Jag läste en underlig bloggtext av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar i dag. Jag kanske inte förstår den som författarna tänkt, men jag blir ändå sugen på att kommentera. Den är nämligen kommenterad i Aftonbladet och jag blev onekligen nyfiken på vad ett par kvinnor i den positionen har att säga om oss män och kvinnor. Ett inlägg i jämställdhetsdebatten?

Men så trist det blev. Två kvinnor i min ålder som tar strid för den maskulinitet vi försöker jobba oss bort ifrån. Två kvinnor med mycket inflytande på andra kvinnor som vill tillbaka till det o-jämställda. Två kvinnor som vill tillbaka till den mytologiska biologistiska tanken om att män och kvinnor måste vara så vansinnigt olika. Ja, som du märker vet jag inte riktigt hur jag ska bemöta dem. Kanske jag borde låta bli? Nej...

Ett citat lyder så här ”“När vågar vi erkänna att det kan finnas ömhet i ett slag över munnen? Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor, om vi hymlar med den magnifika kraften i ett försoningsknull?”

Det känns som att dessa två kvinnor inte har en aning om vad mäns våld mot kvinnor handlar om. Möjligen skulle det kunna vara ironi, men min uppfattning är att man i en artikel av detta slag, i så fall ska vara mer tydlig angående detta. Ska man skoja om detta ämne måste man nog ha Susanne Reuters och Ulla Skoogs intellekt för att det ska bli ett led i arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor.

För mig blir dessa två kvinnors inlägg i debatten mer ett tecken på det jag brukar kalla för att kvinnor många gånger underordnar sig genusordningen, just får att få extra poäng hos de män som förtrycker dem. Om de håller sig väl med förtryckaren är det lättare att utstå med underordningen. Något som många kvinnor som varit utsatta för mäns våld kan vittna om.

Det jag också tycker är tragiskt med detta är att om det vore två ”vanliga” kvinnor som skrev på samma sätt så skulle media inte dra upp det som något intressant, något att berömma. Och än värre är att om det vore Ulf Lundell som skrev detsamma skulle hela mediavärlden skrika ut och kalla honom för antifeminist. Ännu ett tecken på hur media styr våra tankar. Nej....jag känner att min irritation över det här gör att mitt eget inlägg håller på att trassla till sig. Så jag publicerar det som det är just nu... och här kan du läsa den artikel som irriterar mig.
Den här helgen har varit helt underbar och ovanligt arbetsam.

Jag är en del av den nationella styrelsen för Män för jämställdhet. Nu i helgen hade vi säsongstart för vårt arbete. En hel helg med spännande arbete. En hel helg där vi, några helt nya i styrelsen och därmed också nya bekantskaper, tillsammans skapar förutsättningar för kommande utveckling. Åtta män med ambitionen att få med alla landets män i arbetet för jämställdhet och för att motverka mäns våld. Inte bara, om man nu kan tycka det är bara, mäns våld mot kvinnor. Vi tror faktiskt att om vi river det manssamhälle vi nu lever i, så kommer vi också att få män att sluta med våld mot både kvinnor och andra män. Naivt kan många tycka, men så tänker inte vi.
Vi tänker att den stereotypa maskulinitet som finns i dag är ett hinder för en utveckling till ett jämställt samhälle.

Män för jämställdhet har nu funnits i 15 år och många känner inte till vad vi gör. Men den här styrelsen har, tillsammans med alla lokalföreningar och nätverk som finns i landet, bestämt oss för att nästa 15 år ska vi verkligen synas.

Roger, Christer, Bengt och Luis i samtal om vårt kommande arbete.
Roger, Christer, Bengt och Luis i samtal om vårt kommande arbete

Jag funderar på en sak som ofta kommer upp nu när det är OS i Kina.

Det där med att sätta in idrotten i ett politiskt sammanhang är något jag hyllar, men tycker att kritiker ofta är väldigt ensidiga. Självklart ska vi protestera mot diktaturer och regimer som motverkar det mänskliga rättigheterna. Men om nu det också finns en idé med att vara just i Kina för att stödja kampen för mänskliga rättigheter. Är inte det rätt så bra?

OS-invigningarna är väl alltid spektakel, oavsett vilket land som arrangerar? Tänk så många människor som skulle kunna få hjälp med de summor som en sådan invigning går på? 4,6 miljoner människor är nu i akut behov av stöd från omvärlden står det på Rädda barnens hemsida.

Jag funderar också på vilket ansvar den enskilda idrottaren har när de ställer upp i kamper i länder med odemokratiska regimer. Men något klart svar har jag inte på det heller. Funderar som sagt ett tag till och är därmed inte med i kören som tar avstånd.

Men det jag vill ha hjälp med i mina funderingar är vad det är som ligger bakom protesterna. Den massiva kritiken verkar handla om när det är länder som har någon form av misslyckad kommunism/socialism i sin idébakgrund. Jag har nämligen inte hört ett endaste ord av kritik mot Chippen som nu tänker tjäna pengar i en av de mest kvinnofientliga diktaturerna i världen – och därmed ett land som inte ställer upp på mänskliga rättigheter – nämligen Saudiarabien. Vad kommer det sig?

Jag har inte hört så mycket ordande heller om den marknadsekonomi med astronomiska summor som fotbollsvärlden tycks vara. Inte är det väl rimligt att en fotbollspelare, golfspelare eller vad det nu kan tänkas vara för idrottsman har dessa löner? (För idrottande kvinnor är inte summorna ens i närheten) Inte är det väl heller rimligt att man kan handla med människor på detta sätt?

Men som sagt... här är ett område jag fortfarande funderar över.
Sådär...nu närmar sig semestern sitt slut. Den här veckan jobbar Kia och jag försöker planera in hur hösten ska fungera. Det är så otroligt roligt att vara aktiv på sin fritid. Så roligt att tankarna om man har tid med jobbet dyker upp. Men jag har ett kul jobb och redan i går ringde bossen och undrade om jag inte kan göra en insats redan den här veckan. Så klart jag kan...

Men bloggen, Män för jämställdhet och HSB ska ha sin tid. För att inte tala om hästen. Tur att Kia och jag båda gillar att vara med hästarna. Hur skulle vi annars få tid för varandra. Men det är så kul att påverka. Makt??? :-)

I tisdags träffade jag Conny och Ingvar från Män för jämställdhets styrelse. Artiklar och höstens arbete ligger för dörren. Jens, som är vår projektledare för ett spännande projekt om killjourer var också med på lunchen. Vilken härlig dag med spännande dialoger om maskulinitet och jämställdhet. Ett av våra samtal handlade om kläder, utifrån den artikel jag läst på morgonen i Nerikes Allehanda, och utifrån ett seminarium som Conny besökt på Pridefestivalen. Får en kvinna klä sig hur ”kvinnligt” hon vill och hur ska en man vara klädd? Artikeln i Nerikes Allehanda kan du läsa här

Jag tycker det finns mycket som Carl-Jan Granqvist har att säga är viktigt. Inte minst när det handlar om mat, vin och annat gott, som också kan skapa möjligheter för de små kommunerna att överleva. Det är inte heller fel att fundera över hur vi ska vara klädda vid olika tillfällen. Även jag tycker att vi ska ha kläder på oss när vi går på restaurang. Ja, till och med när vi äter på ett snabbmatsställe. Men det jag tycker är något att fortsätta diskutera är den människosyn som artiklarna bygger på. Synen på genus, maskulinitet och åldrande.

I artikeln är det jämförelsen mellan den äldre mannen som inte tränar sin kropp, och den som ger sin kropp all träning som sätter igång mig. Även om Carl-Jan inte nämner något om ålder är det ändå lätt att tolka in det. Vad är det som skapar tanken om att den yngre mannen och kvinnan är så mycket vackrare att se på, än den äldre mannen och kvinnan? Vad är det som bestämmer att den vältränade kroppen är vackrare än den mindre tränade kroppen? Och hur påverkar dessa värderingar synen på andra positioner i vårt samhälle? I artikeln med Carl-Jan så är det så klart hans uppfattningar, som han har all rätt att framföra, som kommer fram. Det jag mer tänker på utifrån artiklarna är varför det inte finns någon analys om kroppar och subjektivitet. Och fram för allt, normalitet.

Vad är det som gör att transorna och en hel del kvinnor i pridetåget klär sig så ”kvinnligt” att många kvinnor inte kan tänka sig en likartad klädsel? För att inte tala om den machostil som läderbögarna stoltserar med. Eller för att inte tala om den klädstil jag själv har, som inte är långt från reklamens maskulinitet.

Den rådande normen för artiklarnas, och därmed NA:s människosyn och värdering, verkar utgå från att vi fortfarande lever i ett patriarkat. Jag tror det stämmer. Patriarkatet, eller om vi ska förenkla det för oss med en mindre akademisk benämning, manssamhället upprätthåller en bild om att männen i sina bästa år (vilken ålder det nu är?) är de som ska bestämma över vår verklighet. Är du kvinna, eller äldre man gör dig icke besvär. Möjligen om du har den åtrådda kroppen, men då kan du också bli ett objekt. Manssamhället styrs också av mäns bilder på män och kvinnor. Inte bara bilder bokstavligen, utan också de inre bilder vi bär av vad män och kvinnor ska ha för funktion i samhället och i familjen.

Men glöm inte att jag delar med mig av dessa tankar för att de behöver tänkas igenom flera gånger...