Kalle Selander påpekar en svaghet hos mig. Det gillar jag!

0kommentarer

Tack Kalle för att du har skrivit en kommentar om min kommentar om dig! Jag tog kanske i lite för hårt den där kvällen när jag hade sett på Reagera och du var med. Eller övertolkade jag kanske? Det som ligger bakom min reaktion är att jag så ofta jag hinner lyssnar på Lokalradion och ser på Tvärsnytt. Men oftast gör jag det via den enormt goda servicen som de båda har med sina webbsändningar. Jag kan lyssna och titta när jag kommer hem från Stockholm, eller när jag inte ens kommer hem. Tack för det Tvärsnytt och SR Örebro!

Lite då och då lyssnar jag naturligtvis också på Tyckarna. Och det är inte så sällan som jag blir ledsen av att några som kämpar för demokratin blir förlöjliga av några som vill att vi andra ska underhållas. Jag kanske är för seriös?

Jag kanske har något att vinna på att lyssna lite mer på Kalle Selander när han säger att det behövs lite mer karismatiska politiker? Men hur blir man det? I Reagera hörde jag Kalle uttrycka det som att politiken måste presenteras på ett roligt sätt. Det är så jag ofta upplever det, när en hel del av dem som arrangerar jämställdhetskonferenser tycker att de måste få med någon stand-up komiker eller något liknande för att det ska bli lite roligt. För mig är det lite som att säga att det vi gör är inte något roligt. Jag som tycker att jämställdhet är så himla roligt. Demokrati är inte roligt är ett budskap som så många sprider, som om den demokratiska processen måste vara en dokusåpa eller en komediserie på TV. (Ja, nu finns det en sådan också föresten.)

Men som Erik B Lövgren sa i fredags, vi måste bli mer positiva. Tack Kalle för att du kommenterade min kommentar. Även du vill ju att vi måste bli snällare och det tycker ju jag med. Jag ska under kommande valrörelse försöka att inte vara med i någon debatt. Jag ska bara vara med i de goda samtalen, så som jag försöker i den debatt jag haft med NA och folkpartisten Anna.

Och den där svagheten som också jag jobbar med är att jag fortfarande också har svårt för att inte "ta över". Jag har sett på många förskolor hur vi pojkar fostras in i att få ta ordet hela tiden. Nu har jag jobbat rätt så mycket med mig själv för att inte vara så maskulin. Den inövade maskuliniteten har många sidor som måste slipas ner. Och jag är på G!

Kommentera

Publiceras ej