Jag har tagit semester en vecka från mitt engagemang. För att den semestern ska fungera, rent tankemässigt, var jag tvungen att åka till en ö i den Italienska skärgården. I den enskilt belägna byn, långt från Wi-Fi, försökte jag att hålla min hjärna borta från vad som händer i resten av världen. Det är inte lätt! Det blev några facebook- och twitterbesök, vilket kommer att stå mig dyrt. Och visst reagerade jag på en del mäns vådliga farter på de slingriga, smala vägarna som finns på ön. Men inte något kontrollerande av vad som hände i världen för övrigt, via media av något slag.

 

På flygresan hem från Rom (miljökompenserat så klart) öppnar jag dock först Dagens Nyheter och sedan Aftonbladet. Direkt kommer jag in i den värld jag resten av året är engagerad i för att förändra. I DN beskrivs krigen som pågår i både Syrien och Somalia, samt den så kallade finanskrisen i Europa. I Aftonbladet möter mig mina feministiska vänner från SKR (Sveriges kvinno- och Tjejjourers Riksförbund) Carina Olsson och Olga Persson i en debattartikel. Där kommenterar de tidigare sommarrapporteringar om våldtäkter i Sverige. Just i den artikeln handlar det om, att sanningen om våldtäkter är att de flesta begås i hemmen av en för kvinnan känd man. Inte så som media vill framställa det, av överfallsvåldtäkter av för kvinnorna okända män. Återigen signalerar SKR hur viktigt det är att uppmärksamma att 98 % av de misstänkta förövarna är killar och män. Eller i antal nästan 6 000 män år 2006.

 

När jag sedan bläddrar vidare till nästa sida i Aftonbladet möter mig en skrämmande rukbrik, som känns som att den inte är ny. "Höggs ihjäl efter festen" med underrubrik "Pappan grillade med barnen - sedan dödade han mamman" Förutom Aftonbladets dramatiska modell för att beskriva just detta dåd, finns också en faktaruta där vi får läsa att år 2011 gjordes 29 972 anmälningar av misshandel mot kvinnor som är över 18 år, vilket är en ökning sedan året innan med cirka 600 utsatta kvinnor. Vi får också veta att i 85 % av dessa ärenden är det en man som är misstänkt. BRÅ:s siffror om att det är i snitt 17 kvinnor som dödas på detta sätt kvarstår - tyvärr. I denna artikel får en annan feministisk vän kommentera fakta. Malin Olsson från Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), beskriver också hur stödet till utsatta kvinnor minskar på grund av resursbrist.

 

Med denna öppning av media från Sverige är det alltså slut på semester från engagemang. Om en nu kan ta semester från engagemang? Den skönlitteratur jag valt att ta med mig på resan påminde mig om att de frågor vi i Män för Jämställdhet, Roks och SKR är engagerade i, tyvärr inte är speciellt nya. I Helmer Linderholms bok, Nunnorna, från 1981 beskriver han kvinnornas utsatthet, i den tid när Sverige förvandlades från katolskt kristet land, till protestantistiskt kristet land. Hur männen i denna tid såg kvinnornas egna engagemang för rättvisa i samhället och i sitt eget liv, som hotfullt för sin egen existens. Även då det handlade om så fridsamma kvinnor som de som levde i kloster.

 

I alla tider som vi har kunskap om tycks samhälls- och familjestrukturer handlat om att män på olika sätt ska kontrollera kvinnor. Inte så sällan med synnerligen underliga förklaringar. Bland annat bibelns ord om att kvinnan är skapad som nummer två när Gud skapade människorna, eller att han måste ha kontroll på vem som ska få ta del av hans arv. 

 

Är det inte dags att vi moderna män och kvinnor gör upp med den kulturella ordning vi har i våra samhällen? Är det inte dags att fler pojkar och män engagerar sig för att förändra den ordning som leder till att så många män misstänks för att använda våld mot kvinnor och mot andra män? I debattartikeln från SKR finns också några tips vad vi kan göra gemensamt i samhället för att förändra de normer som leder till detta våld. Insatser som också kan leda till ett högre mått av jämställdhet i vårt samhälle.

 

 

Hej igen!

Kul att du tittar in på min nystart i bloggsfären.

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Men hur ofta jag ska blogga, och om vad, har jag ännu inte bestämt. Kanhända blir det lika oregelbundet som tidigare? Kanhända kommer det inte enbart att handla om jämställdhet. Tror du det gör något?

En av orsakerna till att jag vill blogga igen, är att jag tänker att mina ord och tankar kan behöva vädras lite utanför mig själv. Twitter och Facebook är ju bra, men utrymmet för att blomma där, är något för litet. Här kan jag skriva lite längre inlägg, samtidigt som jag ändå måste hålla mig så kort att du orkar läsa.
Vi får väl se hur det går med det.

En annan orsak till att jag vill blogga är att jag behöver träna på att skriva och samtidigt pröva mina tankar med dig som läser. Mina tankar om män, maskulinitet och jämställdhet, och livet för övrigt, är allt för sällan diskuterade i allt för många sammanhang.

Det kanske är lite ”kaxigt” att kalla dem ”mina tankar”? Men det jag vill framför här, är tankar skapade i mitt möte med andras forskning och erfarenheter. Det är jag som tolkar och reflekterar, utifrån mina kunskaper och erfarenheter, den verklighet jag ser runt omkring mig.

Som så många andra som är med och vill påverka samhället tänker jag nu, i ställer för att vara partipolitisk aktiv, återuppta den här bloggen för att försöka vara en del i samtalet om vår värld.

En tredje orsak till mitt bloggande är att jag nu tar ett nytt kliv i mitt engagemang för jämställdhet. Jag tänker försöka frilansa med föreläsningar, utbildningar och mentor-/handledarskap inom jämställdhetsområdet. Här på bloggen kan du som vill engagera mig, följa mina tankar och därmed få en varudeklaration om vem du engagerar.

Så - nu har jag skrivit mitt första inlägg på min reaktiverade blogg. Kanske vill du hjälpa mig med samtalet genom att skriva och ge mig tips om vad jag borde skriva om? Eller vad jag inte borde skriva om. :-)

Jag har en e-postadress till den här bloggen, och min nyss påbörjade lilla ”låda”. info@tomaswetterberg.nu

Då jag bestämt mig för att inte skriva allt för långa inlägg, så slutar jag här och så hörs vi snart igen.

Ha det så gott :-)