En del böcker gör så djävla ont när man läser dem. Men det är de här böckerna som också ger mig kraften att fortsätta min kamp för ett demokratiskt socialistiskt och feministiskt samhälle.

Den här helgen har jag mest suttit nedsjunken i Roslunds & Hellströms senaste roman, Flickan under gatan. Återigen en verklighetsbeskrivning i romanform som alla borde läsa. Jag vet att när boken kom ut var det en del debatt om det här med gatubarn i vårt land. Att det faktiskt lever mängder med flickor och pojkar utan något riktigt hem att gå tillbaka till. Utslängda!, inte bara av sina föräldrar, utan främst av oss som är en del av samhället. Barn som avfall, som en familjehemspappa uttrycker det i boken.

Eller som Anders Roslund själv beskriver det i sin eftertext: ”Kvällen är på väg att bli natt i centrala Stockholm. Också för dem som gömmer sig, för föräldrar eller vuxenvärlden eller samhället. Också för dem som ingen längre letar efter. De allra yngsta flickorna förstår redan vad deras kroppar är värda. De säljer dem inte ännu. Men umgås med betydligt äldre, ofta missbrukande män, och får bo under tak med sina fjortonåriga kroppar som hyra. De lite äldre, de som är sexton och sjutton, byter däremot sina kön mot pengar. De står där, fortfarande med Malmskillnadsgatan som bas, trots internet, trots sexköpslagar, ungefär tjugo stycken minderåriga. ”

Tyvärr har inte Roslund & Hellström samma könsanalys av detta problem som jag har. Men om jag nu får får kasta på detta menar jag att manssamhället också är skyldig till detta. Att kvinnor som finns i dessa kriminella kretsar utkastade från samhället, också får lida fan så mycket mer än män. De blir männens redskap. Också det kan jag läsa in i den fantastiska bok som jag tycker du ska läsa. Glöm sedan inte att läsa också de tidigare böcker de gett ut. Fram för allt Box 21.

Nu tror jag att en del av er som läser det här menar att det är föräldrarna fel. Nej så naiv vill inte jag vara. Dessa föräldrar har i så fall inte den kapacitet som dessa flickor och pojkar behöver. Det är då välfärdssamhället måste se och stödja både föräldrar och barnen. Det är det som vi inte får riva ner för att några tycker att skatten är för hög.

Det är inte så sällan som jag funderar över om jämställdheten i samhället ökar, eller om det är på tillbakagång. En ytterligare fråga som kommer när jag tänker så, är så klart vad jag menar med jämställdhet. Jämställdhet är för mig ganska enkelt. När alla människor, oavsett kön, har möjlighet att göra vad de önskar med sitt liv. Utan att hindras av det vi brukar kalla för traditionellt könsrollstänkande. Då är det jämställdhet.

När kvinnor får samma lön som män för lika och likvärdigt arbete. Då är det jämställdhet. När kvinnor kan känna sig säkra på att män inte trakasserar dem eller begår grövre övergrepp. När mäns våld mot kvinnor – och andra män- upphör. Då är det jämställdhet. När kvinnor kan arbeta under hela barnens första år och männen stanna hemma och ta hand om hushållet och barn. Utan att detta blir ifrågasatt! Då är det jämställdhet. Och så vidare…..

Men då jag ser en insändare i Nerikes Allehanda där en kvinna haft en man bakom sig när de kört bil på 70-sträcka. En man som ligger i bilen bakom gör obscena gester och lägger sig på allt för nära avstånd till hennes bil. Han gasar och vill om, eller uppmanare henne att köra för fort. Han kan helt enkelt inte acceptera hennes lugna körstil och inte heller den hastighetsregel som gäller för vägen. Detta läser jag samma dag som tidningen presenterar Örebro läns jämställdhetsstatistik.

Även jag har haft dessa män bakom mig och fått elaka blickar när det kört om. Jag håller också hastighetsgränserna för att de finns där, men jag kör också lite saktare för att spara bensin. När män uppför sig på detta sätt i trafiken – då är det inte jämställdhet.

När män fortfarande utsätter sig själva och andra för livsfara är det inte jämställdhet. Att män gör på detta sätt handlar i mycket hög utsträckning om att bevisa sin maskulinitet. Den negativa delen av maskuliniteten handlar om det vi brukar kalla macho-beteende. När detta fortgår är det inte jämställt i samhället.

Men jag tror ändå det går framåt. Nu har den här högerregeringen skrivit direktiven till en Delegation för jämställdhet i skolan. Och de direktiven är mycket bra. Det finns hopp.