Är inte det viktigaste just nu att få pojkar och män att fundera lite mer över hur vi ska vara som just pojkar och män? Jag vet att det under försommaren pågick en mediadialog om, vad de föredrog att kalla ”manlighetens kris”. Jag skrev själv ett blogginlägg med funderingar om en av de dialoger som fördes.

 

Det vi kallar den extrema högern, eller det som pågår i London, eller det som brukar kallas för ungdomsvåld, läktarvåld eller vad vi nu brukar kalla unga mäns våldsanvändning, kanske också är en del av en manlighet i kris? Eller kanske är det så att när vi fortfarande har en bild där maskulinitet och våld hör samman, får vi räkna med att många pojkar och män använder sig av våld i stället för samtal som konfliktlösningsmetod. Kan vi då inte benämna detta för vad det är – unga män som begår brott. Kanske blir det enklare för oss att motverka den våldsutveckling som pågår om vi benämner vilka som är aktörerna? När det gäller den norska terroristen blev detta så uppenbart. En man som tillerkänner sig själv att vara för en högerideologi, som bottnar i ett nationalistiskt tänkande, där våld är en viktig mekanism för att minska de vänsterkrafter som motverkar hans/deras ideologi.

 

Att det också finns några få kvinnor som lär sig att använda dessa maskulina metoder för att klara sina konflikter hör nog också till, då det som anses vara maskulint också anses ha ett högre värde i vårt samhälle.

 

Min uppfattning är att maskuliniteten, alltid varit och troligen alltid kommer att förbli, ett utvecklingsprojekt. Detta utvecklingsprojekt är inte skilt från kvinnors och kvinnlighetens utvecklingsprojekt. Så som jag ser det är det hela genusordnandet som är ett ständigt pågående projekt. Ett projekt som vi kan påverka med vårt eget agerande!

 

Detta genusprojekt är inte skilt från övrig samhällsutvecklingen. Solidaritet mellan kvinnor och män, och dem med obestämd könsidentitet, är för mig grunden i demokratiprocessen. Om vi tror på alla människors lika värde, har jag väldigt svårt att acceptera att alla människor graderas in i ett orättvist klassystem såväl som i ett orättvist genussystem. Detta oavsett etnisk härkomst, eventuella funktionsnedsättningar, åldersprövningar, sexuella praktiker, eventuell religiös övertygelse och allt annat som jämlikhet handlar om. Grunden för vårt solidariska agerande kan inte bara utgå från vad jag som individ menar är det rätta för mig, jag måste också i samspel med kvinnor och män runt mig (i min/vår kontext) agera så att också alla andra får samma rättigheter och möjligheter som jag.

 

Min sexualitet får inte styra någon annans sexualitet. Min uppfostran till man får inte överordnas någon kvinnas,  mans eller någon med obestämd könsidentitet, möjlighet till ett likvärdigt liv. Läkarens eller direktörens arbete är inte mer värt än undersköterskan, kanslisten eller verkstadsarbetarens, oavsett vilket kön dessa bär.

 

Utopi? Ja, kanske är det så? Men utan vision finns det inte så stor anledning att vara engagerad för utveckling!

 

(fortsättning följer… :-) )

 

Jag har under rätt lång tid funderat över på vilket sätt jag, som enskild person, kan vara med och förbättra vår värld. Redan i mitten på 1970-talet började jag denna dialog med mig själv.

 

Det var inte så svårt, som barn från arbetareklassen, att finna stöd i den socialistiska medvetenhet som då fanns så nära. Mamma som fackföreningsaktiv och andra förebilder, både kvinnor och män, som var aktiva i solidaritetsrörelser av olika slag. Min första öppna demonstration för mina åsikter var när jag gick på Örebros gator tillsammans med väldigt många andra. Detta under parollen - Fred för Vietnams folk.

 

Sedan blev det Enad front, där alla (tror jag) vänsterorganisationer var med. Utom socialdemokraterna då, som på den tiden av oss på vänsterkanten, sågs som klassförrädare. Mina första möten med feminismen kom där någonstans, då jag sålde vänstertidning utanför Systembolaget på Storgatan i Örebro. Där fanns också en kvinna, i samma ålder och med samma engagemang som jag, som sålde tidningen Kvinnobulletinen. Klasskampen behövde också influenser av Kvinnokampen.

 

Sedan tog jag ett litet kliv åt höger, utan att svika socialismen, och blev medlem i SSU. Jag tror det var 1978. När sedan Olof Palme mördades 1986, passade partiet att ta sådana jättekliv åt höger att jag blev vilsen igen. För mig blev det omöjligt att vara kvar i det parti som inte tog avstånd från Timbros och högerns idéer tillräckligt kraftfullt. Demokrati är vackert, men utan en stark socialistisk värdegrund kan demokrati så lätt gå över till individualism. Jag såg dessa tendenser i ”mitt” parti.

 

Där någonstans i början av 1980-talet blev jag allt mer intresserad av de feministiska tankar som bland annat hade varit grunden för vår förnäma välfärdsutveckling, med förskolor, äldreomsorg, skola till alla med ett riktigt mål mat varje dag och så vidare. Den välfärd som kanske toppades av vår tudelade föräldraförsäkring. Hälften åt mor och hälften åt far. Om nu inte Far tyckte det var viktigare att jobba än att ta hand som sina barn, för då kunde han skriva över sin del till Mor. Jag vet, det finns problem och invändningar mot allt jag skriver, men jag får ju inte bli för långrandig i en blogg.

 

Feminism och marxism en förälskelse med förhinder, var namnet på en av de spännande böcker vi fick läsa under min kvinnovetenskapliga utbildning, som jag fick i början på 1990-talet. En bok som fick mig att fundera riktigt ordentligt om vad som kommer först och är viktigast. Eller om det är så enkelt att inte något kommer först eller är viktigast? En bok med texter som fortfarande gör mig undrande och ger mig utvecklingstankar.

 

I dag går jag här och tvivlar igen. Jag har just nu ett uppdrag som handlar om att skapa dialog om maskulinitet, kvinnofrid och jämställdhet bland män inom de nationella minoriteterna, i vårt land. Men efter att den kristna högermannen i Norge genomfört sina terrordåd, är jag tveksam över om jag har rätt fokus. Är det inte den demokratiska socialismen som behöver fokus just nu? Men så tänker jag…

 

(fortsättning följer i nästa blogginlägg)