Jag läste boken "Mig äger ingen" när jag just slutat på Regeringskansliet. Jag läste den mest med känslan av att vara just en person som inte vill låta mig ägas. Visst tänkte jag lite på att det just en pappa hon skrev om, den fantastiska skribenten Åsa Lindeborg.

Inte långt därefter kom Hanna Hellqvist med sin bok om sin pappa, som kanske också handlade om att ta makt över pappan, och sedan har det kommit massor med böcker av kvinnor och män om sina pappor. Ja, det har skrivits sådana under lång tid, men jag har inte reflekterat så som jag gör nu. Nu när jag just läst dagens debatt på Expressen, där Calle Schulman skriver så bra om varför så många hyllar sina pappor.

Flera gånger har jag tänkt, men ännu inte skridit till handling, att jag vill skriva en bok om min mamma. Boken ska heta "Jag lyssnade på min mamma". Just för att det var när jag skulle skriva min första A-uppsats i kvinnovetenskap som jag upptäckte att min mamma faktiskt varit grunden till att jag är där jag är idag. Och hur många skriver böcker om att mamma är den stora förebilden?

För visst är det så att när kvinnor som gör karriär i det privata näringslivet och får frågan om förebilder, så kommer ofta svaret: Pappa. Likaså är detta svaret när män får samma fråga - vilket i och för sig är mindra vanligt.

Idrotssrörelsen skapades en gång i tiden av han som brukar benämnas som idrottens fader: Victor Balck. Jag undrar om det inte var han som låg bakom scoutrörelsen också? Och utgångsläget var att män, som då var på väg in i industrin, inte längre skulle vara nära sina söner och ge dem den rätta fostran. Kvinnor skulle bli dem som kom att vara närmast barnen - vilket innebar att risken fanns att pojkarna inte skulle få den rätta manliga fostran.
Bygger inte Brobyggarna , som finns på Fryshuset, på samma idé?

Nej. nu är det nog snart dags att jag skriver den där boken: Jag lyssnade på min mamma!

1982 blev jag och Kia gravida. Ja det låter underligt, men min upplevelse var sådan. Vi läste den lilla litteratur vi kom över. En bok jag minns riktigt mycket var "Pappa, pappa, barn" skriven av Peter Gustav Jonsson. Troligen hittar du den bara på välsorterade bibliotek numera. Föräldrautbildningen handlade i stort sett endast om förlossning. Men några av oss män gjorde vad vi kunde för att få in ett "pappaperspektiv". Pappautbildningar var det inte tal om på den tiden. Hammarlind i Stockholm och Wiklund i Ö-vik hade inte nått ut med sina goda idéer ännu.

Att dela på föräldraledigheten var enormt ovanligt i Örebro och i hela riket tog männen bara ut sådär 5 % av alla föräldrapenning. Och när vi kom till den öppna förskolan var det på gränsen till kränkande, då kvinnor som ofta utgick från att jag som man var fullständigt handikappad som modrande förälder.

Tio år senare började pappautbildningar komma lite här och där i landet. Wimmerström, Hammarlind, Wiklund och flera var pionjärer. Män för jämställdhet (som då kallades för Manliga nätverket) gjorde en hel del för att uppmuntra och sprida idéerna vidare. En del av oss ville också att föräldrautbildningarna skulle få mer inslag av jämställdhet och genusmedvetenhet. Kanske skulle man kunna ha sådan föräldrautbildningar i stället för pappagrupper?

Så visst har det hänt en del på 26 år - men så mycket mer vi har att göra.
Läs gärna Anders Hammarlinds tankar i L.T. Södertälje. Den är tankeväckande.

Det är tragiskt att det ska behövas. Men nu är det återigen dags för nattvandringar i Örebro för att öka tryggheten för kvinnor. Efter att det varit ett antal våldtäktsförsök mot unga kvinnor tänker Örebro kampsportförening börja nattvandra. Läs mer i Nerikes Allehanda

Jag tycker det är ett bra initiativ och jag tror det kommer att göra norr i Örebro lite säkrare de kvällar de är ute. Man får hoppas att inte våldtäktsmännen tar sig till en annan del av staden. För tyvärr kommer nog våldtäkter att bestå så länge det finns män som anser sig ha denna äganderätt över kvinnor. Eller kanske man ska skriva; vill tillskansa sig denna äganderätt? Män för jämställdhet får fortsätta att arbeta med opinionsbildning och försöka påverka myndigheter och regeringen att satsa på förebyggande arbete.

Under tiden är det underbart med organisationer som Örebro kampsportförening som tar sitt ansvar.

20 män och 1 kvinna sitter här i Stockholm och funderar över vad Män för jämställdhet har för styrkor och svagheter. Det är oerhört kul när 5 % av våra betalande medlemmar sitter här fullt engagerade, en hel vacker hösthelg. Engagemanget är väldigt starkt och jag vet, inte minst genom facebook, att det finns en hel del medlemmar där ute i landet som funderar tillsammans med oss. De kunde inte komma just den är helgen. Men hur ska vi få fler av alla de män och kvinnor som finns i våra nätverk att betala medlemsavgift? Stödmedlemskap

 

Nästa steg, i morgon, kommer att bli att fundera igenom riktigt ordentligt vad det finns för sakpolitiska frågor att lägga kraft på. Mäns våld mot kvinnor är ett område vi aldrig släpper då det är den yttersta konsekvensen av det o-jämställda. Men det är också viktigt att ta strid för att motverka mäns våld mot män. Vilket också är en könsbetingad fråga. Mäns tuppfäktning för att visa sin manlighet. Frågor om föräldraskap och vad som faktiskt händer när män inte tar chansen till föräldraledighet och arbete i hemmet när han blivit förälder. Handlar det om tuppfäktning också?

Att han inte blir uppmuntrad av sin omgivning när han vill göra könsöverskridande val.

 

Men en viktig fråga som jag tycker kom fram i dag är att vi kanske börjar bli lite för ödmjuka mot det motstånd vi faktiskt har. Hägglund speglar ett av alla de motstånd som finns för jämställdheten. Likaså de män och kvinnor som organiserar sig på olika sätt för att upprätthålla traditionella könsmönster. Jag tänker då inte bara på dem som anammar Anna Ankas idéer.

 

Men fram för allt ha dagen gett mig en känsla av att vi nu tar oerhört stora kliv in i att bli den organisation jag så gärna vill att vi sak vara.

Jag har inte hunnit med att kommentera Göran Hägglunds artikel på DN här om dagen. Men jag vill, precis som min vän Conny,meddela att jag är också en vanlig man. Vanliga män har också rätt att förändra de maskulinitetsideal som Hägglund tycks tycka är en enda rätta. Vanliga män och kvinnor i Hallsberg funderar också på förändringar i samhället och hur genusnormer kan förändras så att de själva och deras barn ska få en bättra framtid.

Läs Connys tankar i hans blogg

Och se hur Claes Borgström bemöter honom
Vad är det för tid vi lever i. Jag kan inte annat än skratta. Ungefär så inleddes ett telefonsamtal jag fick i dag. En svärmor ringde för att berätta om en diskrimineringsfråga som är helt absurd. Och jag fick samma tanke som hon. Hur tänker man om jämställdhet i viktiga institutioner i dag år 2009? Vad var det hon ville berätta då?

Jo, hennes svärson arbetar som kriminalvårdsinspektör, eller någon dylik tjänst, på ett av våra stora fängelser i landet. Han har nu blivit pappa och är på väg tillbaka till jobbet efter sin pappaledighet. Det var inte lätt att få föräldraledighet, men han har ändå gjort det. Nu när han är på väg tillbaka till jobbet vill han ta ut sin lagliga rätt till sänkning av arbetstiden för småbarnsföräldrar. Det har blivit ett riktigt rabalder på detta fängelse och det är inte de intagna som har problem. Det är ledingen och hans arbetskamrater.

Vi pratade en stund, kvinnan som ringde och jag, om hur maskuliniteten sitter som rotad i en miljö som denna. Inte bara det att de intagna måste spela med sin maskulinitet för att åtnjuta respekt. Det är kanske ockås så att detta smittar av sig på dom som jobbar där. Trots att detta står på Kriminalvårdens hemsida om Krimnalvården som arbetsgivare "Kriminalvården är en arbetsgivare med bra arbetsvillkor, där jämställdhet och mångfald är prioriterade områden."

Jag hoppas att Kriminalvården bjuder in oss från Mfj att föreläsa om män, maskulinitet och jämställdhet. Det vore nog riktigt nyttigt för dem.