I tisdags träffade jag Lotta Bromé när jag väntade på att komma in i Skolministeriets studio. Vi kom att prata om olika vägar in i männens kamp för jämställdhet. Hon gav mig då en bok som de hade pratat om i ett tidigare program. Boken heter Dingo-Dingo – Den manliga frigörelsen är här. Författare är Leif Eriksson, Bob Hansson och Martin Svensson. Självklart blev jag nyfiken både på boken och på hur författarna hade berätta om den i P4 Extra med Lotta Bromé. Så jag började med att läsa boken.

 

Är boken rolig?

Jo, det kan jag nog tycka att den är lite då och då. Inte minst när jag finner kopplingar till filmen Fight Club. Men nu i en mjukare variant. Ett antal män som inte känner varandra samlas för att fira en man som fyller 50. På festen där inte många känner varandra presenteras de för en ny uppfinning. En Dingo-dingo, som ser ut som en gammaldags fön-apparat på en damfrisering. Där ska männen stoppa in sitt huvud för att bli mer mjuka i sina känslor. Men den här maskinen är bara en kuliss för att Berndt, som han som samlat männen heter, ska få fler män att inse att det är med kramar vi ska förändra maskuliniteten. Larvigt? Ja, men viss humor går att finna i boken och jag är ju inte humorbefriad. Men om syftet med boken är att roa oss så känner jag att författarna använder härskartekniken – förlöjligande. Det blir ett förlöjligande av den rörelse som faktiskt finns bland män för att förändra den traditionella maskuliniteten.

 

Handlar boken om männens frigörelse?

Ja, på något sätt gör den det. Men det blir så himla larvigt när denna frigörelse endast går ut på att vi måste lära oss kramas mer. Vi som män ska mötas, ungefär som i fight club, men i stället för att slåss ska vi krama varandra en gång i veckan i en kvart. När vi sedan har gjort det ska vi prata om vår problem i det ojämställda samhälle, där framför allt kvinnor är så himla dumma mot oss. Här krackelerar historien för mig. Det blir återigen ett förlöjligande av den kvinnokamp, som sedermera har kommit att bli en jämställdhetskamp, som pågått och pågår.

 

Det finns inte någon analys av det manssamhälle vi lever i utifrån en genusförklaring, trots att författarna absolut har utrymme för detta i texten. De har i stället valt att beskriva feminismen som ett hot mot jämställdhetens utveckling.

 

Finns det något viktigt för jämställdhetsarbetet i boken?

Ja, det är inte helt fel att vi uppmärksammar också mäns utsatthet i manssamhället. Men jag tror inte vi kommer så långt, om vi gör det genom att förlöjliga männen väg ut ur lådan (jämför www.machofabriken.se) Det handlar inte om att män ska lära sig krama varandra, utan att puta med stjärten. För mig handlar det mer om att män blir en del i den strukturella förvandlingen av samhället och de förväntningar som finns på respektive genus. Genom att prata om det ojämställda manssamhällets normer och hur vi förändrar dessa, kommer vi också att göra det i vår vardag.

 

Beskrivningen i boken av ett tre män som blivit underordnade av de kvinnor de lever med, varav en av dem upplever det som att hon misshandlar honom, ökar förlöjligandet av både de män som faktiskt blir misshandlade men också av den misshandel som så många män utövar. Att män dessutom utövar ett mycket grövre våld mot kvinnor, missar de helt. Men det är i och för sig inte det som boken ska handla om.

 

Det är ett faktum att det finns män som utsätts för våld från kvinnor. Men ska det beskrivas så menar jag att det är viktigt att det sätts in i rätt sammanhang. Sedan kan vi så klart prata om vad som är rätt sammanhang :-)

 

Så svaret på frågan om denna bok ger något i jämställdhetsarbetet blir; Nej jag tycker inte det.

Inte om vi med jämställdhet menar att vi behöver visa på de strukturer i samhället som skapar och återskapar de olika förväntningar som finns på enskilda kvinnor och män. Individer som måste få komma till sin rätta och bryta de könsmönster som existerar. Som jag tolkar boken är den en skrift som slår mot det jämställdhetsarbete som handlar om att avslöja den genusordning vi befinner oss i, och med det ha en inriktning av att vilja förändra.

 

Det känns som att författarna är tre män som tycker att feminismen är ett hot mot jämställdhet. Att det handlar om att skapa lika möjligheter för kvinnor som för män utifrån kvinnors perspektiv. Män som inte har förstått att feminism och jämställdhetsarbete handlar om att spränga de könsmönster som existerar för alla kön.

 

När jag nu också i lyssnat på programmet, P4 Extra med Lotta Bromé, (1.09.30 in i programmet)

 

kan jag konstatera att mina tankar om författarna håller. De verkar inte ha funderat så himla djupt på det här med genusformationer och jämställdhetens utveckling i vårt land. De är som så många andra, män och kvinnor som tycker en hel del utan att riktigt ta reda på djupet i frågan.

 

På dagens individualistiska sätt är det de egna erfarenheterna som författarna har av kvinnor, som ligger bakom texten. Det är i de kvinnor de själva mött som varit pådrivande på dessa män, för att upprätthålla den patriarkala ordningen, säger Martin Svensson. Det finns en massa bojor som vi män måste frigöra oss ifrån, säger Leif Eriksson, och tyvärr hann han inte utveckla detta. För där håller jag med.

 

Svaret på hur detta ska gå till blir då, också när författarna intervjuas, att när männen börjar kramas mera kommer vi också att prata på ett djupare plan med varandra - det händer något. När Lotta undrar hur dessa män tänker på vad manlighet är för något, blir det alldeles tyst i studion. Det är inte någon lätt fråga, men har man skrivit en hel bok om det borde någon av de tre funderar lite mer kring vad patriarkatet faktiskt står för. I alla fall om de själv använder sig av detta begrepp.

 

Och att männen själva har något ansvar för maskuliniteten tycks de inte tro. Snarare är det så att dessa förväntningar kommer enbart från kvinnor, säger Martin Svensson, och ger ett intryck av att han själv inte har något som helst ansvar för detta. Trots detta är han medveten om att maskulinitet övervärderas. Men vad gör de åt det? Det har inte ens ett svar på om denna förändring ska leda till jämställdhet.

 

Förväntan på att betala notan kommer från kvinnan han bjudit på krogen, men vad är det som gör att han betalar? Och om jag blir bjuden på krogen, oavsett om det är en man eller kvinna som bjuder mig, så utgår jag alltid från att den som bjuder också betalar. Om vi inte kommer överens om något annat innan vi går dit.

 

Men det tar inte så lång tid att läsa boken, så trots allt tycker jag du ska göra det också.

 

 

John Alvbåge i Örebro sportklubbs fotbollslag, är riktigt arg på mig. Detta för att jag inte ser på ÖSK-reklamen på samma sätt som han vill att vi ska se på den. Jag blir faktiskt lite förvånad över vilka starka ord han använder om hela artikeln, som jag tyvärr ännu inte har läst. Jag sitter på ett tåg just nu och behöver komma hem och få läsa Nerikes Allehandas pappersupplaga, för att komma ihåg vad det är jag sagt. Samtidigt känner jag det viktigt att kommentera då någon kanske letar efter mina kommentarer just nu.

 

Alvbåge undrar, i sin blogg, vad det är för fel på mig när jag tänker att dessa bilder på aggressiva män också kan vara en bekräftelse för vissa unga män att utöva sin aggressivitet. Men jag ska försöka förklara en gång till, för det kan ju bli lite förenklingar i en tidningsartikel.

 

Vi ser troligen på verkligheten utifrån våra olika erfarenheter och kunskaper, alla vi människor. Men, för mig som genus och jämställdhetsivrare känns det inte helt fel att föra en dialog om hur vårt samhälle ska bli mindre aggressivt? När jag analyserar bilderna är det med ett strukturellt perspektiv. Jag gör det med mina tankar om maskulinitet och jämställdhet.

Jag menar inte att endast dessa bilder skapar våld. Jag menar att dessa bilder, tillsammans med väldigt mycket annat som pågår för att upprätthålla en i mitt tycke trist bild av maskulinitet, är något som behöver förändras.  Men om Alvbåge och de övriga fotbollspelarna tycker att jag är kränkande mot dem som personer i mina kommentarer, ber jag gärna om ursäkt. Men jag tänker inte sluta att kommentera bilder och andra företeelser som jag upplever upprätthåller strukturer i samhället, som jag menar motverkar det jämställda samället.

 

Jag tänker så här. Vi brukar ofta beklaga oss över unga aggressiva män som tillhör den grupp vi brukar kalla huliganer. De som på läktaren inte så sällan använder så mycket våld att det måste till mängder med poliser för att bryta våldet. Polisen måste till och med följa dem till och från fotbollsarenan för att de inte ska gå loss på annat på vägen dit.

Det finns också en kultur bland många killar att våld är något häftigt. De tittar gärna på slagsmålen och våldscenerna i filmer, flera gånger, för att de tycker det är häftiga, coola. Killar som dessa tycker säkert att bilderna på våra elitspelande män är coola.

Kanske tar de intryck av just den delen av förebilden Alvbåge och inte den delen som samme Alvbåge visar upp i den kampanj som just nu pågår för att samla in pengar till Kvinnohuset. www.annanmamma.se


För mig skulle det väga upp oerhört mycket om den annonsen med Alvbåge också fanns på reklamplats i Örebro. Vi människor har så många sidor inom oss. Det skulle nog ge avtryck hos väldigt många män om ÖSK-spelarna fick synas också i mindre ”maskulina” sammanhang. Tänk att få ha med både KIF och ÖSK i det långsiktiga arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Det vore inte helt fel!

 


Det kan tyckas vara en retorisk fråga. Den om män är ansvariga för prostitution och människohandel för sexuella ändamål (som det så vackert heter).

 

Du som brukar läsa min blogg förstår nog vad mitt svar kommer att bli. Visst är det så att män, eller ska vi kanske kalla det för maskuliniteten, är ansvarig för prostitution och sexslavhandel, så som jag föredrar att kalla detta fenomen.

 

I två dagar har jag varit i Köpenhamn, där jag bland annat bott på ett hotell som ligger mitt i de kvarter där prostitutionen är som allra tydligast i Köpenhamn. Förutom en otroligt lärorik konferens blev jag också väldigt glad för att vi fick på Hotell Axel. Ett hotell vars ägare är en av sponsorerna till den konferens jag var med på. Förutom det är ägarinnan till hotellet mycket aktiv i arbetet för att fler hotell ska ta samma ställning mot sexslavhandel som just detta hotell. Tyvärr missade jag att ta en bild på den stora banderoll som hänger på ett av hotellen. Där det tydligt framgår hur flera hotell i detta område tar ställning mot prostitution och sexslavhandel. Glädjande budskap mitt på det stråk där kvinnor från andra länder tvingas ut för att sälja sina kroppar och där porrklubbarna ligger på rad.

 

Men den stora frågan jag bär på resan hem efter denna konferens är; varför är det så få män som är med i arbetet för att motverka denna människohandel. Det finns inte något som tyder på att de flesta männen köper kvinnor för sexuella ändamål. Om jag inte minns fel stod det på en affisch jag själv var med på för några år sedan, att det enbart var en man av åtta som hade köpt sex. I och för sig en rätt hög siffra i alla fall, och dessutom handlade den undersökningen endast om de män som prostituerat en kvinna. En man som alltså köpt sig ett knull eller ett ”blow job”. Eller som jag brukar uttrycka det; En man som betalat för att våldta en flicka eller kvinna!

 

Men hur ställer vi oss till de sexköp som handlar om att konsumera pornografi?

 

För även om inte alla kvinnor, och för all del också en hel del män, i pornografin liksom alla kvinnor, och för all del också några män, som är prostituerade är det kvinnor som utsatts för ett tydligt tvång. De riktigt frivilliga är nog inte så himla många. Framför allt inte om vi ska prata om riktigt fria val, utan någon form av påverkan från någon form av strukturell maktordning. Till exempel fattigdom. Den enda som har fritt val är den som utnyttjar en annan människa. Det kan hen faktiskt avstå ifrån.

 

Sexindustrin är en mäktig maktfaktor i våra samhällen, som på mängder av olika sätt påverkar vårt tänkande. Inte minst när vi ser oss som en del av en global marknad.

 

Läs mer om konferensen jag varit på, på hemsidan Grosse Freiheit

Det pågår en liten kulturdebatt om manlighet just nu. Har ni sett eller hört den?

 

Det har skrivits en del böcker om individuella män och deras kamp med maskuliniteten. Ja, rätt många faktiskt, under en rätt lång tid. Men i senaste Babel, ni vet det där programmet på public service där de resonerar om böcker, samlades fyra män för att prata vidare om ”manligheten”. Alla fyra är författare, som lever i Stockholms innerstad (tror jag). Dessa författare funderar tillsammans över om det finns någon ”manlighetens kris”. Alla ger de i början av dialogen, varsitt exempel på olika former av maskulinitet i kris. Det är killarna i AIK-klacken som överkompenserar sin manlighet, det är mannen som jobbar på förskola och som inte vill hålla den lilla pojken mjukt i handen och det är alla de män som bär på en ”cocktail av känslor” som de inte riktigt vet var de ska göra av. Jag kan ana någon form av kritik mot feminister som ställer krav på enskilda mäns förändring. Förändringar som kan leda till en mer jämställd man och därmed vara en del av kampen för ett jämställt samhälle.

 

(Intressant att dessa medelklassens män använder begreppet cocktail, förresten. Som om det handlar om något slags party :-)

 

Jag fick kännedom om detta program genom att jag såg en artikel i Dagens Nyheters nätupplaga, där en Johan Croneman uppfattade samtalet som en ”knasdiskussion” som når ”monumentala höjder. Jag gillade Cronemans ton i artikeln när jag först läste den, men efter att ha lyssnat på dialogen i Babel ser jag mer Croneman som den där mannen som är rädd för maskulinitetens förändring. Han säger själv i sin artikel att varken han eller hans vänner ”känner igen förändringens vindar, hotet mot manligheten.” Det kanske är det som är ett av de viktiga problemen? Det finns alldeles för många män som inte vågat ta steget ut ur lådan, för att från den positionen fundera över vad maskulinitet egentligen handlar om. Vi behöver inta den underordnades position för att förstå.

 

Själv vill jag inte se dessa mäns beskrivningar av maskulinitet, som någon ny kris för män och manlighet. Snarare vill jag se det som den prövning av maskulinitet som vi, som enskilda män, under evinnerliga tider har gått igenom. Något som troligen alltid kommer att fortgå under lång tid framöver. Genussystemet med sina principer om hierarki och mannen som norm, är svårförhandlad. Jag ser maskulinitet som ett spektra över de olika maskuliniteter som männen i Babel beskriver. Jag håller med Johan Hilton när han säger att manligheten nog inte befinner sig i kris, snarare i en omförhandling. Där det finns frågor som; Vad är manlighet? Vad innebär det att vara man? Vad kännetecknar en man och vad är en mans uppgift?

 

Verkligheten som enskilda män befinner sig och den bild av den jämställde mannen stämmer inte alltid överens, säger Inti Chavez Perez. Och det är väl det som är pudelns kärna i denna omförhandling av maskulinitet, vilken är så himla besvärlig för så många män. Att vara den där medlöparen under den hegemoniska/dominanta formen av manlighet är ju så mycket enklare. Att skylla på ekonomin när man inte vill vara föräldraledig håller faktiskt i den maskulina världen.

 

Manligheten har väl, för den enskilda mannen alltid varit i omvälvning? Men det är lite kul, eller kanske är det tragiskt, att det finns dem som återigen försöker använda begreppet kris, för denna omvandling. Men jag tror inte att det är det som författarna är ute efter. Det är nog mer en rubriksättare någon stans.

 

Men det är ändå härligt att höra Erik Helmersson beskriva det han kallar för oförmåga, som Helmersson uppfattar som kris, att inte huvudpersonen i hans bok kan leva upp till alla de ideal som förväntas av en man. Synd bara att de inte når fram till begreppet hegemonisk maskulinitet, som en del av genussystemet. Det borde ha fungerat i en så pass intellektuell miljö som Babel ändå utgör. Jag blir oerhört nyfiken på boken, Den onödiga mannen, och ska genast beställa den från Stigs bokhandel i Hallsberg. Jag anar också att herr Medelhallsberg inte kommer att känna igen sig i denna stockholmsromans huvudperson. Men det gör också dialogen om maskulinitet så mycket mer spännande. För maskuliniteten och jämställdhetsdebatten ser olika ut, beroende på vilket sammanhang vi befinner oss i. Hallsbergs arbetarklass och Stockholms medelklass har inte så himla mycket gemensamt. Men det innebär inte att de inte kan samtala om maskulinitet på ett förnuftigt sätt tillsammans. Kanske är det längre mellan Cronemans medelklasstillvaro och författarnas medelklasstillvaro?

 

Det som jag tycker är besvärligt med dialoger som dessa är, att de bygger vidare på en historia om att män inte riktigt vet var de ska ta vägen i denna omförhandling. I stället, eller i alla fall som ett komplement till denna härliga dialog, borde vi prata om hur förhandlingen borde gå vidare. På vilket sätt vi tillsammans kan ändra på de strukturer som återskapar det ”manliga” och det ”kvinnliga”.

 

Mannen är mannens varg är ett fint uttryck som jag kanske kommer att använda framöver. Erik Helmersson använder det begreppet när programledaren får en insikt i att det inte är kvinnor vi män förhåller oss till, när vi skapar maskuliniteten. Snarare är det andra män som hela tiden är dem som puttar tillbaka oss in i lådan av ”rätt” maskulinitet. Också ett faktum som finns i forskningen sedan nästan 20 år tillbaka. Jag tänker inte minst på Holters och Aarseths undersökning som går under namnet ”Mäns livsammanhang”, som kom ut på svenska 1993. Väl värd att läsa igen, för dem som vill hoppa in i denna debatt.