"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Idag har jag haft en stark huvudvärk. När jag gjorde en twitter om att jag hoppades att det inte var mitt jämställdhetsarbete som ligger bakom min huvudvärk fick jag en kommentar jag tycker om. En vän till mig skrev att det kanske var en antifeministisk voodoo, som låg bakom. Ganska intressant tanke då jag, när jag nu börjat ett längre projekt där jag ska jobba som projektstödjare med jämställdhetsintegrering, har ägnat ett antal arbetsdagar åt att läsa och funderat över jämställdhetsintegrering. Varför går det så trögt, har jag tänkt. 

Alltså den där viktiga delen i jämställdhetsarbetet när alla de jämställdhetspolitiska målen ska omvandlas till verklighet, i alla tänkbara sammanhang. Det är märkliga funderingar som kommer in i min hjärna, när jag tagit mig tillbaka genom dokument så som regeringsbeslut, utredningar på regeringsnivå, mängder med metoder för att arbeta med frågan och inte minst tittat igenom hur många som faktiskt redan borde ha jobbat med frågan på ett mycket ingående sätt. Vi har ju ändå haft regeringsbeslut på att myndigheter ska integrera jämställdhet, sedan 1994. Borde vi inte ha kommit längre än vi har då?

Det är lite av samma upptäckt som jag gjorde när jag hade förmånen att finnas med som sakkunnig i utredningen om Kvinnofridsuppdragen. Slag i luften (SOU 2004:121) - kom betänkandet att heta. Det var inte många inom myndighetssfären som hade jobbat enligt de direktiv som Regeringen hade gett dem via regleringsbreven. Det var som att de tyckte sig ha bättre idéer om hur Regeringens politik skulle genomföras, och att de folkvalda inte skulle lägga sig i.

Någonstans här ute i verkligheten finns det ett motstånd mot att genomföra jämställdhetsåtgärder. Det är ett motstånd som vi ännu inte har tillräckligt med kunskap om. I alla fall har inte jag det. Ingrid Pincus skrev en del om det här i slutet på 1990-talet, där hon avslutade med sin avhandling om mäns motstånd och ambivalens. Hon disputerade 2002. Där kunde hon bland annat konstatera att det fanns olika former av motstånd, både passivt och aktivt. Men att de i båda fallen ändå kunde klassificeras som motstånd. Även det passiva motståndet måste väl ändå ses som aktivt, då en bestämmer sig för att vara passiv. Det är ju också ett sätt att utöva makt och kontroll, som Pincus skriver i ”Kvinnomaktutredingen” (SOU 1997:114)

Å så finns boken Motstånd och fantasi: historien om F, som kanske närmar sig problematiken ännu mer, då den handlar om det motstånd mot feminism. Feminism, genusvetenskap och jämställdhet är ju begrepp som hör samma intimt då de förutsätter varandra för ett fullgott jämställdhetsarbete. Kanske är det där skon klämmer. Feminismen ifrågasätter ju den rådande ordningen!

Så tänker jag om mycket jämställdhetsarbete just nu. Det finns mycket verksamheter i vårt land, där det jobbas intensivt med att integrera jämställdhetsperspektiv. Men hur långt är de beredda att gå?

När jag arbetade med jämställdhet i förskolan, fick jag ofta höra uttryck som att jämställdheten var på väg att gå för långt, när pojkar med glädje började leka med så kallade flicksaker, som dockor, rosa utklädningskläder och prinsess-slott. Det kom till och med en och annan fråga om vi höll på att göra pojkarna till homosexuella genom vårt genuspedagogiska arbete. Inte har jag hört några dylika frågor när så många projekt pågått som handlat om att få flickor att bryta in på pojkars arena. Så som till exempel alla de projekt som handlat om flickor och teknik.

Handlar dessa frågor om att så länge vi håller oss till de normer som män genom tiderna har skapat så är det inte så farligt? Stod det inte i den gamla jämställdhetslagen att

Är det samma problematik som dyker upp i huvudet på kvinnor och män när vi pratar om regional tillväxt och jämställdhet. Tänker de därute att kvinnor och tillväxt är motstridiga intressen? Vi vet ju sedan lång tid tillbaka att de yrken där det i huvudsak arbetar kvinnor har ett lägre ekonomisk värde. Tänker de att tillväxt är en ekonomisk term och därför kan det gå illa om vi blandar tillväxt och jämställdhet?

Tänker de att då kvinnors arbetsmarknad idag har lägre löner än mäns arbetsmarknad, så leder det till att tillväxten inte blir så hög om jämställdhet och tillväxt mixas.

Men om så är fallet, hur tänker de då? Menar de att de yrken som kvinnor utövar, i sig, är mindre värda? Att omvårdnaden av våra liv och livsbetingelser, är mindre värda?

Tänk om det är så, att just re-produktionen av liv är det som skapar tillväxt?

Referenser:
Pincus, Ingrid ”Män som hindrar och män som främjar jämställdhetsarbete”.
SOU 1997:114 Rapport till Kvinnomaktutredningen

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.
SOU 2004:121, Statens offentliga utredningar (SOU) 13 december 2004, Utbildningsdepartementet

Wahl, Anna med flera Motstånd och fantasi : historien om F. Studentlitteratur AB. 2008