Det var länge sedan jag skrev något här på bloggen. Undrar vad det beror på?

Kanske för att jag har det så roligt på mitt nya jobb och får så mycket intryck, att jag helt enkelt inte orkar tänka på bloggskrivande. Det är synd, för det är ju endast genom att skriva mycket som jag upprätthåller min kontakt med er läsare.


Nåväl - nu går vi närmare och närmare årets slut och jag måste säga att jag är lite undrande över det kommande året. Inte för egen del. Jag har det bra med mitt nya jobb, min nya yrkesroll som informatör, mitt nya liv utan tågresor och där vi i familjen nu också har en Islandshäst till. Mitt liv är återigen perfekt. Jag räknade ut att jag har suttit på tåg c:a 16 veckor på år när jag pendlat. Uträkningen gick ut på att jag rest 3 timmar per dag, vilket innebär 15 timmar per vecka (jag räknar alltså inte tågförseningar). Det blir nästan två arbetsdagar per vecka. Låt säga att jag jobbar 42 veckor på ett år så blir det alltså 84 arbetsdagar resa. Ni förstår skillnaden nu när jag bara har tio minuter sakta gångväg till jobbet.


Men vad händer med socialdemokratin och vad händer med landet jag bor i? Mona Sahlin flirtar med borgarna om skolpolitiken i dag? Betyder det att om vi slipper betygen i skolan kan vårt parti tänka sig att privatisera mera? Är inte det en borgerlig tanke?

Tänker partiets företrädare i Stockholm på vår grundläggande idé om en skola för alla då?

Mig äger ingen....Så heter Åsa Lindeborgs bok om hennes pappa. Den boken fick jag som avskedspresent av mina arbetskamrater på jämställdhetsenheten när jag slutade i fredags. En fin bok som en mycket fin kamrat valt ut till just mig och som överlämnades av alla.

Nu när jag läste den tror jag att jag förstår varför hon valde just den.


Boken handlar om den ensamstående pappan som gör allt vad han kan för att visa alla runt omkring, inte minst Åsa, att han kommer att klara den uppgift som inte många män klarar ens idag. Att vara ensamstående pappa och sliten arbetare, som dessutom använder alkohol alldeles för mycket. Den handlar också om arbetaren som slet hårt för sin arbetsköpare utan att få annat än sparken när arbetsköparen hade andra planer med fabriken.

Så var de också för honom när kvinnan han älskade, Åsas mamma, lämnade honom.


Men Leif stod upp för sin sak och det var kärleken till Åsa. Även om det var motigt, många gånger på ett sätt som inte brukar skildras så öppet och tydligt som i den här boken. En helt underbar bok om en man ur arbetarklassen som blir ensam förälder åt en liten flicka. Som i sin situation gör så gott han kan i hennes uppväxt och med det också får en dotter som kan uppskatta detta. Jag älskar boken och kommer säkert att läsa den fler gånger.


Själv växte jag upp på ett liknande sätt som Åsa. Jag menar då i ett hem som beroende av klassamhällets utnyttjande av människor var fattigt och där spriten tog mest av lönen från han som tjänade mest. Jag är också uppvuxen med en ensamstående förälder. Men för min del var det min mamma. Även om både mamma och pappa fanns i hemmet de första 10 åren så var mamma ändå ensam i arbetet med oss andra. Pappa, muraren och alkoholisten, och mamma tidningsbudet, städerskan, mångsysslaren, hon som servade pappa så han kunde leva sitt liv. Hon som tog hand om de båda pojkarna som var så olika i ålder och humör.

Min pappa visste nog inte vad kärlek var. Hade nog aldrig fått den kärlek som behövs för att visa kärlek. Mamma gjorde så gott hon kunde och pyntade hemmet så som Åsas pappa gjorde. Allt för att andra inte skulle kunna säga att hon inte gjorde allt för barnen.


Jag tror att min arbetskamrat som valde boken anat något av min historia. Men jag tror ändå att syftet med att ge mig just den boken, just den dagen, var att jag skulle få känna stoltheten som jag känner utifrån titeln på boken. MIG ÄGER INGEN.

Titeln kommer från Ekelöfs dikt med samma namn och säger nog en hel del om hur en del av oss från arbetarklassens mest utsatta, tänker i vår strävan i dag. "Mig äger ingen, inte ens jag själv", är den strof från Ekelöf som finns med i boken. Just nu undrar jag om inte den där sista delen av strofen också var rätt viktigt för mina arbetskamrater när just den här boken förärades mig. Jag vill i solidaritet med andra också äga mig själv. Av den anledningen har jag också sagt upp mig från regeringskansliet. Den politiska ledning som jag skulle underordnas läste också min blogg. De ifrågasatte både innan de började läsa bloggen, och därefter min lojalitet till deras politiska inriktning. De ifrågasatte om jag kunde vara en god femokrat. Med detta visade de klart att de kunskaper jag har från genusvetenskapen. Och de erfarenheter jag har från långt arbete med jämställdhet inte var något den här regeringen var intresserad av. Inte heller de erfarenheter och kunskaper som min chef hade, vilka är mycket mer än mina, var av intresse. Då är det skönt att tänka som Ekelöf...


I mitt letande efter hela den dikt som titeln till Åsa Lindeborgs bok kommer ifrån, fann jag en annan dikt som jag nu vill dela med er.


Jag tror på den ensamma människan


Jag tror på den ensamma människan,

 på henne som vandrar ensam,

som inte hundlikt löper till sin vittring,

som inte varglikt flyr för människovittring:

På en gång människa och anti-människa


Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är också boskap i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv.


Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.

Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.

Den opraktiska är det enda praktiska i längden

Varje människa befinner sig alltid i en eller flera större sociala strukturer. En individ kan inte leva utan ett socialt sammanhang/en social struktur. En av dessa strukturer kallar vi för genusstrukturen. Alltså den struktur som formar hur män och kvinnor förväntas förhålla sig till varandra. I den här strukturen formas vi som flickor och pojkar med förväntningar av att vara väldigt olika. Vi görs till kvinnor och män! Vi lever i ett manssamhälle där män har mer makt än kvinnor, mer i lön än kvinnor (vilket också är en värdemätare), ja det är till och med så att det som män gör, tycker och tänker är liksom en norm för hur vi ser på det mesta i vårt samhälle. När jag ser på samhället och det som sker är det med andra ord inte utifrån ett individualistiskt perspektiv. En individ är viktig för strukturen med det behövs många för att ändra strukturen, riktigt många.


Våld och makt förknippas med män och maskulinitet. Män står för nästan allt våld i samhället. Det är fler män som utsätts för våld, men de flesta som använder sig av våld är män. Våld är ett maktmedel som också accepteras i många kulturer även om vi oftast är av den uppfattningen att det endast är inom vissa ramar detta våld får finnas. Det ses som ett verktyg för polis och militär. Inom till exempel idrotten finns det oerhört förlåtande värderingar till användande av våld. Idrottsrörelsen är uppbyggd av män och strukturellt är det fortfarande oerhört maskulin. Ser vi en utsändning från en ishockeymatch är det inte ovanligt att vi får se slagsmål utan att någon straffas, mer än möjligen med några minuters utvisning. Ett brott som på gatan, i en korvkö, säkert skulle leda till böter, eller kanske t o m fängelse. På TV4-sport är det utsändningar av boxning och så kallad ultimate fighting nästan varje kväll. På förskolans gård eller i skolan tillåts pojkar att brottas och fäktas i rätt hög utsträckning och tonårspojkarnas sexuella trakasserier av flickorna ses som en självklarhet, eller kallas kanske mest för pojkstreck eller möjligen mobbing. Fotbollshuliganer är nästan att jämföra med slagsmålsgrupper av män så som vi sett dem i filmen Fight club. Kort sagt genom hela historien har vi på olika sätt mött män som utövar våld och vi har det som en del av maskuliniteten. Män skapar sin tillhörighet tillsammans med andra män och i kollektiv använder vi oss av våld. Varför skulle vi då inte kunna tala om män som kollektiv när vi vill avskaffa våldet? En organisation som Män för jämställdhet är ett kollektiv av män som vill ändra på samhällsordningen så att våld upphör. De olika politiska partierna är kollektiva organisationer med sina olika samhälls- och människosyn. Moderater och Kristdemokrater på den högra flanken och socialdemokrater och vänsterpartiet på den vänstra.


En förändring av vad som ses som manligt, där våldet är ett viktigt inslag, måste ske på flera plan. Inte bara hos den enskilde individen som självklart måste fås att ta ansvar för sitt eget handlande. Det måste också ske på ett kollektivt/strukturellt plan när det gäller att förändra det O-jämställda samhället, där våldet mot kvinnor är den yttersta konsekvensen - till ett jämställt och jämlikt samhälle där våldet inte får plats.


När det fortfarande finns mängder av män som inte vill ta ansvar för att andra män slår menar jag att vi har ett kollektivt ansvar för att förändra denna maktordning. Jag menar också att de som inte vill ta del av denna förändring bör skämmas för sin uppfattning. De har, tillsammans, en kollektiv skuld att bära. När de sedan införlivat denna skuldkänsla har de all möjlighet att göra ett aktivt val. Att förändra skulden till ansvar och handling på en individuell nivå, leder också till att män i kollektiv påverkar så att genusordningen i samhället förändras och manssamhället upphör.


Så här står det i nationalencyklopedin om kollektiv:


"kollektiv (lat. collecti´vus eg. 'samlad', 'sammanplockad', av co´lligo 'hopsamla'), stor grupp, sammanhållen kring ett gemensamt intresse: löntagarkollektiv, kollektiv av hyresgäster, konstnärer, personer som tillsammans driver en verksamhet etc. Ordet används också adjektiviskt om sådant som gäller grupper av detta slag: kollektiv bestraffning, kollektiva beslut etc"


Män är en grupp som håller samman av gemensamt intresse av att upprätthålla den genusordning som existerar. Möjligen vill några av oss göra smärre justeringar och andra lite större förändringar, men det stora kollektivet män tjänar rätt så mycket på den genusordning som råder.