att tro att kapitalisterna vill ha en borgerlig regering och att de gör allt för att sänka trovärdigheten hos oss som tror på alla människors lika värde. Heja Ulvskog jag står på din sida.

OS på gång och ishockey startar på lördag för Sveriges del. Det ska bli riktigt spännande och se hur det går för tjejerna den här gången. Undrar varför det inte skrivs så mycket om det i våra tidningar och varför det inte är några trailers inför OS på TV där de visar tjejerna?

Nåväl, killarna från Lindesberg vann i alla fall mot GUIF i tisdags och det gillar jag. Jag har inte så stort idrottsintresse men det är fruktansvärt spännande att följa utvecklingen inom idrotter som manssamhället faktiskt har lite svårt för. Jag hör fortfarande kommentarer om att handboll är en tjejsport och att hockey inte är något för tjejer. Båda dessa kommentarer handlar om att göra ner tjejer och de värderingar som anses vara kvinnliga. I det ena fallet, handbollen för killar, är det att nedvärdera männen till det en man sägs inte vill vara. I det andra fallet, hockey för tjejer, nedvärderas tjejerna för att de inte är lika bra som killarna. (Tänk om det är lika bra som killarna. Förra OS tog tjejerna brons och männen slogs ut i gruppspelet Visst är det spännande att se hur strukturer som vill göra det maskulina större och bättre än det feminina? Och en hel del tragik är det också!





I kväll såg jag på TV igen. Först Reagera från Tvärsnytt och sedan på Jobba Jämt. Det där roliga jämställdhetsprogrammet med Magnus och Ann-Katrine, ni vet. För mig är det alltid roligt att följa vad som sker med mina genusglasögon på. Eller min genusimpregnerade hjärna ska jag nog kalla det. För det räcker inte med glasögon, det måste till värderingsförändringar. Och värderingsförändringar sker alltid i hjärnan.

 

Reagera först. Det är inte så kul det där programmet, när man ska plocka in män som vill ta så mycket plats. Jag förstår inte varför Kalle Selander ska vara med i alla sammanhang och ta över. Visst säger han en del saker som är bra, men oftast är han som så många anser att närkingen är. Han pratar om att politiker ska vara roliga. Men måste allt vara roligt? Han själv är väldigt tråkig i sin maskulina attityd där han inte alls vill släppa in de kvinnor som finns med i studion.

 

Jobba jämt handlade om Kapp Ahl som skulle få lite hjälp att göra sin butik i Göteborg lite mer vänlig för oss som vill se mer möjligheter för kvinnor och män som vill bryta könsgränserna. Ann-Karin och Magnus tyckte inte att de fick något gehör, och speakern i slutet på programmet sa att inget har hänt. Men jag undrar jag vad som sker om något år. Det verkade som om de ändå planterade en del spännande tankar hos personalen. Både när det gäller heltidstjänster och när det gäller att göra om butiken på ett mindre könssegregerat sätt. Men visst är det trist att det i kläderna måste stå att ett plagg är till för en tjej eller en kille. Varför kan inte föräldrarna själva få välja?

 

Men den här dagen började väldigt roligt. Jag var på en träff med ett företag här i sta´n som funderar på hur man ska vara ett verktyg i integrationen. Att tillsammans med kvinnor från olika länder skapa dialoger, utveckla företagande och skapa bredd i hur och varför kvinnor använder slöjor. Jag tycker det är spännande med tankar om slöjor och burkor som modeplagg. Visst finns det mängder av kvinnor i världen som arbetar hårt för att få slippa bära slöja eller annan huvudduk. Vi är många som ser denna slöja, burka eller alla olika namn den har, som en symbol för kvinnors förtryck. Men det finns också mängder av kvinnor som vill använda sig av dessa plagg för att de känner sig fria och för att de följer en tradition som de anser viktig. Integration handlar för mig om att vi möts i vårt samhälle utifrån den demokratiska värdegrund som är så viktig för oss alla. Det är spännande att fundera över om slöjan i sig är kvinnoförtryckande. Är den mer förtryckande än de plagg jag ser på min väg till jobbet varje morgon. Se bilden här nedanför.

 

Nej, jag tror att just nu ska vi lägga mycket mer av energin på att visa på hur genusordningen gör att mängder av kvinnor och män tvingas in i mönster som inte är bra för någon av oss. Det finns en könsmaktsordning i alla samhällen runt om oss som gör att män har mycket mer makt än vad kvinnor har. Det är maskulinitetens värderingar som gör att kvinnor tvingas bära olika plagg. Antingen ska plaggen vara till för att behaga mannen, eller så ska det vara där för att mannen inte ska behagas. Tänk om Kapp Ahl ville lyssna på Magnus när han i Jobba Jämt försökte förklara att klädmarknaden kan vara en väldigt bra aktör för att hjälpa oss att förändra könsmaktsordningen. Ja, att det till och med skulle kunna tjäna pengar på det, så att fler får jobb. Ja, chefen på KappAhl sa att det är anledningen till att det vill göra större vinster.

(Trot eller ej, men hon sade det)

Kvinnors val i vårt land



... så jag tog bort det som jag tidigare skrev. Det är det som finns i rubriken ovan. Jag har ännu inte lärt mig på riktigt hur man hanterar en blogg. Men det blir nog bättre med tiden ska ni se.

Tomas W.

 






Jag undrar om jag hade varit där jag är idag om samhället sett ut på samma sätt som nu när jag var ung? Det är med smärta jag sitter här idag. Denna fina vinterdag började jag med att läsa vår monopoltidning. Tänk att det finns bara en åsiktsmaskin i vårt län. Det är i den tidningen vi får så mycket funderingar över hur samhället ser ut. Det fanns speciellt en artikel som jag funderade över varför NA valt att göra så stor. Den som handlade om mannen som 96 gånger fått pengar från SJ för att tågen är för sena. Lösningen skulle vara att avskaffa monopolet SJ. Jag blir så trött på sådana lösningar. Det visar sig också i artikeln att mannen missade ett tåg när han skulle tillbaka till Örebro någonstans vid tvåtiden på dagen. Och han själv hade tydligen sagt att om han inte hade så flexibelt arbete skulle problemen vara ännu större.


Jag själv har pendlat mellan Örebro och Stockholm sedan sommaren 1999. Vad är det jag ser när jag står där på perrongen och när jag sitter på tågen. En mängd av män med flexibla jobb, ser jag. De flesta av oss som pendlar har flexibla jobb. Vi är män från medelklassen och det är inte många med annan hudfärg än vit. Många av dem är yngre än jag. De flesta av oss har säkert en kvinna (eller man om vi lever i homorelation) som tar ett stort ansvar här hemma. De flesta av oss har en bärbar dator i väskan och väldigt många sitter och läser eller använder datorn på tåget. Med andra ord så tillbringar vi en del av vår arbetstid på tåget.


Under de år jag pendlat har jag inte kommit för sent många gånger. Det har visserligen också för mig blivit några inställda tåg, men det har också gett mig möjligheten att upptäcka det trevliga café som finns precis vid stationen. Min arbetsdag har blivit lite längre, men oftast inte mer än några minuter, och då kan jag också arbeta lite till där på tåget.

Absolut inte några 20 minuter upp mot hundra gånger på ett år.

Men jag vet att det varit problem med tågen till Eskilstuna. Men är det SJ´s fel, eller banverkets? Nej de problem jag haft med att åka tåg har hela tiden varit för att de privata företag som levererat tågen inte utfört deras uppdrag så som förväntats av SJ. Reginatågen har haft mängder med problem under de första åren. Fortfarande undviker jag dem när jag behöver jobba med dator. Det är ok att sitta att läsa på de tågen, men vilket skak det är. De gamla blå tågen är mycket bättre att arbeta i men jag kan också välja att åka över Hallsberg och då åka X 2000. Funkar nästan jämt. Och de där dubbeldäckarna som också kom från något privat företag har haft så stora problem med dörrar och annat att SJ väljer att åka med dem över Västerås. För där finns det verkstad där de kan lagas, tydligen.


Så skulle det bli bättre utan SJ? Knappast då det är de privata företagen som levererat tågen, för sent dessutom, som är orsaken till de flesta förseningarna. För de privata företagen som kör på spåren har inte heller kunnat leva upp till vad de i annonser lovat. Kommer ni ihåg att tåg i Bergslagen skulle man kunna ställa klockan efter? De gånger jag kommit för sent till Hallsberg för att där byta tåg till Stockholm, Göteborg eller Malmö har det varit det privata företaget som sinkat min tid. Nej jag tror inte det handlar om konkurrensen, det handlar nog mer om att man försöker göra pengar så effektivt som möjligt, vilket innebär en hel del slarv i tillverkningen.


Vet ni vad jag tror att det hela handlar om mer? För den här artikeln om SJ var nog inte det värsta i dagens tidning. Det värsta var att Sören och Anders blockerade hela framsidan och att den otroligt hemska båtolyckan på Röda havet fick bara en liten snutt till höger. Eller de stora protester som finns för att vi i väst tycker att tryckfriheten innebär att vi kan driva med vilken religion som helst, fram för allt med muslimer. De artiklarna fick mycket mindre utrymme än Anders och Sören. När jag sedan fick se tidningen Lösnummer som min son får nu när han studerar, så kom förklaringen som jag också bär på sedan länge. Men nu, med en ung kvinna från Chiles ord, så ser jag att inte bara jag bär på den. Claudia svarar, efter att ha varit borta från Sverige i 10 år och nu är tillbaka för att läsa vidare på universitetet, på frågan; Vad har du saknat i Sverige? – Integriteten ”här bryr sig folk mer om sig själva och lägger sig inte i, det tycker jag är skönt”.


*Suck* Hasse, jag vet att du läser min blogg. Tror du att du och jag fått möjlighet att göra det vi idag gör om människorna runt oss på 60-talet hade varit så här egocentriska som Timbro och borgerligheten lyckats få oss att bli. När till och med socialdemokrater i regeringsställning lyssnar med på Svenskt näringslivs forskare från SNS än på den forskning som bedrivs på våra universitet. När ideologi och solidaritet har blivit skällsord. Eller är jag bara extra dyster just den här vackra vinterdagen, av någon annan anledning. Kanske för att också jag har blivit så egocentrisk att jag är ledsen för att NA återigen tycks vilja att jag inte ska få bemöta de i sina led som kritiserar mig och socialdemokratin. Jag får tydligen inte in mitt debattsvar till Anna Ågerfalk.


Men det är ju också ett sätt för den rådande hegemonin att tysta oss som vill mer än att människor ska få bli rika på andras bekostnad. Tidningen NA har monopol vad som får sägas och vilka som får kritiseras vilket leder till att mängder av folk i vårt län tror att den fria marknaden kan lösa alla problem. Jag får inte ihop det, märker ni det?

Ja, det här med att skriva blogg kräver kanske att man tar lite ansvar också. Ansvar för att skriva lite oftare än vad jag gjort, menar jag. Så nu sitter jag här och försöker skapa något.

Från början hade jag tänkt att jag skulle hålla mig till jämställdhet och kanske lite andra politiska frågor, när jag skriver. Men … kan du tänka dig…jag har fått lite kommentarer från ”folk på stán” att det också vore kul om jag skriver något annat. Så nu tänker jag bl a börja med att ha en liten rapportering över när jag ser kändisar också. En liten kändispoängslista kan väl vara kul, eller hur? Jag har en poäng från den 10/1 då jag såg Robban Broberg, som du kan läsa om den dagen.

I går morse när jag kom till Stockholm träffade jag på David Batra som kom och såg ut att frysa utanför Kulturhuset. När jag sedan skulle åka upp i hissen på jobbet träffade jag en gammal känd sosse. Lasse Engqvist var på väg till grundlagskommitten som han är ordförande för. En riktigt trevlig man tycker jag. Alla gånger jag sett honom har han röd halsduk. Det gillar jag.

I lördags var jag på ridkurs med min häst Soltán. En riktigt fin vinterdag och en hel del övningar som jag varit med om förut. Men du kan inte tänka hur nyttigt det är att få en lektion på något man tycker man borde behärska vid det här laget. Jag har i alla fall försökt lära mig rida i tre år nu. Men det är mycket grundläggande saker som behöver en lärare för att se. Det är inte så lätt att tölta som du tror och du bara har sett hur de rider i Korpen flyger-filmerna.

                      Och idag vann Danmark över Ryssland i handboll. Härligt.

                      Och jag vill också passa på att klaga lite på monopoltidningen i vårt län. Jag har skrivit en debattartikel där jag bemöter Anna Ågerfalk som gav mig och partiet lite skit i ett svar på min debatt den 19 januari. Annas artikel var inne den 26 januari och jag svarade på en gång. Men det är kanske så att NA inte vill se hur jag faktiskt försöker visa på att jag kan tänka mig att samarbeta med Fp här i Örebro. I alla fall när det gäller de feministiska frågorna. Anna svarade nog med ryggmärgen på ett typiskt politikersätt. Att kasta skit i stället för att se det positiva. Så vill inte jag att vi inom S ska vara. Men vi får se. Jag ger mig inte så lätt.