Fundering över en fråga jag just fått...

4kommentarer

För en stund sedan fick jag en mycket spännande fråga på Facebook. Jag ska försöka utveckla ett svar här. Men först frågan:

Tomas - hjälp mig här. Kan du förklara för mig varför så många män använder obegränsat med energi till att "känna sig utpekade" och skriva inlägg på inlägg om "att alla män minsann inte näthatar", istället för att använda samma engagemang och tid och energi till att verkligen göra skillnad och påverka?

Medan då män som verkligen är engagerade (känn dig träffad) inte sitter och stirrar sig i naveln och upplever sig trampade på tårna varje gång det blir en livlig debatt om MÄNS våld mot kvinnor eller MÄNS hat mot kvinnor på nätet?

Å så mina tankar som någon form av början till svar/resonemang:

Jag tror det finns flera olika mekanismer, hos den enskilda mannen såväl som hos olika män, till varför så mycket energi går åt till denna form av försvar. För jag tolkar dessa inlägg som försvar för sin egen form av maskulinitet.

I ett samhälle som vårt, där individen står i centrum, är det lätt att glömma eller inte vilja se att vi också är en del av en struktur. Jag går som en man, klär mig som en man och agerar som det förväntas av en man. Så har jag gjort sedan jag var liten och hela tiden har jag på något sätt varit i centrum. Visst har jag blivit ifrågasatt ibland. Men mest ifrågasatt har jag blivit när jag agerat som något annat än det som förväntas av mig som pojke eller man.

Tänk den lilla pojken som ständigt vill leka ”flicklekar”. Hur mycket blir han inte ifrågasatt? Är han däremot utåtagerande och lite lagom tuff så får han uppskattning från alla håll.

Tänk den lilla pojken på förskolan som inte ens behöver vänta på fröken, som omedvetet avbryter sitt samtal med flickan när pojken kräver uppmärksamhet.

Detta förstärks som någon form av normaliseringsprocess när pojken växer upp. Vi får tidigt lära oss att också använda olika uttryck, som anses av omvärlden som relativt oskyldiga, för våra felsteg. Är jag inte bra inom idrottens värld, så spelar jag som en kärring. Vill jag inte klättra tillräckligt högt, eller ”låtsas-slåss” med kompisarna får jag höra att jag är en mes eller fjolla. Den unga killen eller vuxna mannen kan få höra detta också när han inte vill vara en del i de sexistiska samtalen om flickorna och kvinnorna. De där samtalen som förekommer i skolans korridorer eller på skolgården, i omklädningsrummen, i bastun, i jaktlaget, kanske också på konferensen eller i något annat sammanhang där män fostrar varandra. När jag tittar mig omkring i media som riktar sig till pojkar och män, så ser jag dessa samtal föras vidare. Tänk bara hur de flesta actionfilmer och deckare är uppbyggda kring kvinnohat.
Jag tänker att det här är en form av normaliseringsprocess.

Den är snarlik den normaliseringsprocess som Lundgren skriver om när hon förklarar varför män så sakteliga tar makten över kvinnor, på så subtila sätt att kvinnan knappt märker det. Ibland kanske inte ens mannen är medveten om det. Det är ju något han gjort för att upprätthålla makt i så många andra sammanhang.

Från små kränkningar som ibland också kan tolkas som flirt, via kontroll och svartsjuka till det grova hotet, hatet och fysiska misshandeln och våldtäkten. Dessa våldshandlingar ligger liksom på en skala. En skala som många av oss män är omedvetna om att vi är en del av.

Jag tror också att en viktig del till att så många män känner sig utpekade handlar om att de inte är vana att en synas, eller i alla fall granskas, som just Män. Maskulinitetsforskaren M Kimmel har vid något tillfälle uttryckt det med ett kinesiskt ordspråk. ”Den sista att upptäcka oceanen är fisken”. Alltså den som har ”privilegiet” att vara normen, ser inte själv sin överordning. Jag tänker att han därmed inte heller ser hur han upprätthåller makten och den negativa formen av maskulinitet. Även om jag ibland tänker att det hos vissa män också är en medveten handling att upprätthålla makt.

Det är i alla fall en rationell handling, då han märker att han vinner något på den.

Inte minst de män som använder våld, i olika former, mot kvinnor. Men också hos de män som använder våld mot andra män. Det handlar om att upprätthålla makt. Många män behöver inte ens använda våld för att upprätthålla sin maskulina makt.

Jag tänker att så här håller det på var vi män än befinner oss i våra institutioner på vägen mot att bli ”riktiga” män. När vi inte blir ifrågasatta, eller när vi inte själva inser möjligheten att börja ifrågasätta detta system, blir vi till sist också blinda för den norm vi allt mer träder in i. Vi kanske bär en oro för att inte få den bekräftelse som utgår från den gamla genusordningen att mannen ska vara överordnad. Hur många gånger har jag till exempel fått höra män säga till mig, som föreläser om dessa frågor, att det är lätt för mig att propagera för den mjuke mannen när kvinnan hela tiden söker den hårde. (Heteronormen är rätt stark också)

I alla tider som vi med vårt ”förnuft” känner till har vi, troligen både kvinnor och män, haft klart för oss att denna norm är en del av makten i samhällets olika institutioner. Allt från familjen till den yttersta ekonomiska eller politiska makten.

Jag tänker att denna upptäckt är relativt smärtsam att ta del av och förstå. Så var det i alla fall för mig när jag upptäckte hur orättvisorna mellan könen reproducerades och att det var vi män som drog de flesta fördelarna av detta.  Kanske är det så att många av de män som lägger så mycket energi på att visa att de inte är en del av detta näthat och våld, faktiskt har börjat medvetandegörandets process.

Jag tänker också att mycket av det jag skrivit om ovan finns också hos oss män som lägger energi på att arbeta för kvinnors rätt och jämställdhet. Vi har visserligen tagit oss igenom medvetandegörandets smärtsamma process. Förhoppningsvis fortsätter vi att ställa frågan till oss själv om vi har gjort upp med maktutövningen och den traditionella maskuliniteten. Vi förhandlar med oss själva, med maskuliniteten och med de reaktioner vi märker på kvinnor och män runt om oss.

Vi känner oss inte längre hotade av dialogen om mäns våld mot kvinnor. Vi har förstått att det handlar om strukturer och att vi är en del av den överordnade strukturen vi inte tycker om. Vi tar vårt ansvar, som enskilda män, för att förändra den maktordning som inte heller för oss män är den bästa av ordningar. Vi arbetar också för att de män som fortfarande är en del av den traditionella maskuliniteten också ska ta ansvar för en utveckling till ett jämställt och våldsfritt samhälle.

Det gör mindre ont!

 

4 kommentarer

Peter

20 Feb 2013 10:54

Givetvis tycker jag och många andra män inte om den generalisering som sker av oss MÄN. Varför? Därför att vi inte tillåter det om andra grupper. Tex. romer, invandrare, homosexuella, samer etc. Varför då göra det med män som grupp?

Fråga Ugglan | Klok som en coffeetablebok

01 Mar 2013 00:11

Det var ett bra svar tycker jag! Kanske har de påbörjat någon slags medvetandegörande, de som tar så illa vid sig och läser in manshat i varje försök till strukturell problematisering. Jag hoppas det. Men jag vet inte om jag vågar tro det riktigt. Är det så, så undrar jag - hur tror du att vi bäst tar tillvara på de där smärtsamma uppvaknandena?

Petra

09 Mar 2013 14:50

Valerie Solanas i sin klassiska bok SCUM-manifestet:

”Svaga män som mjäkar med kvinnorörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden. Låt dom tala sig hesa för jämställdhet mellan könen. Låt dom arbeta för mannens mentala och sociala kastrering. Låt dom nyttiga idioterna hjälpa till med att förbereda arbetet för mannens kastrering och slutliga fysiska likvidering.”

Manliga feminister har ingen trovärdighet.

Tom

14 May 2013 00:06

Jag orkar inte med min maskulinitet längre. Hur ska jag bli feminin och bli en bra människa då jag tänker på sport, bilar och sex med tjejer.
Hur ska jag orka leva då jag känner mig så dålig!

Kommentera

Publiceras ej