I dag är det två månader sedan jag skrev det förra blogginlägget. Alldeles för lång tid för att hålla en blogg levande. Förlåt mig för det och ge mig åter en chans att bli en blogg du läser åtminstone en gång i veckan?

Det har hänt en hel del spännande inom maskulinitetsområdet under de här två månaderna. Den utredning som Regeringen tillsatte om Män och jämställdhet, är en av dessa händelser.

 Redan när jag skrev min rapport, Vill man ha jämställdhet?, önskade jag att en ny utredning borde tillsättas. Min idé med den utredning jag vill se är att följa upp Lars Jalmert undersökning från 1982. Den som visar på att svenska män i princip är för jämställdhet, men att vi verkar vilja att någon annan man ska ta klivet först. Vi vet ju att det idag faktiskt finns en hel del män som tagit klivet in i ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Det är väl kanske inte så många fler män som valt att arbete inom det vi kallar kvinnodominerade arbeten? Men en uppföljande undersökning kunde visa på om några värderingsförskjutningar har skett. Så här skrev jag då, som en avslutning på den förslagslista på åtgärder jag hade skapat:

”Vill män vara mer aktiva? Är mina förslag i takt med den syn män har på jämställdhet idag? Jag menar att det nu är hög tid att göra en uppföljning på Lars Jalmert’s undersökning om den svenske mannen. Den gjordes 1982 och vi är nu framme i år 2002. Vi skulle kunna låta Jalmert gå vidare och se hur vi nu fungerar. Vi män har haft möjlighet att välja föräldraledighet sedan 1974. Vi har också haft många kampanjer de senaste 20 åren om mäns våld mot kvinnor utan att färre kvinnor blir misshandlade. Det som mest har hörts efter dessa kampanjer är mäns ilska över att utpekas som förövare. Mitt förslag är att ett nytt Projekt Män och jämställdhet får i uppdrag att avsätta 30 % av sin tid för att tillsammans med Lars Jalmert genomföra en ny stor undersökning om den svenska mannens ”i-princip-inställning”. Det finns idag mycket tyckande och vi behöver en vetenskaplig rapport kring detta ämne. Denna undersökning kan då också ge de svar vi behöver för att veta om pappagrupper leder till mer föräldraledighet hos män.”

Män för Jämställdhet har sedan dess försökt att påverka de olika regeringarna att arbeta med mansfrågor inom jämställdhetsarbetet. Regeringens utredning verkar inte ha det uppdrag jag önskat mig, men jag är ändå positiv till att någon form av dialog om dessa frågor kommer att startas av en regeringsutsedd utredare.

Det där med värdeförändringar, som jag skrev om lite tidigare i det här inlägget, var något vi pratade om på en väldigt bra konferens i Norrbotten, igår. Maskulinitet i Norrbotten var rubriken och temat för dagen.

Jari Kousmanen, Eira Andersson, Lena Abrahamsson och Eddy Nehls var forskarna som kom med de vetenskapliga perspektiven. Där fanns sedan flera föreläsare med det praktiska perspektivet.

Makten sitter i kulturen – kulturen är något vi hela tiden gör, var ett understatement som kom under dagen. Ett annat var den genusyrsel vi kan känna när vi gör vår könsresa. Lätt att likna vid de studier som finns vad gäller klassresenärer. Resan handlar om de upplevelser män erfar när vi kommer in i kvinnodominerade sektorer och som också kvinnor upplever i mansdominerade sektorer. Kanske är de dock lite skilda då maskulinitetsnormen under så lång tid varit modell för åt vilket håll vi alla förväntas resa.

Vi pratade också om hur de manliga traditionerna blir som hjälteberättelser. Berättelser som bland annat upprätthåller den maskulina gruvkultur, som många män fortfarande tycks värna. Trots ett ökat antal kvinnor i gruvarbetarleden, upplever många av dessa kvinnor ett motstånd i den kultur männen tycks värna. Men det går framåt.

Under konferensen, och inte minst nu när jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen, kommer en fundering om genusordnandet jag närt länge, tillbaka. Jag tänker att det borde vara dags nu att fundera över vilka olika värden genusordnandet har skapat hos kvinnor, respektive män, som grupp. I mycket undersökningar kan vi se hur det är kvinnor som i huvudsak driver frågor om väldfärd med inriktning på barn- och äldreomsorg, skola, sjukvård, miljöfrågor och liknande. Männen, som grupp, tycks vilja det som går under benämningen tillväxtfrågor. Det som en del kallar för de ”hårda” värdena så som gruv,- skogs och andra näringslivsfrågor. Ser en på utvecklingen i Norrbotten blir det tydligt när nu gruvindustrin expanderar igen. Hit vill de locka både kvinnor och män till välbetalda arbeten. Det fungerar rätt så bra. Men drivet att locka kvinnor och män till välfärdens alla omsorgsyrken går inte lika bra. Ja, de syns inte ens i marknadsföringen, tycker jag.

Då tänker jag, vilket jag menar är en tanke i genusordnandet, att vi måste inse att liv är grunden för vår existens. Liv kan vi endast få genom omsorg om varandra. Allt det som sker inom den tjänstesektor som handlar om omsorg, där så klart skolan och lärandet om att hämta in kunskap är en del, borde vara minst lika viktig när vi pratar om tillväxt. Det vi bryter från gruvor och skogen, det vi förädlar och tillverkar i våra fabriker, är egentligen varor som förbrukas inom hela omsorgssektorn. Där jag så klart inkluderar den enskilda individens handlingar också på sin fria tid, eller i familjelivet.

Jag tror att Norrbotten skulle kunna bli en förebild i praktiken, för detta. Här arbetar de intensivt för att förändra de värden som finns runt kön. De har långt kvar när det gäller att få män att bryta in på kvinnodominerade sektorer. Men med det arbete det hållit på med rätt länge, där konferensen igår var ett led och med det arbete de gör när omtag för en nygammal stad ska ske, kan kliva fram ännu mer när det gäller förändringar i genusordnadet. Läs mer på Kiruna 2.0

Tänk om sedan gruvägarna också inser att vi behöver hela den gemensamma sektorn för att deras gruvarbetare ska må bra, så kanske de använder sina stora vinster till löneutveckling för dem som jobbar i skolor, omsorgen och sjukvården. För visst har också lönerna en viss betydelse för att kvinnor och män ska välja också dessa yrken. Jag tänker att när t ex LKABM säger att de värnar Norrbotten, så måste det ju mena både naturen och kulturen i Norrbotten. Vilket innebär att de också värnar människorna som lever i Norrbotten. Eller?