Pojkar och män, en del i jämställdhetens dagordning

3kommentarer

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

3 kommentarer

Calle

27 Jan 2013 13:49

Det är faktiskt så att vi alla är individer. Jag kan mycket väl bemöta en Man A på samma sätt som en Kvinna B, men samtidigt bemöta Man A annorlunda än Man B eller Kvinna C. Om vi konstant skulle bemöta varandra likadant skulle vi inte vara människor längre utan robotar. Sterilt, tråkigt och könlöst. Lite som gamla Sovjet kanske?

Det går inte att jämföra grupper på sådant grovt sätt som du gör. Vi är alla individer. Först när vi ser individen och inte tittar på kön har vi jämställdhet. Och, för övrigt, att klanka ned på pojkarna för att de berövas kunskap och framtidsutsikter är inte särskilt produktivt.

Svar: Jag tänker att det inte är så svårt att tänka in individer i en grupptillhörighet. För mig är vi flockvarelser som behöver varandra för att fortleva. Vi behöver både vara fria individer samtidigt som vi behöver anpassa oss till varandra så att samhället kan bestå. För mig finns tanken att individens frihet ökar om tanken om jämställdhets för större genomslag i våra samhällen.
Tomas Wetterberg

Robert Persson

27 Jan 2013 14:49

För dig är ökad jämställdhet samma sak som att män skall anpassa sig till kvinnor. Och att det är kvinnor som idag har en massa nackdelar som måste åtgärdas.
Varför talas det inte om två stora jämställdhetsproblem? Män lever i genomsnitt ett kortare liv än kvinnor. Dessutom tar dubbelt så många män livet av sig än kvinnor. Men feministerna är tysssta. Varför?

Ps. Feminism innebär att byta ut patriarkat mot matriarkat. Man tar även över det som man klagat på hos männen men gör det nu till sitt eget och vips så är det helt OK. För det är ju kvinnor bakom. Ds.

Svar: Intressant tolkning du gör Robert. Jag håller inte med dig i din tro om vad feminsim innebär. Jag föreslår att du läser boken "Feminism" skriven av Lena Gemzöe.
När det gäller det du skriver om att män lever kortare och utsätter sig för så mycket mer risker än kvinnor, vilket ofta också leder till för tidig död, så är det en av de frågor vi jobbar med i Män för Jämställdhet. Så vi feminister är inte tysta, vi försöker ändra på de förväntningar som finns på män i den o-jämställda värld vi just nu lever i.
Vi försöker helt enkelt öka jämställdheten så att både kvinnor och män ska få samma makt att forma sina liv, som det så fint står också i regeringens jämställdhetspolitiska mål.
Tomas Wetterberg

Robert Persson

31 Jan 2013 19:35

Att självmorden är betydligt fler för män tolkar jag som att de mår dåligt i större grad. Men ändå är debatten inriktat på kvinnors hälsa. Det är märkligt. När det gäller att män lever 4-5 år kortare i genomsnitt så kan det ju som du säger bero på att män tar mer risker men också att kvinnor tillåts ta mindre risker... Sen kom jag att tänka på arbetsplatsolyckor där det är ca 50 st som dör varje år, nästan bara män. Men ändå snackar du som feminist om att vi män är det stora problemet och dessutom generaliserar du. Jag förstår att du i ditt arbete möter de som är skeptiska och rentav fientliga. Om du tror att alla skall acceptera det du står för så är du nog inte medveten om att vi lever i en demokrati och inte skall tvinga på folk ens feminism.

Svar: Jag pratar och skriver inte om att vi män är problemet. Jag skriver och pratar om att maskuliniteten och de förväntnignar som finns på män, från både män och kvinnor, leder till att män i högre utsträckning än kvinnor hamnar i situationer som du beskriver. Vårt riskbeteende är inte naturligt - det är skapat. Det är i hög utsträckning män som inte vill följa de regler och skydd som finns. Det är rätt många män som tycker det är fjolligt och mycket annat som anses vara "omanligt"

Jag tror inte att alla ska acceptera min syn på verkligheten. Du har ju helt rätt i att det vore oerhört odemokratisk tanke. Det finns inte en uppfattning eller ideologisk värdegrund som går att tvinga på någon annan. Jag lovar dig, och alla andra som tvekar över var jag står, att jag respekterar de som inte tycker som jag.

Jag vill också bli respekterad för mina kunskaper och övertygelser. Det är ju så vi utvecklar vår kunskap, genom att lyssna och lära av varandra.
Tomas Wetterberg

Kommentera

Publiceras ej