Väldigt vad jämställdhetsfrågan får mycket utrymme i media i dag. Intressant är också att se hur media väljer att spegla de två frågorna.

Den ena handlar om en undersökning gjord av Liz Kelly för EU:s strukturfond Daphne II. Hon konstaterar i sin studie att de 46 våldtäkter per tusen som anmäls i Sverige per år, är den största anmälningsfrekvensen inom hela EU-området. Jag har under dagen sökt efter undersökningen men endast hittat en del tidningsartiklar. Min uppfattning är att jag inte tror vi ska bli så upprörda för resultatet i undersökning vad gäller Sverige.
Men jag tycker att vi ska fortsätta att vara upprörda över att så få våldtäkter anmäls i de övriga länderna, och att det fortfarande är alldeles för få som anmäls i Sverige. För att  inte tala om hur få som leder till åtal och fällande domar. Trots att endast 2 procent av anmälningarna kan konstateras vara falska.

Det är också intressant att läsa artikeln i DN.se . Där kan vi på frågan om vad Liz Kelly tycker vi ska göra åt våldtäkerna svarar på följande sätt. vilket jag håller med henne om:

" - Det skulle hjälpa om man kunde förändra synen på sexuellt våld och sluta tänka i stereotyper i form av en främmande man som hoppar fram ur en buske och överfaller kvinnan. De flesta våldtäkter händer i vardagen i situationer där vi känner oss hemma. Man borde tänka om när det gäller våldtäkter på samma sätt som man gjort när det gäller familjevåld, som tidigare sågs som en samhälleligt oviktig privatsak, säger Kelly. Andra resultat är att den höga frekvensen av våldtäkter här är starkt kopplad till nöjeslivet, eller mer konkret så kallade efterfester. Tidig sexdebut, hög alkoholkonsumtion, "fri sexualitet" och "rätten till ett sent nej" ger helt enkelt fler våldtäkter, enligt studien."

Jag vill också tillägga att svenska kvinnor, trots allt, känner sig mer trygga med att anmäla en kvinnor i många andra länder. Vi har också en tydlig signal till kvinnor i vårt land att våldtäkt inom äktenskapet inte är tillåtet.

Jag tycker däremot att hennes svar om att den  höga frekvensen av våltäkter är kopplad till nöjeslivet, alkoholen och den frias sexualiteten är grumliga argument. Liksom rätten till ett sent nej. Om inte Liz Kelly, vilket jag tror hon har gjort, inte kopplar detta till maskulinitet och pojkars självpåtagna rätt att dominera flickor och kvinnor.

Det jag vill att vi ska resonera om är; Vad är det som gör att vi män inte kan låta bli att våldta kvinnor?

Den andra frågan som blivit stor under dagen och som media väljer att spegla i många fler artiklar och även i radioprogram är vad det kommer sig att pojkar har sämre betyg än flickor. Något som varit konstant sedan slutet av 1980-talet. Den huvudsakliga förklaringen till medelvärdesskillnaden till flickornas fördel är alltså inte att det finns en mindre grupp pojkar med låga betyg som drar ner medelvärdet för hela gruppen pojkar. Där kan jag också läsa att skillnaderna mellan pojkar och flickor i ämnen som matematik, engelska och svenska sett lika dant ut sedan början av 1960-talet. Läs lite mer på DEJA, Delegationen för jämställdhet i skolan

Frågan är varför vi uppmärksammar detta så mycket i dag. Kan det vara för att kvinnor i dag har större möjlighet att komma in i yrken som tidigare ansågs vara endast för män? Utbildningar som jurister, arkitekter, läkare, psykologer, vetrinärer och så vidare har i dag majoritet av kvinnor. Kan det vara så att vi (den struktur vi lever i) nu känner ett hot att kvinnorna kommer att ta över?

Kan det vara frågor som dessa som gör att media väljer att spegla pojkars tillkortakommanden som en större och allvarligare nyhet än att vi har flest våldtäkter som leder till anmälan inom EU?

Men oavsett detta är det viktigt att se att båda de här frågorna kanske handlar om maskulinitet och jämställdhet.

Män för jämställdhet har vid flera tillfällen påtalat för både den förra och den nuvarande regeringen hur viktigt det är att frågan om män och jämställdhet tas på allvar för att utvecklingen till ett jämställt samhälle inte ska försenas. Vi tror också att ett jämställt samhälle också leder till mindre våld, både när det gäller mäns våld mot kvinnor som mäns våld mot andra män och kvinnors våld mot män och varandra.

 I vårt remissvar på utredningen om den nya jämställdhetspolitiken påpekade vi, år 2005, att som ett komplement till den nya jämställdhetspolitiken skulle regeringen tillsätta en arbetsgrupp eller utredning med specifikt uppdrag att kartlägga kunskapsläget om skapandet av maskulinitet, och utifrån det analysera möjligheterna för jämställdhetspolitiken att skapa mer effektiv förändring bland män och pojkar. För att därigenom förbättra män och kvinnors,flickors och pojkars situation. Detta förslag återkom vi med när den nya regeringen bjöd in till rådslag för att skapa sin handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En vädjan vi nu upprepar.

Jag tror att både när det gäller pojkarnas eftersläp i skolan (vilket som sagt inte gäller alla pojkar) och frågan om varför kvinnor ska behöva utsättas för våldtäkter ( vilket inte heller gäller från alla män) är frågor som går att komma åt genom att förändra maskuliniteten och de förväntningar som finns på pojkar och män. Genom genusmedveten pedagogik i förskolor och skolor, genom genusmedvetna föräldrautbildningar och genom genusmedvetna kill- och tjejgrupper på skolorna kommer vi att ta många steg mot ett jämställt samhälle. Därmed, hävdar jag, tar vi många kliv framåt för att komma tillrätta med de problem som det som speglats i media under denna dag.

P.S. förlåt den lång bloggen, men det kändes nödvändigt. D.S.
Den här dagens blogg vill jag att använda till att kommentera de kommentarer jag fått på inlägget ”In hate we trust”. Kommenterar förväntas vara korta och det här blir ett lite längre inlägg.

Först till Mark:
Om du tittar in på vår hemsida ska du se att vi i MFJ ägnar hela vår tid till ”det lilla hörn vi män förväntas nöja oss med”. Att jobba med jämställdhet och ha ett perspektiv på män innebär för mig att också arbeta med det vi brukar kalla för mansrollen, det som vi kallar för maskulinitet. Och för att vi ska kunna ändra denna maskulinitet är det viktigt att arbeta med förändring av hela den genusordning vi befinner oss i. Den förra JämO, Claes Borgström, brukade prata om att jämställdhetsarbete är egentligen ett revolutionärt arbete. Revolutionärt just för att det handlar om att ändra hela samhällsordningen. Jag tror han har rätt i det. Så det lilla hörn vi män förväntar att nöja oss med är inte så litet.

Just nu, i den rådande genusordningen förväntas vi män att stå för alla de stora besluten, att genomföra krigen åt andra män och att vara den som ska förtjäna brödfödan åt både samhälle och familjen. Familjen ska dessutom vara hetero då en man inte förväntas att vara bög och att lesbiska kvinnor inte får existera för heteronomen annat än som utnyttjade i porrindustrin. Och kanske är det detta du menar med vår trånga maskulinitet, eller det lilla hörnet.  Då jobbar vi nog åt samma håll.

Anders H:
Du får ursäkta mig, men jag blir lite trött på dina återkommande kommentarer om att vi skulle vara någon form av talibaner i MFJ. Det är lite väl svepande och jag anar en viss form av förakt.

Jag vet inte om du minns hur vi i MFJ, men då kallade vi oss Manliga nätverket, på många olika orter i landet och på riksplanet har påverkat utvecklingen av pappagrupper i vårt land? På vissa platser, jag tänker på till exempel Örnsköldsvik, Stockholm och Sundsvall, var det män som var med i Manliga nätverkets samverkansgrupp på riksplanet, som även i praktiken genomförde utbildningarna. Många pappagrupper lever kvar – också dem i Haninge inte minst tack vare dig - och vi i MFJ propagerar fortfarande om vikten av dessa.

Jag tror att en pappa som är med aktivt från början inte kommer att förlora kontakten med sina barn även om de ibland kanske skiljs på grund av moderns för tillfället felaktiga agerande. Jag kan också berätta en histora från min närhet om en far som flyttat långt bort från barnets mor och barn. Som under den tid han levde med barnet inte gjorde en släng varken med barn eller i hushållet, som inte ens skrivit på att han är far, men som ändå får träffa sitt barn varannan vecka.
Men, vad har vi för långsiktig vinst i jämställdhetsarbetet att slänga olika historier mot varandra?

Det är orättvist av dig Anders, att hävda att MFJ inte ser hur vårdnadstvister skadar barnen och båda föräldrarna. Jag är dock inte lika säker som du verkar vara att dessa vårdnadstvister bara handlar om att vara elak mot just fadern. Glöm inte heller att de flesta skilsmässor inte leder till uppslitande vårdnadstvister.

Jag tycker också du är orättvis när du säger att vi i MFJ är av uppfattningen att alla män är, som du skriver, talibaner. Vi menar inte heller att alla män är våldsutövare även om vi vet att 98 procent av allt våld som utförs i världen utövas av män. Men jag hävdar att varken en kvinna eller en man kan se på en man om det är just han som kommer att misshandla henne eller honom. Vi har sett alldeles för mycket i våra rättssystem av vad som ser ut som helt vanliga män från alla samhällsklasser och etniciteter som begått oerhört allvarliga våldsbrott mot kvinnor och andra män.

Jag arbetar med en förändring av maskuliniteten för att jag ser framför mig ett samhälle där mina barnbarn ska kunna vistas fritt ute i samhället och hemma i sina hem utan risk för att utsättas för våld eller förtryck, oavsett kön eller könsidentitet. Jag arbetar för jämställdhet för att jag menar att alla människor är lika värda och för att jag tror på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag vill att det ska genomsyra mina barnbarns samhälle.
I kväll var jag på Länsmuséet i Örebro och deltog i ett samtal om hatbrott. Ett samtal som hade fotoutställningen "In hate we trust"  av Elisabeth Ohlson Wallin, som utgångspunkt. Uställningen har varit i Örebro sedan den 15 mars. Jag fick  höra att många skolklasser från hela länet varit på besök. Det är glädjande.

Samtalet som jag var med på i kväll handlade om hur vi kan stå upp mot hatbrotten. Elvy Wiklund, kvinnoadvokat från Örebro, Caroline Jannerlund från RFSL i Örebro och jag samtalade utifrån våra olika, men ibland ack så lika, erfarenheter. Det är så tydligt när vi pratar om hatbrott att maskulinitet är något som vi verkligen måste jobba vidare med. 80 procent av alla hatrelaterade våldsbrott utförs av män och 70 procent av offren är män. Min ingång i dialogen är att mäns rädsla för att falla utanför det vi brukar kalla för den hegemoniska maskuliniteten är så stark, att för många övergår det till att straffa dem som går över gränsen.

Jag tror att vårt arbete i Män för jämställdhet, med att ständigt ifrågasätta den rådande stereotyp av maskulinitet, är oerhört viktig. Det är genom att förändra den rådande genusordningen, med den heteronormativa normen, som vi kan komma åt mycket av det som ligger bakom dessa hatbrott. Och, som Elvy uttryckte det i kväll, mäns våld mot kvinnor är också en form av hatbrott. Jag har ännu inte sett filmen Män som hatar kvinnor, men jag har läst böckerna. Och att det ligger hat bakom vad dessa män gör är väl uppenbart. Ibland undrar jag om mäns våld mot andra män också är en form av hatbrott. Även om jag just i dag mer tänker att mäns våld mot andra män är ett försök att kliva uppåt i den maskulina hierarkin.

Men du som ännu inte sett utställningen och finns i Örebro län. Den finns på Länsmusset till och med söndag denna vecka. Passa på att se den och kom sedan ner till oss i MFJ-Örebro och var med i samtalet om en utveckling av maskuliniteten. Jag säger utveckling, för jag tänker på vad Caroline sa´ i kväll. Normen kanske vi inte kan avskaffa, men vi kan utveckla den. Maskulinitet och femininitet är inte bara dåliga egenskaper. Det finns mycket gott i dessa normer som kan mixas så det blir en större låda att leva i.

Det är det som inte är bra, det som leder till kränkningar av andras mänskliga rättigheter, som vi vill få bort. Det är det jag menar med att vi behöver förändra den genusordning vi lever under i dag. Hmmm....

P.S. bor du någon annan stans och inte kan se utställningen i Örebro får du kanske möjlighet när den kommer till en plats nära dig. Eller gå till Elisabeth Ohlson Wallins hemsida. D.S.


Så kom det då äntligen. Den sista panelsessionen hade också det budskap jag saknat så under veckan. Alan Greig från New York kom med det jag själv strider så hårt för. Alan förklarade på ett mycket strukturerat sätt att, det han kallar, neoliberalisme har tagit oss bort från den viktiga strukturfrågan. Vi kan inte bara tro att förändring av maskulinitet med en ändring till jämställdhet kan ske via den enskilda individen. Självklart är det viktigt att individen tänker till och är med i förändringen, men utan att vi förändrar på strukurell nivå kan vi inte ändra den sociala strukturen. Det är inte bara enkelt det kommer också att brännas. When something is about masculinity it is not always about the men, var ett citat från Eva Kosofsky-Sedgwick som Alan tycker vi ska tänka på. Han och en filosof jag tidigare inte mött, Juan Guillermo Figueroa, fick den här veckan att nå oanade höjder.

I dag var det bara en förmiddag och efter den förlösande panelen fick vi hör några av de som ger stöd till Men Engage, berätta om varför. Däribland finns svenska SIDA. En bra påminnelse om att vårt arbete är en del i en världsutveckling på många nivåer för att kvinnor, flickor, pojkar och män ska få en bättre framtid över hela vår jord.

Vi fick också ett papper på veckans symposium som jag tror kommer att ge NGO runt om i världen inspiration att vara de påtryckar på våra regeringar som vi så väl behöver vara.  Det var mäktigt när den kommite som jobbat hårt under veckan för att få ihop Rio Call for Action läste upp deklarationen. Du kan snart  läsa hela på www.menengage.org



Det har varit en otroligt häftig vecka och det blir mycket som ska sorteras innan jag kommer hem med alla förslag till utveckling av MFJ där hemma. Men nu finns det i alla fall mängder med inspiration inom mig för att räcka till mitt tvååriga ordförandeskap.

Nu ska jag sova tidigt för att under morgondagen resa hem också med tiden....
Nu börjar jag bli ganska trött. Det blev sent i går då Klas och jag hade äran att följa Kimmel, Kaufman, Morell, Lorentzon, Oftung, Råkil och några till på en otroligt härlig fiskrestaurang vid Copacabana. Att den här dagen sedan började med en föreläsning så starka att tårarna rann gör inte att man blir piggare. Men så klart ännu mer inspirerad att ta tag i uppdraget som ordförande av Män för jämställdhet.

Den som höll denna inspirerande föreläsning var Michael Kaufman. Han är grundaren av The White Ribbon campain och låt oss förstå att varje man och kvinna som är villig att prata om mäns våld mot kvinnor är en kraft i att öka freden på jorden. För mäns våld mot kvinnor är vårt fokus, men att få utövaren av våld att lära sig andra handlingsalternativ innebär också att mäns våld mot andra män upphör. Likaså de få kvinnor som utövar våld är påverkbara med program för att motverka våld. Och det är inte de akademiska orden som alltid är bäst. Nej det orden från dem som känner mannen bäst som kan skapa ändringen. Eller bara signalen om att tystnad är det mest felaktiga, kan räcka långt. Även om jag är ordförande för Män för Jämställdhet som varje år är med i kampanjen med Säkerhetsnålen, som är den del av White Ribbon kamjanen, kommer vi i Örebro att fortsätta med vår Vita halsduk, som är ett förstorat vitt band.



Jag tror jag berättat att vår nya generaldirektör för Folkhälsoinstitutet också är här på symposiet. I dag berättade Sarah Wamala om vårt föräldraförsäkringssystem och vikten av att män är engagerade. Men också hur viktigt det är med tankar om pojkar och mäns hälsa, som med förändring i mansrollen kan bli så mycket bättre. Det känns att det händer saker också i Sverige när det gäller de här frågorna. Hoppas vi i MFJ kan vara FHI till stöd och hjälp - kanske rådgivare i någon referensgrupp.



Sedan fick jag också lyssnar på hur vi ska kunna locka fler män till omvårdnadsyrken av norska forskaren Knut Oftung, som i programmet sägs komma från Oslo universitet i Sverige :-) och en Juan Carlos Arean som berättad om det amerikanska sättet att skapa coahing för pappor att bli bättre och mer sensitiva i sin föräldraskap. Underbara föreläsningar även om det ibland kommer så underliga frågor från publiken. Men så är det när så många kulturer hamnar i samma rum. Knut fick till exempel frågan från en afrikansk kvinna och en indisk man hur vi säkrar att barnen inte blir utsatta för sexuella övergrepp när vi vill ha män i förskolan.



Dagen avslutades med att alla regionala grupper samlades för att prata framtid för Men Engage i respektive region. Europagruppen tillhör vi.



En av de första frågorna som kastades i mitt ansikte i dag var följande: Vad kan det betyda om vi börjar prata om mäns sexuella rättigheter? En fråga jag faktiskt inte funderat så mycket på, måste jag erkänna. Att kvinnor ska ha sexuella rättigheter är inte så underligt då de under århundraden varit underordnade mäns rättigheter. Men att män skulle har rätt till sexuell njutning, till exempel genom att vägra använda kondom eller vägra acceptera abort för att han vill ha barnet, det är frågor som blir mycket svårare. Vilka män kan behöva mest stöd när vi pratar om mäns sexuella rättigheter? Är det transpersoner? Är det män som prostitueras? Är det män som "bara" har sex med andra män? Ja, frågorna blir många när titeln på seminariet är Men, healt, sexuality and HIV/AIDS.
En viktig slutsats som jag ser det i frågeställningar som var många är att det finns ett problem med män som lever i relation till den hegemoniska maskuliniteten. Denna maskulinitet leder ju bland annat till att män har många fler sexuella kontakter än vad kvinnor har, och med flera könsidentiteter. Fram för allt om vi tittar oss runt globalt. Men i alla kulturer innebär denna maskulinitet att män inte söker hjälp när vi får problem med vår hälsa. Det är skamligt med könssjukdomar, prostataproblem och impotens. Vi behöver diskutera alla dessa frågor. 3 miljoner människor, varav de flesta av dem, i Indien har HIV/AIDS. Här finns mycket att tänka igenom. Det är viktigt att fundara på vad maskulinitetskonstruktioner gör för att motverka dessa sjukdomar.

När vi gör det kom jag att tänka på ett av gårdagens diskussionsämnen. Homofobi - rädslan för nära kontakt med människor med samma kön. I Mexico har de sett detta som så stort problem för jämställdhetsutvecklingen att de genomför jättekampanjer för att motverka homofobi. Likaså i Brasilien.  Något att tänka på inför sommarens pridefestival som har temat heteronormativitet.

Hur får vi ungdomar att resonerar om maskulinitet och jämställdhetsfrågan var frågan på ett mycket spännande seminarium jag också var på. Det var ungdomar som genomförde seminariet och en mycket viktig tanke som en killa från Bosnien presenterade var; Hur kan vi lita på vad de vuxna säger, de som som sig vara förebilder, när de inte lever som de lär. En lärare och vuxen kan ju många gånger vara vår fiende, utryckte denna unga kille. Jag tänker på allt motstånd jag möter när jag vill leva som jag lär. Hur kvinnor och män i min närhet kan tycka jag är "präktig" för att jag försöker tänka genus och icke sexistiskt också i mitt handlande. Intressant, eller hur?


Ungdomspanelen hade dock en hel del funderinga om varför de ses som en annan avdelning än hela symposiet. En fråga jag tycker är viktig för oss alla att tänka på. Kan inte vuxna och ungdomar finnas i samma sammnhang för att resonera om män, maskulinitet, femininitet och jämställdhet?

När dagen började närma sig sitt slut var jag på ett seminarium som handlade om hur man på olika platser i världen, i huvudsak u-länder, arbetar med träningsprogram för män. Program som handlar om att få män att ändra sin maskulinitet och bli mer jämställda med kvinnor. Det dyker upp några frågor i mitt huvud som jag då skriver ner. Hör på dem och begrunda.
  • Vad är det som gör att vi behöver träna män i att bli mindra machomän? Är män från födseln annorlunda än kvinnor?
  • Vad är det som gör att det är så små argument som räcker för att slå mansarbetet, och jämställdhetsarbetet, i sank. Jag tänker här på Jan Guilous artikel i FIB-kulturfron på 70-talet när han kritiserade den dåvarande mansrörelsen för att vara bögaktig. Och jag tänker på Edvin Rubars smutsiga dokumentär "Könskriget"
  • Vad är det som gör att det på så många platser i världen arbetas med program för att ändar maskuliniteten på micronivå, när detta inte slår igenom på macronivå?
  • Vad kommer det sig att det är så många vita medelklassmän som jobbar med att förändra maskuliniteten i länder med svart befolkning?
Ja, det är som sagt mycket spännande att vara med på världens första globala symposium om Engaging men and boys in achieving gender equality.
Jag vet inte riktigt vad som är dagens höjdpunkt. Det är sådan höjd på det här symposiet att jag har svårt att bestämma mig. Det får bli några intryck utan bilder, för det är inte så enkelt att ladda upp bilderna med det här hotellnätet jag nu använder.

Dagen började underbart med en dialog mellan några som varit med sedan 70-talet. Michael Kimmel modererade ett samtal med Kvinnorättsrörelsens Judith Bruce från USA och Margareth Arilha. Alla tre har varit aktiva i den feministiska rörelesen på olika sätt och dialogen utgick ifrån det som många av oss anser som grunden för vårt arbete. Vi arbetar inte på sidan om eller mot kvinnorörelsen utan vi är alla en del av en feministisk jämställdhetsrörelse. Rörelsen bland män är bara en fortsättning.



Efter den dialogen var det dags för frågan om på vilket sätt män och maskulinitet blivit en del av den statliga jämställdhetspolitiken. Här är det lite trist att det inte sitter en svensk politiker på podiet. Men å andra sidan är det med stor glädje jag lyssnar på Norges jämställdhetsminister Anniken Huitfledt. Det är ett faktum att Norge nu vandrat om Sverige när det gäller att utveckla jämställdhetspolitiken. Mansmeldingen togs emot med varm hand också här på symposiet och Anniken gjorde en mycket härlig redovisning av det som hänt i Norge de senaste 20 åren.



Undrar om någon från Integrations- och jämställdhetsdepartementet läser det här? Om ni gör det får ni gärna bjuda in oss från MFJ och prata om en utveckling av manspanel och på vilket sätt vi kan hjälpa till i arbetet för en ökad jämställdhet i Sverige. Men jag vill inte klaga på Sveriges regering för att inte vara här. Det kan finnas annat som är högre prioriterat för en minister. Det är jättebra att generaldirektören och en genusansvarig från Folkhälsoinistitutet är här. Det finns också en kvinna från ambassaden som bevakar så jag tror nog att om vi tillsammans får komma till någon ministger och rapportera våra upplevelser från det här symposiet så kommer Sverige återigen komma in på den globala banan. Att just folkhälsoinstitutet är här ser jag som vansinnigt positivt då frågor om mäns hälsa återkommer när vi genomlyser vad också män förlorar på ett o-jämställt samhälle. 

Också Spanien kom med en spännande föreläsning om hur också dem lyfter in frågor om män och maskulinitet i jämställdhetspolitiken. Den spanska föreläsaren hade en underbar bild jag vill dela med er där hemma.



Jackson Katz  kom efter lunch och pläderade för hur viktigt det är att vi män inte blundar och skyddar oss från tankar om mäns våld mot kvinnor. Men också hur viktigt det är att vi lyfter frågan om män som aktörer när det gäller nästan allt våld här i världen. Vi män kan tillsammans göra något åt att några av oss är mer våldsamma än andra. Vi behöver ett paradigmskifte menade Katz - som inte hört oss på MFJ prata. Mäns våld mot kvinnor är inte en kvinnofråga. Begreppet genus handlar inte enbart om kvinnor. Hur kan någon tro att våldtäkt är en kvinnofråga? Paradigmskiftet ligger i att vi måste förstå att allt detta handlar om män som aktörer, menar Katz och jag håller så klart med honom. Det något jag pratar och skriver om väldigt ofta. Och en viktig del med symposium som dessa är att få bekräftelse från andra som ockskå jobbar med genusfrågor att vi tänker rätt så lika. Oavsett vilken del av världen vi kommer ifrån.

Det sista seminariet jag var på i dag handlade om det arbete man gör i bland annat Mexico för att motverka homofobi. Ett arbete som först och främst handlar om att motverka hatbrott mot HBTL-personer. Men som också är en viktigt del i dekonstruktionen av en förlegad hegemonisk maskulinitet.

Att kvällen sedan avslutades med att Klas och jag fick ett långt och utvecklande samtal med Erik från det norska jämställdhetsdepartementet gjorde inte saken sämre.

Nu kunde jag som sagt inte publicera några bilder på grund av nätet. Men föreläsningar och OH från dessa ska finnas på MenEngage hemsida www.menengage.org