Just när jag skriver detta har just häktingsförhandlingar i Södertörns tingsrätt avslutats Den förra polischefen, rektorn på polishögskolan och jämställdhetsföreläsaren Göran Lindberg, är nu häktad för på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och handel med unga kvinnor. En man som, liksom jag själv, varit ute i många sammanhang och föreläst om mäns våld mot kvinnor och jämställdhet, är nu anklagad för det grövsta våld man kan utsätta flickor och kvinnor för. Han är inte dömd, han förnekar brott, men misstankarna verkar vara väldigt starka. Visst sägs det att det sitter män i fängelse som är dömda för brott som dessa, utan att de är skyldiga. Men jag är rätt övertygad om att när en man med denna makt, dessutom polis, sätts i en häktningsförhandling har polisen gjort ett oerhört jobb för att inte något ska bli fel.

 

Det är en oerhört tragiskt historia för de flickor och kvinnor som han utsatt. Det är en oerhört tragiskt historia för Göran Lindberg och inte minst för hans familj. Det är också oerhört tragiskt för polisen och det förtroende som jag tycker de varit på väg att bygga upp. Ja, jag vet att det, bland brott vissa poliser utövar utanför tjänsten, är ett av de vanligaste brotten poliser utövar utanför sin tjänstgöring. Ett problem som jag vet att polisen jobbar med att åtgärda.

Det är också oerhört tragiskt för oss män som arbetar för jämställdhet. Vi får ta emot en hel del slängar, liksom polisen, för vad Lindberg är misstänkt för. Men jag vill inte gå så långt som att säga att det är en backlasch för hela jämställdhetsarbetet.

 

För mig är detta ett exempel på det som jag så många gånger har kommit tillbaka till. Det är en man bland många män som begår sexuella övergrepp, våld, mot unga och vuxna kvinnor. Oavsett om Göran Lindberg är skyldig eller inte är han dock inte en ovanlig man, på annat sätt än att han utöver sitt maskulint präglade yrkes maktposition också varit en flitigt återkommande man som föreläst på jämställdhetskonferenser.

 

Vi som jobbar med jämställdhet och är män – är trots allt fostrade och tränade till att bli män. Jag själv är helt övertygad om, att om vi ska arbeta med jämställdhet måste vi ha en klar analys av samhällsutvecklingen, och därmed oss själva, som bottnar i en genusmedvetenhet.

 

Alla som har läst, och förstått, en genusvetenskaplig kurs på högskola eller universitet vet att man inte kan undgå att ifrågasätta hela sitt själv utifrån dessa kunskaper. När man sedan förstått tar det, tar det lång tid att prägla om sig själv. Ibland kan detta vara ganska smärtsamt, men ack så nödvändigt om vi ska bli trovärdiga.  I maskuliniteten finns det mängder med mörka sidor som är svåra att komma åt. För oss som är vuxna män har detta inövande av maskulinitet präglat mycket av den man vi är i dag.

 

Jag har i många sammanhang hävdat att det vi gjorde i delegationen för jämställdhet i förskolan, och den genusmedvetenhet som håller på att växa fram i förskolan och skolan, är ett fredsprojekt. Det handlar om att från första stund låta våra pojkar och flickor växa upp och socialiseras in i ett mer mänskligt handlingsalternativ. Att inte se de maskulina handlingssätten som bättre än de feminina är viktigt för detta. Om jag försöker titta rent objektivt (vad det nu kan vara?) på det som kvinnor skapar på vår jord är det kanske något vi alla borde präglas mer av. För jag tror inte det har så mycket med biologi att göra. Kanske är det så, tänker jag ibland, att både flickor och pojkar ska övas in i det handlingsalternativ som vi idag huvudsakligen präglar våra flickor med?

 

Men finns mycket som är gott också i det maskulina, det gäller bara att vi ser det och tar vara på det. Allt är inte heller bra i det feminint präglade. Men det är lika här, det gäller att vi tar vara på det som är till gagn för den enskilda människan i det gemensamma samhället.

 

Debatten som varit här på bloggen tycker jag att jag kommenterat med denna artikel. Att jag inte svarat tidigare beror på att jag, utifrån flera av inläggen, fått stora svårigheter att formulera mig så klokt jag önskar. En del av er som kommenterar gör det med sådan emfas att det gör oerhört ont i mig. Gör det så ont är det, för mig, svårt att finna de kloka ord jag tror att jag normalt sett kan få ner här i bloggen och annorstädes.

 

När det gäller Män för jämställdhet är jag övertygad om att vi kommer att fortsätta vårt arbete med att få människor att fundera över de normer som styr oss i vår vardag. Vi ser det som en viktig uppgift att vara med i arbete för att dekonstruera/förändra den rådande dominanta maskuliniteten. Män för jämställdhet gör skillnad!