Tomas tvivlaren...

1kommentarer

Jag har under rätt lång tid funderat över på vilket sätt jag, som enskild person, kan vara med och förbättra vår värld. Redan i mitten på 1970-talet började jag denna dialog med mig själv.

 

Det var inte så svårt, som barn från arbetareklassen, att finna stöd i den socialistiska medvetenhet som då fanns så nära. Mamma som fackföreningsaktiv och andra förebilder, både kvinnor och män, som var aktiva i solidaritetsrörelser av olika slag. Min första öppna demonstration för mina åsikter var när jag gick på Örebros gator tillsammans med väldigt många andra. Detta under parollen - Fred för Vietnams folk.

 

Sedan blev det Enad front, där alla (tror jag) vänsterorganisationer var med. Utom socialdemokraterna då, som på den tiden av oss på vänsterkanten, sågs som klassförrädare. Mina första möten med feminismen kom där någonstans, då jag sålde vänstertidning utanför Systembolaget på Storgatan i Örebro. Där fanns också en kvinna, i samma ålder och med samma engagemang som jag, som sålde tidningen Kvinnobulletinen. Klasskampen behövde också influenser av Kvinnokampen.

 

Sedan tog jag ett litet kliv åt höger, utan att svika socialismen, och blev medlem i SSU. Jag tror det var 1978. När sedan Olof Palme mördades 1986, passade partiet att ta sådana jättekliv åt höger att jag blev vilsen igen. För mig blev det omöjligt att vara kvar i det parti som inte tog avstånd från Timbros och högerns idéer tillräckligt kraftfullt. Demokrati är vackert, men utan en stark socialistisk värdegrund kan demokrati så lätt gå över till individualism. Jag såg dessa tendenser i ”mitt” parti.

 

Där någonstans i början av 1980-talet blev jag allt mer intresserad av de feministiska tankar som bland annat hade varit grunden för vår förnäma välfärdsutveckling, med förskolor, äldreomsorg, skola till alla med ett riktigt mål mat varje dag och så vidare. Den välfärd som kanske toppades av vår tudelade föräldraförsäkring. Hälften åt mor och hälften åt far. Om nu inte Far tyckte det var viktigare att jobba än att ta hand som sina barn, för då kunde han skriva över sin del till Mor. Jag vet, det finns problem och invändningar mot allt jag skriver, men jag får ju inte bli för långrandig i en blogg.

 

Feminism och marxism en förälskelse med förhinder, var namnet på en av de spännande böcker vi fick läsa under min kvinnovetenskapliga utbildning, som jag fick i början på 1990-talet. En bok som fick mig att fundera riktigt ordentligt om vad som kommer först och är viktigast. Eller om det är så enkelt att inte något kommer först eller är viktigast? En bok med texter som fortfarande gör mig undrande och ger mig utvecklingstankar.

 

I dag går jag här och tvivlar igen. Jag har just nu ett uppdrag som handlar om att skapa dialog om maskulinitet, kvinnofrid och jämställdhet bland män inom de nationella minoriteterna, i vårt land. Men efter att den kristna högermannen i Norge genomfört sina terrordåd, är jag tveksam över om jag har rätt fokus. Är det inte den demokratiska socialismen som behöver fokus just nu? Men så tänker jag…

 

(fortsättning följer i nästa blogginlägg)

 

 

 

 

1 kommentarer

Conny Wahlström

09 Aug 2011 20:41

Det är tvivlarna och tänkarna som förändrar världen i ny inriktning inte de som benhårt håller sig till gamla dogmer.



Tvivla vidare, det gör jag!



Kommentera

Publiceras ej