För en vecka sedan var jag på Stadsteatern i Stockholm och såg Jösses flickor årterkomsten.
Jag var helt beredd på den första aktens omskrivning av den pjäs jag inte såg på 70-talet. Det var en helt fantastisk känsla som infann sig av välmående när de röda fanorna och kvinnokampen kändes långt in i mitt medvetande. Några tårar över den kamp som kvinnor faktiskt tagit för att vi alla ska få ett bättre samhälle. Men också en liten irritation över att kvinnorna från förr speglas med dagens bild. Jag har svårt att acceptera det som ibland skulle kunna läsas som förakt för de kvinnor som slet, men som också på grund av samhällets konvenans tvingades av män att bli med barn. Att de då såg till att barnen togs om hand av barnflickor kan jag ha förståelse för. Varför måste en pjäs från idag, och kanske fanns den kritiken också i originalversionen, anlägga så lite förståelse för dessa kvinnors slit. I den här pjäsen visade man bland annat upp Harriet (spelad av Katarina Ewelöw) som till slut hamnade på mentalsjukhus för att hon inte orkade leva upp till de ideal hon kämpade för.

Akt två var väldigt rolig, men också här kom en fadd känsla in när den unga kvinnan började oja sig för att inget har hänt, och att vi lever i en skitdemokrati. Vad jämför hon med? Vilken demokrati är bättre och vem gör vad för att motverka demokratin?

Det är också lite tragiskt, tycker jag, när de feministiska frågorna kommer i skymundan för integration och funktionshinder och de andra diskrimineringsgrunderna när någon o-initierad försöker sig på att förklara intersektionalitet som den nya vetenskapen. Eller mångfald som något viktigare än genus då kön hela tiden är en del i alla diskrimineringsgrunder. Tyvärr så bär vi alla på kön.

Nåväl … med denna lilla kritik så tycker jag ändå att det blev en fantastisk kväll att få vara med när Jösses flickor återuppstod. Den pjäsen är viktig som en grund för dialogen om demokrati och jämställdhet. Men tänk vad synd att de inte tog med sången: Vi måste höja våra röster för att höras!!!

Men hela pjäsen andades en ton av att vi som vill ha en riktig demokrati där alla människor faktiskt också har lika värde aldrig kommer att ge upp den kampen. Och den tonen i pjäsen gillar jag starkt. Idag kan vi unga som gamla, kvinnor och män, oavsett etnisk ursprung, funktionshinder eller sexuell preferens gemensamt arbeta för en ännu bättre demokrati i vårt land och i solidaritet också med andra länders utveckling.

"Och en dag ska barnen säga: tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga: denna mänskliga värld vill vi ha.

Men kan vi vill vi törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs !

Jag såg Thomas Idergard på TV i morse. Han hade ett stor kors hängande på bröstet och jag började fundera på hur vi män ofta agerar i olika sammanhang och hur detta förhåller sig till den idé vi förespråkar. Idegard arbetar på United Minds och står för en hel del värderingar som är i överensstämmelse med Timbro och högern i Sverige. Men med ett kors så framträdande tolkar jag också in en kristen symbolik. För mig innebär detta också att jag vill se en mer ödmjuk person än vad jag ser när Idergard är i TV-rutan, eller när han skriver sina krönikor.

När jag sedan satte mig vid datorn för att skriva av mig märkte jag att mina ord om Idegard var allt ifrån ödmjuka. Jag ställde mig till och med tveksam till om jag själv kunde tillhöra kyrkan om han också fick plats där. Nu kanske man kan ställa sig frågan om jag kan sitta här hemma och fundera över vad en god kristen ska vara eller hur hon eller han får uttrycka sig. Jag utgår i detta från den Jesusbild jag byggt upp under min levnad. Men jag ville inte, då i morse, tillhöra en kyrka där det finns plats för människor som Thomas Idergard. En man som står för allt sådan som jag inte står för. Han tycker till exempel i TV-soffan att de som döms för ekonomiska brott ska slippa fängelse. Han har tidigare i en artikel skrivit att vi som vill att man ska arbeta med jämställdhet i förskolan sprider gift över landet, och han tror att den socialistiska ideologin är detsamma som att kasta stolar på poliser. När tiden för soffan var slut på uttryckte journalisten som ledde samtalet dessutom att det hade varit ett roligt samtal. Det i sig är inte Thomas Idergards fel, men det ger signaler ut till människor i vårt land att det lönar sig att vara på ett speciellt sätt i ett samtal eller debatt.

När jag hade skrivit en stund kom jag på hur illa det såg ut. Jag funderade över om jag verkligen kunde sitta här och tänka och skriva så om någon jag inte känner. Så jag bestämde mig för att skriva till Idegard direkt. Varför gör vi inte så lite oftare när vi tror oss veta mer än andra?
Självklart är det så att han inte vill såra människor. Det är ju lika självklart som att jag inte vill såra människor genom mina värderingar och åsikter. Jag tror fortfarande att det finns en hel del för oss som ibland blir offentliga personer att tänka på när det gäller hur vi bemöter andras åsikter och värderingar. Självklart är det så att om vi bara har fem minuter att dela på tre personer så måsta vi inte bara vara tydliga vi måste också få in så mycket som möjligt på den lilla tid vi har till förfogande. Det är ju debattforumet, som dessutom kräver ett underhållningsvärde, som styr. Jag har ju slutat att titta på TV-programmet Debatt just för att programledaren hela tiden bryter av och är av uppfattningen att underhållning är när folk inte kommer överens.

På Universitetet här i Örebro håller den pedagogiska institutionen på att utvecklar forskningen omkring det deliberativa samtalet, eller som det också kallas det demokratiska samtalet. Om jag får chansen att bli politiker så kommer jag att använda mig av det mycket mer än vad som görs idag. Det demokratiska samtalet går, väldigt kortfattat, ut på att man är överens om vad man pratar om och att den minsta gemensamma nämnaren är att man inte angriper varandra utan att man respekterar varandra, lyssnar på vad de andra har att säga, och så går man vidare tillsammans i samtalet. Vi människor kommer inte alltid, och ska inte heller, tycka och tänka lika dant. Det vore väl inte bra för demokratin. 


10 dagar från det jag skrev något senast. Det är väl inte så bra om man vill ha folk som kommer hit varje dag för att se hur jag tänker. Jag ska bättra mig, men det har varit så mycket nu ett tag.

I morse var jag på frukost med hela Utbildningsdepartementet. Det handlade om jämställdhet och vår ordförande för delegationen hade ett föredrag om vårt arbete. Mycket kul när hela departementet är så nyfikna på vårt kommande betänkande. Ja, det är det jag sitter och arbetar med just nu. Det som tar sådan tid och kraft från att jag ska skriva här.

Efter att Anna hade berättat om vårt arbete var det dags för Leif Pagrotsky. Ni ska veta att när han berättade om utvecklingen av kvinnor som professorer i vårt land så gav han beröm till Örebro universitet. I Örebro är det tydligen så att 20 % av professorerna är kvinnor. Det betyder i så fall att det är bästa universitetet i landet vad gäller just det. Det vill jag gärna tro på och gratulera Örebro för.

Jag lyssnade på Ibrahim Baylan på vägen hem idag. I radioprogrammet Människor och tro. Han hade något viktigt att säga om fristående skolor. Och då fram för allt om de olika kristna och muslimska skolorna som finns. Han är oroad för hur värdegrunden ska kunna bli lika genomarbetad som den kan bli i den sekulariserade skolan. Det fick mig att fundera över mig själv och mina grundläggande värderingar.

Jag tillerkänner mig tanken om alla människors lika värde. Jag menar att kön, etnicitet, religionstillhörighet, sexuell läggning, you name it, ska inte vara orsak till att vi bemöter och värderar människor olika. Jag är också medveten om att genom vårt sätt att fostras så kommer vi till olika stadier där vi faktiskt bemöter människor olika beroende på t ex kön. Och så är det naturligtvis med de andra diskrimineringsgrunderna också. Jag kämpar med mig själv och jag kämpar genom mitt arbete och numera också genom mina politiska uppdrag för att öka människors tolerans för varandra. Jag menar inte att jag är utan fördomar, men jag menar att jag ständigt ifrågasätter mig själv så att jag i slutänden verkligen lever upp till det jag i grunden tror på. Att leva som man lär, är ett av mina rättesnören.

Men… Just nu bär jag en oro för vad som händer när vi har muslimska skolor, kristna skolor, engelska skolor, kommersiella skolor et cetera som alla har sin egen värdegrund. SSU fick ju inte starta en skola som bygger på den demokratiska socialismens grund och det var säkert bra. Men vad är det som gör att vi tolererar att trossamfund får ha sin egen skola? Vad händer om vi inte får dessa skolor att arbeta utefter den demokratiska värdegrund som vi skriver om i läroplanen? För det tror jag inte de gör. Jag tror det skapar en värdegrund efter deras egen trosuppfattning.


Jag känner oro för att människor på det viset kommer allt mer ifrån varandra. Våra trosuppfattningar kommer att rangordnas och i en viss tid finns det dom som menar att islam är viktigare än den protestantiska läran. Gustav Vasas män gjorde allt för att utrota katolicismen här i Sverige på sin tid och det med mycket grymma metoder. Från Iran fick vi igår höra på Aktuellt att där tänker de med alla medel utrota Israel. Jag tror det har med tro att göra? Och i Israel vill man inte acceptera att Hamas har valts att leda Palestina. De kallar varandra för otrogna och terrorister, men är det deras tro som styr? Vi fick också på nyheterna igår höra att det finns muslimska krafter i vårt land som vill bomba Livets ords kyrka i Uppsala. Och vad Livets Ord har för uppfattningar om dem som inte är som dem, det vet vi också. Är det bara början till att dessa strider mellan olika trosinriktningar nu också hårdnat i vårt land? Är det för att vi accepterar de olika läror som får starta sina egna skolor?

Vad är det för demokratisk värdegrund dessa bär på?

Ja du, Björn Sundin, nu är det nog dags för mig att gå med i din klubb för att förbättra SJ´s policy gentemot oss resenärer. Idag skulle jag hem med tåget 13.07. När jag kom till Centralen i Sth fick jag besked om att tåget var inställt. Men OK tänkte jag det går ju ett klockan 14.07 så det blir bara lite problem. Men vad händer då, jo 14.07 ställs också in. Inte heller denna gång lyckas man från SJ skapa hjälp för att ta mig till Örebro. Som tur var handlade min ovanliga resa hem den här gången ”bara” om hästen, tänk om det hade varit min gamla mamma som var sjuk och behövde mig? Eller någon av mina barn eller Kia som det hade hänt något med?  Eller om jag som de andra gångerna skulle vara med på någon föreläsning eller annat arrangemang hemma i Örebro.

Nu kunde jag som vanligt förlita mig på vägen över Hallsberg, men att sitta på Centralen i två timmar i onödan är inte kul. Jag har ju lite tur som kan arbeta på både tåg och central. Men som sagt Björn, hur gör vi för att förbättra policyn. För det är väl i alla fall så att det här med kollektivtrafik det vill vi ha. Och jag tror inte ett dugg på att det skulle vara bättre med privatisering. Det är ju inte  någon av de andra tågbolagen som fungerar bättre i alla fall.

Eller tänk om det är så som jag hoppas. Att det är just den så kallade avregleringen som är orsaken. Det är för många aktörer på banorna! SL har satt in mer tåg och detta resulterar i de många förseningarna över Kungsängen just nu i alla fall. SL är Connex = privat. Tåg i Bergslagen kommer ofta sent. Visserligen någon form av dotterbolag. Men efter affärsmässiga villkor, precis som SJ. Kanske skulle vi kräva att de ska vara kundvänliga eller medborgarvänliga, eller varför inte en hela folkets järnväg?

Men nu när jag åker X2000 och sitter och surfar och jobbar på tåget så är jag glad igen. Det är så kul med tåg.

Första maj, första maj varje sliten kavaj blir en mantel i strålande ljus, varje trött proletär glömmer mödornas härd och går druckna av vårvindars sus…



1:a maj 2006 

Ja, så var det återigen första maj och jag har gått i ett tåg med drygt 800 demokratiska socialister. På teaterplan slöt det upp nästan lika många så det bådar gott inför valet i höst.

Pagrotsky var regeringens talesman och det var inte ett dåligt tal han höll. T o m en del inläsning på vad som är bra med Örebro. Sådant uppskattar jag. Men jag blir lite besviken på att han inte hade något om jämställdhet. Ja, inte någon av alla de frågor vi brukar inkludera i den värdegrund vi kallar för den demokratiska. Etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder hade han med. Jo, klassförtrycket fanns med i talet, men fattas bara annat av en socialist. Men jag har överseende denna gång. Det är ju i alla fall 1:a Maj.

Dessutom var Johanna från SSU där och höll ett fint tal med klart feministisk touche. Och så Eva-Lena och Lena. Tack alla ni för en bra dag!!!

 

Men jag måste också dela med mig av en besvikelse från morgonens TV-soffa. Jag såg Lasse Anrell kommentera helgens sport. Vid något tillfälle slänger han ur sig att han gillar att vara sexist. Ingen av kvinnorna som finns med i studion reagerar. Tänk om han sagt att han gillar att vara rasist?