31 maj Jösses flickor!!!

0kommentarer

För en vecka sedan var jag på Stadsteatern i Stockholm och såg Jösses flickor årterkomsten.
Jag var helt beredd på den första aktens omskrivning av den pjäs jag inte såg på 70-talet. Det var en helt fantastisk känsla som infann sig av välmående när de röda fanorna och kvinnokampen kändes långt in i mitt medvetande. Några tårar över den kamp som kvinnor faktiskt tagit för att vi alla ska få ett bättre samhälle. Men också en liten irritation över att kvinnorna från förr speglas med dagens bild. Jag har svårt att acceptera det som ibland skulle kunna läsas som förakt för de kvinnor som slet, men som också på grund av samhällets konvenans tvingades av män att bli med barn. Att de då såg till att barnen togs om hand av barnflickor kan jag ha förståelse för. Varför måste en pjäs från idag, och kanske fanns den kritiken också i originalversionen, anlägga så lite förståelse för dessa kvinnors slit. I den här pjäsen visade man bland annat upp Harriet (spelad av Katarina Ewelöw) som till slut hamnade på mentalsjukhus för att hon inte orkade leva upp till de ideal hon kämpade för.

Akt två var väldigt rolig, men också här kom en fadd känsla in när den unga kvinnan började oja sig för att inget har hänt, och att vi lever i en skitdemokrati. Vad jämför hon med? Vilken demokrati är bättre och vem gör vad för att motverka demokratin?

Det är också lite tragiskt, tycker jag, när de feministiska frågorna kommer i skymundan för integration och funktionshinder och de andra diskrimineringsgrunderna när någon o-initierad försöker sig på att förklara intersektionalitet som den nya vetenskapen. Eller mångfald som något viktigare än genus då kön hela tiden är en del i alla diskrimineringsgrunder. Tyvärr så bär vi alla på kön.

Nåväl … med denna lilla kritik så tycker jag ändå att det blev en fantastisk kväll att få vara med när Jösses flickor återuppstod. Den pjäsen är viktig som en grund för dialogen om demokrati och jämställdhet. Men tänk vad synd att de inte tog med sången: Vi måste höja våra röster för att höras!!!

Men hela pjäsen andades en ton av att vi som vill ha en riktig demokrati där alla människor faktiskt också har lika värde aldrig kommer att ge upp den kampen. Och den tonen i pjäsen gillar jag starkt. Idag kan vi unga som gamla, kvinnor och män, oavsett etnisk ursprung, funktionshinder eller sexuell preferens gemensamt arbeta för en ännu bättre demokrati i vårt land och i solidaritet också med andra länders utveckling.

"Och en dag ska barnen säga: tack mödrar det gjorde ni bra.
Ja en dag ska barnen säga: denna mänskliga värld vill vi ha.

Men kan vi vill vi törs vi?
Ja, vi kan! Vi vill! Vi törs !

Kommentera

Publiceras ej