2005-01-10

0kommentarer

Rapport från en resande. Ja, så kanske jag också kan kalla den här bloggen?

Då jag befinner mig till och från och på tåg rätt så ofta varje vecka finner jag också en hel del situationer som kan vara värda att presentera för er.


Idag såg jag till exempel Robert Karl Oskar Broberg i samspråk med vad man brukar kalla en ”utslagen”. Det är skönt att se sin idol leva upp till den solidaritet han så ofta presenterar i sin musik. Han satt en lång stund på Centralen i Stockholm och verkligen pratade med och lyssnade på mannen som inte var det minsta nykter. Robban gav ett mycket fint prov på vad vardagssolidaritet kan handla om.

Det får mig att tänka på den låt från någon gång på 70-talet som handlar om att målet inte är allt, utan vägen dit. Jag har funderat på det där väldigt många gånger, sedan min kamrat Anders S. och jag hade en diskussion för sådär en 20 år sedan i just det ämnet. Är målet viktigare än vägen? Nej, så enkelt kan du ju inte vara om man, som jag, är marxist. För när målet är där så måste ju också det ifrågasätts och kritiseras. Det kan ju inte vara statiskt. Men visionen är viktig. Visionen om det jämställda socialistiska samhället bär jag och när jag i hela mitt värv. Och för att nå dit menar jag att en socialdemokratisk feministisk idé behöver utvecklas. Jag återkommer till det en annan gång. Men då för sådär 20 år sedan höll jag inte alls med. Man måste väl veta vart man vill för att kunna gå rätt väg, var min tanke då. Precis så som ugglan svarar Alice när hon frågar efter vägen, någonstans i sagan om Alice i Underlandet.


Ett sätt att använda mina genusglasögon vill jag också presentera. Bakom mig på tåget till Gävle, i en del av tåget där mobiltelefon inte är tillåtet, satt en man och förde ett samtal om sitt företag med (troligen) en annan man. Han hade under dagen haft kontakt med en tredje man i sitt företag som tyckte att de sålde sina tjänster för en alldeles för hög penning. Inte vet jag vad det var för tjänster, men hans kamrats tanke gjorde att jag spetsade öronen. För visst är det alldeles för många som tar för mycket betalt för sitt jobb?

Men mannen som satt i stolen bakom mig hade en förklaring som jag funderar ännu mer på. Han uttryckte sig ungefär så här: - Varför ska vi hålla på om vi inte kan ta ut så mycket pengar som möjligt?

Hmmm… Är det verkligen det som är idén med företagande? Att ta mer än vad jobbet är värt? Är de verkligen så att marknaden endast består av kunder som betalar. Var ligger moralen i prissättandet?


Men för mig som jämställdhetsarbetar kan jag också konstatera att det här beteendet med att prata i telefon i en vagn där detta inte är tillåtet, det är det till 80 % män som gör. Jag har verkligen tänkt på det de senaste 6 åren då jag pendlat mellan Örebro och Stockholm. En annan fundering utifrån det jag läst om kvinnor och företagande så verkar det också som att kvinnor (generellt) är mer ödmjuka i sitt prissättande. Men där kanske det finns någon forskning som säger något annat. Jag har inte kollat det så noga ännu. Företagandet är i och för sig något som är maskulint strukturerat, så är det en kvinna som kommer in i den världen kanske hon också tar till sig de mönster som männen skapat.


I Expressen såg jag en artikel om kvinnor i ledande ställning. Författaren till artikeln menade att det var vanligast att dessa kvinnor kom från mer konservativa kretsar. Thatcher, Merkel, Rice och Albright som exempel. Att kvinnor som kommer till dessa positioner visar så mycket av det som män accepterar, det maskulina sättet att köra på, så att de blir accepterade som en hel karl ( Det var inte Expressen som skrev en hel karl, det är min tolkning). Kanske är det så att när kvinnor blir som män så blir de mer accepterade av män. Är det något sådant som gör att kvinnor i vårt parti, det socialdemokratiska, har så svårt att få ledande uppdrag?



Kommentera

Publiceras ej