Jag vet att det finns många som förväntar sig att jag, som ordförande för Män för jämställdhet. Som han som drev det där underliga projektet Män och jämställdhet åt Margareta Winberg, då hon var jämställdhetsminister. Som han, den där feministen som alltid ska tycka en massa när något händer. Som han, den där mannen som hatar män? Ja, det är mycket jag brukar får höra och som ställer förväntan på mig. Men i allt detta är det en och samma Tomas, som nu tänker uttala sig. Jag har jobbat många år för att inte hoppa mellan en massa ”roller” och självklart så har jag aldrig hatat män. Jag försöker vara den där Tomas som har en grundmurad idé om hur verkligheten borde vara förskaffad.

 

Men tyvärr kommer det här blogginlägget bli lite längre än vad ett blogginlägg förväntas vara.

 

En funderingen som nu dyker upp. Nu när Lindberg har fått sitt straff. Jag vet ännu inte om han kommer att överklaga. Men, det är i alla fall en Tingsrätt som nu tagit ställning och han är fälld för en mängd avskyvärda brott. Straffskalan kan jag dåligt, det är många år sedan jag var nämndeman. Men nog tycker jag det känns som ett alldeles för kort straff för det han gjort. Å andra sidan tror jag inte att straffets tid är så väsentligt, som det han nu kommer att möta inne på vilket fängelse han än hamnar. De kriminellas moral är hård mot män som förbryter sig mot barn och andras kvinnor. De tycker inte heller om poliser. Så hans straff blir nog hårdare än många anar.

 

Jag funderar också på något jag varit tydlig med under väldigt många år. Dels det där om att en kvinna, eller för den delen också en man, aldrig kan vara säker på vem som är brottslingen. Alla män kan vara den som begår våldet. Det syns inte utanpå oss vad vi har inom oss. Jag kan hävda att jag är utan synd – men vem kan tro mig?

 

Det jag också tänker på är att jag ofta ställer krav på att de män som ska vara ute och debattera dessa frågor ska vara medveten om, och vilja motverka den rådande könsmaktsordning som är så oerhört stark. Vi måste kräva av dessa män att vara pålästa och kunniga. Det kanske inte hjälper fullt ut – men jag är rätt övertygad om att män som gått igenom denna skola också tänker mer på sitt eget agerande gentemot andra kvinnor och män. Och när jag skriver ”gått igenom denna skola” menar jag att det inte räcker med att prestera en uppräkning av vilka böcker vi läst. Vi måste också förstå dem och försöka göra de personliga förändringar som krävs. Hur vi sedan lyckas är svårt att säga.

 

När det gäller Göran Lindberg och flera andra män som är och varit med i vårt arbete, har jag sagt vid flera tillfällen att de inte bottnar i kunskaperna om genus. Till svar från andra, i huvudsak män, har jag då fått som svar att vi måste vara toleranta och tillåtande. Att det jag tror på faktiskt inte behöver vara den sanna vägen. Kanske har de rätt – inte vet jag. Men i dag känner jag mig än mer stark i min övertygelse om hur viktigt det är att bottna i det budskap man för fram.

 

För några veckor sedan var jag med, som publik, i ett viktigt seminarium under Almedalsveckan som anordnades av ROKS. Det handlade om 10 år med brottet grov Kvinnofridskränkning i lagboken. ”Kvinnofridslagen – från stolt reform till tandlös skrytprodukt”. Under seminariet var det någon i panelen som efterlyste mer män i arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Jag var just på väg att kommentera detta med att vi är rätt många i Män för jämställdhet, när en ung kvinna i publiken skrek ut ungefär följande: ”Visst – välkommen till fler Göran Lindberg”. Jag blev tyst och har så varit väldigt länge.

 

Jag förstod hennes ironi och jag anar att den bottnar i den brist på tillit som kvinnor har till män. En tillit som inte blev bättre av vad Göran Lindberg har gjort. Att mäns våld mot kvinnor är utbrett – alldeles för utbrett i vårt land är kvinnor tyvärr vana vid – men att det är män som samtidigt har arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor (åtminstone med ord) som genomför brotten är inte lika vanligt. Det är ett svek värre än något annat.

Hej

Från och med i dag kommer jag att skriva några av mina inlägg på Män för jämställdhets gemensamma blogg.
www.manforjamstalldhet.wordpress.com
Just nu befinner jag mig i Visby och på den stora festivalen för politiker och opinionsbildare, som går under namnet Almedalsveckan. I går fick jag som ordförande för Män för jämställdhet vara med i en panel som resonerade om Prostituion är ett fritt valt yrke eller ett resultat av ett ojämställt samhälle. Mitt svar på frågan förstår väl alla som läser mina bloggar. Men trots att jag varit i många sådan dialoger är jag fortfarande förvånad att det faktiskt finns dem som säger sig vara för jämställdhet och samtidigt kan försvara prostitution.

Den rapport, som publicerades i samband med seminariet, är skriven av Fataneh Nik-khakian och har namnet "Prostituion - Ett fritt valt yrke?", är väl värd att läsa för alla oss som funderar omkring detta fenomen som prostitution är. Det finns i rapporten en bred representation av människor som tänker omkring prostitution, både organisationsmänniskor, prostituerade och sexköpare. Fataneh är inte objektiv. Hon tror inte på tesen om frivillighet, men hon lyfter ändå på ett bra sätt olika perspektiv, tycker jag. På seminariet visade sig vikten av detta väldigt tydligt. Då det i  panelen åtminstone fanns ett par kvinnor som menade att frivillig prostitution är något som kan bejakas. Ja, de menar t o m att det går att skilja på trafficing och prostituion. Jag tror inte att de så kallade sexköparna bryr sig det minst om detta. Men jag tror att den här debatten som kanske startade i och med detta seminarium och denna rapport är viktig.