Dag två på konferensen i Jönköping inleddes med Yvonne Hirdmans föreläsning om Gösta och genusordningen. Och på samma briljanta sätt som vanligt tog hon publiken genom historien för att visa hur Gösta (manssamhället) har varit styrande genom och över våra liv. Och visst är det så fortfarande! Det finns inte många sammanhang som inte är styrda av hur manssamhällets normer styr vårt tänkande och vårt handlande. Jag reflekterar varje gång jag hör Yvonne om hur många gånger jag själv sitter fast i dessa strukturer. Och hur vansinnigt viktigt det är att fundera över vad det är som styr våra val. Jag fick också en liten aha-upplevelse i att man kan tänka på ett spännande sätt om maskulinitet utifrån Yvonnes grundformel om genusordningen, som är A - icke A, A - litet a, A - B. Män skapar maskulinitet utifrån rädslan av att inte göra så som kvinnor. Vilket skulle bli A - icke B, A - litet a, A - B. Men det här ska jag tänka lite mer på ett tag så får vi se vad det kan bli.

När så doktoranden Christian Eidevald föreläste om kön som position blev också denna dag fullkomlig, redan efter lunch.  Vårt arbete i delegationen för jämställdhet i förskolan får en stark bekräftelse i vad Christian också ser i sin forskning. Ja inte bara där, men det är det som Christian forskar på. Att arbete med jämställdhet i förskolan utan att ha en grundläggande och inarbetad genusmedvetenhet leder till upprätthållande av traditionella könsmönster.  Jag ser fram mot hans avhandling och hoppas att vårt arbete i delegationen kommer att tas tillvara framöver.

Sedan lyssnade jag också på Fredrik Bondestam som gav lite tips och tankar om strategiskt arbete med jämställdhet. Också han trycker på, så som jag, att det här med att vara lika många av de olika könen inte alls behöver leda till maktförändringar i praktiken. Återigen är det viktigt att fundera över hur vi motverkar genusordningen.


Efter denna dag tog vi oss med bil hem från Jönköping. Vi stannade till i Gränna och köpte knäckebröd och polkagrisar. Vilka fantastiskt upplyftande dagar detta blev för mig.

Nu har jag haft ett par riktigt härliga dagar. I går, tisdag, tog jag med mig en riktigt god äggsmörgås och en stor termos med kaffe och satte mig bredvid hästhagen och mumsade och funderade. Före och efter fikat vandrade jag omkring med en skottkärra och en dynggrep och rensade halva hagen från hästskit. Det är en mycket fridfull stämning som råder vid och i en hage med Islandshästar i olika åldrar. Om ni inte visste det så är det inte helt fel att prata med hästar. Jag får prata ostört, vilket betyder att många tankar kan rensas. Hela tiden får jag öron som spetsas gentemot mig och då och då kommer någon av hästarna fram för att avbryta mina tankar. Snacka om avkoppling.

På kvällen var jag och Kia på en föreläsning med en av mina förebilder. Johan Ehrenberg var i Örebro och föreläste och inspirerade till ett friare tänkande. Föreläsningen gick under namnet Våga vägra vara borgare och handlade om alla de myter som den borgerliga nationalekonomin ger oss via media för att vi ska tro på statsskulden och att nedskärningarna inom den gemensamma sektorn skulle vara bra för oss. Det är fantastiskt att höra en person som har funderat på detta i minst lika många år som jag föra fram sina argument på ett så entusiastiskt sätt. Och vi är så eniga i så mycket. Jag undrar om det finns fler än han och jag som menar att män som inte tar ansvar för att motverka mäns våld mot kvinnor banne mig ska känna skuldkänslor för detta. Tar man inte ansvar för att motverka ett samhälle där män anser sig ha rätt att misshandla och våldta kvinnor, ibland genom att betala för det och kalla det för prostitution, så ska man skämmas.


Efter det tog jag bilen och körde till Jönköping där jag i dag varit på en Jämställdhetskonferens som heter Våga bryta mönster. Claes Borgström inledde dagen och han har också detta budskap, om än inte lika tydligt. Att arbeta för ett jämställt samhälle är ett revolutionärt arbete. Det handlar om att förändra samhället i grunden från ett samhälle där män som grupp har makt till ett samhälle där män och kvinnor har lika mycket makt. Och normen för vad som är rätt ska inte vara det som manssamhället företräder. Kanske ska vi se den modell som kvinnor skapat som den som vi alla ska eftersträva? tänker jag återigen.

Inte minst tänker jag så efter det att dagen avslutades med en föreläsning av Göran Wimmerström. Han är som en stå-upp-komiker under den första en och en halv timmen där han breder ut sig om det som brukar kallas manligt och kvinnligt. Jag blir orolig för att han skämtar så mycket om våra traditionella könsmönster, på ett oerhört maskulint sätt med inslag av förakt mot både mäns och kvinnors handlande, så att han inte är med i det revolutionära förändringsarbetet. Men i slutet på föreläsningen får han de flesta att fundera över varför de tidigare skrattat att jag blir väldigt glad för Görans utveckling.


Mellan dessa föreläsningar lyssnade jag på ett praktiskt projekt om att arbeta med alkohol och drogproblematik på arbetsplatser och en fantastisk föreläsning om våra kulturella föreställningar om alkohol, sexualitet och genus. Jag måste genast se till att få tag på Alexandra Bogrens avhandling.


Nu ska det bli skönt att lägga sig och sova för att i morgon få lyssna på en annan av mina förebilder. Yvonne Hirdman ska prata om Gösta och genusordningen. Och får jag möjlighet ska jag försöka få en dialog med henne om vad hon säger om att det finns dom som menar att genusordningen är en socialdemokratisk skapelse. Tänk att det finns dom som tror att genussystemet och tankar om dess förändring är ett vänsterprojekt.

Ja du Anders, visst är det tur att budgetmotionen inte speglade alla de sossar som aktivt arbetar för mer jämställdhet. Samtidigt kan jag vara lite besviken över att de i riksdagen inte har uppfattat detta. Även där finns ju aktiva och kunniga s-ledamöter, medvetna om att vi är ett feministiskt parti. Precis som du skriver så finns det ett ansvar hos oss alla för att detta inte ska vara den jämställdhetspolitik som bedrivs. Själv håller jag just nu på att läsa igenom rådslagen och hoppas kunna komma med lite inspel i dessa framöver. Det är ju också på det lokala planet som så mycket verkligen kan hända. Och i morgon är jag tjänstledig för att kunna ta mitt ansvar i det lilla politiska uppdrag jag har. Nämligen i landstingets jämställdhetskommitté, vilken går under namnet Genusis. Visst är det ett fint namn på en jämställdhetskommitté?


Kommande vecka har jag både tjänstledigt och semester. Tjänstledigt för att jag ska kunna ta mitt demokratiska medborgaransvar. Möte i Genusis på måndag och konferens om Jämställdhet i Jönköping på onsdag och torsdag, där jag deltar som ledamot av samma kommitté. De övriga två dagarna har jag semester för att funderar lite på både det ena och det andra. Något som behövs så här i höstrusket.

Jag har läst motionen som mitt parti lämnade med anledning av budgetpropositionen. Den som säkert är skriver av Nuder och kompani och som har Mona Sahlin som första namn. Hon är ju partiledaren. Det finns mycket bra i den budgeten och den är ett bra dokument för att fundera över hur socialdemokratin skulle leda regeringsarbetet, om vi nu vore i den ställningen. Men jag tror jag blir galen när jag ser vad lite kraft som läggs på den del i den socialdemokratiska värdegrunden som handlar om jämställdhet. Det syns verkligen inte att socialdemokraterna är ett feministiskt parti. Och det tycker jag är skit.

På några få ställen skriver man om orättvisan mellan kvinnor och män. Men det finns inte en vettig satsning för att ändra på ojämställdheten. Snarare finns det en satsning som gör att männen återigen inte behöver ta något ansvar för föräldraskapet när barnet som mest behöver det. En andra chans i föräldraförsäkringen har Mona redan i intervjun med K-G Bergström aviserat. Jag blev orolig redan då, men när jag nu ser i text att det finns tankar om att de pappor som inte tog sin chans när barnen var små nu ska få en andra chans. Vad leder det till?

Jo, att papporna kommer att säga att han struntar i sitt föräldraansvar när barnet är litet för att ta den andra chansen. Varför ska vi inrätta en sådan peng, när vi tänker oss att både mamma och pappa ska jobba och barnen ska vara i skolan. Varför kan vi inte i stället utgå från att pappa gör som mamma och ser till att finnas där för tonåringen ändå. Här går gränsen för mig när det gäller vad staten ska ta för ansvar för pappor som inte vill ta sitt ansvar.


Nej, Mona och ni andra i partiet som tror på det här. Låt oss föra in denna debatt i rådslagen där jämställdheten lyser med sin frånvaro. Jag är fortfarande vän av en tredelning av föräldrapenningen när barnen är små. Kanske vi t o m ska sänka tiden fram till barnet är 4 år?

Jag är fortfarande för att vi ökar det som i dag kallas 10 pappadagar i samband med förlossning till 30 dagar. Det är ju då som både mamma och pappa behöver finnas för varandra och för barnet. Och nu pratar jag bara om det heterosexuella. Vi behöver också skapa nya möjligheter för föräldrar i samkönade relationer.


Och var i den socialdemokratiska budgeten kan vi ordentliga satsningar på att bekämpa mäns våld mot kvinnor?

Så har jag då fått mitt kontrakt på miljövänlig el. Det är inte ofta jag gillar det här med marknadsekonomi och jag har sedan avregleringen tog fart varit mycket irriterad över att jag måste välja energibolag. Men i dag är jag riktigt glad för detta. Från tidningen ETC fick jag ett erbjudande om att välja el som är miljövänlig. Nåväl skulle elen vara statlig kunde en demokratisk och miljötänkande regering för länge sedan bestämt att alla energi skulle vara mer miljövänlig. Men nu gjorde den inte det och på marknadens villkor kunde jag nu få tillgång till detta. Och som inte detta var nog så var jag den första som tecknade kontrakt och fick därmed en liten present från Johan Ehrenberg. En ficklampa som laddar sig själv med solenergi. Tack Johan för att du finns och tar de kliv som vi andra bara tänker. Det är mycket roligare att leva som man lär.

Vad för läsning ger inte funderingar? Jag har just avslutat en isländsk deckare som jag som så ofta tycker är riktigt intressant att läsa. Jag tycker om det nordiska men är samtidigt lite förundrad över hur vi alla ska anpassa oss till någon slags rådande hegemoni. Finns det en rådande borgerlig hegemoni Norden? En hegemoni som också tränger sig in i den socialdemokratiska pragmatismen, som jag kanske är en del av? Boken jag läst heter Mannen i sjön och är skriven av Arnaldur Indridason. Jag gillar hans böcker.


Det är lite spännande, och oroande, när den rådande borgerliga hegemonin slår igenom över allt tycker jag. I den här boken härleder jag det till att den bland annat handlar om hur några unga islänningar på 70-talet studerar i det kommunistiska Östtyskland. De upplever detta Östtyskland på olika sätt och de är där av olika anledningar. Det kontrollsamhälle som hegemonin säger att det kommunistiska/socialistiska är, ska naturligtvis också framställas i denna bok, som oftast på ett negativt sätt. Och det är bra, på sätt och vis, för ett kontrollerande samhälle, oavsett om det är socialistiskt eller borgerligt är inte något som gagnar demokratin. Men kanske det också behöver vara så att vissa värden måste försvaras, våra grundläggande värden till exempel. Och vem säger vad som den bästa vägen till en riktig demokrati? Vad är en riktig demokrati?


Det finns en rådande ordning som säger att den press- och yttrandefrihet vi har i vårt land är viktigare än all rättvisa i världen. Att det kontrollerande samhället skulle kunna ha värdefulla uppfattningar får vi inte ens tänka. Hur är det med yttrande och tankefriheten då? Jag tänker att om ett samhälle ska kunna utvecklas åt antingen kapitalism eller socialism så måste det finnas några som vaktar dessa demokratiska värderingar. Är det inte så det är i vårt samhälle? Den liberala synen att allt som ger individen frihet är viktigare än att till exempel förbjuda pornografi, trots att pornografi och prostitution är att likna vid att män betalar för att få våldta? Men den går inte så långt att den ger friheten att råna en bank, eller en person på gatan. Får vi ha vilka uppfattningar och åsikter som helst? Får man ha en politisk uppfattning och samtidigt arbeta i en organisation som har en annan politisk uppfattning? Vad säger vi om Lars Danielssons situation just nu? Får han uttrycka sina frågeställningar trots att han arbetar i Regeringskansliet? Eller kan man vara mot jämställdhet och samtidigt arbeta i den svenska skolan, där jämställdhet ses som ett av de viktiga värden som skolan, enligt läroplanen, ska arbeta med. Visst är det spännande frågeställningar?

Hej där.... I dag vill jag att du läser Martin Linds blogg i stället för min.
   Varje dag åker jag tåg mellan Hallsberg, där jag bor, och Stockholm, där jag arbetar. För att få restiden så skön som möjligt bokar jag alltid en sits i den tysta delen av vagn tre. Ja, det finns numera en sådan avdelning i andra klass på X2000-tågen. Det finns en tyst avdelning också i första klass, men där vill jag inte vara.
   Den tid jag reser använder jag till att roa mig med mycket olika saker. Jag läser böcker som kräver koncentration. Just nu en avhandling om Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. I morse en rapport från Räddningsverket som heter Bära slang som en man. Ibland lyssnar jag på nerladdade radioprogram, oftast Filosofiska rummet och lite andra roliga program som Lantz i P1 och dylikt. Självklart finns det också lite radioprogram om genus och jämställdhet att ladda ner.
   En annan sak som jag också roar mig med är att göra lite mindre sociologiska undersökningar. Då när jag blir störd i min rofyllda tillvaro passar det bra att tänka på något i den stilen. I dag till exempel blev jag rätt undrande över hur vuxna män, för det är oftast män, uppfattar det som står på biljetten, det som finne små skyltar på nästan varje säte om och det som tågmänstaren säger i högtalarsystemet när tåget lämnar stationen. Det där om att respektera att i vagn tre sätena 1 - 16 är en tyst avdelning. Där använder man inte telefon och där pratar man, om man måste prata, så lågt som möjligt. Vad är det som gör att just män ignorerar detta budskap så mycket mer än vad kvinnor gör det? Jag tror att det handlar om samma sak som när pojkar tar mycket mer plats på förskoleavdelningen eller att pojkar är de som stökar mest i skolan och på krogen. Alltså tror jag att det har med maskulininiteten att göra. Det där med att bara jag (mannen) har det bra så bryr jag (mannen) mig inte om andra.
Mannen tar plats inte bara fysiskt utan kanske i allra högsta grad psykiskt. Han visar att han är viktigare än någon annan, att han ska få synas.
   Nu vill jag samtidigt säga att detta naturligtvis är en strukturell förklaring utifrån en mycket ovetenskaplig undersökning som jag gjort några gånger på tåget mellan Örebro - Hallsberg - Stockholm genom nästan dagligt pendlande i sju år. Men om någon vill hjälpa mig med en metod, gärna både kvalitativ och kvantiativ, så ska jag gärna göra denna undersökning under den kommande tid jag ska pendla. Och så har vi det där med mobilen...
  Men det tar jag en annan dag...För en blogg ska inte vara för lång, har jag hört.