I kväll var jag på en föreläsning med en filmare som heter Eva Cederman. Hon håller på med en film som troligen kommer att heta Våld. En film där hon samtalar med män som dömts för våldtäkt mot kvinnor. Män som är fängslade och som i sin programverksamhet inom kriminalvården bestämt sig för att ta ansvar för det våld de utövat. Ewa har själv blivit våldtagen och har inte ambitionen att göra en film för att hämnas på männen. Snarare vill hon förstå vad som gör att vissa män går över gränsen. Vilka är dessa män? Varför sker våldtäkter i vårt samhälle?

Jag hoppas, och tror, att Ewa kommer att lyckas med sitt projekt. Det är verkligen en balans på slak lina att presentera dessa mäns tankar om våldtäkten. Att kanske ta reda på vad dessa individer har för bakgrund, samtidigt som de är en del av männen i samhället. En del av maskuliniteten? I samtalen som blir vid sådan här tillfällen är det oerhört vanligt att, inte minst kvinnor och gärna socionomer, vill hitta ett offer också i mannen. Jag tror inte på det. Kanhända att några av dessa män har en taskig barndom med en frånvarande pappa, eller alldeles för närvarande, eller en mamma som gjort fel, eller att han mobbats av en kvinna eller man. Men vad jag förstår av allt arbete som bedrivs på Alternativ mot vold i Norge, Mansmottagningen i Uppsala och vid Kriscentra för män på olika platser i Sverige, så finns det också bland dessa män väldigt många vanliga män. För i det vanliga ingår väl också de som är lite annorlunda? Sådana som är som vi andra som har utsatts lite lagom eller haft en mycket bra barndom.

I filmsekvenser som vi fick se och höra fanns en man som uttryckte det som att; han kunde ha valt att gå undan. Han kunde ha valt att inte begå detta brott. Men något fick honom att göra det. Han tar ansvar för sitt handlande, men kanske ännu inte förstått att handlandet också är en del i hur han blivit fostrad till man. Vi måste nog fortfarande uttrycka det som att det är viktigt att sätta skuld på det kön som begår brotten. Vi män dras med denna skuld på samma sätt som de vita i sydafrika är den del i den apartheid som utövades, eller den ?vanliga? tysken var en del av nazismens framväxt under 20- och 30-talens Tyskland. Vi får det samhället vi förtjänar, var ett uttryck som Ewa använde flera gånger under kvällen, som jag håller med henne om.

Män som inte agerar för att motverka våld är en del i att mäns våld mot kvinnor (och män) fortgår. Män som tyst ser på hur våldet finns har skuld i att det fortgår. Och det där med att gå över gränsen är för övrigt ett spännande uttryck. I det ligger nästan en tanke om att misogyni är något som alla män bär. Men vissa går över gränsen och visar det. Det måste vi fundera lite till på.

"Om det inte fanns män som såg det som en självpåtagen rättighet att köpa andra människors kroppar skulle vi inte ha prostitution. Alla marknader, också sexköpsmarknaden, bygger på efterfrågan. Den sexuella exploateringen av flickor och kvinnor skulle upphöra om inte män efterfrågade deras kroppar. Och det går inte att tala om prostitution om man inte talar om människohandel, sexslaveri, på samma gång. Vi kan inte kraftfullt motarbeta sexslaveri om vi inte samtidigt är tydliga mot prostitution."

Orden ovan har jag funnit i en motion som kommer från bland andra Carina Hägg. Den är lagd i riksdagen med anledning av att Sverige under nästa år är ordförande i EU. De socialdemokratiska motionsskrivarna uppmanar med motionen regeringen att se till att alla hotell under ordförandeskapet ska vara porrfria. Men inte bara det utan också att regeringen ska se till att vid de konferenser och andra arrangemang som ordnas under ordförandeskapet ska vara fria från prostitution. Jag gillar den här motionen för att den tar ansvar för att vår sexköpslag verklingen slår igenom i verkligheten. Den har också en ansats som tyder på att de som skriver motionen är mycket medvetna om vad som sker runt de flesta konferenser som sker i EU-sammanhang.

Carina är för övrigt parlamentariker i Europarådet och kampanjledare för den just avslutade kampanjen som fokuserat på mäns våld mot kvinnor. Hon vet alltså vad män brukar göra och hur hotellen ser ut i Europa. Något som jag själv också sett vid ett flertal tillfällen när jag varit på mina resor.

Det ska bli spännande att se och höra vad som händer med motionen och än mer spännande och ser vad som händer under ordförandeskapet när det gäller män och prostitution. Blir det som vid VM i Tyskland?

P.S. I morgon, den 24 april, debatteras den nationella handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade parrelationer som hedersrelaterat våld, i riksdagen. D.S.

P.S 2 Du kan läsa motionen här. D.S
Tack för kommentarerna på min förra skrivning. Den om att tända ljus för Engla, men också att tända ljus för att tänka igenom vilket samhälle vi lever i. Jag har också fått några kommentarer muntligt och en på min e-postadress till jobbet. Tack också för alla dem. Den jag fick till jobbet ger mig en fråga som gör att jag vill förklara mig. Då hon ifrågasätter mitt sätt att tänka om sexualitet. Det är en kvinna som jag för några år sedan arbetade tillsammans med som reagerat. Hon och jag har många gånger problematiserat frågan om sex, våld och patriarkat. Något jag tycker är mycket viktigt.

Hon säger blanda annat detta: "Varför ser du inte liknande samband mellan patriarkat och sexualitet som mellan patriarkat och mäns våld?" och "Alla män utövar makt över kvinnor men inte alla slår precis som många män har sex med kvinnor utan att våldta. Men varför skulle sexuell interaktion mellan kvinnor och män inte vara patriarkalt betingat?"

Så här tänker jag om detta, och då vill jag gärna dela upp svaret i två delar.

Sexualiteten i det patriarkala samhället är så klart patriarkalt betingad. Och visst är det så, att när vi sätter oss i en grupp av män och resonerar om frågan var gränser går för våldtäkt, så kommer vi nog fram till (om vi är ärliga) att vi alla kanske våldtagit en kvinna någon gång. Jag menar att ett nej är ett nej. Och det har hänt i min historia att jag genom ihärdigt tjat och övertalning också legat med en kvinna. Eller kanske ska jag säga tjej då det var mycket länge sedan. Jag vet inte om hennes nej ändrades till ja för att hon ville eller om det var för att inte såra mig. Lik förbannat var det ett övertramp och säkert har jag, och väldigt många pojkar och män gjort liknande övertramp flera gånger. Jag har haft grupper av män där vi haft denna dialog och visst är vi många som varit med om detta.

Har då våld och sex ett samband i det patriarkala samhället?

Jag tror det finns ett samband och jag tror att Anders Eklund, han som skändade och mördade Engla, är påverkad av detta sexuella våldstänkande. Pornografi som oftast är producerad av män för män, bygger på mäns dominans över kvinnor. Våldsinslagen är många liksom de är i nästan vilken actionfilm som helst. Sex och våld blandas inte bara där utan också i det som brukar kallas för oskyldig reklam. Inte minst i reklam för parfym och kläder som riktar sig till antingen kvinnor eller män. Så visst har min förra arbetskamrat rätt att i det patriarkala samhälle vi lever finns det ett samband mellan våld och sexualitet. Jag är övertygad om att Anders Eklund och alla andra män som misshandlar, våldtar och mördar flickor och kvinnor är påverkade av detta.

Men... och här kommer del två av mitt svar och som också var utgångspunkten i den förra skrivningen på bloggen. Jag vill inte tro att detta inte går att ändra på. Jag vill tro att det för enskilda pojkar och män finns möjlighet att bryta denna maktordning även när det handlar om vår sexualitet. Jag hävdar att jag under min levnad har tagit många steg för att uppnå de icke-patriakala sättet att njuta av kärlek. Jag tror att det finns fler män som funderat runt detta och också förstått att det går att bryta den hegemoniska maskuliniteten. Det är det jag menar med att misshandel, våldtäkt och mord inte har med sexualitet att göra. Lika lite som mänskliga relationer i grunden har med könsmakt att göra. Vi föds inte till kvinnomisshandlare, våldtäktsmän och mördare. Vi görs till det i ett samhälle som fostrar pojkar och män att dominera flickor och kvinnor. Men det går att förändra enskilda pojkar och män såväl som hela samhällsstrukturer.
Så är vi då där igen. Några ljus står tända i vårt fönster för att vi vill vara med i manifestationen som någon startat. Vi tänder ljus som kanske kan bära Engla till den Gud/Gudinna hon tror på. Vi fick ett sms i dag och när ljusen nu är tända tänker vi på Engla, tillsammans med hennes föräldrar och alla andra anhöriga och vänner där i Stjärnsund. Och alla andra som tänder ljus och funderar på hur kunde detta hända. Igen?


Ljus för Engla

Jag tänder också ljus för att påminna om att det än en gång har visat sig vad mäns våld mot kvinnor leder till. Ännu en man har gripits för att ha utsatt flickor och kvinnor för våld. Sexuella förtecken finns med även här, då han erkänt försök till våldtäkt och kanske är det ännu fler som varit utsatta för just denna man. Samtidigt vill jag ställa frågan ; hur sexuell en våldtäkt, ett barnamord och ett mord på en vuxen kvinna kan vara? Vi vet ju i dag att våldtäkter och mord inte har så mycket med det vi kallar sex att göra. Snarare handlar det om makt. Men som Ulf Aasgård uttrycker det, så finns det dock någon form av inslag av lust i mördandet och våldtagandet. Lust att förnedra kvinnor då? Tydligen går detta våld allt längre ner i åldrarna. Pedofilin breder ut sig.

Inom den feministiska litteraturen och tänkandet kallar vi det för misogyni - hatisk attityd mot kvinnor (är nationalencyklopedins förklaring). Kanske är det återigen där vi ska börja när vi söker förklaringen på mäns våld mot kvinnor? I patriarkatet finns en inbyggd misogyni. Men vad är det som gör att manssamhället inte klarar att leda dessa män till rättegång och därmed också någon form av programverksamhet för att få dem att upphöra med sitt våld? Den här mannen har ju uppenbart redan varit omhändertagen vid ett flertal tillfällen. Skulle det då inte varit rimligt att han under dessa tider fått genomgå någon form av programverksamhet för sitt beteende? Alternativ till vold i Norge och Mansmottagningen mot våld i Sverige har program. Kriscentra för män finns på flera platser i landet, de har program. IDAP har utvecklats också inom den svenska kriminalvårdet, det finns program. Men det är bara Alternativ till Vold och Mansmottagningen som ser att det finns kopplingar mellan den enskilde mannen och den könsmaktordning vi lever i. Tänk om regeringen hade förstått detta när det skapade sin nationella handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Eller tänk om den förra regeringen hade haft modet att trycka på de myndigheter som skulle följa upp kvinnofridspropositionen?

Ja, jag vet att jag kan låta naiv. Så fort går det inte att förändra den o-jämställda könsmaktordning vi just nu befinner oss i. Men varför förnekas detta samband så kraftfullt av både socialdemokrater och borgare? Det är fortfarande alldeles för få män och kvinnor som törs se se sambandet mellan vårt eget agerande och detta yttersta våld som vi nu sett när lilla Engla drabbats av. Jag tror det finns ett samband här som vi alldeles för sällan pratar om.

I kväll tänder vi återigen ljus i mörkret för att sörja och tänka igenom vad för samhälle vi just nu lever i. Det är sorgligt.
Jag har tillbringat några dagar med att lyssna på Måns Ivarsson. Vilken fantastisk berättelse har gör i sina böcker om Ulf Lundell. För mig blir det en återblick i de tider som beskrivs och i de känslor jag bärt, närt och förkastat. Jag blir övertygad om vad som gjort att mina känslor för Ulf Lundell som en kamrat som funnits vid min sida, är så starka. Även om han själv kanske inte gillar det och inte ens vetat om det. Men Ulfs känslor och ord har för mig varit vägen in i förståelsen av mig själv. 

Hans texter i musiken och böckerna har jag haft för att tänka igenom min egen situation. Som pojke på väg till man har jag hela tiden funderat på de strukturer som formar mig. Där har också Ulf Lundell funnits med för att hjälpa mig fram med orden och känslorna. Vi har tagit olika vägar. Vi har tänkt på olika sätt. Vi har inte alltid varit överens. Men vilken vänskap håller utan konflikter? Kanske är det till och med så att konflikter som genomdrivs på ett moget sätt leder till allt större vänskap.  Som man och feminist har det också varit en diskussion med mig själv om vad som ?får? tyckas om Lundell. Ulf Lundell har inte varit populär hos allt för många feministiska kvinnor och män som funnits i tabloiderna eller i kampen för kvinnans rättigheter.

Var ska jag stå i mina tankar om jag vill vara omtyckt av alla? Men omtyckt av alla, för mina åsikter och kunskaper, kan jag ju inte vara. För mig har det däremot varit viktigt att ta till vara mina erfarenheter och kunskaper och forma mig och mina tankar för det jag menar är rätt och rättvist. Jag tror vi alltid varit lika där ? jag och Ulf Lundell.

Jag bjöd faktiskt in Ulf Lundell till den referensgrupp jag en gång skulle ha till det projekt jag drev, anställd av Margareta Winberg. Projektet gick under namnet Män och jämställdhet. För att det inte skulle formas helt av mina egna tankar hade jag ambitionen att få en bred referensgrupp kopplad till projektet. Det kändes också viktigt att ha med kvinnor och män som hade olika uppfattningar om feministiska frågor och om jämställdhet. Där fanns forskare och politiker. Där fanns praktiker, kändisar och debattörer. Ulf valde att inte vara med, men han sände mig ett brev som jag har i mina gömmor. Ett brev som han skrivit på sin akustiska maskin. Ett brev där han förklarar varför han inte kan ingå i en referensgrupp som den jag då ville skapa. Brevet är långt och jag har lovat att inte avslöja innehållet. Men det han skrev på dessa åtta sidor är långt ifrån feminismfientligt. Snarare ger han mig sin bild på varför det kan vara så svårt för en man att driva frågor som handlar om jämställdhet och feminism.

Jag tänker i dag som jag tänkte då, när jag fick brevet i november 1999. Tänk en så oerhörd kraft det skulle kunna generera om smarta sansade kvinnor och män kunde komma samman och ta sig förbi dagens tebloidfeminism, förbi männens maktpositionerade, rädslor och fördomar. Tänk om vi kunde, liksom Habermas skriver i sina skrifter, komma samman i en kommunikation där vi försöker förstå vad den andra säger. I stället för att hela tiden tro att bara det jag själv säger är det rätta.

När jag läst färdigt Måns Ivarssons böcker om Ulf Lundell och när jag nu gått tillbaka till det som skrevs i tabloiderna när jag bjöd in Lundell till referensgruppen, där Expressen valde rubriken ?Välkommen till pittstimmet?, är jag än mer övertygad om att samtalet om de feministiska frågorna måste fortsätta. Men de ska fortsätta genom att vi försöker förstå varandra. För visst har också Lundell skrivit tydliga sånger om kvinnornas utsatthet i manssamhället. Men vem gav honom ?kredd? för det?

Så här går texten i Transropa Express:
På en klippa över havet
ligger ett vackert hotell
Det är ljust i alla fönster.
Alla rum är bokade i kväll.
Långt ute på havet
går snabba båtar över
Transropa Express.

På terassen med en drink i sin hand
står en man med sin dotter.
Han har byggt sitt slott
med hjälp av många andras döttrar
som är långt hemifrån.

Du kan se dem i Rom
i Milano eller i din egen stad
Sålda och betalda
är dom fångar i Nattens Parad
Dom är som slagna djur
som inte kan ta sig ur Transropa Express

Dom sålde sin frihet
för frihets skull
Nu säljs dom vidare
från man till man

Mannen på terassen
stryker sin dotters hår
Ute på havet är hans son

Det är den bästa av världar
Den enes bröd den andres död
Den enes pengar och lust
den andres fattigdom och nöd
Finns det en Gud däruppe
har han vänt sin rygg mot oss?
Tror du han hör den där bönen
som flickan där ligger och ber?

Gud ta mig hem igen
Låt mig bli den jag var igen
Låt mig hitta en väg ut
från Transropa Express.

Mannen på terassen
håller hårt i sin dotter
Hon kommer aldrig att bli som dom
Isfrusna själar på väg över vattnet
Flickor som dör varje dag
hundratals mil hemifrån.

" Här är hon, våldtäktsoffret" Jag ser upp och får syn på en fyrtioårig kvinna som ammar sitt barn. " Jo, jag vet, vi har bett kvinnor som vill tala med oss komma hit."  Min kollega Marie-Honorine från International Rescue Committee, specialist när det gäller människor som överlever sexuellt våld, avbryter mig: " Nej, du begriper inte. Det är hon som är offret." När jag inser mitt felslut rodnar jag av skam och fasa. Den lilla, storögda flickan som ammas är fjorton månader gammal. För tre månader sedan våldtogs hon, berättar hennes mor."

Så börjar artikeln i dagen DN, som jag tycker alla borde läsa. Våldtäkter är i alla krig i dag ett vapen. Vi kan inte gå omkring att tänka på våldtäkter som ett sexbrott som några få män utövar lite här och där. Nej, för varje år och för varje krig blir våldet mot kvinnor allt mer utbrett. Jag är också övertygad om att det är ett utslag av den ökade sexismen som florerar i världen. Detta samtidigt som allt fler runt omkring i världen får mer kunskaper om jämställdhet. Det är något som inte stämmer ? Eller så stämmer det alldeles för bra.

Margareta Winberg blev vid något tillfälle anklagad för att hon såg ett samband mellan ökad jämställdhet och allt mer våld mot kvinnor. Så länge könsmaktsordningen fortlever är jag övertygad om att det finns ett samband. Kan inte någon som forskar ta sig in i denna svåra fråga. Med ökat inflytande för kvinnor, rent strukturellt, desto räddare blir männen, rent strukturellt. Kvinnor i krig förnedras för att männen runt dem ska kuvas. Genom att kränka kvinnorna kommer man åt männen. Patriarkatet lever vidare. Men...

1993 när detta våldtäktsvapen, då i det forna Jugoslavien, blev allt mer känt manade männen i Rädda Barnens styrelse i ett upprop alla andra män att ta ansvar för att motverka detta våld. I dag är vi allt mer män, också utanför Sveriges gränser, som tar detta ansvar. Jag vet att vi blir allt fler. Se till att någon man i din närhet också tar ansvar. Kanske bara genom att bli medlem i Män för jämställdhet. Han stöder då i alla fall alla dom andra som kämpar. Jag kan i alla fall känna att alla dom som i vårt nätverk här i Örebro län som inte kommer på våra arrangemang, men ändå finns kvar i nätverket, ger oss andra sitt stöd. Och vi som vill göra mer för att bryta den könsmaktsordning som råder får därmed styrka.
Jag var i Uppsala i helgen som gick. Där deltog jag i när antivåldsorganisationen Män för jämställdhet hade årsmöte. Ett årsmöte som mycket handlat om vad som görs när kvinnor utsatts för våld av män och vad som kan göras för att få män att sluta använda våld. Första dagens seminarium handlade om att öka våra kunskaper om hur de arbetar på Mansmottagningen i Uppsala och Nationellt centrum för kunskaper om mäns våld mot kvinnor. Frågan är om vi inte i Sverige skulle skapa någon form av kvalitetsmärkning för arbete med män som är våldsbenägna.
Mansmottagningen i Uppsala är oerhört duktiga, liksom flera professionella Kriscentra för män. Allt sådant arbete borde ha en ackreditering så att inte det inte blir något kvacksalveri inom detta område. Och så mycket mer spännande som vi pratat om.
Vi har funderat över hur mycket tydligare vi behöver bli när det gäller de feministiska frågorna. Även om det är rätt tydligt i idéplattformen och att följande står på vår hemsida; "Jämställdhet är en nyckelfråga i det framåtblickande våldsförebyggande arbetet, menar vi, eftersom en stor del av mäns våld mot kvinnor - och också mot andra män - har samband med samma könsnormer som är roten till ojämställdheten. Jämställdhet utmanar både kvinnor och män till förändring - en förändring som i sin helhet är positiv också för män. I själva verket är det en förändring som män och pojkar är i stort behov av, menar vi. "
Det är alltid så stark känsla jag bär när jag träffar män med stort engagemang för att riva ner patriarkatet. Män som vill fördjupa dialogen om mäns ansvar för dessa frågor. Och det är med ett starkt självförtroende jag nu reser hem, då de också gett mig förtroendet att vara en del i styrelsen för denna häftiga organisation.

P.S. Då det varit problem med bloggen (serveruppdatering) sätter jag in detta två dagar för sent. Men jag vill ändå få dig att läsa det. D.S.