Tomas tvivlaren_2

0kommentarer

Är inte det viktigaste just nu att få pojkar och män att fundera lite mer över hur vi ska vara som just pojkar och män? Jag vet att det under försommaren pågick en mediadialog om, vad de föredrog att kalla ”manlighetens kris”. Jag skrev själv ett blogginlägg med funderingar om en av de dialoger som fördes.

 

Det vi kallar den extrema högern, eller det som pågår i London, eller det som brukar kallas för ungdomsvåld, läktarvåld eller vad vi nu brukar kalla unga mäns våldsanvändning, kanske också är en del av en manlighet i kris? Eller kanske är det så att när vi fortfarande har en bild där maskulinitet och våld hör samman, får vi räkna med att många pojkar och män använder sig av våld i stället för samtal som konfliktlösningsmetod. Kan vi då inte benämna detta för vad det är – unga män som begår brott. Kanske blir det enklare för oss att motverka den våldsutveckling som pågår om vi benämner vilka som är aktörerna? När det gäller den norska terroristen blev detta så uppenbart. En man som tillerkänner sig själv att vara för en högerideologi, som bottnar i ett nationalistiskt tänkande, där våld är en viktig mekanism för att minska de vänsterkrafter som motverkar hans/deras ideologi.

 

Att det också finns några få kvinnor som lär sig att använda dessa maskulina metoder för att klara sina konflikter hör nog också till, då det som anses vara maskulint också anses ha ett högre värde i vårt samhälle.

 

Min uppfattning är att maskuliniteten, alltid varit och troligen alltid kommer att förbli, ett utvecklingsprojekt. Detta utvecklingsprojekt är inte skilt från kvinnors och kvinnlighetens utvecklingsprojekt. Så som jag ser det är det hela genusordnandet som är ett ständigt pågående projekt. Ett projekt som vi kan påverka med vårt eget agerande!

 

Detta genusprojekt är inte skilt från övrig samhällsutvecklingen. Solidaritet mellan kvinnor och män, och dem med obestämd könsidentitet, är för mig grunden i demokratiprocessen. Om vi tror på alla människors lika värde, har jag väldigt svårt att acceptera att alla människor graderas in i ett orättvist klassystem såväl som i ett orättvist genussystem. Detta oavsett etnisk härkomst, eventuella funktionsnedsättningar, åldersprövningar, sexuella praktiker, eventuell religiös övertygelse och allt annat som jämlikhet handlar om. Grunden för vårt solidariska agerande kan inte bara utgå från vad jag som individ menar är det rätta för mig, jag måste också i samspel med kvinnor och män runt mig (i min/vår kontext) agera så att också alla andra får samma rättigheter och möjligheter som jag.

 

Min sexualitet får inte styra någon annans sexualitet. Min uppfostran till man får inte överordnas någon kvinnas,  mans eller någon med obestämd könsidentitet, möjlighet till ett likvärdigt liv. Läkarens eller direktörens arbete är inte mer värt än undersköterskan, kanslisten eller verkstadsarbetarens, oavsett vilket kön dessa bär.

 

Utopi? Ja, kanske är det så? Men utan vision finns det inte så stor anledning att vara engagerad för utveckling!

 

(fortsättning följer… :-) )

 

Kommentera

Publiceras ej