I en kommentar har jag fått en fråga om hur det känns att som Man arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män. Eller kanske är frågan mer direkt ställd som om jag ska svara på frågan om jag känner att kvinnorörelsen använder Du kan läsa inlägget och kommentaren på mfj-bloggen

 

Det ligger kanske något i en sådan fråga som jag inte förstår, och som jag bör ta på allvar. Inte minst när frågan också följer på två stycken citat från Valerie Solanas SCUM-manifesto. Där S.C.U.M står för Society for Cutting Up Men. Men oavsett vad man tycker om manifestet och boken, som jag ärligt talat ännu inte läst, måste man nog också förstå vem Solanas var och vad syftet med boken är.

 

Men sedan jag fått frågan i en kommentar, som jag också publicerar i dag, så har jag i alla fall funderat på den, och här kommer någon form av svar.

 

Först och främst tycker jag det är viktigt att klara ut att den feministiska kvinnorörelsen klarar sig oerhört bra. Det vore kanske till och med lite förmätet att tro att jag som Man och person, liksom Män för jämställdhet, är nödvändiga för kvinnokampen. Kampen för kvinnors rättigheter har pågått lika länge som patriarkatet har funnits. Några män har solidariserat sig i den kampen och kvinnor har i de flesta länder också nått så långt att de numera räknas som medborgare, via rösträtten. Men fortfarande är det oerhört stora skillnader på hur kvinnor och män bemöts i de allra flesta samhällen.

Jag vet faktiskt inte om det finns något jämställt samhälle. Jag tror inte det.

 

Som ett exempel vill jag berätta att jag för en vecka sedan var i Georgien. Där träffade jag kvinnorörelse från Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Jag fick då väldigt klart för mig att kvinnor i dessa länder har långt kvar till de får samma rättigheter som män. Jag fick höra och till viss del se, att mäns våld mot kvinnor ses mer som naturligt än undantag i familjerelationerna i dessa länder. Där är det också viktigt att få männen att förstå det felaktiga med den genusordning som råder. Det är bara tre av alla de länder som vi vet inte kommit så långt som vi, och vi har ändå en bit kvar till jämställdhet. Med andra ord är det långt kvar till jämställdhet i världen.

 

Men även om jag håller mig till o-jämställdheten i Sverige, är jag övertygad om att den utveckling jag vill se för ett mer jämställt samhälle, också här kräver att fler män är engagerade. Jämställdhet handlar om att flickor, pojkar, kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Det förutsätter att vi ges samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i samhället och inom livets alla områden. Så är inte fallet i dag och därför fortsätter jag att engagera mig för kvinnors och mäns lika villkor i samhället. Är jag med detta också nyttig för att kvinnors rättigheter ska öka och att mäns våld mot kvinnor, och andra män, ska minska så räcker det för mig. Dessutom vet jag att när vi öppnar på ”macholådorna” och får fler män att ta något kliv utanför, så är också jämställdheten till nytta också för de flesta männen.

 

Så med andra ord så är svaret på den traditionella sportjournalistfrågan, att det känns bra.

 

När det gäller de citat som kommer från Valerie Solanas SCUM-manifest, som jag ännu inte läst, tänker jag följande:

 

Valerie Solanas var en kvinna som ung flicka utsattes för grovt våld, där bland annat våldtäkt ingick, av sin far. Vilka fysiska skador hon fick från detta vet jag inte så mycket om, inte heller vilka psykiska skador hon fick. Men vi vet från många andra flickor och kvinnor som utsatts för samma sak, att det leder till skador. Vi vet att de kommer att utnyttjas av män som läser in deras utsatthet. Det gäller kanske inte för de flickor som får tillräckligt med omsorg och vård för att bygga upp sin självkänsla, vilket inte är speciellt många så som världens samhällen fortfarande är beskaffad. Våldtäkterna som Valerie Solanas utsattes för skedde på 1940-talet och senare, när föräldrarna skildes,kom hon att flyttas till en katolsk flickskola, med allt vad detta innebär. Senare i livet utnyttjandes Solanas av flera olika män på olika sätt, bland annat prostituerades hon.

 

Så det är kanske inte så underligt att när Solanas 1967 skrev boken, kanske som en satir kanske som en roman, gjorde det som en uppgörelse med det hon varit utsatt för. Kanske ville hon att läsarna, som hon tänkte sig skulle vara kvinnor, tänkte till ordentligt om de män som finns i samhället. Jag tror säkert att det också är en bok som kom sig av det ”hat” som hon måste ha känt mot män och patriarkatet. Solanas själv påpekade i en intervju i The Village Voice 1977 att Society for Cutting Up Men var ett sinnestillstånd och "ett litterärt grepp". Detta enlig wikipedia

 

Men som svar på din fråga, Inez, så är jag hellre en nyttig idiot i några fås ögon, än att jag inte tar mitt ansvar som människa för att vara en del i jämställdhetskampen. För mig är det inte rätt att kvinnor fortfarande utsätts systematiskt för våld från män. Jag menar att jämställdhet mellan kvinnor och män är en viktig del av demokratiutvecklingen, inte minst i försvaret av den demokrati som vi trots allt lever i i vår del av världen, och som jag vill se på fler håll. Jag tror att jämställdhet, där vi också tänker igenom vad maskulinitet betyder, kommer att leda till mindre våld från män över huvud taget. Även mäns våld mot män kan upphöra om vi tidigt i pojkars liv gör något åt de traditionella maskulinitetsnormer som fortfarande råder.

 

Att det finns kvinnor, som efter så mycket förtryck och våld hatar män, kan jag förstå. Även om jag menar att hat är en destruktiv kraft. Men innan vi kommer till det jämställda samhället är det nog risk för att många kvinnor kommer att fortsätta att undvika män. Vi ska inte heller glömma att det finns mängder av män som tycks hata kvinnor.

 

 

 

Min första pappa vara murare. Upplärd till yrket under 30-talet och kvar fram till pension. Min andra pappa var snickare. Också han upplärd under 30-talet. Den första gjorde inte mycket annat än sitt yrke – den andra var både handbollsspelare och bandyspelare. Beroende av vilken säsong.

Min son utbildade sig till snickare sådär 75 år senare, och mycket av byggnadsarbetarens maskulinitetsidé levde kvar, och lever ännu kvar. Min son var förresten också handbollsspelare med alla de maskulinitetsidéer som finns i den sporten. Han är dock inte kvar i varken yrket eller handbollen.

 

I dag har jag deltagit i en tyst minut för att hedra Byggnads döda och skadade arbetskamrater. Det var en uppmaning som jag fick på facebook, som jag kände starkt för. En vädjan från Byggnads där byggnadsarbetare uppmanade till en tyst minut över hela Sverige. Detta för att sätta fokus på deras arbetsmiljö, och för att påminna om att det fortfarande finns byggnadsarbetare som dör på arbetet.

 

När jag stod där på balkongen och var tyst tänkte jag också på det som jag skrev när jag meddelade på facebook att jag tänkte vara med. Jag tänker på hur den maskulinitetsbild som fortfarande råder, inte minst inom byggnadsområdet, kanske faktiskt är med och bidrar till att det sker olyckor och dödsfall inom deras område. Ja, inom många områden i samhället. Mycket av de olyckor och det våld män utsätts för är förorsakat av den bild av maskulinitet som råder. Den som säger att pojkar och män bör utsätta sig för risker för att inte ses som en fjolla eller kärring. Jag ser fortfarande byggnadsarbetare som går utan livlinor på smala brädor. Jag ser det när hus byggs här i Hallsberg och jag ser det när män skottar snö från taken på vintern.

 

Jag hoppas att Byggnads tog vara på vad jag skrev på Facebook. Att vi i Män för jämställdhet gärna kommer och pratar med byggnadsarbetare om förändring av maskulinitet.