Jag sitter på tåget på väg hem. Egentligen skulle det ta mig, via Katrineholm, till Linköping. Men med en allt tilltagande förkylning och feber, var jag tvungen att ställa in. Förlåt mig för det Forum för Genusvetenskap i Linköping och ni som tänkt lyssna på mig där.

I stället sitter jag här och funderar på vad som händer i mitt liv just nu.

Det blir lite blickar på Facebook och lite blickar på Twitter, för där kan jag följa vänner och andra kvinnor och män, som jag på något sätt har relation och vänskap med. Mina värden påverkas av mina vänners och deras värden, jag lever i en struktur som är föränderlig. En av mina vänner är Eddy Nehls. Att följa hans tankar ger inspiration. När jag uppgraderade mig på hans tankar fick jag dessa ord:

”Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde”

Så vill jag använda mig av min blogg.

Det gav mig inspiration till att fundera över den debatt jag hamnade i, igår kväll. Jag, Pelle Billing, Johan Lundberg och Ulf Mellström på en scen där temat för kvällen var kampen om mannen. Det blev en förväntad tuppfäktning från första början, även om jag själv bestämt mig för att försöka vara med i ett samtal i stället för debatt.

Mitt svar på den inledande frågan om det finns en kamp om mannen i dialogen om jämställdhet, var igår liksom alltid, att det känns som att det pågår en kamp om vem som ska ha tolkningsföreträdet på vad feminister och andra som vill ha jämställdhet menar med just jämställdhet och feminism.

Innan debatten fanns det några kvinnor som på Facebook ställde frågan om varför inte kvinnor var inbjudna till panelen. Varför endast  män i en panel för att fundera över mäns förhållande till feminism, som var en av tanketrådarna som hade aviserats. Jag tycker att den frågan är viktigt. För även om jag tycker mig vara en feminist som mycket väl kan försvara feminismens idé, inte minst när vi ska resonera om mäns plats i den feminisiska rörelsen, så finns det problem med att jag tillhör den överordnade kategorin. Som man och feminist måste jag hela tiden reflektera över just detta. Just detta blev också, för mig, så oerhört tydligt i gårdagens debatt. (För det blev en debatt och inget samtal.)

Jag upplever det som att Billing och Lundberg vill omtolka feminismen. Dels som att det bara finns en form av feminism. Dels för att det är kvinnor som har skapat och har ledande roller i utvecklingen av feministiska idéer. Ja, kanske är det också så, när vi pratar jämställdhet, att de som idag kallar sig jämställdister vill omtolka vad som är den rätta och sanna jämställdheten. Jag skrev begreppet ”sanna” medvetet här, för Lundberg upprepade vid flera tillfällen igår att forskningen måste söka sanningen. Som om sanningen vore objektiv.

Jag fick intrycket av att Lundberg och kanske också Billing, menar att liberalismen är en överideologi som inte är kollektiv, medan feminismen och genusvetenskapen (all feminism och genusvetenskap?) är en kollektiv idé och därmed inte bra för mänskligheten. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga dem, även om jag gjorde ett litet försök, om inte liberalism också är en kollektiv idé om individens rättigheter.

Men jag vill ändå säga att nästa gång jag blir inbjuden till en dialog med Pelle Billing så tänker jag svara ja. Visst upplevde jag det som att Pelle Billing blev arg vid några tillfällen igår. Visst blev både han och Lundberg högljudda och tog därmed över ordet. Jag skulle kunna kalla det för uppövade maskulina debattknep, men det behöver inte vara så.

Framför allt vill jag prata mer med Pelle Billing, för jag tror att vi båda har mål med vårt arbete som inte är helt olika. Men då vår uppfattning om vägen till detta mål tycks vara så väldigt olika vore det spännande att fundera tillsammans över vad vi kan lära av varandra för att korta våra respektive vägar.

Jag vill också be dig Pelle, för jag tror du läser det här, att inte vara så snabb med att sätta etiketter på oss som har andra värderingar än du. När jag läser dig på Twitter och i din blogg, för jag ett intryck av att du använder ord som ”radikalfeminist” och tok-radikalfeminist” som nedvärderande beteckningar. Jag tror nämligen att den delen av gårdagens debatt som tenderade till ”sandlåda” har med detta att göra. Det blev beteckningar som att vi tillhör olika läger när vi snarare försöker föra ett samtal om hur vi ska komma framåt för att uppnå det som vi alla i panelen var överens om igår, nämligen att målet är; ” … att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” (citat från Regeringens hemsida)

 

”En människa formas under hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, men även samhället, grupptillhörighet och omgivningens förväntningar formar en människa.”

Tänk på dessa meningar som är hämtade från den idag öppnade utställningen med konst av Torsten Billman. En konstnär som var oerhört aktiv under 1930-40- talen och under de progressiva åren i mitten på 1970-talet. Ja, han var aktiv mellan och efter dessa år också. Men det är bilderna från dessa år som jag har fastnat mest för.

I dessa bilder ser jag en först en ung man, som liksom jag längtade ut i världen för att få upptäcka mig själv, eller vad som nu skulle upptäckas. Jag ser hur dessa upptäckter ger erfarenheter som leder till kunskaper om orättvisor i vår värld. Jag ser hur han, liksom jag, tar allt mer strid för de som brukar kallas för ”underdogs”. Det som de överordnade, oavsett vilken form av överordning, tycker sig kunna behandla hur de vill utifrån sin maktställning. De flesta av dessa överordnade är män, och maskuliniteten som struktur trycker sig på både Torsten Billman och mig. Han visar upp den och ifrågasätter den, så som jag ser det, i sin konst.

Mina ungdomsår var inte som sjöfarare. Men jag fick relativt tidigt möjligheten att resa runt och möta människor på båda sidor om den så kallade muren mellan öst och väst. Jag fick åka buss och jag fick göra det med konstnärer som hade musiken som sin konstform. De vänner jag fick hemma i Örebro var också tänkande människor som ifrågasatten dåtidens förtryck. Mina kunskaper om världen formades bland vakna kvinnor och män som ifrågasatte den rådande kapitalistiska ordningen, som förtryckte folk i Vietnam , Kambodja och i gruvorna i Kiruna. De som förtryckte var i huvudsak män.

Jag försöker också påvisa orättvisa strukturer i min omvärld. Jag ifrågasätter dem genom mina ord. I föreläsningar, i bloggandet och microbloggandet och genom mitt engagemang för jämställdhet och feministiska frågeställningar via bland annat Män för Jämställdhet.

Å nu har jag och Torsten Billman mött varandra.

Jag har fått vara med och forma texter till denna fantastiska utställning som visas på Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Jag har genom att samtala med kloka människor som bygger upp utställningen, genom att titta på bilder som Billman skapat, och genom att läsa sådant som andra skrivit om denna man, skapat funderingar om hur Torsten förhållit sig till den genusordning han befann sig i. Och jag är helt övertygad om att han också har funderat mycket om den maskulinitet som formade samhället på hans tid.  

En människa formas hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, står det i texten. Men jag tänker att hemmet inte är någon oas som har sina egna värderingar. Utanför hemmet finns vi hela tiden i våra olika verkligheter, i våra olika sammanhang, där vi hela tiden ifrågasätter och ifrågasätts. Normer skapar vi tillsammans utifrån de värden som de starka krafterna i vår omgivning har. Jag är inte densamma som den Tomas som gick på Olaus Petriskolan under 1960-talet. Torsten Billman utvecklades från en pojke som hade kraven på sig att bli skräddare, som sin pappa, och han blev 1900-talets största träsnittsgrafiker, som i sin konst speglade den verklighet som behövde ifrågasättas. Vi båda ifrågasätter de normer som finns runt oss utifrån de olika tider vi lever i. Men jag tror vi skulle vara goda vänner i dagens dialog om maskulinitet och genus.

Till den text som inledde denna blogg och som finns med på utställnigen, har jag fått lägga till följande:

Skräddaren och sjömannen kan vara två ytterligheter i maskulinitets-ordningen i början av 1900-talet? Kvinnorna i Billmans tidiga uppväxt verkar också ha fungerat som inspirationskällor för Torsten värderingar. Hur tänker han när han går i land, runt om i världen, och ser kvinnors och mäns utsatthet? Är det detta som Billman sedan kommer att skildra i sin konst?

Jag tycker du som är i Göteborg någon gång innan den 5 januari ska passa på att se denna utställning och fundera på vad du längtar efter eller till…

 

I dag fick jag på Twitter och Facebook se att Per Ström återigen tänker lämna jämställdhetsdebatten. Jag säger återigen med en viss tvekan, för jag har någon form av minne att han sagt det förr. Oavsett det, tycker jag faktiskt inte det känns så himla bra att han lägger av utifrån den motivering han själv skriver om på SVT Debatt. Där han för övrigt också kommer att få utrymme att berätta om detta också i sändning.

Orsaken som Per Ström nämner är att han är så utsatt för hot för att han har en avvikande åsikt, skriver han i sitt inlägg.

Jag tänker inte vara med i en sandlådedebatt om vem som är utsatt för mest hot och kränkningar, men mitt intryck är att vi som inte delar Ström¨s och hans följares åsikter, vi som vet att det finns en genusvetenskap och är feminister, har fått många hot under de år som gått. Hoten blir dessutom allt starkare. Det är många kvinnor som under de senaste åren fått utstå mängder med olika hot och kränkningar. Framför allt de kvinnor som är tydliga i sitt feministiska engagemang. De namn som Per Ström tar upp i sin artikel är bara några av dessa.

Också vi män som har gett oss in i arbete med att förändra maskulinitet och genusordningen har fått en hel del kommentarer och hot. Det har kommit en hel del kommentarer här på bloggen, som jag valt att inte publicera. Likaså får vi på Män för Jämställdhets bloggsida många kommentarer med kränkande budskap. Hur det ser ut för mina kamrater som är aktiva i maskulinitetsdebatten, hur telefonsamtalen kan låta och vad som sägs om oss på andra sidor och i kommentarer, tänker jag kan vara onödigt att dra upp här. För oss män som jobbar med dessa frågor, är de dock ganska ”milda” i förhållande till de kommentarer med kränkningar som kvinnor blir tvingade att utstå. Men inte desto mindre så är de hinder för många av oss i vårt skrivande och tänkande i officiella sammanhang.

Det är inte bra när debattörer som tänker olika inte kan föra goda samtal med varandra. Per Ström har själv haft en hel del kränkande uttryck i sin blogg. Han har inte heller tagit ansvar för de allt mer kränkanden kommentarer som följt i hans spår, på hans blogg. Jag tänker att vi som skriver också har ansvar för att hålla rent från sådant vi inte ställer upp på. Därför känns det underligt att Per Ström nu slutar skriva för att han känner sig utsatt för hot, som är så lika dem han faktiskt varit med att skapa.

När jag dessutom läser kommentarerna på Per Ström´s artikel så blir jag ännu mer orolig för framtiden. De män som har följt honom verkar nu gå in i ett ännu hårdare fördömmande av oss som inte tycker som Ström. Jag blir orolig för att kränkningarna och hoten nu blir allt hårdare, från alla de män som känner sig hotade.

För trots allt så finns det något som varit bra med Per Ström. Jag tänker på det han själv skriver i dagens artikel, att han inte ”köper den feministiska verklighetsbeskrivningen” att han ”inte tror på könsmaktsordningen” Han har i sina inlägg sagt tydligt det som så många inte törs säga. Han har intagit den ståndpunkt som Carin Holmberg efterlyste på Feminististribunalen. Den som står upp för att ojämställdhetens ska bestå. De som vi kan förhandla könskontraktet med på ett tydligt sätt.

Vi som jobbar med jämställdhet vet att det finns ett starkt motstånd. Men det är mest en känsla vi bär. Vi får sällan höra att någon är emot jämställdhet. Vi anar tecken på det. Vi ser det i SCB´s senaste rapport Om kvinnor och män. Vi märker av det i passiviteten hos dem som antar jämställdhetspolicys, men så händer inte mer. Det är sällan någon är så tydlig som Per Ström, när han säger att han inte tror på genusvetenskapen och feminismen. Fast så många tänker som han, som uppmuntrat honom på hans blogg och i kommentarerna på hans artikel på SVT Debatt.

(För övrigt är det intressant att han återigen får så mycket uppmärksamhet för att han gör ett utspel. Både artikel och deltagande i kvällens Debatt på TV)