I dag är den internationella kvinnodagen. En dag som är skapad för att, som det står i Nationalencyklopedien, vara en ”högtidsdag firad /…/ med möten och demonstrationer för att markera kvinnosolidaritet och föra fram aktuella reformkrav.” för kvinnors rättigheter. En dag som sedan 1977 har varit rekommenderad av FN för att uppmärksamma kvinnors situation i världen.

Jag arbetar hela dagarna året om, och är engagerad på min fria tid, med jämställdhet och min ingång är att få fler män aktiva i arbetet för jämställdhet. Just nu är jag anställd för att stödja dem som dagligen arbetar med att stödja ESF-projekt att integrera jämställdhet i sin projektorganisation. I dagarna två har vi haft dialog om hur detta arbete ska bli ännu bättre. Underbart arbete, inte minst den 8 mars.

I kväll tänkte vi att vi skulle avsluta dessa två dagar med att tillsammans med några TCO:förbund fira den internationella kvinnodagen. Vi lyssnade på Carin Götblad, polischefen från Stockholm som gjort och gör ett fantastiskt arbete för att öka mångfalden inom polisen. Hon gav oss en föreläsning om sitt arbete och jag fick mängder av tankar och idéer om hur jag kan bli en bättre samordnare och ledare. Men jag undrar om inte Karin Götblad behöver fundera mer över vad som skiljer jämställdhet och jämlikhet.

Vi fick också höra en fantastisk sångröst som kom från en före detta riksdagsledamot. Att Tasso Stafilidis kunde sjunga så vackert och att han är en så underbar artist har jag inte förstått tidigare. Detta till lika vacker sång och pianospel av Helen Sandgren Åsberg. Jag rekommenderar er att se deras föreställning Kärlekens pris, som vi fick höra utdrag ur. Så fort jag får chansen ska jag också se hela föreställningen. Men…

Samtidigt som jag känner att kvällen gav mig oerhört mycket av glädje, smärta, kärlek och tips från en kvinnas ledarskap att ta till mig, blir jag väldigt bekymrad.

Den internationella dagen för kvinnor är, för mig, fortfarande oerhört viktig för att sätta fokus på solidaritet med kvinnor och kvinnors situation i Sverige och världen.

Jag blir allt mer orolig för att det som brukar benämnas för ett kritiskt förhållningssätt på normer i samhället, förtar fokus på kvinnors situation och det o-jämställda samhället. Vi behöver en dialog om hur vi ska fortsätta arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män. På varför det fortfarande är viktigt att hålla begreppen rätt i tanken. Vi behöver en dialog om hur vi förhåller oss till feminism, intersektionalitet och normkritisk pedagogik. Jag blir allt mer orolig för, att om vi inte reder ut detta förhållande återigen kommer att ta några steg bakåt i jämställdhetsarbetet. Kanske är vi på väg tillbaka till den tid innan 1960 då vi enbart pratade om jämlikhet och ”glömde” att maktordningen mellan könen finns inom alla grupper av människor.

Jag vet inte om jag har rätt eller fel – men jag är bekymrad när vi till och med den 8 mars lägger fokus på jämlikhet i stället för på kvinnans situation i det o-jämställda samhället.