Oj, vad jag skriver sällan! Men det är inte så lätt att hålla en blogg vid liv som jag tänkte från början. Just nu tror jag det mest beror på att jag är väldigt osäker på vad jag ska skriva om. Kanske skulle jag kunna använda den här bloggen för att beskriva lite av mina tankar runt mitt jobb? Kanske skulle jag kunna använda den som en enkel dagbok där jag delar med mig av vad jag funderar över på dagarna? Ja, så får det bli jag skriver lite om vad som händer mig på dagar och kvällar och hur mina tankar kan sprätta iväg lite hit och dit.

Så får vi se om det blir någon skillnad från tidigare, eller om det bara blir som tidigare, när det gäller hur ofta jag skriver.

 

Det är också väldigt många som vill att jag ska sätta ut en bild på det vackra hus vi bor i, i Hallsberg. Nu får ni chansen att se det. Visst är det fint?

                                   Ö:a skola i Hallsberg 




Det får bli allt för i dag. Nu får vi se i morgon om jag verkligen får fart på det här med bloggandet?


Och du Lars....tack för din kommentar! :-) 

Det är många som klagar på vad den nya regeringen håller på att göra med Sverige. Och det är väl ok på sätt och vis. Jag är inte heller nöjd med vad som sker, men å andra sidan arbetade jag en hel del innan valet med att försöka få människor att förstå att detta skulle faktiskt ske om vi fick en borgerlig regering. Ett gott tecken på en fungerande demokrati är att jag utgår från att människor röstar utefter de värderingar de bär och för oss som röstade icke-borgerligt så är det bara att arbeta vidare för att våra värderingar ska tas till vara både nu och vid nästa val. Demokrati är ju inte bara att rösta vid valen det är också att dagligen arbeta för att demokratin ska bestå. Det betyder också att när vi nu har den regering vi har så är den demokratiskt vald. För människor som röstade på dem ville väl ha det så här? Innan valet träffade jag många socialdemokrater, jag faktiskt riktigt aktiva sådana, som inte ville att Person skulle få fortsatt mandat. Jag har träffat jättemånga som tror att demokratin har något att vinna på att byta regering. De har kanske röstat borgerligt för att få bort Person? Vilket jag inte kan förstå. Jag läste följande i tidningen ETC! som jag vill att också ni ska läsa:

 

”Jag ångrar att jag röstade borgerligt.”

”Denna tröttsamma fras ältas nuförtiden till leda bland före detta sossar, lågavlönade och arbetslösa, nu senast i en artikel på DinaPengar.se där en arbetslös ensamstående mamma intervjuas. Jaha, med det kanske inte var så smart att rösta borgerligt i första hand? Att alliansen ville försämra arbetslöshetsersättningen och straffa arbetslösa, sjuka och deltidsanställda stod ju klart redan innan valet. Och nu fegar folk och säger att de ”inte visste”. Att de känner sig ”lurade”. Vill inte stå för sin röst.

Pytt. Anledningen till att så många röstade borgerligt verkar ha varit att de ville rösta ”mot Göran Persson”. Vilket – om det är sant – visar på en anmärkningsvärd lättja. Att tro att valet i Sverige handlar om EN person, när det i själva verket handlar om hur vi vill att landets ska styras de närmaste fyra åren…

Nu har Göra Persson aviserat sin avgång (fast han mentalt lämnade politiken för länge sedan) och oppositionen har rekordsiffror i opinionsmätningar. Folk är arga på regeringen. Tycker den är orättvis. Ja med det var ju det den gick till val på! (Att vara orättvis alltså.)

Du som röstade borgerligt och nu ångrar dig. Här är ett tips: Du får stå ditt kast men ändå göra det bästa av situationen. Du har knappt fyra år på dig att delta i en växande opposition och försöka motverka alliansens nedmontering av samhällets skyddsnät. Och sen – när det är val igen – kanske du vet bättre och inte tror vi har presidentval i Sverige. Eller att borgarna vill bevara välfärden.”  MH

 

Och just nu sitter jag (Tomas igen) och funderar på vad det är som gör att vi sossar inte kan finna en ledare som står för den demokratiska socialismen? Tänk om det är så illa att de flesta socialdemokrater i dag inte vill ha det som vårt program säger? Tänk om individualismen bland de mest aktiva sossarna är lika stark som den är bland alliansens medlemmar? Tänk om det var därför jag mötte så många sossar som trodde att de endast skulle rösta bort Göran om de röstade på något parti inom alliansen? Och tänk om det var just dessa som röstade på moderaterna? Nej…så  kan det väl ändå inte vara?

Det var nog när jag läste b-kursen i Kvinnovetenskap som vi hade en föreläsning om Kön och existens. Om Simon de Beauvoirs filosofi skulle det handla om vem som skulle föreläsa var väl självklart för vår kursledning då, som föresten var Gunnel K, Ingrid P och Berit Å. Tack för att ni lät mig träffa Eva Gothlin. Det var för övrigt två dagar innan den internationella kvinnodagen 1995. Den föreläsning som Eva då höll har gjort att jag sedan läst väldigt mycket om och av de Beauvoir. Och Evas förord till den nya översättningen av ”Det andra könet” är lika inspirerande för att söka mer kunskap om att utveckla tankarna kring feministisk filosofi. Jag tror att det var då någon gång efter den föreläsningen som jag köpte boken ”Modrande och Praxis” av Ulla Holm, som också kommit att bli väldigt sönderläst och påverkat mitt sätt att tänka så starkt.

 

För en stund sedan fick jag läsa på genuslistan att Eva Gothlin är död. Hon dog den 22 december. Jag har länge vetat om hennes sjukdom men det är ändå så svårt att smälta att en kvinna med så mycket kvar att ge ska behöva lämna den här världen. Jag hoppas att det finns en feministisk himmel där vi alla kan mötas någon gång framöver och utveckla våra filosofiska tankar.

 

Och som detta inte vore nog så fick jag bara ett par mejl senare läsa att en annan förebild har gått bort. Stig Åhs finns inte mer, bara några dagar efter Eva, den 26 december for han till himlen. Han var den förste som ringde mig när jag hade börjat arbeta på Regeringskansliet med projektet Män och jämställdhet. Han hälsade mig välkommen till gänget av entusiaster för att också män skulle förstå vilka vinster också vi gör på att kvinnor ges samma rättigheter som oss. Han pratade med mig som han hade känt mig länge och jag blev väldigt glad, stolt och stark av hans entusiasm. Tänk att Stig Åhs ringde mig, han som var ordförande för den första statliga idégruppen om män och mansrollen (som det hette då de startade 1982) 1982 var för övrigt samma år som jag skulle bli pappa för första gången och började förstå jämställdhetens betydelse. Det var då jag fick tag på Lars Jalmert´s bok om små barns sociala utveckling och så den där utredningen ”Den svenske mannen” och så kom då Stig Åhs med allt de gjorde den där idégruppen om mansrollen.

Nu är också Stig borta.

 

Eva och Stig är två av alla som varit mina förebilder och som fått mig att försöka bli lika entusiastiska som de varit. Nu kommer de så klart fortfarande genom sina böcker och de intryck de måste ha gjort på så många att leva kvar inom oss. Men som sagt, jag hoppas det finns en feministisk himmel för alla oss att mötas i för att utveckla vår filosofi när vi ses nästa gång.

Jag lyssnade på Spanarna i dag på radio. Det fanns där en spaning som handlade om att ifrågasätta vad som är politiskt korrekt eller inte i sin spaning som han kallade ”gamla ”sanningar” dör sent”.  Bl a var Calle Norén, som resonerade om detta, lite upprörd över att feminister av i dag, personifierade genom Gudrun Schyman fortfarande har sådana problem med att kvinnor är objektifierade i reklamen. Ser inte feministerna alla män som också objektifieras, var frågan med fotbollspelaren Fredrik Ljungberg som exempel. Är detta en sanning som behöver stöpas om?

 

Jag tycker det är rätt så intressant med frågor som dessa och de hänvisningar som görs till oss feminister i detta. Att vi skulle ha fel för att också männen objektifieras. För min del har jag alltid uppfattat de feministiska frågorna som något som ifrågasätter den ordning som finns i samhället för att på olika sätt få in respektive kön i en speciell mall. Att det under de senaste åren blivit allt vanligare att också män objektifieras är för mig inte annat är det som feminister under många år ifrågasatt. Det är inte rätt att objektifiera någon människa oavsett kön. Fortfarande är det ändå så att denna objektifiering sker på rätt olika maktnivå.

 

När jag hörde denna spaning funderade jag också på den ”gamla sanningen” om att män är de som ritar hus och att detta också återspeglas i en mängd olika detaljer som män inte tänker på. I vårt hus är detta en sanning fortfarande. Här sitter handfatet så nära väggen att det inte finns plats för att hänga upp handdukar. Här är toalettsitsen fast på golvet och springa mellan väggen och toastolen så smal att inte en golvmopp går emellan. Ändå är detta en plats som drar till sig damm och vatten vilket inte är en vacker blandning. Det finns fler sådana detaljer, vilket kommer mig att tänka på de hus som byggdes i Ladugårdsängen inför bomässan och som kallades för Arenahusen. Husens arkitekter var kvinnor och här skulle det vara annorlunda. Och så var det … när det gällde själva hushållet. Toaletter på väggarna, höga badkar så man kom åt att städa och så vidare. Men när vi skulle hjälpa en väninna att flytta in kunde vi konstatera att varken hiss eller trapphus hade utrymme för soffor och andra större möbler. Vad vill jag säga med det här då?

 

Jo … så länge flickor och pojkar, kvinnor och män, förväntas att vara olika kommer också de erfarenheter och kunskaper vi skapar i våra mer eller mindre skilda miljöer att behöva ifrågasättas. Vi måste under en rätt så lång övergångsperiod se till att kvinnor och män finns i alla olika positioner för att vår samhällsbyggnad ska fungera. Det går inte att tycka att kvotering är ointressant som den nya regeringen har tendenser till. Eller så gäller det att öka genusmedvetenheten över allt.