Det har nu gått nästan en vecka sedan terrordåden i Norge. Anders Breivks dåd mot regeringskansliet i Oslo och mördande av unga socialdemokrater på Utöa har kommenterats mycket de senaste dagarna. Själv har jag gått som i någon form av overklighetskänsla och tänkt på alla mina vänner i Norge. En delaktighet i sorgen har gjort mig skrivförlamad. Nu verkar det börja släppa, även om mina tankar hela tiden är hos er i Norge.

 

Många skriver forfarande om Breivik som en enskild galning. Allt fler skriver också om hans tillhörighet till extrem högerideologi. Ingen kan ha missat att han bär på ett stort hat mot socialdemokrater, som han kallar landsförrändare. Eller “kulturmarxister”, ett begrepp jag tror han skapat för att inbegripa alla som tror på välfärdssamhällets grund i socialdemokratin. Han tycks ha mycket svårt för kvinnor och män som engagerar sig för demokrati, jämlikhet och feminism. Att han inte bara hämtar sina idéer från extrema högerideologer, utan också är med och skapar denna ideologi börjar bli uppenbart för allt fler.

 

Det jag har lite svårt att förstå är att så många fortfarande utgår från att denna terrorist lever i en färeställningsvärld. Man pratar om honom som en galning. Visst kan jag hålla med om detta utifrån den norm, den demokratiska hegemoni, som de flesta av oss i Norden vill ha. Men menar vi med begreppet "föreställningsvärld" att han skulle ha en psykiskt sjukdom så tror jag vi tänker fel. Jag tror mer på att Breivik är övertygad om att han har rätt i sin uppfattning och utifrån detta handlade och handlar fullständigt rationellt. Glöm inte att det finns många, i huvdsak män, som bär på denna uppfattning.

 

Det jag som person och som ordförande för Män för jämställdhet tänker mest på just nu är om vi med våra tankar och projekt kan vara med och motverka att det skapas fler pojkar och män som Breivik? Får vi prata om att det faktiskt handlar om hur vi skapar maskulinitet?

 

Anna-Lena Lodenius skrev redan i söndagens DN att det är viktigt att identifiera de ensamma männen. Med det antyder hon också att detta inte bara handlar om ideologi. Om inte maskulinitet är en ideologi? Kanske är det så vi ska tänka framöver?

 

Vi ser ganska tydligt i samhället hur allt fler dras till ondskefulla och icke demokratiska ideologier. Det är i huvudsak pojkar och män som dras till de extrema ideologierna. Det är pojkar och män som utför skolskjutningar, mördar presidenter och statsministrar och står för majoriteten av den våldsamma brottslighet som vi ser runt om oss i världen.

 

"Ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade, förefaller extra utsatta i vår globala tid. En del av dessa, självklart inte mer än en minoritet, utvecklar hat mot samhället. Detta kan manifesteras på olika sätt. Framför allt unga män toppar brottstatistiken. De hänfaller oftare till missbruk och utvecklande av olika asociala beteenden" ... skriver Lodenius.

Vi som agerar för demokrati och feminism får ofta möta kommentarer från dessa, i huvudak, män.

 

Det som media refererat från Breiviks "manifest", tycks vara sådant som många av oss som skriver och agerar för demokratifrågor får möta i kommentarer på våra bloggar. Vi kan också läsa dem då vi funnits med i media av olika slag. De framför ett ideologiskt innehåll med sin grund i en konservativ nationalism. En anti-feminism som manifesteras i oerhört våldsamma termer. Ibland t o m med hot om fysiskt våld.

 

Min slutsats av detta är att den maskulinitet som nationalisterna tycks behöva för sina krig tycks vara hotad. Vi som förespråkar förändring i form av demokrati, jämlikhet och jämställdhet blir dess fysiska fiende. Vi blir förrädare av det nationalistiska arvet, som består i konservatismens ideer vad gäller samhällets och kärnfamiljens bevarande. Grunden för patrarkatet. En gammal konservativ kristet ideal.

 

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det som Anne Holt skriver i DN Kultur den 27 juli att Anders Breivik inte föddes till en "iskall, själlös mördare" ... "Anders Breivik är summan av det liv han levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska" Jag vill gärna bygga på detta med att det svenska systemet inte är speciellt annorlunda än det norska.

 

Högerpopulismen består av män, skriver Dan Andersson i en analyserande artikel. Andersson föreslår att Juholt och Reinfeldt ska sätta sig ner och föra dialog om demokratins förutsättningar i vårt land. Jag tror inte det räcker. Vi måste i hela Sverige sätta oss ner och fundera över "den sociala utvecklingen, om skolan, otrygheten, tilliten mellan människor, ömsesidhet i välfärden, den kulturella utvecklingen, uttunningen av kvaliteten i medierna och om statens förmåga." Jag vet inte om jag tror det är möjligt att vänsterns och högerns ledare ska komma överens om detta. Men jag tror att detta samtal är viktigt på många olika håll i vårt land.

 

Samtalet behöver ta sin start i vilka normer det är vi så gärna upprätthåller och varför vi gör det. Vi vet sedan lång tid tillbaka att det fins ett samband mellan höger - såväl som vänsterextremism, och maskulinism ( = ett försvar för en ojämställd och förlegad syn på maskulinitet). Att påbörja samtalet om normer bland unga män och kvinnor genom att använda sig av vårt nyss framtagna material "Machofabriken" kan leda långt. Detta tillsammans med den omtanke om det fria ordet och demokratin, som det norska folket nu så påtagligt visar upp.

 

 

 

 

 

Så är då den socialdemokratiska dagen i Almedalen över. Det var en fin upplevelse att tillsammans med massor av socialdemokrater och många andra, lyssna på Juholts första tal i Almedalen. Som vanligt var det ett strålande tal. Han är en bra retoriker och visar också att när humor blir ett vapen så är han starkare än de flesta.

Men den önskan jag hade att han skulle visa vilka uppfattningar han har i jämställdhetspolitiken, fick jag inte uppfylld. Det var faktiskt så att det inte fanns med ett endaste ord som jag kan tolka som att han är ledare för ett feministiskt parti. Visserligen inte heller så mycket om internationell solidaritet, förutom då lite om finanskriser i världen. Där gav Juholt tydliga besked om att vi inte längre får tillåta marknadsekonomin att ensam regera. Det är med demokrati och politik, denna marknad ska regleras.

Visst är Juholt en traditionell socialdemokrat. Det ser jag som positivt. Men när han är så traditionell att han hamnar någon stans på 1960-talet, där jämlikhet ansågs inrymma också jämställdhet, då blir jag ledsen. Kom igen Juholt - läs på och ta in de kunskaper som finns i vårt parti. Vi är ett feministiskt parti och ledningen bör kunna begreppen och fylla övrig politik med detta innehåll.

Senare på kvällen fick vi också höra en mycket bra Juholt i ett mer personligt samtal om sin tillhörighet i kyrkan, men som icke troende. Detta i Visby Domkyrka. Det Svenska kyrkan håller på med i dag är så viktigt, att där vill han vara med och betala sin del. Han visade också i detta samtal sin humor och sin värme. Solidaritet och jämlikhet är också handlingar, inte bara ord. Han verkar ha dem i grunden.

Men som sagt, Juholt, du måste lära dig vad den feministiska idén betyder och hur solidaritet och jämlikhet blir hela begrepp först när de fylls med jämställdhet. Du måste fylla på dina kunskaper med genuskunskap. Vi är många som kan hjälpa dig.

Det har inte blivit som jag önskat med bloggandet. En viktig orsak till detta är att mitt mobila bredband inte fungerat här på Gotland. Men nu, klockan 06.30, på fredags morgon blev det lite fart, så därför publicerar jag nu vad jag skrev på båten över hit i måndags kväll. Mest med tanke på att ligga lite före Juholts tal i kväll.

 

Almedalen tar på något sätt tag i mig, trots att jag ännu inte är där. Inte bara för att jag läser Aftonbladet, som har rätt mycket om Almedalen. Inte bara för att Almedalen från förra året kommer tillbaka, i och med rapporteringen om Littorins chattande fortsätter också i år. Lite trist måste jag säga, och något jag har lite svårt att ta ställning för eller emot. Kanske är det mer så att tankarna från Westanders PR-handbok, som jag läst några gånger nu håller på att sätta sig. Skapa mina tre viktiga frågor för vad som ska sägas i Almedalen. Vad är det viktigaste för mig och Män för jämställdhet att vilja få fram, om jag träffar på de viktiga personerna att förmedla detta till?

 

Nu, när jag sitter på båten över till Visby, läste jag Juholt:s svar till Ylva Johansson:s DN inlägg häromdagen. Juholt skulle där ha kunnat beskriva sin ambition och det tankar han kanske har om jämställdhet. Men jag tycker inte han tar den chansen och jag får lust att tänka till om hans svar.

 

För så som jag tolkar svaret har Juholt ännu inte skaffat någon som kan hjälpa honom med jämställdhetsfrågorna. Det verkar som att Claes Borgström, som tidigare var talesperson för Socialdemokraterna i jämställdhetsfrågorna, inte är aktuell längre. Svaret hade nog blivit annorlunda då.

 

Positivt med Juholt:s svar är att han avslutar det hela med att säga att hans ambitioner är högre. Men, tyvärr säger han inte högre än vem eller vad. Kanske ska jag vara glad för att också Juholt vill införa den tredelade föräldrapenningen. Jag hade ju det som förslag i min rapport, 2003. Men jag tycker nog att socialdemokraterna i dag borde visa att ambitionen är att genomföra en individualiserad föräldrapenning. Vi är mogna för det i dag.

 

Juholt skriver också att regeringen i dag driver en manspolitik, som ökar ojämställdheten mellan kvinnor och män. Först undrar jag varför han angriper regeringen i ett svar till partikamraten Ylva Johansson. Sedan funderar jag på detta ordval, manspolitik, och funderar på om det är ett medvetet val av Juholt. Manspolitik kanske ligger i linje med det som en del män i jämställdhetsdebatten brukar kalla för maskulinism, och då håller jag med om att regeringen i stort sysslar med manspolitik. Men jag tycket inte vi ska glömma regeringens arbete vad gäller mer insatser för att motverka mäns våld mot kvinnor. Allt i detta är faktiskt inte fel. Visserligen saknar jag en sammanhållen könsmaktspolitik, i stället för att ”pytsa” ut massor av pengar till synes planlöst. Men det händer i alla fall saker. För övrigt fanns inte ett ord om denna ojämställdhetens yttersta konsekvens varken i Johanssons inlägg eller i Juholts svar.

 

Men när jag ser Juholt skriva om regeringens ”manspolitik”, om det nu är ett medvetet val tycker jag att han borde ha kontrat med hur Socialdemokratiska regeringar faktiskt skapat något som forskaren Järvklo kallar för maskulinitetspolitik. Alltså en politik som har som idé att förändra maskuliniteten i samhället och hos enskilda män, så att också män blir allt mer deltagande i jämställdhetsutvecklingen. Något som Järvklo menar började med idégruppen om mansrollen 1982, och jag menar började med Olof Palmes tal någon gång 1972.

 

Det ska bli mycket spännande att höra fortsättningen på denna debatt, när Juholt kommer till tals i Almedalen på fredag = i kväll.

Så är det då dags för Almedalen igen. Jag är lite osäker på hur många gånger jag varit där, men som ordförande för Män för jämställdhet är det nu tredje året på rad. I år har vi inte något eget seminarium, vilket jag tror är en smart idé. Den här gången åker jag dit utrustat med mängder av broschyrer med inte allt för många ord om att vi finns och att det är enkelt att bli medlem.

 

Ett seminarium är jag engagerad i. Det handlar om vad som krävs för att förändra machokulturen inom idrottsrörelsen och om det finns möjlighet att via idrottsrörelsen ändra på den rådande maskuliniteten och ojämställdheten i samhället. Arrangör är SKR, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund.  Resten av veckan ska jag se till att gå på så många seminarier och mingel jag orkar med, och där försöka så gott jag kan att plädera för våra frågor om män, maskulinitet och jämställdhet. Även en del seminarier som inte har jämställdhet som tema kommer att få mitt besök, för jag är så himla nyfiken på hur genus och jämställdhet presenteras i andra sammanhang.

 

Målsättningen är också att varje kväll ska avslutas i Visbys underbara domkyrka, för att lyssna på dagens Nikodemussamtal med den partiföreträdare som varit dagens talare i Almedalen.

 

Det ska bli kul att komma åter till Almedalen och träffa många kvinnor och män, engagerade i så många olika frågor. Jag ska också försöka att förmedla mina intryck här på min blogg.