Anders, Agneta och ni andra som undrar utan att skriva kommentarer. Jag ska nu försöka mig på att förklara mina tankegångar. Men till er båda vill jag först säga att jag är mycket glad för att ni ifrågasätter mina funderingar, för det är ju det jag också gör. Det här med jämställdhet och genus blir allt svårare desto mer jag jobbar med det. Är det så med era specialämnen också?

 

Nåväl, jag har också följt den debatt som pågått allt sedan Yvonne Hirdman kom med sin artikel i KvT 1988:3. Jag läste i och för sig inte artikeln förrän jag läste kvinnovetenskap A 1994. Sedan dess har det blivit många gånger och många fler artiklar som diskuterar detta. Det är alltid bra att gå tillbaka till källan och den dialog som följt. Det jag hela tiden har haft så svårt att förstå är att det finns så många som hävdar att genussystemet skulle vara deterministiskt. Och det är så jag nu också tolkar Agneta i gårdagens kommentar. Jag tycker också att det är det som Anders är inne på i sin kritik av mina tankar den 6 februari.

 

Den uppfattning jag själv bär på är att genusordningens oskrivna kontrakt mellan det vi lite slarvigt brukar kalla det manliga och det kvinnliga är ju ständigt i förändring. Inte alls deterministiskt på annat sätt än att det bestäms av givna faktorer i den kontext vi just nu befinner oss i. Men det betyder inte att framtiden kommer att se lika ut. Se bara skillnaden på vad dagens fäder förväntas göra med sina barn i förhållande till gårdagens fäder. Jag tänker bara på en sådan sak som om min egen far 1954 skulle ha stannat hemma för att sköta mig. Han hade då säkert fått sparken från sitt jobb som murare. När jag var hemma med mina barn 1983 och 1985 sågs det som lite skumt, och i dag är det nästan så att vi förväntar oss att alla pappor ska ta detta ansvar. Genusordningen håller alltså på att förhandlas om.

 

När jag använder mig av begreppet Androgynat gör jag det för att beskriva de strukturer som jag i mitt värv strävar mot. Androgynat som struktur innebär alltså inte att jag prata om någon form av Siggy Stardust eller After Dark figur. (Även om jag antar att det i det framtida samhället inte alls kommer att upplevas som underligt att män ser ut som Christer Lindarw brukar göra i sina shower) Jag pratar alltså inte om enskilda individer just nu. Öystein G Holter har på ett snyggt sätt tillsammans med Helen Aarseth i deras bok Mäns livssammanhang 1994 förklarat Androgynatet som ”ett uttryck för en fas i den patriarkala samhällsstrukturens utveckling, som inte innebär att kvinnor och män blir likadana, utan att den stora skillnad som rådde i föregående fas (maskulinatet) blir avsevärt mindre. Androgynatets första fas präglas av en avveckling av maskulinatets könsskillnader, samtidigt som ojämlikheten mellan produktionssfär och reproduktionssfär fortfarande är betydande. Androgynatet innebär en könsmässig identitetsförändring hos båda könen (en mer androgyn personlighet), en mer demokratisk och mindre hierarkisk ekonomisk politisk ordning, nya former för personligt kapital med ökad självkontroll och egen motivation samt andra viktiga utvecklingsdrag i vår tid.” Det är väl ungefär där vi befinner oss idag 2007, men min vision är också att utjämningen mellan reproduktion och produktion ska öka under androgynatet.

 

Vad jag också menar är oerhört viktigt med genusteorin är att den ifrågasätter den vansinniga tanken om dikotomi som tycks existera i varje debatt. Måste det alltid finnas en motsats? Vad är det som gör att vi inte kan tänka i termer av bådeoch?

Men en blogg får inte ha för många ord, idag blir det 631 stycken, då hämmar den tydligen läsare så därför slutar jag nu för den här gången och ser vad det leder till.

Att respektera alla människors lika värde tycker jag så klar är oerhört viktigt. Varför skulle jag annars vara feminist? Men vad innebär det att respektera alla människors lika värde?

Det är en spännande fråga med tanke på att det fortfarande är så stora diskussioner i vår värld om kvinnors och mäns rättigheter. Det finns fortfarande dem som menar att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Tänk bara på den diskussion som pågår för fullt i nästan två veckor framåt i FN-huset i New York där mina arbetskamrater sitter från måndag morgon och förhandlar.

 

Men Agneta och ni andra som undrar vad jag menade med kommentaren till Agnetas kommentar, här pratade vi om hur kvinnor ibland intar maskulina beteenden. Det jag då menar med könsmaktsordning är att det finns kvinnor som tar över det maskulina beteendet för att på det viset också få plats i den maskulina hierarkin. Hur blir en kvinna mest accepterad i en maskulin miljö? Jo, jag tror hon måste inte ett agerande som den maskulina miljön känner till och accepterar.

Sjukvård ska drivas i offentlig regi. Det tycker jag som socialdemokrat borde vara en viktig princip att bevara. Mycket är fint här i Hallsberg men att mina landstingssossar nu ska ge lillfingret till den så kallade marknaden ser jag som något mycket tråkigt. Marknaden föresten, är det bara den ena delen av den som räknas. Dom som ska äga. Vi som ska ha vård i Hallsberg kommer snart att inte ha någon som helst valfrihet. Det finns snart ingen offentlig vård i Hallsberg. Nu är Vårdcentralen ska lämnas ut på ”intraprenad”. OM det hade varit självförvaltning det handlade om, inom landstinget hade det varit något annat. Nu känns det som att det är privatiseringssossarna som får sin vilja fram. Högern på frammarch så att säga.

Vem avgör vem som ska prostitueras. Hur ser vi på prostitution? Som en tjänst en kvinna frivilligt vill sälja till någon oavsett vem denna någon är och hur denna någon ser ut eller hur denna någon agerar. Vad kommer det sig att barnboksförfattaren Sören Olsson tar sig in i debatten om att legalisera sexköp? I och för sig har jag länge tyckt att Bertböckerna har haft en del sexistiska inslag, men att gå så långt som att ge sig in i legaliseringsdebatten hade jag inte väntat mig av en honom.

 

Jag kanske inte heller tycker att det är en lätt fråga men jag blir riktig orolig när en sådan viktig person som Berts författare ger sig in i denna diskussion. Jag kanske förstår honom på något plan, men ändå inte. Jag undrar om han skulle resonera lika om hans barn var en dotter som skulle köpas för att ge sex till en ung man? Eller jag undrar vad som gör att Sören tror att hans son är så oattraktiv att inte en endast tjej skulle kunna tänka sig att ligga naken i hans säng? Nu tror jag nog att Sören själv också funderat i dessa banor, men det skulle också vara skönt om han kunde säga det.

 

Om ett funktionshinder är så stort att någon inte klarar att ha sex på egen hand. Ska detta då ge denna någon rätt att betala för att någon ska hjälpa till. Ska detta innebära att jag som far tar min son till Danmark för att ge honom sex. By the  way" så resonerar man i Danmark om att det kanske är riktigt att sjukvårdspersonal ska hjälpa till med sex. Hur långt ska vi gå för att utnyttja människor?

 

Sören säger att det gäller att vi alla släpper våra invanda tankemonster och de kollektiva idéerna om vad som bestämmer vad som är rätt och fel. Men jag förstår inte det. Hur ska vi då tänka om den flicka som för inte länge sedan mördade en ung grabb i Vivalla, för att denna slog hennes bror. Det var ju för att försvara sin älskade bror som hon tog sig till Vivalla och hämnades. Hon ville ju inte något annat än visa sin bror kärlek, så varför skulle hon straffas för det.

 

Eller han som så himla gärna skulle vilja råna en bank bara för att få känna hur det känns?

 

Kan vi ha sådana här intressanta dilemmafrågor hur som hest i media, där det inte ges något svar? Borde det inte åtminstone vara en seriös dialog om vad prostitution handlar om? Att det kanske finns en kvinna på låt säga tusen kvinnor som kan välja att sälja sin kropp någon gång i veckan, eller kanske mer, för pengarnas skull. Men de övriga, all den porr som existerar? Leder inte det också till att männens vilja att köpa allt ”häftigare” sex i sig leder till att allt fler män lurar och kidnappar ung flickor och kvinnor i andra länder och säljer dem vidare som slavar.

 

Sören säger att man kan köpa en kvinna för att han vill sitt barns bästa och ge honom sex. Då får man gå utöver sitt moraliska tänkande, säger han. Men jag undrar om man verkligen får det? Hur långt får den liberala demokratin ta oss, undrar jag? Och vad är det som säger att det inte finns en endaste flicka/kvinna som skulle vilja vara med hans son bara för att också hon skulle vilja ligga naken hos honom?

Jag sitter på tåget hem från Oslo , där jag varit på en konferens om mansforskningen i Norden, och funderar över vad som gör att jag själv är så engagerad i just den här frågan.Vad är det som gör att jag vill dekonstruera maskuliniteten? Som det kan heta på forskarspråk.  

Det som får mig att fundera i dessa banor är att jag ibland behöver fråga mig själv om det jag gör är för att beskriva mig själv som någon annorlunda man än dem som inte deltar i jämställdhetsarbetet, så som jag. I organisationen Män för jämställdhet fanns det för några år sedan en dialog om den goda manligheten. Finns det en god manlighet och i så fall måste det finnas en ond manlighet? I den dialogen tog jag ställning för att det i den frågan ställs upp polaritet inom manligheten där det finns risk för att vi pratar om några andra män än oss själva när vi till exempel pratar om mäns våld mot kvinnor. Eller varför inte när vi pratar om män som inte tar ut halva föräldraledigheten. Men kan det vara så att manlighet i sig är något som inte gagnar jämställdhet?  

I dag har jag funderat väldigt mycket på om vi inte måste fundera över de två begreppen maskulinitet och manlighet. Jag tycker det är problematiskt när vi pratar om manligheten. Det finns så stora risker för att vara man innebär en essentialistisk fråga. Något som finns där bara för att jag är född med en snopp. Samtidigt som det med fog går att beskriva en hel del kvinnors sätt att vara som manligt, eller kanske det är maskulint. Knut Oftung gav mig lite hjälp på vägen när han funderade över att maskulint är det som utförs i huvudsak av män, och att även om kvinnor utför samma sak så är själva utförandet maskulint. Jag tänker då på den amerikanska soldaten English som på sätt och vis våldtog män i Abigrailfängelset i Irak för några år sedan. Hennes agerande och de bilder som hon lät andra soldater ta på henne var klart maskulint agerande. Men var det manligt? Är maskulint och manligt samma sak? Kanske är det så att vi måste komma bort från begrepp som leder mot kön? Vad är i så fall det som soldaten English gjorde? Jag skulle vilja klassa det som en kränkning av en annan människa. Men själva handlingen hade kön då det var väldigt viktigt att det var just en kvinna som lekte med en naken man, som antogs vara muslim. Kränkningen blev på det sättet än större tänkte kanske de amerikanska soldaterna. Men det tror inte jag. Jag tror att kränkningen är lika stor oavsett vilket kön som begick just den handlingen. Kränkningen är i sig varken manlig, maskulin, kvinnlig eller feminin, även om den gjordes av en kvinna som i sitt jobb utförde en maskulin syssla.

Märker du att det här börjar bli krångligt? Ja, det är så det kan vara att dagar in ända fundera över på vilket sätt kön har betydelse för vad vi gör. Det är detta det innebär att fundera över den maktordning som finns i alla våra samhällen som utgår från kön. För den finns!  Och vi som jobbar med den måste också dekonstruera den. Det är det som mansforskning, som en del av genusforskningen, och att arbeta med att föra in frågan om män och jämställdhet i jämställdhetsdiskursen handlar om.  För mig är målet med jämställdhetsfrågan att vi kommer till ett stadie där kön inte längre är relevant.  Men det får jag skriva mer om en annan dag, för längre än så här får inte en dagsblogg vara har jag hört. Den är redan för lång. Och inte har jag svarat på den fråga som inledde dagens blogg, så då får ni vänta med det svaret också.

Veckan går, och vi med den. I dag är det torsdag och vad har hänt dessa dagar. Ja, det är klart att det händer en hel del. Tågen har gått i tid hela veckan, jakten på Danielsson fortsätter och kriget i Irak blir allt blodigare. Tänk hela mitt politiska intresse startade den där gången när en naken liten flicka kom springande med napalm brinnande på hennes kropp. Det vara Vietnamkrigets bilder som tog tag mig som ett slag av taggtråd. Vi var många som på 60-talet vaknade för politiken och även om många av oss valde underliga vägar för vår politik var det ändå i solidaritetens namn vi gjorde det.

Vad händer i dag? Jag har kanske fel, men jag ser inte några unga människor med svensk bakgrund som går på våra gator och protesterar mot USA´s krigföring i Irak. Det var en hel del kvinnor som arbetade för att få in Fi! i riksdagen, men var är den samlade solidaritetsrörelse vi så väl behöver? Tänk om det är fler människor som just nu sitter och tittar på TV-programmet ”Du är vad du äter” än som runt i vårt land är med på något solidaritetsmöte?

 

Nåväl, jag är själv inte så himla aktiv just nu. Jag tröstar mig med att jag varit politisk aktiv sedan slutet av 60-talet. Att jag har arbetat heltid sedan 1998 med jämställdhetsfrågor. Att jag funnits med i många olika politiska och fackliga sammanhang under i stort sett 40 år. Jag skyller på att jag ägnar 12 timmar per dag för att vara på mitt jobb, inklusive resorna fram och åter. Och visst läser jag mycket på tåget. Jag har förmånen att arbeta som femokrat hela dagarna och vara med och påverka samhällsutvecklingen till en fredligare värld. Ja, så är det om jämställdhet kommer att råda. Det är det som är feminismens yttersta konsekvens.

 

Men räcker det?