2006-01-17

2kommentarer

2006-01-17

 

Jag har just kommit hem efter att ha varit på S-kvinnornas medlemsmöte för att vara med i en dialog om jämställdhet. När jag funderade över hur jag skulle inleda min del av mötet var jag inne på att beskriva min egen väg i jämställdheten. Det är alltid bra att fundera över hur de gamla genuskontrakten lägger sig i våra kroppar och att vi, som är med på mötet, har olika upplevelser runt de årtal som jag tar upp. Årtalen blir aldrig lika när jag presenterar mig, det handlar ofta om hur det tas emot.

 

I min framställan var jag framme någon gång i slutet av 60-talet och hoppade sedan, av någon anledning till 80-talet då allmänt åtal infördes för s k kvinnofridsbrott. Tänk att det tog så lång till, ända från 1864 när män inte längre hade rätt att aga sina fruat, till 1982 då det allmänna åtalet för mäns våld mot kvinnor infördes. Det är klart att alla de strukturer som hållit sig kvar också påverkat mig och min syn på jämställdhet. Det är ganska självklart att min mamma ville göra mig till (sjö-) man när jag var liten för så såg hennes bild av hegemonisk maskulinitet ut.

Även om hon inte ville att jag skulle lära mig att det är ok att slå kvinnor så fanns ändå kvinnoförtrycket tydligt i min barndom. 1960 bestämde sig LO och SAF för att avskaffa kvinnolönerna, som då var 30 % lägre än männens löner. Hur ser det ut idag?

 

Nåväl, när jag på mötet hämtade andan för att komma tillbaka till 1970. Då när Olof Palme blev statsminister, då när kvinnoförbundet arbetade hårt för att få partiet att förstå tankarna om jämställdhet och föräldraförsäkring, då när jag skulle berätta om att 1974 startade Palme den första jämställdhetsdelegationen någonsin i regeringskansliet. Då tog Helny Westman ordet och berättade om just detta. Helny var ju med i den delegationen och nu sitter hon vid samma bord som oss och berättar med ett varm leende om dess start. Nästa gång jag möter Helny vill jag höra mer. Kom ihåg att jämställdheten har tagit många steg framåt sedan kvinnornas kamp för rösträtt, men kom också ihåg att fortfarande finns det många kvinnor som också varit med och skapat förutsättningarna för att vi kommit hit. Att vi överhuvudtaget har fått gå i skolan, vi från arbetarklassen och framför allt att kvinnor har rätt till utbildning är inte någon självklarhet.

 

Och nu har också Gerd Engman kommit tillbaka i politiken. Hon är ordförande för en delegation som ska fördela pengar till kvinnorörelsen. Gerd som var ordförande för den utredning som ledde till att vi nu har nästan jämn könsfördelning i de flesta politiska församlingar. Hon finns också här i Örebro.

 

Med andra ord: Fortfarande finns det kvinnor och män bland oss som kan berätta om den kamp som varit för demokrati och jämställdhet. Låt oss ta vara på det!!! Varken demokrati eller jämställdhet är självklarheter. Detta är frågor som hela tiden måste bevakas av oss och dem som kommer sedan.

 

Vad händer annars? Det finns dom som växer upp idag utan att veta hur kort tid som gått sedan kvinnor inte hade rätt till sin egen kropp. 1965 var första gången som det blev förbjudet för en man att våldta den kvinna han är gift med.

 

2 kommentarer

ullis

18 Jan 2006 15:57

Hade tänkt vara med på mötet igår. Har hört dig förut och tycker alltid att det är intressant att ta del av dina perspektiv. Blev därför glad att se att du har en blogg.

Anonym

19 Jan 2006 20:05

Hej Thomas.
Roligt att du bloggar, jämställdhetsarbetet behöver alla goda krafter nu när ordet feminist har blivit ett skällsord för många. Kampen den går vidare, den har bara börjat!

Kommentera

Publiceras ej