Tänk dig en naken man i endast en luva på huvudet. Tänk dig att han springer på en löparbana i skogen. Håll med om att det ser ganska roligt ut? Kanske rent av lite löjligt?

Men sätt nu in denna nakna man i den könsmaktordning vi befinner oss i. Tänk dig in att du är kvinna som tar din joggingtur i spåret och helt plötsligt befinner sig denna nakna man springandes bredvid dig. Han gör det ganska länge. Säger inte något. Bara flåsar. Nu är det inte så roligt längre. För på grund av den könsmaktordning vi befinner oss i så är denna löjeväckande figur en farlig person. Han skulle rent av kunna våldta och mörda dig.

Nu är detta tydligen sant. I dagen DN fanns en liten artikel om att det i Borås finns en man som gör på detta sätt. Tre gånger har han blivit anmäld och vem vet, kanske är detta början till en lika farlig man som Englas mördare? Och det värsta av allt är artikeln i DN verkar skriven i någon slags löjets skimmer.
Mycket har jag blivit beskylld för, men jag undrar om inte Anna Svenssons uttalande att radikalfeministerna skulle vara skyldiga till att Anders Eklund kunde fortsätta med sitt våld mot kvinnor och flickor, är något av de grövsta. Att Anna Svensson sedan hänvisar till en annan journalist (Evin Rubar) som gärna smutskastar oss jämställdhetsivrare gör inte saken bättre. Och jag undrar om hon har någon annan källa till sina påståenden i den underliga artikel hon publicerade den 5 maj klockan 01.00 ?

I artikeln som du kan läsa på SVT:s hemsida ( i sig också ett intressant faktum) finns mängder med misstolkningar som jag i nuläget inte alls tänker besvara. Misstolkningar som jag tror är medvetna försök att fortsätta könskriget. Utgångspunkten för Svensson och Rubar är att vi som hävdar vikten av ett könsmaktsteoretiskt tänkande är de som är orsak till att män inte fått genomgå någon programverksamhet inom kriminalvården. Och att Anders Englund skulle ha varit en god man om vi inte funnits.

I artikeln lägger hon också alla skuld på Margareta Winberg. Den jämställdhetsminister som jag anser gjort mest för att försöka få slut på mäns våld mot kvinnor. När Margareta blev jämställdhetsminister hade propositionen om Kvinnofrid (1997/98:55) funnits i tre år. Propositionen innehöll en hel del åtgärder för att stödja kvinnor som var utsatta och åtgärder för att motverka våldet. Myndigheter, bland andra Kriminalvården och Socialstyrelsen, hade fått uppdrag för att bli bättre inom sina respektive områden. Margareta Winberg tillsatte också ett nationellt råd för kvinnofrid med mycket hög kompetens. Alla som deltog i rådet hade ett mycket stort inflytande på rådets arbete. Men självklart var det så att jämställdhetsministern, som var ordförande, hade störst inflytande. Inte enbart ROKS, så som Evin Rubar hävdade i sin så kallade dokumentär.

Rådet arbetade med många frågor så som våld mot äldre kvinnor, våld mot funktonshindrade, våld inom samkönade relationer och för varje fråga gav man ut en skrift. En av dessa skrifter hade namnet Man slår ? Vad gör man? och handlade om olika former av programverksamhet för män som slår. Här fick de olika kriscentra för män i landet en stor plats. I den skriften finns också en redogörelse för vad Kriminalvården hade gjort fram till dess. Blanda annat arbetat med programverksamhet för män som är dömda för våld mot kvinnor. Du kan hitta rapporten på Nationellt centrum för kunskaper om mäns våld mot kvinnor.

Under tiden med rådet kom regeringen också fram till att en utredning borde se över vad myndigheterna gjort vad gäller kvinnofridspropositionen. Hade myndigheterna gjort vad de blivit anmodade att göra? En utredning tillsattes och 2004 presenterades Betänkandet Slag i luften (SOU 2004:121). En utredning om myndigheter, mansvåld och makt. Det visade sig att de flesta av myndigheterna inte gjort det de skulle. Och när det var dags att åtgärda detta fanns inte Margareta Winberg kvar som minister. Minister var nu Jens Orback och han ville inte förstå, precis som Anna Svensson, hur viktigt könsmaktsperspektivet är för att komma tillrätta med mäns våld mot kvinnor. Utan detta perspektiv ges män, som till exempel Anders Eklund, möjlighet att välja bort behandling. Hade myndigheterna rättat sig efter vad som anmodades i Kvinnofridspropositionen hade meds stor säkerhet många fler män fått genomgå programverksamhet för att ändra sitt våldsamma beteende.

Ironiskt med Anna Svensson artikel är också att hon föreslår behandling som används i USA och Kanada, vilket är just den behandling som används inom kriminalvården men då går under namnet programverksamhet. Utgångspunkten för denna behandling är att männen tar sitt personliga ansvar för våldet, att inte skylla på sin taskiga barndom eller lägga skulden på kvinnan han slagit. Och bakom dessa programverksamheter finns ett klart könsmaktsperspektivet där dialogen om maskulinitet är en viktigt del för att dessa män ska ändra komma tillrätta med sitt våldsamma beteende. Att lära sig se kvinnor som lika mycket värda som de själva.