Jag har ännu inte läst boken SCUM, Society For Cutting up Men, men jag har så klart vid många olika tillfällen läst om boken och hört talas om den. Att jag ännu inte läst den är för att jag prioriterat annat. Kanhända är det viktigt att läsa den nu, då det verkar som att biljetterna till TUR-teatern är slut. Och inte minst för att det finns så många män som känner sig kränkta av innehållet.

 

Men då jag varit engagerad feminist i många år har jag på olika sätt kommit i kontakt med kvinnor, inte minst genom de kvinnojoursrörelser vi har i vårt land, som har förmedlat många av de känslor som verkar uttryckas i boken SCUM.  Kvinnor som varit, och är, utsatta för mäns systematiska våld. Kvinnor som har misshandlats, stympats, blivit kastad in i väggar, skurits, fått syra hälld över sina ansikten, våldtagits. Kvinnor vars barn har blivit hotade och också misshandlade av den man de från början älskade och ibland också valde att bli gravida tillsammans med. Kvinnor vars hundar, katter, hästar och andra kära husdjur blivit styckade inför kvinnorna, med enda syfte att hålla kvinnorna under hot och kontroll.

 

Jag har sedan 1994 varit engagerad i Manliga nätverket, som numera är organisationen Män för Jämställdhet. En organisation som startade av männen i styrelsen för Rädda Barnen. Starten till vår organisation var att män i det forna Jugoslavien använde kvinnor som sköldar i krigsfronter, de samlade kvinnor i läger för att våldta dem systematisk, de våldtog kvinnor i många byar och städer de erövrade, för att kränka fienden. Jag ser på rapporteringar från Amnesty, senast i nyhetssändningar den 17 november, att detta våld mot kvinnor fortgår hela tiden. Ni vet väl att bajonetter, gevär och knivar i dag används för att inifrån kvinnornas underliv skära upp deras livmoder och deras kroppar.

 

Med denna kunskap förstår jag att många kvinnor känner precis så som Valerie Solanas kände när hon skrev sin bok "SCUM". Jag tycker också det är rimligt att det finns producenter och skådespelare som vill gestalta detta inferno av känslor som utsatta kvinnor kan visa.

 

Jag kan också, till viss del, förstå att det finns män som inte vill förstå detta. Ingen man vill heller bli uppskuren och utsatt för det våld som Solanas beskriver. Det finns inte heller speciellt många kvinnor som trots sin utsatthet använder sådant våld mot män.

 

För de män som inte tagit del av de kunskaper som idag finns om genusordningen och kvinnors utsatthet, för de män som inte förstår att denna bok ger uttryck för känslor som mycket grovt utsatta kvinnor måste få känna, för de män som inte har tänkt på att också vi män är utsatta för maskulinitetens negativa konsekvenser, för de männen kan jag ha förståelse för att de undrar om det är ett könskrig som pågår.

 

Men att starta demonstrationer för att den fria TUR-teatern, och därmed hela konstvärlden, ska strypas i sin vilja att presentera konst som vi andra kan föra en dialog om, det tycker jag är att gå för långt.

 

Låt oss i stället sätta oss ner och fundera över varför detta motstånd från män är så starkt.

När jag tittade på någon av nyhetssändningarna i går blev jag riktigt irriterad på dessa jurister som låtsas att de gör saker i objektivitetens namn. Den här gången var det den där organisationen som kallar sig ”Centrum för rättvisa” som återigen är ute för att försämra rättvisan i vårt land.

Lars Bjurström, en bloggare från Klintehamn, kallar detta för ”Juridifiering” vilket innebär att vi ger mer makt till juridiken och domstolarna. Jag håller med honom om att denna ”juridifiering” är ett hot mot ett demokratiskt samhälle i stället för en del av detta.

”Centrum för rättvisa” har tidigare varit ute och kämpat mot utveckling av jämställdhet. Bland annat har de lyckats få svenska universitet att sluta arbeta med speciella projekt för att rekrytera män till lärar- och sjuksköterskeutbildningar. Kanske inte direkt, men indirekt då inte någon vill bli anmäld för diskriminering, då de faktiskt arbetar för att motverka diskriminering. De har också via juridiken hindrat fler kvinnor att komma in i yrken som domineras av män.

Nej, kära vänner, tror inte att Centrum för rättvisa är ute efter rättvisa, de har ett tydligt ideologiskt syfte att motverka jämställdhet och demokrati och att fler med utländsk bakgrund ska få ökade chanser till utbildningar inom yrken där vi så väl behöver det som brukar gå under begreppet ”mångfald”. Kanske de i slutändan tycker att juridik är viktigare än politiska beslut. Inte vet jag, men...

Det finns så mycket att göra för en organisation som Män för jämställdhet och för mig som feminist och person!

I allt detta görande är det viktigt att prioritera. Vad och på vilket sätt kan jag och vi på bästa sätt påverka verkligheten, så att fler män börjar fundera på vad män, maskulinitet och jämställdhet handlar om.

I den prioriteringen ingår för mig att sätta mig framför datorn och skriva en blogg. Jag har prioriterat ner detta och jag är nu rätt övertygad om att jag därmed gjort en felprioritering.

För, om jag lyckas få många som läser min blogg, där jag ger kommentarer om de frågor jag tycker är viktiga – ja, då kan ju förändringen faktiskt ske. Så nu ska jag återigen börja skriva blogginlägg :-)

Att jag fick fart just idag vill jag tacka Hanna Hellqvist för.

I dagens krönika beskriver hon en av del av den dåliga form av maskulinitet, som så få reflekterar över.

När begreppet ”mäns våld mot kvinnor” uttalas, finns mängder med män och kvinnor som regerar med ”ryggmärgen” och blir illa berörda. I synnerhet män brukar bli arga och påpeka att de minsann inte slår tjejer eller kvinnor. Det finns mycket som talar för att de har rätt, de flesta män slår inte kvinnor. Men de flesta pojkar och män tar sig rätten att uttala sig om vad flickor och kvinnor behöver för att underordna sig pojkar och män. Ja, de uttalar sig också om vad flickor, kvinnor, pojkar och män behöver göra för att underordna sig bilden av maskulinitet. Det är på detta sätt jag tror vi upprätthåller de traditionella könsmönstren.

Den unga kille som twittrade med Hanna Hellqvist är kanske inte medveten om att han på detta sätt är en del av mäns våld mot kvinnor och därmed också den o-jämställdhet som existerar.

Det behöver vi prata mer om!