Det händer lite då och då att jag zappar en stund innan det är dags att gå till sängs. Inte speciellt sällan kommer jag då fram till kanalen som väljer att sända hemska slagsmål mellan män, som kallas för sport. Det ser ut som att man stängt in två män i en rastgård och sedan får de smälla på varandra i stort sett hur som helst.

De som kommenterar programmen är vansinnigt upphetsade över vad som sker. Med positiva tilltal och ibland till och med falcettröster kommenteras de "vackra" smällarna, muskelbergen och "snygga" slagen.   Kanske borde jag göra som jag brukar göra när jag zappar - ta mig vidare.

Men för ett par kvällar sedan stannade jag till lite längre. Jag kände nämligen igen rösten på kommentatorn. Jag borde inte bli förvånad. Och i dag kom jag på varför jag blev så irriterad på Paolo Roberto den där kvällen. Det är för att jag på mitt jobb har en affich framför ansiktet med Paolo på. Och nu kommer jag på vad som irriterade mig när jag hörde honom och hur han uttryckte sig. Han gillar verkligen det som sker på mattan framför honom. Han verkar riktigt njuta av hur dessa män pucklar på varandra. 

Affichen som jag har sittandes på anslagstavlan på jobbet, är en inbjudan till "En fet läskig kväll" i Örebro den 17 september. Det är Brottsofferjourerna i Örebro län som bjuder in till 20 årsjubileum.  Och det är när jag sätter detta samman med slagsmålen på TV som jag tänker så här.

Jag hävdar att dessa slagsmål på TV och i verkligheten. Ibland till och med på Fryshuset och i andra offentliga lokaler. Proffsboxning verkar vara lagligt i Sverige igen. Det här slagsmålen ger inspiration till de unga män som ger sig ut och pucklar på andra unga män, och oss äldre män, på gator och torg. Jag hävdar att dessa utbildningsprogram i fighting är en del i det våld som innebär att vi får allt fler brottsoffer i Sverige. Och jag hävdar att Paolo Roberto som ska leda en kväll för Brottsofferjourerna i Örebro län, borde ta avstånd från all form av våld.. Även om det är proffsboxning eller dessa jätteslagsmål i sportkanalerna. (Jag vet inte vad den så kallade sporten heter.) Jag tänker inte gå på den där feta läskiga kvällen. Jag tror Män för jämställdhet betyder mycket mer för stöd till brottsoffer. Vi måste ta ideologisk kamp för att motverka våldet.

Våld är våld även om det sker enligt regelböcker. Precis som snus är snus om än i gyllene dosor.
Ni har väl hört den senaste nyheten? Den som Nerikes Allehanda i Örebro län slår upp med en helsida. Att jämföra med att det är lika mycket plats man ägnar åt utrikesnyheterna.

”Nu kan männen skylla på en gen”, är rubriken på den fantastiska nyheten att man nu funnit genen som gör att männen är mer benägna att vara otrogna. Att männen löper större risk att få problem i sina relationer. Samma gen som hos sorkar visar på ett tydligt band till förekomster av monogamt beteende! Alltså extrem trohet.

Det är så lustigt med dessa biologisktiska artiklar som alltid publiceras utan någon form av analys. Där så mycket faller undan. I den här artikeln låter man dock en av forskarna kommentera risken för att män nu ska skylla på denna gen, när vi är dåliga partners. Forskaren menar att; - Många skulle nog försöka med det. Men så enkelt är det inte i verkligheten, säger Hasse Walum

Kan det tänka sig att det som Nerikes Allehanda och säkert många andra tidningar i dag utesluter, är att de gener som biologerna finner i våra kroppar på inte sätt är avgörande för hur vi agerar mot varandra. Att de sociala och kulturella sammanhangen vi lever i, är helt avgörande för hur vi agerar. Men den kunskapen är ju alldeles för plågsam för den som vill fortsätta att upprätta det manssamhälle som ger männen så mycket mer privilegier än kvinnor.
dag har jag representerat Män för jämställdhet i ett samtal om särorganisering eller inte. Det var centerkvinnorna som bjöd in. Ett mycket trevligt och lärorikt samtal, där vi nog alla stod för att särorganisering för kvinnor fortfarande behövs. Även om Martin Ådahl från tankesmedjan Forum intog ståndpunkten att vara emot.
Med i samtalet var också Charlotta Signahl som är företagare i konsultbranchen och Julia Färjhage som är förbundsordförande i Centerkvinnorna.

Den starka känslan jag får när jag är i sammanhang som dessa är att säroganisering är oerhört varmt och stärkande för dem som är med i en organisation. Jag är ibland tveksam till varför vi har organisationer för endast män och endast kvinnor. Men, som Charlotta uttryckte det vid flera tillfällen, är vi bara medvetna om vad vi gör så är det nog helt ok.

I första bänkraden, den som var närmast panelen, fanns Karins Söder, Görel Thyridsson och Lena Eek. Kvinnor som gjort oerhört mycket för våra gemensamma frågor. Inte minst Lena som jag tror haft en hel del med centerkvinnornas material för att motverka mäns våld mot kvinnor, att göra.

Det är vid tillfällen som dessa som jag förstår att min viktigaste gärning gör jag inom Män för jämställdhet. Att tillsammans med kvinnorörelsen arbeta för att bryta alla de traditionella könsmönster som existerar är nog det viktigaste vi kan göra för framtidens barn och vuxna. På det viset värnar vi också demokratin, som jag faktiskt ibland känner är hotad. Men jag undrar om vi någonsin kommer till den punkt där kvinnor inte behöver organisera sig i speciella grupper? Ja, det gäller också män.

Jag undrar om vi kommer till den tid när kön och könsmönster är så uppbrutna att vi kan kalla oss människor i ett jämställt samhälle. Eller ska vi tillbaka till ordet kvinniska, som i Egalias döttrar, innan vi kan ta oss vidare igen?

För det är också en känsla jag burit under den här veckan när jag föreberedit mig för samtalet som var i dag. Har seklet tagit oss runt till att återigen vara där vi var när Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt bildades. 1902 var det - och 1911 bildades Männens förening för kvinnans politiska rösträtt.

Ett exempel som återkommer genom historien att män och kvinnor organiserat sig i könsseparata föreningar eller grupper och på ett medvetet sätt arbetat för gemensamma mål, men med lite olika strategier beroende på de sammanhang vi som kön skapat våra mönster. Kontexten, sammanhanget, är viktigt för förändring. Kanske är det genom medlemskap i Lions, Rotary och andra grupper av män som vi nu är mogna att också resonera om feministiska frågor. Kanske är vi på väg att nå den brytpunkt när detta fungerar. Säg inte att det inte är spännande att tänka i feministiska banor.

Likväl som det hänt väldigt mycket sedan 1902.  Men det är ändå mycket kvar. Och på vägen till det jämställda, demokratiska, jämlika samhället där alla individer ges möjlighet att utvecklas som de önskar (Inom lagens rågångar, så klart!), är jag övertygad om att vi behöver Män för jämställdhet, Centerkvinnor, sossekvinnor, vänsterkvinnor och många andra rörelser där vi kan stärka oss för att utveckla tankegångar och normer i de grupper där alla könen finns gemensamt.

(Det här skrev jag ganska snabbt och utan att redigera för mycket...)
Jag är beredd att sätta en peng på att USA kommer att få ännu en republikans president.

Vad bygger jag då det på? Ja, inte för att jag tror att det hjälper med att ha en kvinna som vice. Även om jag uppskattar modet. Men, återigen kan USA få en man med maskulinitetens alla attribut som president. Och jag känner mig rätt övertygad om att amerikanen väljer utifrån någon form av pojkdröm.

John McCain är en amerikans hjälte. Hans nästan föddes till att bli militär. När han utbildade sig var han lagom uppkäftig och slogs en hel del med andra män. Han ägnade mycket tid åt kvinnor och vin, står det i DN i dag. Var till och med tillsammans med en strippa under sin flygarutbildningstid.

Som förbindelseofficer (vad det nu är?) kom han till Vietnam. Där lyckades han bli tillfångatagen, torterades och har fortfarande skador från detta. Han höll hårt på de militära dicipliner som sa´ att han inte skulle gå före någon annan när det gäller att friges.

När han kom hem och gifte sig,  var han otrogen så mycket att skilsmässa blev ett faktum. Han gifte senare om sig med en mycket rik kvinna (hon kom från en familj som sålde mycket öl). Några skumma ekonomiska förbindelser finns tydligen också under 80-talet. Till detta är han en cancersjuk man som står upp och kämpar för att bli president i sitt land. Till sin hjälp kommer han att ha en drygt 40-årig kvinna som haft ett nästan lika maskulint liv som han själv.
Klart att amerikanen väljer en man av denna sort.

Om du undrar om jag kom på detta själv. Så visst är det så. Men jag är också inspirerad av Michael Kimmels bok Manhood in America, som jag läste i slutet av 1900-talet.

Martin Lind som är ordförande i Genusis, Örebro läns landstings jämställdhetskommité erbjöd mig att vara del i en debattartikel där vi utmanar makthavare i Örebro att lära mer om hur vi kan påverka män att sluta använda våld mot kvinnor. Artikeln var i dag införd i Nerikes Allehanda och återges här nedan:
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mäns våld mot kvinnor är makthavarnas ansvar. Den som sitter i en maktposition har i och med det också ett ansvar för att använda makten på ett bra sätt. Kan den användas till att motverka mäns våld mot kvinnor är det upp till makthavaren att också göra den prioriteringen. Den makthavare som avstår gör med det en annan prioritering och bidrar därmed till att bibehålla rådande förhållanden. Passiva makthavare blir med den här utgångspunkten medansvariga till missförhållanden. Den som kan bidra till förändring men låter bli gör ett aktivt val för status quo.

Makthavare finns överallt. Det handlar inte bara om politiker eller företagsledare. Vilka har makt på din arbetsplats? På din skola? I din idrottsförening? Tänk om ledaren för en stor idrottsförening gick ut och markerade tydligt att ”i den här idrottsföreningen accepterar vi inte nedsättande eller respektlöst beteende mellan våra ungdomar” eller ”i den här idrottsföreningen lär vi våra ungdomar att ingripa och säga ifrån när de hör eller ser nedsättande eller respektlöst beteende”. Tänk om rektorn på en skola tog motsvarande beslut? Eller om chefen på ett företag såg till att alla anställda fick gå en utbildning om ”10 saker män kan göra för att stoppa mäns våld mot kvinnor”. Vilken skillnad det skulle göra. Vilket genomslag det skulle bli.

Det gör skillnad vem som sänder signaler. För en organisation eller ett företag har det stor betydelse om det är chefen själv eller en särskild jämställdhetshandläggare som ger uttryck för organisationens syn på mäns våld mot kvinnor.

Den amerikanske utbildaren, författaren och filmmakaren Jackson Katz berättade på ett seminarium om hur en ”Coach” på ett amerikanskt college bestämde att alla elever skulle gå på en föreläsning om jämställdhet. På amerikanska skolor är coachen en auktoritet. En person i en framträdande maktposition, för att återkomma till det begreppet. De flesta eleverna var väl måttligt intresserade, men alla gjorde som coachen sa. Om någon annan hade gett samma order är det inte säkert att lika många hade hörsammat uppmaningen. Coachen använde sin maktposition för ett viktigt syfte. Han tog sitt ansvar.

Jackson Katz är en före detta amerikansk fotbollsspelare på elitnivå som har tagit fram ett särskilt program för arbete med att motverka mäns våld mot kvinnor. Han har gett utbildningar för bland annat den amerikanska militären, för idrottsutövare och i över 950 skolor i 44 delstater i USA. Han har också tagit fram ett tiopunktsprogram om vad män kan göra för att hindra mäns våld mot kvinnor.

Fler män och makthavare i Örebro län kan ta sitt ansvar. Vi kan lära av Jackson Katz. Den 16:e september kommer han till Örebro för att hålla i ett heldagsseminarium om manlighet, våld och förebyggande jämställdhetsarbete. Anmälan kostar några kronor, men som makthavare har du säkert tillgång till ett utbildningskonto. Använd det! Gå på seminariet! Gör skillnad!

Anmälningsblankett finns på landstingets hemsida, www.orebroll.se.
Läs mer om Jackson Katz på hans hemsida.
I kväll har jag haft ridlektion. Det är något jag gör varje tisdag. Slutar lite tidigare på jobbet för att hinna äta lite innan vi far ut till Linda (ridläraren) och lär oss ännu lite mer i ridandets ädla konst. Nåväl, varje gång sitter vi inte på hästen. I kväll var det tömkörning som är ack så viktigt för att lära mer i kommunikationen med Soldan. Min islandshäst heter så.

På vägen hem kom jag att tänka på min senaste föreläsning. Det var för några veckor sedan som jag hade förmånen att för tredje året i rad få vara med på Kärleksakuten, och föreläsa för de nya sexualupplysarna. Efter föreläsningen fick jag ta del av kritiken - som alltid är oerhört konstruktiv. Den här gången fick jag från en av deltagarna en viktig kritik som jag funderat väldigt mycket på. Hon eller han menade att jag hade en alldelse för heteronormativ när jag i en passus kallade mig själv för hästtjej. Kritiken går ut på att jag på det viset gav kraft åt fördomen att hästtjejer bara gullar och myser med sina hästar.

Min idé med att kalla mig hästtjej i detta sammanhang är mer att beskriva att jag, när jag håller på med hästar gör samma saker som alla dem som kallas för hästjejer. Att rida en lektion, eller något annat pass på hästen, som tar runt en timme kräver nästan 3 timmars engagemang. Utöver transporten till hästen. Det ska hämtas häst, den ska ryktas och ses över, det finns fler hästar som behöver översyn samtidigt. Och så ska hästen sadlas och tränsas för att sedan ha lektion. När så passet är över är det samma översyn av häst, tunga vattentunnor som ska till hagen och mockning av stall. Alltså inte så mycket gullande - men ändå en hel del av den varan också. Alltså menar jag inte att hästtjejer bara gullar och myser.

En hästkarl är något helt annat - normen för detta är mer någon som kör häst i skogen. Stora timmerstockar genom metedjup snö och så vidare.

Alltså vill jag visa att jag, som man, också kan anta modellmakten (som Ö G Holter och H Aarseth skulle kalla det) som utgår från hästtjejen. Samma liknelse som jag gör när jag pratar om män som förskolelärare eller sjuksköterskor, eller om de modrande männen. De som tar hand om hushållsarbetet såväl som allt som behöver göras med små och större barn. Utifrån den modell som kvinnor genom tiderna genomfört arbetet. ( Det som gör att jag tycker att män ska ta lika stor del i småbarnstiden och hushållsarbetet runt, så som kvinnor gör)

Men på vilket sätt framför jag det på en föreläsning. Tänk så viktigt det är med kritik och så viktigt det är att lyssna på all kritik.

P.S. till Emma-Grön. Tänk om feminister inom miljöpartiet och dito sossar kunde komma överens lite oftare. Jag ser fram mot den feministiska utvecklingen av socialdemokratin. D.S.
Återigen kommer ett inlägg från TCO som tyder på att det inte alls vill förstå att jämställdhet når vi inte om könmaktordningen får bestå. Men... de är inte ensamma. Det känns dock lite tråkigt att återigen läsa ett förslag inom jämställdhetsområdet som inbegriper tanken om att män inte kan förändra sig.

För det är väl det som är kontentan av TCO förslaget om att införa en kraftigt subventionerad pigtjänst för småbarnsföräldrar? Män ska inte behöva ta ansvar för hushållsarbetet, de ska kunna köpa sig fria.

Tyvärr har jag hört likartade tongångar från Mona Sahlin och en del andra i socialdemokraternas led. Ett förslag om något de kallar för en andra chans. Det handlar om att skapa en möjlighet för de föräldrar som inte ville satsa på sina barn när de var små (oftast män). Nu ska de få en andra chans när ungarna är i tonåren. Då när det ska vara i skolan på dagen - eller om det ska bli under sommaren eller älgjakten som den här chansen ska tas ut? Vem vet?

Kan vi inte komma tillbaka till tankarna om att jämställdhet inte är genomförbart om vi inte förändrar den rådande genusordningen i grunden. Vi måste förstå att könsmönster som vi har idag är resultat av en lång fostran in i dem. Delegationen för jämställdhet i förskolan hade mängder med förslag som partiet bör läsa igenom.
En del inom partiet har läst min rapport Vill man ha jämställdhet. Där skrev jag om den tredelade föräldraledigheten. Det är ett bra förslag som också Kvinnoförbundet förde fram under en period. Kanske gör dom det fortfarande. NU måste jag kolla in det så jag inte sitter här och svamlar. :-)

Uj uj uj,.,,som vi säger här i Närke.