07-03-26 KL.21:38

Jag hörde Maria-Pia Boëthius på radio i helgen. Hon berättade om sin senaste bok, mediatan, som jag just har skickat efter från ETC-förlag. Det var en mening som jag fäste mig extra mycket för där jag kände att vi har något gemensamt Maria-Pia och jag. Vi tycker båda att media har alldeles för mycket makt, en makt som aldrig någonsin får granskas. I alla fall inte om vi jämför med hur media granskar politiker. Hur media ljuger om politiker och hur de skadar människor som de granskar.

Jag tänker på vad Göran Persson sa i kväll i dokumentären. Han sade något om oss feminister när Helen Eduards och Lars Danielsson smutskastades i media. Där de skrev om Lars att han inte var på Rosenbad för att han var hos sin älskarinna. Vad gjorde vi feminister då? Ja inte gick vi till kamp mot medias utfall. Oavsett om detta vore sant eller inte. Vi som feminister borde då, liksom varje annan dag, granska och ifrågasätta media för att de sprider en syn vi inte vill ha. Mäns våld mot kvinnor börjar i medias kvinnobild.

Och har ni tänkt på det Maria-Pia brukar säga, att tre månader av varje år indoktrineras vi av media. För det är så mycket tid som vi i genomsnitt ägnar åt media varje år.

Och jag ställer mig frågan? Vad ville egentligen Fichtelius med dokumentären om ordförande Persson?

Jag lyssnade på hur några journalister i morse analyserade debatten mellan Mona och Fredrik. Det som gjorde mig mest fundersam var det Lotta Gröning uttryckte så tydligt och som jag också hade lite känsla av, både när jag läste hennes tal och när jag lyssnade på debatten.

Lotta Gröning uttryckte det som att det är skönt att de nu inte bygger sina debatter på ideologi. Lotta är så trött på ideologin. Och tänk, det är också det som har slagit mig den senaste tiden, både före och efter valet.

Det verkar som att kampen för att nå den stora medelklassen som inte vill tänka på framtiden är vitigare än att ta en ideologisk inriktning på politiken. Finns det inte någon demokratisk socialism längre? För moderaterna en socialdemokratisk politik, nästan lika bra som socialdemokraterna? Är dessa partier lite så som Göran Person uttryckte det. De är båda sociala demokrater. Då är det väl lika bra för mig att inte vara partipolitisk aktiv. Jag får ju i alla fall chansen att arbeta med frågor som är politiskt viktiga. Jag arbetar för en ökad jämställdhet och inriktar mig mest på det fjärde delmålet. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra ? Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Den regering vi har nu har i alla fall ökat resurserna för just det arbetet.

Tänk att Ola Ström kan bli så patetisk i sina ledare. Det är väl bara en man med så stort monopolinflytande som tror att han kan manipulera historieskrivningen som han. Och tänk att han också kan tro att han som företräder liberalismen kan påverka oss sossar att sluta vara socialister. Är det så det blir med monopol?

 

Se bara på den här vinklingen som han har i dag: "Jag har dock en förhoppning med Mona Sahlin: Att socialismen gör sitt definitiva uttåg ur svensk politik. Socialismen har gjort stor skada i Sverige. Vi hade varit betydligt rikare, haft mer välfärd, mindre utanförskap och större frihet om socialismen aldrig blivit så populär för drygt 30 år sedan."
Har han inte hört att vårt parti bildades för 118 år sedan och allt sedan dess varit ett socialistiskt parti? Har han inte förstått att utan den socialistiska politik som bedrivit hade vi aldrig haft den välfärd vi har? Men det är klart, den överklass som han kanske tänker på hade haft större frihet, den hade inte känt sig så utanför och de hade blivit allt rikare utan fackföreningar och socialism.

 

Nej du Ola, den demokratiska form av socialism som varit rådande i vårt parti är inte död. Vi hämtar bara andan. Och i ett socialdemokratiskt parti är det inte bara ledaren som avgör innehållet. Det socialistiska program vi har kommer inte att bli mindre socialistiskt med en kvinna som partiledare. Tänk dig när både socialismen och feminismen ska samsas. Då kommer nog de rika herrarnas frihet att beskäras än mer. :-)

Efter att ha lyssnat på Filosofiska rummet om empati på hemvägen från jobbet i dag, var det inte roligt att sätta sig och lyssna på interpellationsdebatt från riksdagen. Här kommer statsråden med svar på interpellationer och tanken är att detta ska inleda en dialog om en fråga som en riksdagsledamot ställt. Svaren är så klart från en regering med en annan uppfattning en den som interpellanten företräder. Så ska det vara. Men måste dessa interpellationsdebatter vara i en så brist av samtal. Vad är det som gör att oppositionspolitiker inte tar tillfället i akt till ett samtal som kan leda framåt? Måste debatter handla om att försöka få den andra att falla?

 

Och i Aftonbladet såg jag att Åsa Petersén menar att det mest socialliberala partiet just nu är socialdemokraterna. Och jag som var så övertygad om att jag tillhör ett demokratiskt socialistiskt parti. Hur ska det här bli?