I dag var det en lagom regnig dag som inte alls gick att använda till svamplockning. Vilket var tänkt från början. I stället blev det lite läsande i tidningen Ordfront om den kristna vänstern, som faktiskt finns. Jag har haft mycket funderingar om tro och kristendom de senaste veckorna. Undrar vad det kommer sig? Jag har en känsla av att den socialism jag tror på har sina rötter i Jesus levnad och att käre gamle Marx såg till att systematisera det hela.
Om jag läser nya testamentet, och fram för allt bergspredikan, så som jag läser Marx, med egna omtolkningar till dagens samhälle så är det inte så svårt att vara troende. Jag lämnade för övrigt in min utträdesansökan till Svenska kyrkan i måndags. Det var andra gången jag lämnade denna kyrka. Det är för mig lite svårt att tillhöra samma förening som kristdemokrater och andra abortmotståndare och kvinnoprästmotståndare. Min tro kan jag utöva i andra sammanhang, och som Ulf Lundell en gång skrev i en av låtarna på skivan Evangeline, "att gå upp på en klippa för att be", är inte helt fel.

Efter läsandet det tog vi en tur till den lilla orten Hjortkvarn. Har du inte varit där och provat den italienska glass som tillverkas där, så har du en upplevelse kvar. Att den går under firmanamnet Gó glass, är inte helt fel. Självfallet kan du passa på att titta på hjortarna som finns inhägnade innan man kommer fram till Hjortkvarn och det finns nog mycket annat att se också. En hytta från slutet av 1700-talet, en gammal kvar med tillhörande vacker damm, som sägs ha varit igång ända in på 1970-talet och den gamla stenvalvsbron från 1766. Självklart i en ort som denna finns och en hel del andra vackra byggnader man också vandra omkring och titta på. Glöm inte det gamla stationshuset som jag tyvärr inte vet hur gammal det är. Men det gick en järnväg mellan Pålsboda och Finspång redan 1874.
I dag blev det en liten tur på Hallsberg där vi mötte den glada fru Ö. Denna kvinna har en fantastisk blick över Hallsbergsbon och gav mig små tips att tänka på i mitt observerande av min nya hemort. Frisören som sätter på sig ett hölster av klippredskap och formar min frisyr, innan jag hunnit öppna min mun ser jag fram mot att möta. Kanske blir de honom jag måste söka upp när jag klipper mig nästa gång, då den frisör jag redan funnit tydligen har gett upp. Ni ska veta att det finns många frisörer i denna lilla stad.

En fika på PeWe var inte så dum heller. Nu blåser det visserligen en frisk västanvind så vi fick sitta inne vid ett fönsterbord i ställer för ute på ströget. Men vad gör det när blicken kan vila på alla de som strosar förbi i sina ärenden. Inte är det så mycket udda personer som strosar förbi här i Hallsberg som jag kan se i Örebro, eller för att inte tala om Stockholm. Kanske är vi alla här i Hallsberg dock udda för Stockholmaren? Men med min vetskap om alla kreativitet som finns runt omkring är jag förvissad om att jag kommer att få möta många trevliga och goda människor i denna ort.

Jag blev dock väldigt besviken när jag kom hem den sista arbetsdagen innan semester. Det var en solig kväll och jag hade under tågresan bestämt mig för att vid framkomsten till Hallsberg skulle jag sätta mig vid restaurangen vid station och ta ett glas vitt. Men när jag väl stod där var den belamrad med rökande ungdomar med cykel och mopeder, så jag promenerade hem och blev sittande på min balkong med en öl i stället. Men det ska nog ändras. Den gamla stationen med vidhängande restaurang, uppförd redan 1864 och ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd, borde nog få en uppryckning och förstå hur fin den kan bli. Vet ni att det var samme Edelsvärd som bland annat ritade Hagakyrkan och stationshuset i Göteborg och likaså stationshuset i Stockholm. Så visst är det ett hus med anor som borde ha ett bättre öde i dag.
Kanske är det min uppgift att få ägarna att förstå det, eller så är de redan på G. Vad vet jag?

Sedan gick vi till det nyombyggda systembolaget. Det som numera har självbetjäning. Här köpte vi en flaska Renat för att göra blåbärslikör. Ni ska veta att det finns mycket blåbär i skogarna runt Hallsberg.
Ja, nu har jag haft semester någon vecka och den första tiden har ägnats åt tystnadens läkande kraft. Att bara sitta här på balkongen i Hallsberg och blicka ut är otroligt avkopplande, och ibland lite roligt. Jag skrev tidigare om klädval och fick några reaktioner på det. Bland annat undrade Torsten i Kumla om jag inte kunde fundera lite på Hallsbergsbon. I söndags kom en upplevelse åkande på motorcykel. En upplevelse som bekräftar min tidigare tanke. På en fin, men bullrande motorcykel, kom en man endast iklädd badbyxa. Han hade visserligen en hjälm i icke matchande färg. Hans kropp var vackert brun, men hans kroppshydda inte alls lika vacker. Med andra ord kom en relativt fet man nästan utan kläder och visade upp sig. Det dallrade ganska kul, men måste jag få uppleva sådant? 

En annan fundering jag fått är denna, inte helt ovidkommande för den ovanstående funderingen: Hur mycket ska mina egna upplevelser styra andras varande. Jag läste i dag en artikel i Dagens Nyheter om att homosexuella känner sig diskriminerade när de handlar. En europeisk undersökning har granskat de femton största företagen inom bank-, försäkrings-, rese- och bilhandelsbranschen, samt tillfråga 1200 homo- och bisexuella om deras erfarenheter, via enkät, samt gjort fem djupintervjuer. Hälften av de tillfrågade är osäkra på hur de kommer att bemötas på grund av sin läggning.  Till detta har DN sedan ett reportage med ett bögpar som bekräftar osäkerheten hos personalen.  
Jag är den första att hålla med om att det finns en oerhörd diskriminering av lhbt-personer i vårt land. Jag märker det inte minst när vi pratar om frågor som rör mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade parrelationer. Och jag funderar mycket över hur mycket just upplevelser ska styra utvecklingen?  Och vilka upplevelser?
JO - jag tycker att vi måste ta hänsyn till just upplevelser. Det är ju det jag skriver när jag skriver om hur vi ska klä oss i det offentliga rummet. Men jag tycker att vi behöver fundera lite mer på hur vi använder dem. En undersökning som den som DN refererar till är oerhört bra för att få handlare och oss andra att fundera över vårt sätt att möta folk. Men också vad som krävs av mig som enskild individ och mitt sätt att agera. Men jag vill också se hur upplevelsen av att tillhöra en fler underordnade grupper, så som klass och etnicitet kommer till vår kännedom.
När omfångsundersökningen Slagen Dam presenterades av Brottsoffermyndigheten 2001 kom kritiken att handla om att den inte var trovärdig, just för att det handlade om upplevelser av mäns våld mot kvinnor. Finns det vissa grupper i samhället som vi värnar mer än andra vid vissa tillfällen? 

Och så lite långsökt tillbaka till min inledning om hur vi klär oss i det offentliga rummet. Är det inte så att vi i ett solidariskt samhälle behöver tänka igenom lite mer hur andra upplever sin situation innan vi bestämmer vilka kläder vi ska ha på vår kropp. Kan det vara så att mitt eget agerande och min egen förväntan på vad andra ska tänka om mig också styr min upplevelse? Det blir krångligt det här så jag slutar nog just här i dag. 
I dag är det den dagen för nio år sedan som Sara togs från sina föräldrar och sin syster Ronja. 1998 var jag med mina barn och min fru Kia på semester nere på västkusten, det regnade och vi låg i tältet och läste någon av kvällstidningarna. En ung flicka hade blivit mördad i Örebro.Vi visst inte då att det var Sara, men vi fick snart reda på det. Jag tänker på Siv, Lasse och Ronja en dag som denna och hela dagen har jag gått med en tröja som kommer från Europarådets kampanj för att motverka mäns våld mot kvinnor. För mäns strukturella våld mot flickor och kvinnor är fortfarande något vi måste bekämpa tillsammans. 
Så är det då dags igen med semester. Att det är så härligt varje år att få ha sin ledighet. Det spelar säkert inte någon roll om man har ett arbete som man nästan jämt längtar till eller inte. Semester är en återhämtningens tid för oss alla. Men ? det ger tyvärr lite mer tid att läsa tidningen. Och nu läste jag, på måndagsförmiddagen, för första gången en ledarkrönika av en ung herre vid namn Per Nilsson. Han måste vara utvald av Ola Ström. Ola Ström, den äldre menar jag. Den Ola som är ledarskribent i monopoltidningen nu för tiden. För några år sedan var Ola Ström, som jag kommer ihåg det, en sådan socialliberal som jag tycker om. En sådan som verkligen betonade det allmännas, alltså staten och kommunens, ansvar för dem som har det sämre. Nu har han kanske glömt det, eller så understödjer han moderaterna som hela alliansen kanske måste göra. Men nu finns det en till på NA med dessa idéer. Och denna unga man vet till och med hur han ska ge de goda råden till socialdemokraterna. Tänk om socialdemokraterna ska gå i liberalernas ledband. Tänker han sig att de nya socialdemokraterna ska bli som de ?nya? moderaterna. Han säger till och med att Mona har pratar om ungdomen som en svag grupp i samhället. Jag har så svårt att tänka mig att just Mona skulle kalla ungdomar för svaga så jag läste hennes tal. Vilket kanske Nilsson också skulle göra? 

Mona pratade inte om att ungdomar är svaga. Mona pratade om att den politik hon vill föra som en solidarisk politik. Ordet solidaritet är kanske för liberaler detsamma som välgörenhet. Men så är det inte för oss demokratiska socialister. Solidaritet betyder för oss att vi som har möjligheter ska stödja varandra. Om vi tar ungdomar som ett exempel så är jag helt övertygad om att Mona menar att den politik hon ser från de borgerliga är motsatsen till en socialdemokratisk politik. Alliansen, eller kanske är det främst moderaterna, håller på att ta bort alla möjligheter för de unga att leva på lika villkor som de vuxna. Mona använde över huvud taget inte ordet svag i sitt tal. Däremot sade hon bland annat att ? I skolan planerar regeringen för mer sortering, mer av jämförande, mer av uppdelning.

Också det är djupt oroande. Vi behöver fördela resurserna så att de hamnar i de skolor och hos de elever som är i störst behov av dem. Det är det som är fördelningspolitik. Alla barn har rätt till kunskap, och till en skolmiljö präglad av lugn och ro där lärare och andra vuxna ser till den enskilda elevens behov. Det borde vara självklart! Där vi inte har lyckats tillräckligt bra måste vi bli bättre.? Men det betyder inte att den unge mannen Per Nilsson, som är ledarskribent vid 25 års ålder ska bestämma den socialdemokratiska politiken med sina liberala värderingar.

 

JO, föresten, en gång använder Mona ordet svag, eller ordet svagare. Det var när hon tog upp följande: ?Som medlem i a-kassan tar man eget ansvar och samhället ska se till att

skyddet hjälper vidare till nästa jobb och nästa utbildning. Nu används a-kassan dels till att göra facket svagare genom att regeringen sänkt ersättningen. Men också som en mjölkko åt statskassan genom att man höjer avgiften. Hanteringen av a-kassan är ett uttryck för vad den moderatledda regeringen vill. De förändrar a-kassan från en försäkring till ett bidrag.

 Och jag undrar om det är Per Nilsson som skrivit ledaren på tisdag också. Den är en otrolig bild på vad som skapar utanförskap. I en värld där de 350 rikaste människorna i världen har lika stora tillgångar som de 2,5 miljarder fattigaste skulle överleva på, skyller ledaren på de futtiga löneökningarna som orsak till att utanförskapet ska bestå. Inte ett ord om de 350 rikaste i vårt land. Undrar hur mycket deras plånbok sväller, eller var de nu har sina pengar? Ja, du, Per Nilsson, Du gav mig i alla fall ännu en orsak att säga upp min prenumeration på monopoltidningen. Jag orkar inte med den lyliberlaa prpagandan längre. Nu ska jag ha smester och njuta för fullt i stället för att läsa "Nerikes elände".