I dag mötte jag centerkvinnorna

0kommentarer

dag har jag representerat Män för jämställdhet i ett samtal om särorganisering eller inte. Det var centerkvinnorna som bjöd in. Ett mycket trevligt och lärorikt samtal, där vi nog alla stod för att särorganisering för kvinnor fortfarande behövs. Även om Martin Ådahl från tankesmedjan Forum intog ståndpunkten att vara emot.
Med i samtalet var också Charlotta Signahl som är företagare i konsultbranchen och Julia Färjhage som är förbundsordförande i Centerkvinnorna.

Den starka känslan jag får när jag är i sammanhang som dessa är att säroganisering är oerhört varmt och stärkande för dem som är med i en organisation. Jag är ibland tveksam till varför vi har organisationer för endast män och endast kvinnor. Men, som Charlotta uttryckte det vid flera tillfällen, är vi bara medvetna om vad vi gör så är det nog helt ok.

I första bänkraden, den som var närmast panelen, fanns Karins Söder, Görel Thyridsson och Lena Eek. Kvinnor som gjort oerhört mycket för våra gemensamma frågor. Inte minst Lena som jag tror haft en hel del med centerkvinnornas material för att motverka mäns våld mot kvinnor, att göra.

Det är vid tillfällen som dessa som jag förstår att min viktigaste gärning gör jag inom Män för jämställdhet. Att tillsammans med kvinnorörelsen arbeta för att bryta alla de traditionella könsmönster som existerar är nog det viktigaste vi kan göra för framtidens barn och vuxna. På det viset värnar vi också demokratin, som jag faktiskt ibland känner är hotad. Men jag undrar om vi någonsin kommer till den punkt där kvinnor inte behöver organisera sig i speciella grupper? Ja, det gäller också män.

Jag undrar om vi kommer till den tid när kön och könsmönster är så uppbrutna att vi kan kalla oss människor i ett jämställt samhälle. Eller ska vi tillbaka till ordet kvinniska, som i Egalias döttrar, innan vi kan ta oss vidare igen?

För det är också en känsla jag burit under den här veckan när jag föreberedit mig för samtalet som var i dag. Har seklet tagit oss runt till att återigen vara där vi var när Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt bildades. 1902 var det - och 1911 bildades Männens förening för kvinnans politiska rösträtt.

Ett exempel som återkommer genom historien att män och kvinnor organiserat sig i könsseparata föreningar eller grupper och på ett medvetet sätt arbetat för gemensamma mål, men med lite olika strategier beroende på de sammanhang vi som kön skapat våra mönster. Kontexten, sammanhanget, är viktigt för förändring. Kanske är det genom medlemskap i Lions, Rotary och andra grupper av män som vi nu är mogna att också resonera om feministiska frågor. Kanske är vi på väg att nå den brytpunkt när detta fungerar. Säg inte att det inte är spännande att tänka i feministiska banor.

Likväl som det hänt väldigt mycket sedan 1902.  Men det är ändå mycket kvar. Och på vägen till det jämställda, demokratiska, jämlika samhället där alla individer ges möjlighet att utvecklas som de önskar (Inom lagens rågångar, så klart!), är jag övertygad om att vi behöver Män för jämställdhet, Centerkvinnor, sossekvinnor, vänsterkvinnor och många andra rörelser där vi kan stärka oss för att utveckla tankegångar och normer i de grupper där alla könen finns gemensamt.

(Det här skrev jag ganska snabbt och utan att redigera för mycket...)

Kommentera

Publiceras ej