OJ.. jag måste skriva lite oftare. Annars läser ni väl inte bloggen? Bättring utlovas härmed.

Och då vill jag passa på att bjuda in er som är i Visby till vårt seminarium som vi genomför på torsdag.
Så är ser inbjudan ut. Ni kanske redan sett den på Mfj:s hemsida?

"Riksorganisationen Män för Jämställdhet arrangerar seminariet "Att engagera män och pojkar för att uppnå kvinnofrid" under politikerveckan i Almedalen.
Carina Ohlsson, ordförande för SKR, och Ann-Sofie Sterio, styrelseledamot i Roks, medverkar tillsammans med Män för Jämställdhets riksordförande Tomas Wetterberg.

Moderator för seminariet är Mats Hermansson, domprost i Visby domkyrkoförsamlin

Som en del av programmet presenteras två pågående utvecklingsprojekt: de medverkande organisationernas gemensamma projekt KILLNORM samt Män för Jämställdhets Killfrågor.se. Kortfilmer producerade i KILLNORM visas.

Datum: Torsdagen 2/7 Tid: 15.15 - 17.00. Plats: Högskolan på Gotland, Sal E30

Välkommen!"

Å så ska jag se till att skriva blogg när jag är i Visby.

Vi hörs
Visst finns det en chans att jag svarar på min blogg. Men det är inte alltid att jag själv hinner titta in och se vad som hänt. Dessutom brukar jag inte svara på inlägg som inte fyller någon annan funktion är att smutskasta mig och/eller män för jämställdhet. Statstjänstemannen COW och John Apse verkar inte respektera mig, eller Mfj. Det blir liksom svårare att bemöta då, även om jag verkligen vill göra det.

Men nu vill jag ta upp tråden som Cheo lämnat över. Även om jag tycker att Niclas Kuoppa redan svarat. Det är ofta så jag tänker när jag skriver blogg. Att om det blir dialog mellan andra så är det ju lika viktigt som att jag själv lägger mig i och bekräftar eller förnekar.

Att jag vill ta upp Cheos tråd är för att jag tror att många missuppfattar vad vi i Män för jämställdhet, och andra som arbetar för jämställdhet, håller på med. Det är ju självklart att vi inte organiserar oss för att vi inte tycker om män. Men vi tycker väldigt illa om manssamhället. Om den "hegemoniska maskulinitet" som ligger som norm för den genusording vi lever under.

Det vore nog lite befängt till och med - att vi som män skulle gå omkring och hata oss själva och andra män. Nej, tvärtom så är det för att vi vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter, som det tidigare stod i de jämställdhetspolitiska målen för vårt land. Vi vill förändra de normer som finns i samhället som ibland och oftast diskriminerar kvinnor och ibland också diskriminerar män.

Vi använder oss av den feministiska forskningen, där den kritiska forkningen om män är en del, för att analysera vad som går fel i samhället när det gäller relationer mellan människor. Självklart är våra erfarenheter av att växa upp som pojkar och män och en bas för vårt tänkande. Vi förnekar inte alls att det förekommer att män blir illa behandlade av enskilda kvinnor, av män eller av olika institutioner i samhället. Det är ju för att motverka detta som vi tycker det är så viktigt att resonera om vad könsordningen och maskuliniteten ställer till med. (När jag läst BR:S senaste rapport ska jag kommentera den)

Som cheo skriver, finns det inom socialtjänsten mängder med kvinnor och män som inte ser vad könsordningen ställer till med. Precis som det finns det inom alla andra yrkeskategorier. Det finns förväntingar på att vi män inte är lika goda föräldrar som kvinnorna. Men det finns också gott om erfarenheter av att vi inte tagit vårt fulla ansvar för hem och barn. Tänk bara på hur få män som tar ut lika mycket föräldraledighet som kvinnor. Och hur ännu färre tar hand om hushållsarbetet forfarande. Jag kan tänka mig att det beror på att vi från första början inte alls fostras in i föräldrarollen på samma sätt som flickor och kvinnor. Men även om så är fallet borde det för länge sedan har införts genusvetenskapliga kunskaper inom socionomutbildningarna och många andra utbildningar. För som Niclas skriver i sin kommentar "könsrollsmönstret styr vårt tänkande om oss själva och andra utifrån könstillhörighet". Eller som jag brukar utttrycka det "utifrån vilket kön vi bär".

För inte länge sedan läste jag manus till en kommande bok om en man som blivit ofrivillig förälder. Vilken mödosam väg han har för att bli accepterad för sitt val att inte vilja vara förälder. (Jag hoppas boken kommer ut snart.)
Det finns också kvinnor som inte vill vara förälder trots att de föder fram barnet. Båda blir utifrån samhällets könsförväntningar sedda som mycket underliga människor. Troligen blir kvinnan något mer smutskastad än mannen. Även om just cheos bror drabbats mycket hårt. Förväntningarna på oss män är ju ändå att vi har det lättare att bryta upp från våra barn. Pappor har ju gjort det i så hög utsträckning tidigare. Men tänk om det inte är så. Tänk om det är så att vi har samma moderskänslor som kvinnorna? Tänk om vi kan lära oss modra så som kvinnor gör. Tänk om att det här med att ta hand om barn är en fråga om hur vi fostras? Ja, det är för att komma åt saker som dessa som det är så viktigt med genusvetenskaplig forskning, tycker jag.  Och det är bland annat för detta som vi organiserar oss i Män för jämställdhet.
Killnorm är ett projekt som vi just nu håller på att genomföra etapp ett av. Från början, när vi sökte pengar, gick projektet under namnet BOX. Allstå låda. Den låda som vi menar är den hegemoniska maskulinitet/dominerande maskulinitet som vi pojkar och män måste förhålla oss till genom hela vårt liv. Denna maskulinitet formas i den genusordning vi för tillfället har och upprätthåller. Låter det akademiskt?

Ja, att förklara detta med ord blir ofta akademiskt. Det är mängder med teori som ligger som grund för att vi i Mfj ska kunna göra vårt i arbetet för att skapa ett jämställt samhälle, bra. Samma teoribas som också SKR och ROKS grundar sitt arbete i. Men när vi nu har skapat projekt Killnorm så är vi också på väg att finna ett mycket mer praktiskt verktyg för att resonera om detta med unga pojkar. Blivande män. Just nu håller ett tiotal filmer på att produceras. Till dessa filmer produceras också ett material som ska användas av ledare för ungdomsgrupper i dialog om dessa filmer.

Jag är också helt övertygad om att vi kan använda många av dessa filmer också i dialog med vuxna män som behöver och vill resonera om den trånga maskulinitet som vi hela tiden vill bryta oss ur. Lådan behöver krackelera för att vi ska kunna arbetat för ett jämställt samhälle.

I kväll samlades vi, ett hundratal personer, i en teaterasalong på söder i Stockholm. Vi fick se de första nästan färdiga filmerna och lite teater av Teater Lacromosa. Vilken härlig kväll. Jag, från Mfj, Gunilla Westny från ROKS och Carina Olsson från SKR var med i ett panelasamtal om vikten av förebyggande arbete och varför vi som organisationer tycker det är så viktigt att samarbeta i ett projekt som detta. Teater Lacrimosa spelade en föreställning om hur det kan vara i den där lådan och vi minglade och utvecklade våra nätverk.  Det är skönt att ibland vara i sammanhang där man så tydlligt kan se och känna att det finns fler som arbetar för samma sak.

För visst är det viktigt att kvinnorörelsen och rörelsen bland män jobbar tillsammans?
"Män som grupp är inte lika utsatta som kvinnor. Men enskilda män kan vara mycket utsatta, säger Klara Hradilova Selin, forskare på Brå. Hon har skrivit rapporten "Våld mot kvinnor och män i nära relationer", som publiceras i dag. Det är en av de första sammanställningarna över våld i nära relationer där både kvinnor och män är offer. Fler kvinnor än män utsätts för grovt våld, enligt Klara Hradilova Selin. Men den traditionella mansrollen gör det svårt för de män som misshandlas i nära relationer att erkänna problemet och få hjälp."

Ovanstående är ett citat från Dagens Nyheter i dag.

Jag har ännu inte hunnit läsa rapporten, så jag vill inte kommentera den allt för mycket i detta inlägg. Men utifrån artikeln i DN och det som står att läsa på BRÅ:s hemsida finns det väl ändå något jag vill kommentera.

Den undersökning som är genomförd av BRÅ är en så kallad brottsstudie. Det man kommer fram till är att av dem som har erfarenheter av relationsvåld är ungefär 20 procent av offren män. Det framkommer också att de flesta av männen som berättar om vad de utsatts för har utsatts för trakasserier, medan kvinnorna oftare uppger att de blivit drabbade av de grövre brotten. Det är med andra ord skillnad på våldets art. "I vilken grad detta speglar en verklig skillnad av männens respektive kvinnornas utsatthet är oklart," säger Klara Hradilova Selin " men det kan inte uteslutas att svaren även i detta fall påverkas av de rådande schablonbilderna."

Vad hon menar med det får jag väl se när jag läser rapporten, men det är ändå värt att notera att det som återkommer här också brukar nämnas i det vi brukar kalla för hatbrott. Alltså att en man, i manssamhället med de maskulinitetsnormer som finns, bemöts av samhället på ett rätt nedvärderande sätt.

Det finns uppfattningar om att män inte kan utsättas för våld av kvinnor. Män borde vara starka nog att kunna försvara sig, är ett sådant uttryck. Det är normer som blir så starka för män att vi när vi borde anmäla, känner att vi inte kommer att bli tagna på allvar. Och när vi anmäler finns det erfarenheter där män har upplevt sig väldigt utsatta för kränkningar också av polisen eller socialtjänsten. Vi vet detta från män i homorelationer och troligen är det lika för män som utsatts för våld av kvinnor.

Viktig att komma ihåg är att man redan i de uttalanden som gjorts under dagen är noga att framhålla att mäns våld mot kvinnor är en helt annan systematik i än kvinnors våld mot män. Det är också viktigt att komma ihåg att våldets grovhet är långt ifrån lika. Men, det viktiga som jag ser det är våldet i sig och det som sedan sker i samhället när brottsoffer och gärningspersoner ska tas om hand, har konsekvenser som kan motverkas genom mer genuskunskap. Brottsofferjouerer, polis, socialtjänst, sjukvård och många olika instanser behöver lära sig att möta människor utifrån den samhällsstruktur vi befinner oss i. Vi behöver mer kunskap om hur att ställa frågor i undersökningar utifrån genusperspektiv. Vi behöver mer kunskap inom rättsystemet så att inte traditionella könsmönster gör att varken kvinnor eller män bemöts uifrån den brottssituation de blivit utsatta för.

Men så fort jag får möjlighet ska jag läsa rapporten och komma åter med kommentarer.