Manligt - kvinnligt jobbiga begrepp

5kommentarer

Jag tänkte jag skulle fundera lite om orden manligt och kvinnligt. Min vana trogen började jag då med att gå till det bästa normlexikon vi har, nämligen Nationalencyklopedin (NE). Inte fann jag något av värde om manligt där.
Men döm om min förvåning när jag sedan letade på ordet kvinnligt. Då fick jag upp begrepp som ”kvinnlig präst”, kvinnlig brottslighet” och lite annat som sades vara kvinnligt.

Vad kom det sig att jag inte fick upp begrepp som ”manlig präst” och ”manlig brottslighet”, när jag letade på manligt? Det är nog för att normen för både präst och brottslighet är man eller manligt. Eller kanske till och med så att normen är att det är en man vi förväntar oss utföra denna syssla? Ja, så är det säkert. Men vad är det då, förutom detta, som gör att jag retar mig på begreppen manligt och kvinnligt. Nå, det är nog inte begreppen jag retar mig på – utan snarare på hur vi använder dem.

Jag har funderat på det här ganska länge men i dag, då jag var med på möte med den jämställdhetskommité jag deltar i, fick vi reda på att vi har en kvinnlig ortoped i Örebro läns landsting. Vi var då inne i en dialog om mötet mellan personal och patient, hur vi tänker och gör kön i det mötet. Någon uttryckte sig ungefär så här; att vad sker när en kraftig manlig ortoped tar hand om en ”kvinnlig knäled”. Jag kunder då inte låta bli att säga; att han behöver tänka till speciellt, då den kvinnliga knäleden sitter på en man. Ja – det är just det här jag tycker vi behöver fundera lite mer på. Vi behöver sätta in oss i någon form av genusyrsel varje dag.

I min upplevelsevärld finns det mängder med män som agerar/handlar på traditionellt kvinnligt sätt. Det finns också mängder med kvinnor som agerar/handlar på traditionellt manligt sätt. Vad nu det traditionellt manliga och kvinnliga sättet är? Jag är rätt osäker på om jag själv upplevs som manlig eller kvinnlig. Jag är däremot väldigt säker på att någon stans inom mig är det något som sticker till, när jag tror att jag upplevs som kvinnlig. Kanske inte lika hårt som för 30 år sedan, men trots allt sticker den lilla nålen till. Men våfför är det på detta viset?

Jag tror det har att göra med att vi i vårt maskulina samhälle, manssamhället, patriarkatet eller vad vi nu vill kalla det, finns en norm som säger att det män gör och säger har ett större värde. Alla vi som kan något om genusordningen vet vad jag menar. Det jag försöker komma åt just nu, genom att reta mig på begreppen manligt och kvinnligt, är att så länge vi har dessa begrepp kvar i den norm vi just nu och rätt lång tid framöver lever i, kommer det också att vara svårt att få män och kvinnor att ta sig in i de sfärer i samhället som domineras till sitt innehåll och sin historia av det motsatta könet. Kvinnan som jobbar som ortoped har lika svårt i sin miljö med männen, som kvinnan som jobbar som snickare har i sin miljö.

Men se där kom en slipper till. Vad menar jag med med det motsatta könet i ovanstående stycke? Är våra kön motsatta bara för att det krävs en spermie och ett ägg för att det ska bli ett foster, som sedan kan bli ett barn? Kan inte alla kön vara bådeoch? (Vet ni att jag kallar mitt företag för BådeOch08?) Det är så här det ofta blir när jag hör någon använda sig av begreppen manligt och kvinnligt.

Vad kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss som att vi har en kvinna som arbetar som ortoped. För det är intressant i vårt o-jämställda samhälle, att vi ändå börjar få några kvinnor som vill arbeta som ortopeder – trots att det finns så många män som inte vill ha det så. (Kanske finns också en hel del kvinnor som inte vill ha förändringar i de könsmönster som finns? Men jag tror att det är fler män som tänker könskonservativt.) Det är också bra att män vill arbete inom de yrken som domineras av kvinnor. Men det är inte bra att vi kallar dem för manliga sjuksköterskor, manliga undersköterskor, manliga förskollärare, manliga barnsköterskor och så vidare. Måste vi benämna vilket kön de har, ska vi inte säga något annat än att han är man eller att hon är kvinna. Men jag vill till den tid då inte ens det är intressant. Är vi på väg dit tror du?

5 kommentarer

Svea Svensson

13 Dec 2008 00:57

Har du funderat över varför en kvinna ofta förr titulerades med civilstånd - fru eller fröken, medans män titulerades med enbart hr? För mig är det betydligt mer integritetskränkande än en könsbestämning.

Lars H Nilsson

13 Dec 2008 16:21

Intressanta funderingar. Som man och sjuksköterska är detta vardag för mig. Betyder epitetet "manlig sjuksköterska" med automatik att det är en man som avses, eller kan det lika gärna röra sig om en kvinna som är "manhaftig", som det heter. (Vilket ord!)



Och apropå Sveas kommentar är det ju också så att kvinnor i yrkeslivet (eller män i traditionellt kvinnliga miljöer)tituleras med förnamn emedan män tituleras med efternamn. Om en sjuksköterska och en läkare kom in till patienten och presenterade sig som Doktor Fredrik och sjuksköterska Nyberg, tror jag en och annan skulle höja på ögonbrynen.



Sjuksköterskor kallas ju också ofta "syster" vilket låter lite märkligt följt av ett mansnamn. Läkaren kallas alltid för doktor oavsett om denne doktorerat eller inte.



Samma sak i skolans värld. En kvinna som är lärare kallas "fröken", vilket är beteckning för civilstånd emedan mannen kallas "Magister", en akademisk titel. Utbildningen är dock densamma.

Svea Svensson

14 Dec 2008 12:40

Lars H Nilsson.



Litet kuriosa: Så sent som in på 40-talet (om jag inte minns fel) fick sjuksköterskor inte vara gifta. I allfall inte på universitetssjukhuset i min hemstad. De var också tvingade att bo på ett sjuksköterskehem i närheten för att kunna vara lätt tillgängliga. Var det kanske likadant i äldre tider att "lärarinnor" inte fick vara gifta? Därav namnet fröken? Ansågs vissa yrken vara ansvarfulla kall som krävde sin tribut?



Bär du en skylt där det står: sjuksköterska Lars H Nilsson? En patient ringde och ville tala med mig men hade glömt mitt namn. Hon beskrev mig då som varande en ung reslig kvinna med långt blont hår, men den beskrivningen passade bäst in på en sköterska. Jag själv var också ung, men kortvuxen och mörk. Kvinnan i växeln var dock van vid förväxlingar beträffande kvinnor och såg till att samtalet kopplades till mig och sedan skrattade naturligtvis alla sköterskor gott på fikarasten.

Torkar du upp spyor efter patienter vid vissa undersöknings- eller behandlingstillfällen som kan ge upphov till detta, eller ger du en trasa till den kvinnliga läkaren? Kvinnliga sjuksköterskor tar dessvärre ofta för givet att det ska "kompisjobbas" med kvinnliga läkare eller att den kvinnliga läkaren ensam ska reda upp sådana situationer. Vore intressant att höra din syn på vad du anser vara lämplig "arbetsfördelning". Och hur många av dina kvinnliga kollegor ber dig om stöd och hjälp i egenskap av man?

Mina erfarenheter säger mig att det inte är enbart män som behöver utbildas i jämställdhet...

Lars H Nilsson

14 Dec 2008 17:51

Oj! Skulle kunna skriva en hel bok om det här! Några korta axplock:



Ja, jag kallar mig sjuksköterska eftersom det är min yrkesitel. (Och har en skylt där det står det.) Skötare är en titel (med ett annat innehåll) inom psykiatrin. Titeln sjukskötare existerar inte. För mig är det självklart att det kön som till mer än 90% representerar yrket ska få genusbestämma titeln även om jag inte skulle ha något emot en könsneutral titel. Detta har för övrigt diskuterats i många år.



Varför skulle jag inte torka upp en spya om situationen uppstår???



Jag blir ofta tillfrågad angående tekniska problem, exempelvis gällande datorer eller medicinsk-teknisk utrustning trots att jag är den mest otekniska människa man kan tänka sig och trots att alla mina kolleger egentligen vet det.



Jag får ofta frågan av patienter (eller fick i alla fall när jag var yngre) om jag skulle "läsa vidare" till läkare. Jag har ännu inte fräffat en kvinnlig kollega som fått den frågan.



Patienter säger ibland att det är bra med män inom vården "eftersom det är mycket tunga lyft". (Jämför Hälsovårdsministern Gertrud Sigurdsens uttalande om manliga sjuksköterskor som "Homosexuella lyftkranar" på 80-talet)



Om jag träffar en patient tillsammans med en kvinnlig läkare, i synnerhet om hon är yngre, vänder sig ofta patienten till mig med både frågor och svar även om läkaren ställt frågan.



Jag upplever ibland att kvinnliga läkare, i synnerhet om de är yngre och kanske inte har jobbat som läkare så länge, till en början kan inta en lite avvaktande position gentemot mig som något äldre och mer erfaren manlig sjuksköterska. Känns ibland som att de känner sig tvungna att markera "var skåpet ska stå". Detta brukar lösa sig smidigt efter ett litet tag när man lärt känna varandra och de insett att jag inte är något hot mot dem.



Sammanfattningsvis kan man säga att mina erfarenheter stämmer överens med dina. Kvinnor kan många gånger vara väl så bevarande av könsroller som män.



Jag har konsekvent använt mig av termerna manlig och kvinnlig trots att de inte är så lyckade. Svårt att finna ersättningsord utan att det låter stolpigt (...en kvinna som är läkare...)

Anders Hammarlind

16 Dec 2008 09:09

Javisst är vi på väg - om än med de sega,sega,sega myrstegen - Tomas mot att vi inte sätter stål&pansaretiketten könstillhörighet främst. Men vägen är i slitsam uppförsbacke fortfarande( å andra sidan när vi väl är uppe lär det gå undan och utför som i Tour de France ungefär, swizz är vi nere i den gröna dalgången och gräset är åter frodigt och floden brusar fram och maten står på borden).



Den här ständiga (& tjatiga) kategoriseringen - kvinna/man - är enfaldig (och kroniskt förslavande) men den kommer kvarstå så länge vi behåller denna skräck för att vara våga vara oss själva. Könsrollen är en given trygghet, en given norm(och så har vi anti-patin som norm, dvs den sjuka antagonismen mellan könen), och så länge vi håller oss fast, hårt, om den gamla ålderstigna skeppsmasten är vi, i stort som kollektiv, obenhörligen kvar i det traditionella. Därtill så länge vi hela tiden ständigt och jämt tjatar om dessa könsrollskostymer(strukturerna) så länge underhåller vi därmed effektfullt också rollmönstren. Jag menar så länge vi bara ser normer och inte(nota bene!) individer så länge sitter vi också fast i könsrollsmurbruket.

Därmed sagt, här och nu, att cementkönsrollsunderhållarna finns på fler ställen och inte minst inom feminismen som har ett ständigt återkommande behov av att särskilja män från god mänsklighet.

Jag är dock klar över, och glad för, att dessa givna mönster alltmer liknar Schweizerosten. Fler och fler tar eftersom åren går ett fritt personligt kliv ut från de stela regelverken och många har heller inte underordnat sig könsrollsbojorna ens. Många (om än få)har varit fritänkare ändå, heder åt dem!



Det är ett personligt val att få vara sig själv och inte minst för föräldrar (och förskola) är det värdefullt att de vågar låta barnen få bli vad de är. Och visst tusan Tomas faller vi tillbaks, "sticker till" tror jag du sagt, när vi hemfaller i gamla mönster. När jag själv fixar i källaren, eller bygger ute, och tappar ex. mitt verktyg undslipper jag mig inte då ofta ett högt och fult ord då? Ett ord typ som börjar på f och slutar på a och innehåller 5 bokstäver.

Eljest tycker jag mig finna fler och fler som just vågar sig på att ta ett frihetssteg och fler också. Bort från bojorna i normförtrycket och jag tror att allt detta tjat om könsrollsmönstren förlänger pinan mest, tänk om vi kunde sluta fokusera så förbannat på manligt/kvinnligt och istället ha fokus på det goda mänskliga alena. Tja, kanske skulle det gå fortare att få vara sig själv. Du pratar mest om stora strukturer, jag om individuella val, men egentligen är det ju detsamma i konsekvensen av valen.



Trevligt att du skriver åter Tomas, nu ska jag ta i tu med inlägg om den stegranade manliga ilskan, det vansinniga manliga raseriet på nätet. De ilskna männens skara växer rejält precis som skaran av män, killar som går sin egen mer fridsamma väg. Manligheten är verkligen splittrad!

Alltmedan - nytt stycke, typ - några tusen penningförvaltare (i mäklar-börsmetropolerna) gör allt för att vara så djävla giriga och omänskliga det bara går och de har hutlöst mycket betalt, eller mer rätt de snor pensionspengarna för att leva i lyx och rövarliv.

Märklig tid just nu.....

Kommentera

Publiceras ej