I dag kan vi åter igen läsa i Nerikes Allehanda om en våldtäkt i Örebro. Den här gången nästan mitt i Örebro city. I Oscarsparken var en ung kvinna ute och rastade sin hund när en man överföll och våldtog henne. Som alltid en planerad handling från en man som föraktar kvinnor. 

Det är flera frågor som dyker upp i mitt huvud och jag börjar bli allt mer oroad över varför så många våldtäktsförsöka och genomförda våldtäkter pågår här i Örebro. En annan fråga är den som vi ständigt får när vi pratar om mäns våld mot kvinnor. Vad mer kan vi göra än "bara" prata om hur vi ska förebygga. Att ändra på mäns värderingar tar ju så många år. Det är nu vi behöver göra något.

En annan fundering hittade jag hos en kvinnlig vän på facebook. Hon funderar på hur många som egentligen avstår från att vistas i bl.a. våra parker av rädsla för dessa män. Det handlar i allra högsta grad om om inskränkning i den personliga friheten, skriver hon. Jag tänker lika, med tillägget att det dessutom drabbar de män som finns ute på kvällarna. Vi behöver stanna, eller ta andra vägar, då vi ser en kvinna komma. För att hon inte ska tro att jag är den som tänker anfalla henne. Massor med sådant dyker upp i tankarna. 

Nu vet jag att UNIFEM den 7 december kl 18.30 tänker arrangera en trygghetsvandring i Stadsparken med start i Wadköping vid teaterladan. Polisen och Brottsförebyggande rådet deltar. Du som bor i Örebro kan väl också försöka att vara med.

Jag har fått en kommentar om att fundera över om män borde stärka sin könsroll i stället för att försöka göra sig fri från den. En spännande fråga tycker jag. Något som jag faktiskt funderar rätt mycket på.

Fråga 1 som jag ställer mig då är; Vad är en könsroll?
För mig är en könsroll något som spelas. Något som, liksom skådespelarens roll, övas och praktiseras för att den ska bli så bra som möjligt. Vi tränas in i den manliga könsrollen från första stund. Det finns mängder med människor runt den lilla pojken som vill hjälpa honom att lära sig vad manlighet är. Och jag är inte säker på att allt det som ligger i den dominana manligheten är något att sträva efter. Där finns våldet som konfliktlösare, där finns övingen till maktfullkomlighet. Det som brukar kallas för herre-på-täppan-leken (hierarkiseriseringen)
Där finns det där som handlar om riskbeteende och mycket mer negativt, vilket inte så sällan leder till sämre hälsa och ibland också till död i alldeles för låg ålder.

Den delen av maskuliniteten vill jag inte att vi ska stärka.

Däremot tycker jag vi ska stärka delar som finns inom den omsorggivande mannen. Omsorg har för män genom tiderna handlat om att dra hem brödfödan och sköta den yttre delen av den heterosexuella familjens värld. Alltså när han nu tjänar mer än hon ska han av den anledningen låta henne sköta maten, barnen, städningen och tvätten. Medan vi män, med någon form av självpåtagen rättighet sköter bilen och huset.

Jag tycker inte det är något att sträva efter att ha en så tydlig uppdelning mellan kvinna och man. Det är för mig mycket bättre om vi tjänar lika mycket och delar på de uppgifter vi har tillsammans. Om båda könen får vara med i hushållsarbetets alla delar. Då får våra barn, både flickor och pojkar uppleva i praktiken, att alla människor har samma värde oavsett kön. (Om vi nu inte köper dessa tjänster och därmed berövar barnen denna insikt)

Så om Adam menar att vi ska förstärka mansrollen, med att komplettera den med sådant som vi forfarande lär flickorna, så är jag med på tanken om utvecklad maskulinitet. Men vi måste då samtidigt få bort de negativa delarna. Jag tänker att både flickor och pojkar behöver få samma möjligheter att utvecklas mer som individer, utan ett könsraster.





Vem eller vilka bär ansvaret för detta? Männen som köper sex av en förståndshandikappad flicka, eller de som säljer henne?
Lägg också märke till att Expressen i rubriken glömmer bort att nämna att den mest vuxna bland dem som säljer är en man. Åtminstone om vi ska se till ålder.

Läs mer här
I dag representerade jag Män för jämställdhet när ett antal jämställdhets- och kvinnorganisationer träffades för att tillsammans visa att vi finns. Regeringen har valt att inte bjuda NGO:s till sin jämställdhetskonferens. Då ordnar vi en egen. Läs mer om den på Sveriges Kvinnolobbys hemsida

Jag hade följande nedskrivet för mitt anförande. Men vi valde en form där jag, Gertrud Åström från Kvinnolobbyn och Yvonne Hirdman, genusforskare, fick vara med i ett kort men kärnfullt panelsamtal.

Men här kan du läsa den skrivna 10 minutersversionen av mitt anförande:
(Lite lång för en blogg,men ändå)

Det har funnits flera olika försök till att skapa någon form av mansrörelse i Sverige. Den första någon gång i slutet av 1800-talet då männen var rädda för att kvinnor skulle få för stort inflytande i pojkars fostran. Då bildades Scoutrörelsen och Idrottsrörelsen med syfte att få män att fostra nya män.

På 70-talet fanns något som kallade Befria mannen och på 80-talet växte mansjoursrörelse fram. Under samma tid fanns det olika former av mansrörelseembryon som hade mytopoetiska grunder, utifrån tankar från poeten Robert Bly. Befria det vilda i mannen skulle vi kunna kalla de mansläger som fanns på den tiden. Mycket av den tidens mansrörelser fick ett snabbt slut när den kände maskulinitetsivraren Jan Guiloue åkte på mansläger och skrev ett reportage i tidningen FIB kulturfront om att detta var inte något för riktig män.

Det har också funnits några olika försöka till att skapa någon form av maskulinitetespolitik utifrån olika regeringars ambitioner. Socialdemokratin med Anita Gradin i spetsen startade den så kallade Idégruppen om mansrollen 1983, där Lars Jalmert fick göra världens första utredning om män ville vara med och skapa jämställdhet. Han kom fram till att män ville ha jämställdhet om någon annan än just de själva tog inititativet. Män var i princip för jämställdhet var en viktig slutsats av hans utredning, som man sedan arbetade vidare med att förändra i många år.

Folkpartisten Bengt Westerberg skapade 1994 den så kallade pappagruppen. Dom som kom att bli kända för att ha föreslagit pappamånanden. Även om detta vara ett förslag som kom från den tidigare idégruppen.

När vi kom igång med vårt arbete en gång för 16 år sedan pågick det ett krig i Jugoslavien. Ett krig som så många andra där män slogs mot varandra med vapen och med kränkningar. Ett vapen som blev oerhört uppmärksammat just då var mäns våld mot kvinnor. Det var inte bara så att dödandet av andra män var systematiskt så som i Srebrenitza. Det var också så att man uppmärksammade för första gången på allvar att ett vapen, som använts i många tidigare krig, också användes här. Våldtäkter av fiendens kvinnor var ett oerhört starkt vapen. Ett vapen som gav sådant genomslag i media att männen som då satt i Rädda Barnens styrelse blev så upprörda att de bestämde sig för att skriva ett upprop till Sverige män. Uppropets som publicerades i Svenska Dagbladet den 31 mars 1993 hade som rubrik:

Nu får det vara nog!

I uppropet räknade man upp olika övergrepp som män genomför i olika delar av världen. Där fanns skrivningar om det forna Jugoslavien, där jag citerar följande: ”Flickor våldtas på ett planerat, brutalt och utstuderat sätt som ett led i etniska rensningsaktioner.” Där skrev man också att ”Rädda Barnens arbete för att klarlägga omfattningen av barnsexturismen i sydostasien har gett, även för oss själva, chockerande resultat. Vi har känt till förhållandena sedan många år, men att det grova och cyniska utnyttjandet av barn varit så utbrett, så väl organiserat och så i praktiken accepterat av världssamfundet, kunde vi inte tro” Man skrev också om hur man då polisen hade gjort beslag av barnpornografi att också pojkar och flickor i Sverige ”utnyttjats på ett systematiskt och brutalt sätt för att tillfredsställa vuxnas behov. Förövarna är nästan alltid män. Men de protester som hört är främst från kvinnor”

Man avslutade uppropet på följande sätt: ”Vi är inga vältränade supermän, inga brorduktiga ordningsmän och inga patetiska romantiker. Vi är vanliga farsor som blivit fruktansvärt trötta på infantil machodyrkan, manlig destruktivitet och urskuldrande hånleenden” - ”Vilka farsor, vilka män orkar hålla sina stadiga armar runt gangsterkrigarna i det forna Jugoslavien, runt pedofiler och våldtäktsmän i Sverige och Thailand? En sak ska förövarna ha klart för sig: De kan inte längre tolka vår plågade tystnad som ett tyst samförstånd. De kommer att isoleras och de kommer i fortsättningen att möta ett manligt motstånd de inte varit vana vid. En gång i tiden, i våra pojkgäng, hotade vi den som bröt mot våra överenskomna hedersregler med klassmörj. Vi har växt till oss sedan dess. Vi tror inte längre på sådant våld.”

Dessutom avslutade man uppropet med en uppmaning till alla ansvarskännande män att ansluta sig till det informella nätverket Manlig front mot mäns övergrepp. Ett hundratal män hörde av sig och ett nätverk med runt 60 män runt om i landet satt igång att sprida uppropet.

I maj samma år skapade man ett nytt upprop, den här gången till alla män i Europa. Jag vet inte om det uppmärksammades i hela Europa. Men i Sverige gav det resultat. Den här gången var det drygt 2000 män som hörde av sig och meddelade att de ville vara med i arbetet med att förändra maskuliniteten. Det manliga nätverket var igång på många platser i Sverige och där satte man igång olika former av opinonsbildningsarbete och mer konkreta projekt som att stödja kvinnojourer och utveckling av pappagrupper i föräldrautbildningar. Allt för att finna olika sätt att möta män som kunde leda till förändrad maskulinitet.

I dag är Män för jämställdhet, som vi nu heter, en riksorgansiation med många olika verksamheter. En något bredare ansats men ändock med tanken om att jämställdhet också är ett medel för att motverkar mäns övergrepp och våld. Vi finns på ett 20 tal platser i landet och vi har en omfattande verksamhet nationellt. Just nu håller vi på med två stora projekt som är direkt riktade till unga pojkar och flickor. Ett projekt handlar om att starta en chatt där unga pojkar får möjlighet att chatta om frågor som killar går och funderar på och där man söker svar från något äldre ungdomar. Killfrågor.se kan ni leta efter på nätet.

Ett annat projekt går än så länge under arbetsnamnet Killnorm. Ett projekt som vi gör tillsammans med SKR och ROKS, och delvis också med Amnesty. Här skaper vi små korta filmer och diskussionsmaterial om de normer som killar befinner sig och hur man ska finna vägar ut från dessa. Ett normkritiskt material med en grund i den feministiska forskningen.

Och sedan tre år tillbaka har vi en nationall kampanj för att uppmärksamma att det är mäns ansvar att motverka mäns våld. Vi har denna kampanj veckorna runt den 25 november, då FN har sin internationella dag för att motverka mäns våld mot kvinnor. Det är också samma vecka som den internationella kampanjen White Ribbon pågår.

Men för jämställdhet är också del i en världsomspännande rörelse bland män som går under namnet Men Engage. Vi här i Sverige är samordningsanvariga för den Europeiska delen. Men engage

Något som varit viktigt för oss som fortfarande är kvar i Män för jämställdhet är att lyssna på den kvinnorörelse som är grunden för den jämställdhetsutveckling som tagit oss dit där vi nu befinner oss i Svensk jämställdhetspolitik, och att vår verksamhet är grundad i den genusvetenskapliga forskningen. Det betyder också att vi har en klar uppfattning om de strukturer som formar oss.

Under den period vi funnits har det, som i så många andra rörelser, varit många olika idéer som har knackat på. Det har funnits dem som ville att vi skulle bli någon form av rörelse för att slåss för mäns rättigheter, så som till exempel den fathers right rörelse som finns i flera andra europeiska länder, eller promise keepers som finns i U.S.A. Det har funnit dem som tycker att vi ska vara mer praktiska i vår inriktning så som till exempel mansjoursrörelsen. Det har funnits och finns dem som menar att vi är allt för feministiska för att ha rätt att kalla oss en del av mansrörelsen. Dom som menar att vi borde kämpa för någon form av maskulinism – ett begrepp som jag fortfarande inte förstår vad det står för om det är något annat än traditionell patriarkat eller vad det kan vara.

Men det betyder inte att vi inte arbetar för att uppmärksamma att män också förlorar på det ojämställda samhället. Män är också förlorare i den genusordning vi för närvarande i vårt samhälle gör allt för att upprätthålla. Ja, jag vet också att män som grupp är de som är vinnare på genusordningen, när vi pratar om högre löner, mer makt och norm för det mesta som finns i samhället. Gösta existerar i allra högsta välmående, när vi pratar om män som grupp. Många män drar nytta av detta också i sin individuella position, ja kanske det flesta. Så Gösta städar inte toaletten om vi ska prata med Yvonne Hirdmans terminologi.

Men vi behöver också visa på att enskilda män kan förlorar på den genusordning vi befinner oss i.

Normen för föräldraskapet är Göstas fru. Normen för barnomsorgen, sjukvården, äldreomsorgen och så mycket annat som kvinnor brukar göra är skapad av Göstas fru.

Problemet för män i huvudsak, men också för många kvinnor, är att när det finns något som sociologerna Helene Aarseth och Öystein Gullvåg Holter kallar för modellmakt som är skapad av kvinnor, har männen i den här genusordning en rädsla för att bryta den maskulina ordning han befinner sig i. Det handlar också om att engagera sig i jämställdhetsarbetet – också något som det kanske också finns en modellmakt för.

Ett annat problem är att män alltid relaterar sig själv till den ordning som vi skapat för hur mannen ska agera. Den manliga normens primat eller den maskulinitet vi kallar för den dominanta. En karl ska alltid agera så som det förväntas av en karl. Han ska ta stora risker, han ska köra för fort och han ska ha kontroll på allt. Mäns hälsa är ett jättestort problem och mäns utsatthet för våld från andra män är också ett stort problem. Fortfarande är mäns förväntade livslängd kortare än kvinnors. Detta är inte bara en fråga för män och kvinnor i Sverige utan också en fråga för kvinnor och män i hela världen.

 

 

 

 

 

När jag tittar in i facebook nu på morgonen blir jag uppmanad att ta mig till Örebro TV och Tvärsnytt. Där finns ett inslag om män i Örebro som köper sex av unga flickor. Våldtäkt som de betalar för som jag brukar uttrycka mig.
Det är en fråga som vi i Män för jämställdet så klart ska ta i och göra något åt. Men samtidigt blir jag bekymrad över fråga HUR?.

För ibland känns det som att hur mycket vi män för jämställdhet än tar avstånd från dessa våldtäkter, hur mycket vi i män för jämställdhet sprider kunskap, hur mycket vi än jobbar med frågan känns det som att motståndet är oerhört stort. En del i det motståndet är att så många vägrar att lyssna på oss som pratar om jämställdhet, än färre blir de när vi pratar om mäns våld mot kvinnor och mäns köp av kvinnor för sexuellt utnyttjande.

Många män vill ha jämställdhet på mäns villkor. Inte på både kvinnors och mäns villkor. Män är vana att diktera hur samhället, och mycket annat ska se ut, och på vilket sätt det ska genomföras. Jag tror att det kan vara en förklaring till att man också finner försvar för sådan jag ser som ojämställt. Det kan vara allt från hur städningen ska utföras till att man finner rättigheter för att både slå och köpa kvinnor. (Jag använder ordet man i texten för att markera att jag menar just män).

Men vi ger inte upp för det. Vi i Män för jämställdhet ska visa att män också förlorar på genusordningen. Och att vi också har ett extra stort ansvar att motverka män våld mot kvinnor i alla former, men också mäns våld mot män.
För män köper också sex från män. Våldtäkt mot betalning av unga pojkar är inte ovanligt på resor till Tailand och andra länder, och det förekommer också i Sverige.





I kväll har jag varit på Ölands folkhögskola, inbjuden av Ölands frisinnade kvinnor, för att prata om män, maskulinitet och vad Mfj gör för jämställdheten. Det var inte så himla många kvinnor och män där, men vi hade ett riktigt härligt samtal om männen i jämställdhetsarbetet. Men också hur hela genussystemet hindrar en utveckling till jämställdhet.

Det är ju några som brukar kommentera mig i den här bloggen. En uppfattning som ofta kommer åter är att Män för jämställdhet inte skulle arbeta för att påvisa att också män diskrimineras. Jag menar att faktiskt gör det hela tiden. Men allt handlar om grader i det så kallade helvetet. Genussystemet är ett hinder för både kvinnor och män och det är ju det systemet vi hela tiden försöker motverka.

På vägen ner ringde Radio Kalmar och ville prata lite om detsamma och intervjun finns på deras hemsida

"För mig betyder könsmaktsordningen ett fängelse för båda könen. Det hindrar generellt kvinnor att nå toppen och får män att begå dumheter för att leva upp till normen. Normerna sorterar in oss i en värdeskala och styr våra handlingar och samhällets förväntningar på oss utifrån vilket kön vi har. Alltså könsmaktsordning." skriver Camilla Wagner i dagens Veckans Affärer.se

Mycket läsvärd tycker jag, som vanligt när Camilla Wagner skriver.