Den 22 januari svarade Ola Ström på mitt debattinlägg till honom och det svaret kan ni läsa här nedan.
Jag skrev då en replik på repliken och har rätt så stor förståelse för Nerikes Allehanda som nu väljer att inte publicera den. Jag har ju fått ännu ett svar på min artikel som Anna Ågerfalk har fått in i dagens NA och förhoppningsvis publiceras min replik på det svaret. (Vilken invecklad text det här blev. Jag hoppas ni förstår)

Men här är i alla fall repliken på Ola´s replik:
 

Först och främst vill jag börja med att be om ursäkt! Jag visste inte att Ola Ström hade lämnat Folkpartiet för åtta år sedan. Men jag hoppas Ola ändå är vän med Birgitta Ohlson och andra liberaler som också gör ett bra jobb för jämställdheten.

 

Jag förstår också att Ola Ström vill ha mer jämställdhet. Men jag tycker det är synd att det bara är det som står i tidningar som räknas. Det är till exempel i vår kommun endast NA som kan tänkas skriva om vad som händer i landet. Vill inte monopoltidningen ta upp frågan om jämställdhetsarbetet på något annat sätt än bevakningen av Fi, jag då förstår jag att det inte finns något jämställdhetsarbete. Men så illa är det ju inte. NA skriver faktiskt om annat jämställdhetsarbete också, vilket jag menar att du Ola borde ha sett.

 

För mig är det bra att du skriver en krönika som den du skrev den 12 januari. På det viset kan vi föra en dialog om jämställdhet som vi alla har glädje av. Det är bara synd att du ser det som att om det inte tas upp av journalisterna då finns det inte.

 

Nej Ola, det är inte segraren som skriver historien om att socialdemokratin också arbetar för att den enskilde individens frihet. Det är så jag uppfattar den socialdemokratiska ideologin.

Vi ser dock att individen är en del i samhället. Ett bra samhälle ser till alla individer. Välfärden bygger vi tillsammans. Det betyder att vi många gånger måste finna kollektiva lösningar för att den enskilde ska få det så bra som möjligt. Eller som det en gång stod i det socialdemokratiska partiprogrammet, jag tror det var 1922, som jag tog till mig i min ungdomstid i SSU: ”Sina djupaste rötter har socialdemokratins idéer i övertygelsen om varje människas okränkbarhet och alla människors lika värde.” Och som det står i vårt program idag: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.”

Med andra ord frihet för den enskilde individen kan inte uppnås utan jämlikhet.

 

Tomas Wetterberg

Jämställdhetsansvarig i Örebro socialdemokratiska arbetarkommun

Två program och jämställdhet har nu visats i TV-serien ”Jobba jämt”, och mina vänner Magnus och Ann-Chatrin säger vid varje tillfälle att det här var ”värre än jag trodde”, jag det säger Magnus också inför det tredje programmet. Ann-Chatrin har vid båda tillfällena frågat sig vad det är de gett sig in på. Och ni ska veta att båda dessa personer vet hur svårt det är med jämställdhet. Ann-Chatrin har jobbet med de här frågorna i säkert 20 år. Magnus kan du finna mer om, om du tittar i länken här bredvid som heter Normal eller?

 

Det är så roligt att som jämställdhetsarbetare följa det här programmet. Jag har själv kommit in i sammanhang där jag undrat om det inte vore bättre att springa rakt in i Örebro slotts hårda väggar. Det känns ju mer på ytan med den smärta som jag då åsamkar mig. Men det är också så kul att se vilka fantastiska förklaringar som kvinnor och män kommer med, även när TV-kameran står på. Jag har hört dem i verkligheten flera gånger. Ja, det ska verkligen bli kul att följa den här serien, och jag undrar vad som står i sportdelen av NA i morgon?

 

Det här med idrotten och jämställdheten är något jag också bekymrat mig för en hel del. Det är nog ganska få ställen som är så konservativa som just idrottsrörelsen när det gäller jämställdhet. Trots att de pumpat ut en mängd pengar från staten för att satsa på flickor har de inte satsat en enda krona, vad jag vet, på att jobba med värderingar kring maskulinitet. Jag har just idag avslutat den andra läsningen av Stefan Mendel-Enk´s bok Med känsla för stil. I den presenteras en del av den attityd som finns inom den maskulina idrotten. Fotbollspelare ses som krigare och är inte riktiga män om det inte kan använda våld. Alltså tacklas.

 

Jag har vid flera tillfällen när jag varit ute och pratat jämställdhet med män förelagit att män ska ha samma regler som kvinnorna inom ishockey. Det är där inte tillåtet att tackla. De svar jag får handlar då om att det inte är ishockey om det inte tacklas. Jag som alltid tidigare trott att det handlar om att behandla en puck i ett lagspel så att det ena laget kan göra fler mål än de andra. Jag som alltid trott att det handlar om att åka skridskor, dribbla och passa så att man klarar att göra mål. Nej, tittar jag på TV så handlar det nog mer om våld och slagsmål än det jag trodde var idrott. Å andra sidan är ju också boxning och andra slagsmål klassificerat som idrott. Jag såg någon underlig kamp på TV som handlade om att ett par män befann sig i en bur och verkligen pucklade på varandra. En av killar kom härifrån Örebro så därför stannade jag till för att se vad som hände. Det var väldigt obehagligt att se denna unga Örebroare sitta på den andra och bara slå och slå besinningslöst, men säkert väldigt planerande och iskallt. Slagsmålet avslutades visserligen när den som låg underst slog sin hand i mattan några gånger, men innan dess trodde jag han skulle dödas. Men jag är väl en riktig mes?


 
Så är då helgen till ända och det har hänt en hel del igen.

 

I torsdags (den 19 januari) hade jag fått in en debattartikel i NA om hur jag menar att Ola Ström osynliggör allt det jämställdhetsarbete som pågår i vårt land. Han hade i en krönika den 12 januari hävdat att jämställdhetsarbetet dog i och med att skrivandet om Fi tog slut. För mig tycks det som att Ola ser endast med massmedias ögon när han säger så.

Han gav mig ett litet svar som tyder på att vi nog inte tycker så olika. Men visst måste han tycka till lite annorlunda.

 

Men varför är det så? Vad är det som gör att vi som har olika uppfattningar om olika saker, till exempel hur vi ska nå målet alla människors lika värde, måste debattera i stället för att föra en dialog. Jag tycker det är lite synd. Det var också därför jag skrev min artikel i, vad jag menar, inbjudande termer till liberalerna i vår kommun.

 

Jag trodde Ola var en liberal då han skriver för monopoltidningen i vårt län. Den är ju oberoende liberal. Men han tycks ha uppfattningen att partivänner är endast dem som finns inom ett parti. Han lämnade Folkpartiet för åtta år sedan, skriver han. Men jag vill ändå ha en dialog med liberaler, oavsett partitillhörighet eller inte. Precis som jag ser det viktigt att vi socialdemokrater också har dialog med vänstern. Men visst finns det vissa gränser för varthän dialogen ska ta sig. Det blir nog svårt att föra dialog med KD. Det finns väl inte något jag kan tänka att vi ska vara överens om. Men kanske finner jag någon sak gemensamt även med dem.

 

I lördags var det så dags för Örebros manliga nätverk för kvinnofrid att för månadens samtal. Det är oerhört roligt och spännande att den tredje lördagen i varje månad gå till Royal för att möta de män som denna gång vill fundera över mäns våld mot kvinnor. Det är alltid djupa samtal som kommer igång. Jag som i många år försökt få igång fler män för att prata om män, våld och jämställdhet vet att det finns många män funderar i dessa banor. Men ändå är det så fantastisk att möta dessa män som nu bestämt sig för att vara med i arbetet. Det är en hel del män som är medvetna om att vi alla män på något sätt blir anklagade för vad några män gör mot kvinnor. Vi vet att kvinnor idag inte kan veta när de ser oss om vi är en man som slår. Detta för att det finns en maktordning i vårt samhälle som gör att många män anser sig ha rätt att trakassera, psykiskt och fysiskt misshandla, våldta och döda kvinnor. Vi vill med vårt nätverk visa att det också finns andra män och framför allt känner jag det som att det finns många män i vårt nätverk som vill känna ett stöd i att frångå de maskulina sammanhang där kvinnoföraktet lyser igenom. Vill du veta mer om Örebros manliga nätverk kan du kolla in bloggen http://kvinnofridorebro.webblogg.se/

 

Tänk bara på det faktum att samtidigt som FIFA arrangerar fotbolls-VM i Tyskland uppmuntras samtidigt kapitalister i Tyskland att i anslutning till tävlingsarenor upprätta bordeller och s.k ”performence boxes” d.v.s carport liknande moduler för lättillgänglig sex. Tydligen skapar man också nya områden för gatuprostitution. Meningen är att de miljoner män som besöker Tyskland för att se på fotboll också ska erbjudas kvinnor som sexslavar. För att kunna erbjuda detta ska tiotusentals kvinnor från främst Östeuropa komplettera den redan stora tyska gruppen av prostituerade kvinnor. Hela detta tankesätt är för mig fullkomligt absurd. Den visar på en förtryckande kvinnosyn och en jag funderar på om det är en realistisk bild som arrangörerna har av alla de män som kommer till Tyskland för att se på fotboll. Hör verkligen idrott och kränkande kvinnosyn samman?

Efter alla dessa tankar var det väldigt skönt med en riktigt vacker söndag. Vintern var fantastiskt vacker när solen gjorde att det glittrade så fint i snön. En stund tillsammans med vår Islandshäst gör att jag får tillbaka en massa energi så jag kan arbeta vidare för det jämställda samhälle vi ännu inte sett.

Ha en bra vecka

Den här debattartikeln hade jag fått in i Nerikes Allehanda den 19 januari:

Jag undrar i vilken värld Ola Ström befinner sig?


Dog jämställdheten med Fi, undrar Ola Ström i NA den 12 januari. Hallå Ola, i vilken värld befinner du dig? Du nämner din partikamrat Birgitta Ohlsson, och då borde du också känna till att hon driver Felira, ett nätverk för feminister i ert parti som också finns här i Örebro.  Kolla med dem, för de vet var du har dina feministiska vänner på högersidan i svensk politik. Det finna mängder av liberaler som arbetar med att utveckla jämställdheten i vårt land.


Feministas fungerar fortfarande. Vi är rätt många som är aktiva på olika platser inom och utanför det socialdemokratiska partiet. För att inte tala om det aktiva Socialdemokratiska kvinnoförbundet. Men Ola, en av de kända härskarteknikerna som den norska feministen Berith Åhs formulerade var just osynliggörande. För det är vad jag menar att du gör i din artikel. Du osynliggör allt det jämställdhetsarbete som pågår i vårt land.


Den retorik som du använder dig av känns lite främmande för mig som ”gammal” vänstermänniska. Du skriver att jämställdhet ytterst handlar om individen frihet. Och det är ju precis det vi arbetat för i mängder av år i det socialdemokratiska partiet. Det är därför det är så viktigt för oss att visa på att familjen inte är den minsta enheten i samhället. Det är tack vara synen på den fria individen som vi genomförde särbeskattningen redan 1971. Det är tack vare vår syn på individens frihet som, visserligen sent i historieutvecklingen, föräldraförsäkringen genomfördes. För att inte tala om den enormt viktiga jämställdhetspropositionen som Folkpartisten Bengt Westerberg genomförde i regeringen Bildt 1994, som framarbetades av en socialdemokratisk regering. Den har den socialdemokratiska regeringen allt sedan dessa gjort allt för att leva upp till. Men var har då stödet funnits från er i Folkpartiet? Jo jag vet, det finns stöd hos mängder av liberaler, men inte så tydligt från partiets riksdagsgrupp.

Och du Ola, inte tror jag ni kommer att få något stöd från KD när det gäller individen och inte familjen som minsta enhet.


Det blir lite fånigt tycker jag, när du Ola, drar fram det gamla uttalande ”Män är djur” och placerar det i en kontext där du menar att detta är något som vi feminister använder för att kollektivisera män. Om vi ska ta begreppet som sådant så är det väl inte något annat än det tänkandet som ligger bakom att männen (och några kvinnor) i rättssystemet menar att det är viktigt att ifrågasätta hur kvinnor uppträder när det ska förhöras efter att de blivit våldtagna. Är det inte synen på mäns sexualitet som ligger bakom frågan om kvinnans klädsel eller om hon varit onykter när hon våldtogs? Är det inte synen på att män inte kan kontrollera sin sexualitet som ligger bakom den frågan? Leder inte det till en undrar om inte rättssystemet tycker att män är djur?


Vi är rätt många feminister som i bortåt 30 år nu visat på att både män och kvinnor lider av manssamhället. Ola, en av dina forna partikamrater myntade ju begreppet ” Den enskilde mannen är bättre än manssamhället”. Kommer du inte ihåg att Eva Moberg myntade det under det 60-tal när vi (sossar och liberaler) tillsammans arbetade för att få in jämställdhet som ett begrepp.


Ola, jag är rätt säker på att om du funderar på att vi ska nå ett jämställt samhälle så har du mycket att lära av Birgitta Ohlson och oss andra som jobbar med de feministiska frågorna. Men börja inte med att förneka att det finns samhällsstrukturer som ger män mer fördelar en kvinnor, som grupp. Vi som arbetar specifikt med frågan om att involvera fler män i jämställdhetsarbetet börjar med att lyssna på dem som funnit i jämställdhetsarbetet länge. Vi arbetar nu på många platser för att män också ska förstå att dessa strukturer drabbar både kvinnor och män. Men som en professor i Tallin en gång sa till mig; Att då vi män har byggt upp patriarkatet så är vi kanske dom som är bäst på att riva ner det. Han var då ansvarig för genusvetenskapen på universitetet i Tallin, så hans erfarenhet kändes bra att ta till sig.


Ola, bland dina borgerliga vänner har du nog svårt att finna så många som vill ha jämställdhet i realiteten. Men bland oss på den andra sidan finns väldigt många som tillsammans med er i folkpartiet kan göra väldigt mycket.


Tomas Wetterberg

Jämställdhetsansvarig Örebro Socialdemokratiska Arbetarkommunen


Så här svarade Ola

"Det har gått åtta år sedan jag lämnade partipolitiken. Alltså är det helt irrelevant att prata om mina "partivänner". Är det ett uttryck för manligt "osynliggörande" av Tomas Wetterberg att förbise det?
jag vet inte om Tomas Wetterberg ännu hade lämnat vänsterpartiet för socialdemokraterna vi den tidpunkten.
Wetterberg upplever säkert att det är fart i det politiska jämställdhetsarbetet, eftersom han själv under många år varit djupt engagerad i det. Men jag är knappast ensam om att konstatera att sedan Fi tappade sin politiska kraft har det varit låt aktivitet på jämställdhetsområdet. I alla fall av det som syns i form av utspel från partierna. Min artikel var ett uttryck för bekymmer över det. Jag vill ha mer jämställdhet - inte mindre - om nu Tomas Wetterberg inte uppfattade nyansen.
Roligt är det däremot att Wetterberg anser att socialdemokraterna i alla år aarbetat för individen frihet. För mig låter det som segrarens sätt att skriva om historien."
Ola Ström Nerikes Allehande den 19 januari.


2006-01-17

 

Jag har just kommit hem efter att ha varit på S-kvinnornas medlemsmöte för att vara med i en dialog om jämställdhet. När jag funderade över hur jag skulle inleda min del av mötet var jag inne på att beskriva min egen väg i jämställdheten. Det är alltid bra att fundera över hur de gamla genuskontrakten lägger sig i våra kroppar och att vi, som är med på mötet, har olika upplevelser runt de årtal som jag tar upp. Årtalen blir aldrig lika när jag presenterar mig, det handlar ofta om hur det tas emot.

 

I min framställan var jag framme någon gång i slutet av 60-talet och hoppade sedan, av någon anledning till 80-talet då allmänt åtal infördes för s k kvinnofridsbrott. Tänk att det tog så lång till, ända från 1864 när män inte längre hade rätt att aga sina fruat, till 1982 då det allmänna åtalet för mäns våld mot kvinnor infördes. Det är klart att alla de strukturer som hållit sig kvar också påverkat mig och min syn på jämställdhet. Det är ganska självklart att min mamma ville göra mig till (sjö-) man när jag var liten för så såg hennes bild av hegemonisk maskulinitet ut.

Även om hon inte ville att jag skulle lära mig att det är ok att slå kvinnor så fanns ändå kvinnoförtrycket tydligt i min barndom. 1960 bestämde sig LO och SAF för att avskaffa kvinnolönerna, som då var 30 % lägre än männens löner. Hur ser det ut idag?

 

Nåväl, när jag på mötet hämtade andan för att komma tillbaka till 1970. Då när Olof Palme blev statsminister, då när kvinnoförbundet arbetade hårt för att få partiet att förstå tankarna om jämställdhet och föräldraförsäkring, då när jag skulle berätta om att 1974 startade Palme den första jämställdhetsdelegationen någonsin i regeringskansliet. Då tog Helny Westman ordet och berättade om just detta. Helny var ju med i den delegationen och nu sitter hon vid samma bord som oss och berättar med ett varm leende om dess start. Nästa gång jag möter Helny vill jag höra mer. Kom ihåg att jämställdheten har tagit många steg framåt sedan kvinnornas kamp för rösträtt, men kom också ihåg att fortfarande finns det många kvinnor som också varit med och skapat förutsättningarna för att vi kommit hit. Att vi överhuvudtaget har fått gå i skolan, vi från arbetarklassen och framför allt att kvinnor har rätt till utbildning är inte någon självklarhet.

 

Och nu har också Gerd Engman kommit tillbaka i politiken. Hon är ordförande för en delegation som ska fördela pengar till kvinnorörelsen. Gerd som var ordförande för den utredning som ledde till att vi nu har nästan jämn könsfördelning i de flesta politiska församlingar. Hon finns också här i Örebro.

 

Med andra ord: Fortfarande finns det kvinnor och män bland oss som kan berätta om den kamp som varit för demokrati och jämställdhet. Låt oss ta vara på det!!! Varken demokrati eller jämställdhet är självklarheter. Detta är frågor som hela tiden måste bevakas av oss och dem som kommer sedan.

 

Vad händer annars? Det finns dom som växer upp idag utan att veta hur kort tid som gått sedan kvinnor inte hade rätt till sin egen kropp. 1965 var första gången som det blev förbjudet för en man att våldta den kvinna han är gift med.

 

Jag undrar just nu om inte KD kommer att bli mina huvudmotståndare i det kommande valet.

När jag hade varit ute och träffat min Islandshäst och passat på att arbeta lite med kroppen (vindskyddet behövde befrias från blöt halm och få dit lite torrt), åkte jag hem och tittade i Nerikes Allehanda från onsdag till lördag vecka 2.


Den 12 januari hade KD-politikern Magnus Lagergren en insändare där han hävdar att Familjen är bäst på att förebygga brott. Han kör med den retoriska inledningen att barnen har rätt till sina föräldrar. Ett argument som också jag använder när jag pratar om hur viktigt det är att båda föräldrarna får dela på föräldraförsäkringen. Men då gäller inte detta argument för KD-politker ska ni veta. J


KD kör vidare med att staten och kommunen ska värna familjen och jag undrar om de då också menar den homosexuella familjen. Jag undrar om de då inte läser artiklar typ den som fanns i samma tidning på sidan 12. I den artikeln kunde vi se att våldtäker mot kvinnor ökar och vad som också kommer fram i den artikeln är att det är av närstående män som kvinnorna våldtas. Vi skulle kunna flytta oss till andra undersökningar som visar att det att mäns våld mot kvinnor i huvudsak utförs inom familjen. Våld mot barn sker också i familjen och jag undrar om det är just dessa familjer som KD menar är dem som bäst förebygger brott.


Nja, i slutet av Lagergren insändare får vi se att han också tänker på familjer där det finns våld. Han menar att dem som utsätts för våld ska få den hjälp och det stöd de behöver. Utan att nämna att våldet i huvudsak utförs av män och utan att nämna att detta handlar om makt och kontroll över kvinnor och barn.


Det vore inte fel om KD såg till att den borgerliga alliansen här i Örebro och på riksplan tar lite mer ansvar när det gäller att stödja Kvinnojoursverksamhet. Vi får se vilket stöd socialdemokraterna får av KD när det kommer förslag på att bygga ut Kvinnofridsarbetet i Örebro.


Jag har varit på kurs. En kurs i hur jag ska kunna bli en bättre handledare i en speciell jämställdhetsutbildning som kallas för JGL. Jämställdhet – Göra Lära. Det är alltid spännande att vara på utbildning, tycker jag. Det är skönt att få hämta in kunskaper som gör att jag förhoppningsvis får det lättare att stödja fler människor till att motverka o-jämställdheten.

Det är också väldigt spännande att fundera över allt det som dyker upp när andra föreläser om genus, könsmakt och de olika feminismer som finns. Det är skönt att få bekräftelse på att jag är på rätt spår när jag själv föreläser om detta. För visst vore det o-professionellt att inte ifrågasätta sig själv?

Det är inte speciellt sällan som jag måste fundera över hur jag själv, som bärare av hankönet, agerar i olika sammanhang. Är jag typiskt grabbig, manlig, faderlig eller är jag endast en person? Kan jag uppfattas som maskulin bara för att jag bär kavaj och kan därför min trovärdighet minska när jag för fram frågor som dessa? Hur är mitt kroppsspråk och hur kan det uppfattas?

Just nu, när jag sitter på Gävle station, får jag en insikt om att jag inte vid något tillfälle hört en könsmedveten kvinna eller en man reflektera över om hur en kvinna för sig när hon presenterar feministiska frågor. Visst finns det kommentar från dem som inte vet vad genus eller feminism är, om okvinnliga kvinnor. Men en könsmedveten brukar inte ifrågasätta om en kvinna är kvinnlig eller o-kvinnlig när hon föreläser. Kanske är det för att jag som man är både en representant för rådande könsmaktsordning och en som bryter denna ordning i samma person? Därför menar jag att jag måste ifrågasätta mig själv ständigt och att jag också gör så.

Dessutom är jag också osäker på om det är detta som leder vårt arbete framåt. För vad är det som ligger i frågan? Jag menar att en granskning om hur en man eller kvinna agerar maskulint eller feminint bottnar i den rådande ordningen där vi människor har ett sociologiskt behov av att kategorisera efter kön. Men det är väl det som vi hela tiden vill motverka? Jag bör inte lägga någon som helst värdering i om en kvinna är kvinnlig eller inte, för då har jag inte gjort något annat än reproducerat ett system jag vill motverka. Vad jag kräver av en könsmedveten kvinna eller man är att hon/han också tar sig över könskategoriserande bedömningar.

När jag å andra sidan beskriver den rådande ordningen kan det vara pedagogiskt riktigt att presentera de hegemoniska bilderna, stereotyper som dömer till könsligt agerande.

Det är inte lätt att vara feminist i ett patriarkat!

Men vilken bra kurs ni kommer att få om ni får chansen att gå en JGL.

Rapport från en resande. Ja, så kanske jag också kan kalla den här bloggen?

Då jag befinner mig till och från och på tåg rätt så ofta varje vecka finner jag också en hel del situationer som kan vara värda att presentera för er.


Idag såg jag till exempel Robert Karl Oskar Broberg i samspråk med vad man brukar kalla en ”utslagen”. Det är skönt att se sin idol leva upp till den solidaritet han så ofta presenterar i sin musik. Han satt en lång stund på Centralen i Stockholm och verkligen pratade med och lyssnade på mannen som inte var det minsta nykter. Robban gav ett mycket fint prov på vad vardagssolidaritet kan handla om.

Det får mig att tänka på den låt från någon gång på 70-talet som handlar om att målet inte är allt, utan vägen dit. Jag har funderat på det där väldigt många gånger, sedan min kamrat Anders S. och jag hade en diskussion för sådär en 20 år sedan i just det ämnet. Är målet viktigare än vägen? Nej, så enkelt kan du ju inte vara om man, som jag, är marxist. För när målet är där så måste ju också det ifrågasätts och kritiseras. Det kan ju inte vara statiskt. Men visionen är viktig. Visionen om det jämställda socialistiska samhället bär jag och när jag i hela mitt värv. Och för att nå dit menar jag att en socialdemokratisk feministisk idé behöver utvecklas. Jag återkommer till det en annan gång. Men då för sådär 20 år sedan höll jag inte alls med. Man måste väl veta vart man vill för att kunna gå rätt väg, var min tanke då. Precis så som ugglan svarar Alice när hon frågar efter vägen, någonstans i sagan om Alice i Underlandet.


Ett sätt att använda mina genusglasögon vill jag också presentera. Bakom mig på tåget till Gävle, i en del av tåget där mobiltelefon inte är tillåtet, satt en man och förde ett samtal om sitt företag med (troligen) en annan man. Han hade under dagen haft kontakt med en tredje man i sitt företag som tyckte att de sålde sina tjänster för en alldeles för hög penning. Inte vet jag vad det var för tjänster, men hans kamrats tanke gjorde att jag spetsade öronen. För visst är det alldeles för många som tar för mycket betalt för sitt jobb?

Men mannen som satt i stolen bakom mig hade en förklaring som jag funderar ännu mer på. Han uttryckte sig ungefär så här: - Varför ska vi hålla på om vi inte kan ta ut så mycket pengar som möjligt?

Hmmm… Är det verkligen det som är idén med företagande? Att ta mer än vad jobbet är värt? Är de verkligen så att marknaden endast består av kunder som betalar. Var ligger moralen i prissättandet?


Men för mig som jämställdhetsarbetar kan jag också konstatera att det här beteendet med att prata i telefon i en vagn där detta inte är tillåtet, det är det till 80 % män som gör. Jag har verkligen tänkt på det de senaste 6 åren då jag pendlat mellan Örebro och Stockholm. En annan fundering utifrån det jag läst om kvinnor och företagande så verkar det också som att kvinnor (generellt) är mer ödmjuka i sitt prissättande. Men där kanske det finns någon forskning som säger något annat. Jag har inte kollat det så noga ännu. Företagandet är i och för sig något som är maskulint strukturerat, så är det en kvinna som kommer in i den världen kanske hon också tar till sig de mönster som männen skapat.


I Expressen såg jag en artikel om kvinnor i ledande ställning. Författaren till artikeln menade att det var vanligast att dessa kvinnor kom från mer konservativa kretsar. Thatcher, Merkel, Rice och Albright som exempel. Att kvinnor som kommer till dessa positioner visar så mycket av det som män accepterar, det maskulina sättet att köra på, så att de blir accepterade som en hel karl ( Det var inte Expressen som skrev en hel karl, det är min tolkning). Kanske är det så att när kvinnor blir som män så blir de mer accepterade av män. Är det något sådant som gör att kvinnor i vårt parti, det socialdemokratiska, har så svårt att få ledande uppdrag?



Hej

Så är då jag ännu en sådan där bloggare! Kul. Men vad ska jag använda den här sidan till då?

Jo, här tänker jag passa på att skriva allt det där som jag retar mig på och inte hinner skriva någon insändare eller debattartikel om. Det där med insändare är ju väldigt bra, och en och annan sådan kommer säkert att sändas också från mig. Men jag vill inte vara en sådan som finns på den sidan var gång jag vill vara med i debatten.

Och debattsidorna är ju inte de enklaste att få plats på. Så nu provar jag den här vägen.

Här kommer jag nog mest att skriva om det jag är mest intresserad av, så som genus, feminism och jämställdhet. Men, vem vet, kanske blir det välidigt kul att vara en sådan här bloggare. Det kan ju bli nästan vad som helst.

Nåväl, nu ska jag se hur man gör för att göra sidan lite mer intressant. Sedan kommer jag tillbaka och skriver.

Vi hörs!
Tomas

Välkommen till min nya blogg!