För en stund sedan fick jag en mycket spännande fråga på Facebook. Jag ska försöka utveckla ett svar här. Men först frågan:

Tomas - hjälp mig här. Kan du förklara för mig varför så många män använder obegränsat med energi till att "känna sig utpekade" och skriva inlägg på inlägg om "att alla män minsann inte näthatar", istället för att använda samma engagemang och tid och energi till att verkligen göra skillnad och påverka?

Medan då män som verkligen är engagerade (känn dig träffad) inte sitter och stirrar sig i naveln och upplever sig trampade på tårna varje gång det blir en livlig debatt om MÄNS våld mot kvinnor eller MÄNS hat mot kvinnor på nätet?

Å så mina tankar som någon form av början till svar/resonemang:

Jag tror det finns flera olika mekanismer, hos den enskilda mannen såväl som hos olika män, till varför så mycket energi går åt till denna form av försvar. För jag tolkar dessa inlägg som försvar för sin egen form av maskulinitet.

I ett samhälle som vårt, där individen står i centrum, är det lätt att glömma eller inte vilja se att vi också är en del av en struktur. Jag går som en man, klär mig som en man och agerar som det förväntas av en man. Så har jag gjort sedan jag var liten och hela tiden har jag på något sätt varit i centrum. Visst har jag blivit ifrågasatt ibland. Men mest ifrågasatt har jag blivit när jag agerat som något annat än det som förväntas av mig som pojke eller man.

Tänk den lilla pojken som ständigt vill leka ”flicklekar”. Hur mycket blir han inte ifrågasatt? Är han däremot utåtagerande och lite lagom tuff så får han uppskattning från alla håll.

Tänk den lilla pojken på förskolan som inte ens behöver vänta på fröken, som omedvetet avbryter sitt samtal med flickan när pojken kräver uppmärksamhet.

Detta förstärks som någon form av normaliseringsprocess när pojken växer upp. Vi får tidigt lära oss att också använda olika uttryck, som anses av omvärlden som relativt oskyldiga, för våra felsteg. Är jag inte bra inom idrottens värld, så spelar jag som en kärring. Vill jag inte klättra tillräckligt högt, eller ”låtsas-slåss” med kompisarna får jag höra att jag är en mes eller fjolla. Den unga killen eller vuxna mannen kan få höra detta också när han inte vill vara en del i de sexistiska samtalen om flickorna och kvinnorna. De där samtalen som förekommer i skolans korridorer eller på skolgården, i omklädningsrummen, i bastun, i jaktlaget, kanske också på konferensen eller i något annat sammanhang där män fostrar varandra. När jag tittar mig omkring i media som riktar sig till pojkar och män, så ser jag dessa samtal föras vidare. Tänk bara hur de flesta actionfilmer och deckare är uppbyggda kring kvinnohat.
Jag tänker att det här är en form av normaliseringsprocess.

Den är snarlik den normaliseringsprocess som Lundgren skriver om när hon förklarar varför män så sakteliga tar makten över kvinnor, på så subtila sätt att kvinnan knappt märker det. Ibland kanske inte ens mannen är medveten om det. Det är ju något han gjort för att upprätthålla makt i så många andra sammanhang.

Från små kränkningar som ibland också kan tolkas som flirt, via kontroll och svartsjuka till det grova hotet, hatet och fysiska misshandeln och våldtäkten. Dessa våldshandlingar ligger liksom på en skala. En skala som många av oss män är omedvetna om att vi är en del av.

Jag tror också att en viktig del till att så många män känner sig utpekade handlar om att de inte är vana att en synas, eller i alla fall granskas, som just Män. Maskulinitetsforskaren M Kimmel har vid något tillfälle uttryckt det med ett kinesiskt ordspråk. ”Den sista att upptäcka oceanen är fisken”. Alltså den som har ”privilegiet” att vara normen, ser inte själv sin överordning. Jag tänker att han därmed inte heller ser hur han upprätthåller makten och den negativa formen av maskulinitet. Även om jag ibland tänker att det hos vissa män också är en medveten handling att upprätthålla makt.

Det är i alla fall en rationell handling, då han märker att han vinner något på den.

Inte minst de män som använder våld, i olika former, mot kvinnor. Men också hos de män som använder våld mot andra män. Det handlar om att upprätthålla makt. Många män behöver inte ens använda våld för att upprätthålla sin maskulina makt.

Jag tänker att så här håller det på var vi män än befinner oss i våra institutioner på vägen mot att bli ”riktiga” män. När vi inte blir ifrågasatta, eller när vi inte själva inser möjligheten att börja ifrågasätta detta system, blir vi till sist också blinda för den norm vi allt mer träder in i. Vi kanske bär en oro för att inte få den bekräftelse som utgår från den gamla genusordningen att mannen ska vara överordnad. Hur många gånger har jag till exempel fått höra män säga till mig, som föreläser om dessa frågor, att det är lätt för mig att propagera för den mjuke mannen när kvinnan hela tiden söker den hårde. (Heteronormen är rätt stark också)

I alla tider som vi med vårt ”förnuft” känner till har vi, troligen både kvinnor och män, haft klart för oss att denna norm är en del av makten i samhällets olika institutioner. Allt från familjen till den yttersta ekonomiska eller politiska makten.

Jag tänker att denna upptäckt är relativt smärtsam att ta del av och förstå. Så var det i alla fall för mig när jag upptäckte hur orättvisorna mellan könen reproducerades och att det var vi män som drog de flesta fördelarna av detta.  Kanske är det så att många av de män som lägger så mycket energi på att visa att de inte är en del av detta näthat och våld, faktiskt har börjat medvetandegörandets process.

Jag tänker också att mycket av det jag skrivit om ovan finns också hos oss män som lägger energi på att arbeta för kvinnors rätt och jämställdhet. Vi har visserligen tagit oss igenom medvetandegörandets smärtsamma process. Förhoppningsvis fortsätter vi att ställa frågan till oss själv om vi har gjort upp med maktutövningen och den traditionella maskuliniteten. Vi förhandlar med oss själva, med maskuliniteten och med de reaktioner vi märker på kvinnor och män runt om oss.

Vi känner oss inte längre hotade av dialogen om mäns våld mot kvinnor. Vi har förstått att det handlar om strukturer och att vi är en del av den överordnade strukturen vi inte tycker om. Vi tar vårt ansvar, som enskilda män, för att förändra den maktordning som inte heller för oss män är den bästa av ordningar. Vi arbetar också för att de män som fortfarande är en del av den traditionella maskuliniteten också ska ta ansvar för en utveckling till ett jämställt och våldsfritt samhälle.

Det gör mindre ont!

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."