Sverige har, tillsammans med de övriga Nordiska länderna, den mest könssegregerade arbetsmarknaden i Europa. Ja, kanske är i vi sämst i hela världen, vad vet jag om just det? Men är det så konstigt?

 

Sverige har, tillsammans med den övriga Nordiska länderna, en arbetsmarknad där kvinnor är välkomna.

 

Men med det sagt är jag också oroad över att det är så lite män som arbetar inom yrken som vård, omsorg, och utbildning. Yrken som under all tid har dominerats av kvinnor. Inte bara i mängden kvinnor och män som arbetar där, utan kanske också i hur yrket har formerats. Det finns många olika orsaker till detta. Jag tror att en viktig orsak är, det som vi så ofta påpekar, hur vi skapar förväntningar på respektive kön utifrån traditionella könsmönster. Med genuspedagogik i förskolor och skolor kommer vi säkert att göra landvinningar i förändringar. Kanske kan det bli bra också med genusmedveten föräldrautbildning.

 

Men jag är inte så himla säker på att Malmö högskola är på rätt väg när de nu försöker rekrytera fler män till socionomprogrammet. Att använda sig av de traditionella könsfördomarna och dessutom uppmuntra dem, leder nog åt ett annat håll. Men jag hoppas så klart jag har fel.

 

Om du vill se vad jag är kritisk mot så klicka på den här meningen

Så sitter jag då i ett X2000 som rusar upp genom Sverige för att ta mig hem till Hallsberg. Från ett soligt och snöfritt Malmö upp genom Småland och Östergötland där snön fortfarande ligger i mängder. Hemma ska det tydligen vara ett snöoväder på gång. Men sådant kan jag inte påverka, så varför vara ledsen för det?

 

Något jag däremot kan påverka, är hur vi i Män för jämställdhet ska arbeta vidare med män, maskulinitet och jämställdhet. Och det är jag mycket glad för. Årsmötet är nu avslutat och jag börjar mitt andra år som ordförande. Styrelsen har fått nya uppdrag och idéer och verksamhetsplanen är fastlagd. En kamrat har lämnat oss för att göra andra spännande saker och vi har fått en ny ung man med i vårt gäng. Styrelsen föryngrades rätt så bra med detta byte. Vilket inte är ett självändamål men ett härligt tecken på att också yngre män i allt högre utsträckning är med i vår förening. Det är bra. Något annat är bra att det i år var några fler kvinnor med på årsmötet än förra året. Vilket visar att också allt fler kvinnor är med i föreningen. Kanske får vi med den första kvinnan i styrelsen vid nästa årsmöte?

 

Det vara många män och några kvinnor som samlade en hel helg för att värdera och kritisera vad som gjort och inte gjorts, och vad som ska göras under kommande år. Varma möten som dessa ger mig så mycket energi för att fortsätta det här viktiga arbetet. Vi har genom kloka motioner diskuterat hur vi ska bli än tydligare i vår idéplattform och hur vi ska finna former för att utveckla vårt arbete på både lokal och nationell nivå. Läs gärna vår verksamhetsplan, som du hittar genom att klicka på denna mening.

 

Det går just nu inte att säga vad som är det mest väsentliga vi ska göra under kommande år. Och det tycker jag är bra. För det finns inte något i det vi gör som är mindre väsentligt. Självklart måste vi så snart som möjligt prioritera i den digra listan. Men kan man tänka sig någon mer positiv syssla?

 

Till alla er som var med i helgen, och som läser detta, vill jag tacka för att vi tillsammans gjorde den här helgen så bra. Framför allt vill jag tacka Malmögruppen för det fina program ni skapade.

 

 

Just nu sitter jag på ett hotellrum i Malmö och funderar på vad mycket vi klarat av under år 2009, i Män för jämställdhet. Jag har just läst verksamhetsberättelsen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och det är bara så härligt att se. Du kan finna om du klickar på den här meningen.

 

Det är också mycket som vi räknar med att få gjort under det innevarande året. Det kan du också läsa mer om på vår hemsida.

 

Och nu är det dags för årsmöte i dagarna två. Det är en fin tradition vi har i Män för jämställdhet, att förlägga dessa vart annat år i någon annan stad än Stockholm. Det är då den lokala gruppen på orten som står för första dagens program. I morgon får vi veta mer om jämställdhetsarbetet på Malmö stadsteater och om kvinnofridsarbetet i Malmö stad. Ett mycket bra arbete som jag personligen besökt en gång tidigare, när Örebro låg i startgroparna för ett sådant arbete. Vi i organisationen ska också lära oss mer om Non-Violent Communication. Något som handlar om hur man kan kommunicera så att konflikter och missförstånd minimeras, och så att samspel, respekt och demokratiska processer främjas. Personligen känner jag att det kan bli bra kunskap inför många möten med flera av er som brukar kommentera mig här på bloggen :-)

 

Jag ska försöka skriva lite mer under vår årsmöteshelg för att hålla dig informerad.

 

Men innan jag slutar vill jag också passa på att berätta, att jag i går kväll var på ett mycket stimulerande möte i Kävlinge kommun. Mina funderingar om var arbetet med jämställdhet i förskolan och skolan har tagit vägen fick ett svar. Det händer en hel del i vårt land. I Kävlingen är det en skola som fått projektmedel från Delegationen för jämställdhet i skolan och nu sätter de igång ett inspirations- och utbildningsprogram för pedagogerna på den skolan. De kändes så oerhört inspirerade och jag är så glad att jag får vara med på ett hörn i deras arbete. Min roll i går handlade om att ge någon form av bas för det tänkandes om är så viktigt för att koma framåt med arbete som detta. Att se sig själv som förmedlare av traditionella könsmönster och med detta också förstå hur man kan vara en del i förändringen.

 

En av flera slutsatser jag gjorde när jag lämnade den gruppen var densamma som jag fick uppleva så många gånger när jag arbetade med Delegationen för jämställdhet i skolan. Att förskolan och skolans personal är oerhört lyhörda för hur de hela tiden kan utvecklas i sin profession. Tänk om alla var som dem?

 

Och tack också för den gästfrihet jag fick uppleva, både på skolan och ända till jag lämnade Lund.

 

 

Ha en bra kväll!

Länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, har haft regeringens uppdrag att utreda vad som kan göras för att stoppas tillförseln av nya medlemmar till kriminella grupperingar. Ja, hon skriver själv att det i huvudsak handlar om hur man stoppar unga pojkar från att bli kriminella. Framför allt unga pojkar och unga män som lever i utanförskap i våra mest utsatta bostadsområden, i ett debattinlägg i DN den 10 mars.


Utredningen har två perspektiv
. Dels hur samhället ska kunna gripa in och stödja pojkar och unga män som vill ta sig ur de kriminella sammanhangen. Dels hur samhället borde arbete förebyggande så att unga män över huvud taget inte hamnar i dessa gäng. Det är en mycket bra ansats tycker jag. Det förebyggande arbetet är alldeles för glömt tidigare.


I Götblads utredning finns en hel del spännande förslag. Bland annat ett förslag som går under namnet ”Projekt Pojke”. Här tänker sig Carin Götblad att man så fort som möjligt ska skapa olika satsningar för tonårspojkar och ung män i de mest utsatta bostadsområdena. Här ska finnas yrkesträning, arbete och fritidssysselsättningar. Det mest intressanta med detta är att Götblad också skriver in att detta ska ”syfta till att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller.”

Och det är ju precis det som vi som organisation har som målsättning. Att arbete med unga pojkars och unga mäns problematisering av maskulinitet. Dessutom håller vi just nu på med att framställa ett mycket spännande metodmaterial, med filmer och handledning, för att kunna resonera om maskulinitet och normer i grupper av unga pojkar och män. Att projekt som vi gör i samarbete med ROKS, SKR och Amphi produktion.

Det är väl bara att regeringen nu tar kontakt med Män för jämställdhet så att vi får få presentera detta material och våra tankar om hur vi skulle kunna vara en bra samarbetspartner i de projekt som nu ska startas i landet.

Den 8 mars, på den internationella kvinnodagen, var jag i Berlin och genomförde en frukostföreläsning i de nordiska ambassadernas "Felles hus". En underbar inbjudan som jag, och därmed också Män för jämställdhet, absolut inte kunde motstå. Här fick jag chansen att inför de nordiska ambassadernas personal och inbjudna från media, akademin, regering och riksdag berätta om hur vi jobbat, och jobbar, i Sverige med att involvera män i jämställdhetsarbetet.

Klas Hyllander, vår organisationssekreterare, var i New York helgen innan. Där var han, och därmed Män för jämställdhet moderator på ett seminarium, arrangerat av den norska, svenska och sydafrikanska UD, som handlar om samma sak. Att involvera män i jämställdhetsarbetet för mäns, barn och kvinnors hälsa och utveckling. Män för jämställdhet är en del av den globala organisationen Men Engage. Detta seminarium genomfördes i samband med den stora CEDAW-konferensen.

I Sverige var Män för jämställdhet med på flera platser i landet och firade 100 år av internationell kvinnodag. Vi är med och firar detta för att visa vår del i arbetet för kvinnors rättigheter. Men också för att vi inser att utan jämställdhet mellan kvinnor och män kan vi inte nå målet med alla människors lika värde. En utveckling till jämställdhet innebär att också män får ett enklare och mänskligare liv att leva i hela världen. Så tror i alla fall jag.

Det finns dock ett inslag av på gränsen till förakt som börjar visa sig i också här i Sverige den 8 mars. I de gamla öststaterna har man haft det så länge. Jag tror det är rätt utbrett i både Kina och USA också. Det jag retar mig på är att allt fler män börjar se denna dag som någon form av Mors dag. Kanske är det kommersiella krafter som håller på att tränga in, vad vet jag, men jag tycker inte om det.
En kvinna som uttryckt detta mycket bra är matälskaren. Så i stället för att jag skriver mer om det rekommenderar jag dig att läsa hennes blogginlägg den 8 mars.

På återseende