Tyvärr kunde jag inte publicera förrän sen lördag eftermiddag (7/6), då jag var trött och ville hem fort efter att båten landade i Nynäshamn. Dessutom var batteriet i datorn slut. Nu har det varit Ebba (barnbarn 3 ½ år) hela dagen. Men följande är skrivet på båten hem från Visby. 

När jag skriver det här sitter jag på båten som ska ta mig över till fastlandet. Båten har just startat och jag börjar fundera mer på samvaron med Kia (min fru) och Ebba (mitt barnbarn) som ska vara med oss hela helgen, än hur denna dag avlöpt. Men jag ska ta mig tillbaka till dagens händelser och tankar, så gott det går.

Den sista dagen i Almedalen blev en väldigt bra dag.

Varje seminarium jag varit på under denna vecka har haft sitt budskap och gett mig nya infallsvinklar på frågor jag jobbar med. Det är ju ett oerhört privilegium att ha ett lönearbete som innebär att jag får använda mig av de erfarenheter och kunskaper jag införskaffat, för att jag tycker det är så viktigt med samhällsförändring. Samhällsförändring som handlar om att demokratin och rättvisan ska utvecklas. Att alla människor, kvinnor såväl som män, ska ha samma möjligheter. Ett antivåldsarbete som går via insikten om att vi måste nå ett jämställt, och jämlikt, samhälle för att strävan efter makt ska upphöra. Utöver det har jag också fått förtroendet att vara ordförande för en så bra organisation som Män för Jämställdhet.

Vid ett par tillfällen, dels i ett seminarium med Maria Arnholm (Folkpartist och Jämställdhetsminister) och Jonas Sjöstedt (Vänsterpartist och partiledare), dels i en intervju som Expressen gjorde med Birgitta Olsson (Folkpartist och Demokratiminister), uttalades det mycket tydligt att, för att nå de jämställdhetspolitiska målen är det positivt med den oenighet som finns om hur vi ska nå dem. Den demokratiska dialogen som präglar Almedalsveckan slog igenom också här.

Arnholm och Sjöstedt är eniga om att de jämställdhetspolitiska målen måste uppnås, innan vi kan fundera över om de ska förändras. Däremot tycker både Arnholm och Sjöstedt att det kan vara viktigt att analysera varje mål för sig och fundera över det som går under begreppet intersektionalitet. Alltså vilka andra maktordningar som också är viktiga för att analysera de orättvisor som finns mellan könen.

Det är självklart att en socialist och en liberal inte är överens om hur målen ska uppnås, och det är bra, som Kerstin Alnebratt uttryckte det om Arnholm och Sjöstedt på seminariet. Birgitta Olsson har uttryckt ungefär samma sak vid ett par tillfällen jag hört henne denna vecka. Det finns en liberal feminism som hon företräder i politiken, och så finns det en vänsterfeminism som hon symboliserar med Fi! och de övriga vänsterpartierna V, S och Mp. Intressant tycker jag.

Hur dessa feminismer sedan förhåller sig till fler får vi fundera vidare på. Ett tips om du vill fundera vidare är att du köper, eller lånar på ett bibliotek, Lena Gemzös bok om feminismer.

Efter att ha varit på ett par seminarier om jämställdhetsintegrering och samtal om hur jämställdhetspolitiken ska tas framåt, har jag också besökt några andra seminarier.

Ett där jag fick mer kunskaper om incestutsatta och sexuellt utsatta flickor, som Roks arrangerade. Jag tycker alltid det är så jobbigt att lyssna och lära mer om dessa fruktansvärda brott. Men det är också jobbigt att höra att vi ännu inte lärt hur viktigt det är att olika myndigheter och kommuner samverkar för att bli bättre på att ge stöd åt dem som är utsatta. Oavsett om det är i akut skede eller om kvinnorna kommer många år efter och anmäler brott som dessa. I Östergötland ingår det i mitt jobb att vara sekreterare för en samordningsgrupp som handlar om våldsutsatta barn.

Jag var också på ett seminarium som handlade om arbete med skydd och stöd för barn, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, där Rädda Barnen var arrangör. Det finns olikheter när vi pratar om utsatthet för barn, inte minst när vi börjar pratat om hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns också väldigt mycket som har beröringspunkter. Mycket av våldet utgår från att män, som individer och som grupp, vill ha kontroll över kvinnor. I synnerhet då kvinnors sexualitet. För att ha den kontrollen övar de inte sällan sina söner i att vara en del i kontrollapparaten. Pojkar utsätts därmed också för våld och förtryck i hederns namn.

En kille i publiken ställde i slutet av seminariet en fråga som är spännande att fundera vidare på. Han undrade om det finns några undersökningar om hur det hedersrelaterade våldet ser ut inom olika kyrkor/samfund och sekter som finns i vårt land. Ingen i panelen kunde svara på frågan. Mina fördomar säger mig att han själv kom från något frikyrkligt sammanhang. Kanske kände han igen mycket av det resonemang som fanns i panelen? Det kändes bra när han efter seminaret tog kontakt med Maja, som var en av paneldeltagarna. För övrigt från en verksamhet i Norrköping, som finns inom socialtjänsten.

Sedan var det dags för veckans sista seminarium. Det som Svend Dahl från Utredningen om Män och Jämställdhet var med i. Det var kul att höra honom svara på en mängd olika frågor om maskulinitet. Han hade bra koll på frågan, och det gladde mig mycket att han pratade om strukturer såväl som individer. Att en viktig del i utredningen är att lyfta fram också det som drabbar män av att leva i o-jämställda samhällen är bra. Genuspedagogik, på sikt individuell föräldrapenning och andra strukturpåverkande åtgärder verkar han inte ha något emot.

Det var också intressant att höra hur mansrättsaktivister hade hört av sig väldigt snart när utredningen startade. Och att fakta kommer att presenteras om hur domstolarna sällan dömer till mäns nackdel, i familjerättstvister, om män under tiden i relationen med barnens mor tagit stort ansvar för sina barn. Snarare uttryckte han det som att det finns en underrapportering från socialtjänsten om mäns våld, då allt för många socialarbetare inte vill att män som fäder ska drabbas för hårt efter en eventuell skilsmässa.

Det ska bli mycket spännande när utredningen kommer med sitt betänkande. Hur kommer de förhålla sig till genusvetenskap och kritisk maskulinitetsforskning? Hur kommer de förhålla sig till all individuell erfarenhet som finns av att ha upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade i rättsystem och av socialtjänst. Hur kommer de förhålla sig till de olika verksamheter som Män för Jämställdhet har, som Machofabriken, Frihet från Våld, Jämställt föräldraskap med allt vad det innebär.

Just nu, när jag skriver detta, är det många barn som skriker av trötthet och springer omkring. Jag ser hur pojkar får större utrymme och springa längre bort från föräldrarna. Hur flickorna sitter och övar på sin framtid med dockor. Men jag ser också flickor springa och pojkar vars föräldrar sitter och läser för dem. Jämställdheten har kanske tagit några steg framåt sedan jag själv blev pappa för 30 år sedan. Å andra sidan tänker jag att många bland mina vänner som då blev föräldrar delade på föräldraledigheten och lät sina flickor och pojkar bryta könsmönster. Men ser vi statiskt så togs endast 5 % av föräldraledigheten ut av män 1983, idag är vi på väg mot 25 %.

Då fanns inte så många kvinnojourer i vårt land och opinionsarbetet hade just startat. Idag är de många men långt ifrån tillräckligt många.

Då, 1983 hade den första statliga ”delegationen” för att förändra mansrollen startat, som ett resultat av den första mansforskningen som gjorts i världen. Nu väntar vi på rapporterna från den tredje statliga satsningen på att utreda mäns del i jämställdhetsutvecklingen. Fortfarande är män i princip för jämställdhet.

Almedalsveckan är slut, men samtalet om jämställdhet fortsätter.

 

 

 

 

Så är den näst sista dagen av den här Almedalsveckan slut och längtan till nästa år har redan startat.

Det är fantastiskt vilka härligt kontakter som återknyts och nya som uppstår en vecka som denna. Hur mycket kunskap som sprids mellan forskare, praktiker, politiker och alla andra som minglar runt på seminarier efter seminarier. Samtalen mellan människor sker också på gator och torg. Vid fikaborden pratar en med någon en aldrig förr har träffat och ibland leder detta till nya samarbeten som leder långt, ibland är detta det ända samtalet. Jag tänker att de som inte tror på de demokratiska samtal som pågår här, har nog inte riktigt klart för sig att demokrati också handlar om att mötas – på riktigt.

Hur svårt kan det vara, hur enkelt kan det bli? Så var rubriken ställd på dagens första seminarium för mig. Ett seminarium som återigen var skapat av Jämställ.nu och som idag visade på praktiskt jämställdhetsintegreringsarbete.

Lillemor Dahlgren från Jämställ.nu berättar om det statliga arbetet som pågår, Bengt Nilsson om Gender Cop och Laila Berglund tillsammans med Åsa Trotzig om allt det spännande som hänt inom ESF Jämt. Ett projekt jag själv varit involverad i ett par gånger på olika positioner. Jämställdhet när det är på riktigt, som jag brukar säga, då det handlar om att lära ut och peppa om hur jämställdhetsintegrering ska gå till i projekt som egentligen vill göra något annat. Eller i alla fall som från början kanske bara kryssat i en ruta att de ska jobba med jämställdhet, för annars får de inte projektpengar från ESF. Jag skriver inte mer om detta seminarium då du via länkar kan läsa mer om respektive verksamhet.

På detta seminarium träffade jag också Marcus från Trollhättan som så gärna vill starta upp en lokalgrupp inom Män för Jämställdhet. Vi har träffats förut Marcus och jag. Han är läraren som tillsammans med ett antal årskurser på sin skola har jobbat oerhört medvetet med genus och maskulinitetsfrågor. Cracking the Armour heter arbetet och vill du veta hur en ska jobba tillsammans med elever om frågor som dessa ska du leta efter det projektet. Och om du bor i Trollhättan, och vill vara en del i utvecklingen av en ny lokalorganisation, hör då av dig till mig så ska jag se till att ni får kontakt. Några timmar senare träffade jag för övrigt också Sabina som är en helt underbar ungdom som är en av de ungdomar som gjort så mycket allra redan för jämställdhetsuvecklingen. Hon kommer säkert göra mycket mer... (är intervjuad i artikeln jag länkat till ovan)

Efter det var det dags för ett seminarium där vi fick höra hur SKR och Fryshuset har blivit beforskade med ett kritiskt perspektiv. Två stora flaggskepp i det civila samhället. Det var oerhört spännande att höra hur både Fryshuset och SKR tar emot denna konstruktiva kritik med så positiva ord om att det är stöd för deras framtida arbete. Detta trots att båda organisationerna gärna skulle vilja ge förklaringar, kanske t o m försvara sig, mot en del av kritiken. Det är ju så här jag tycker hela Almedalsveckan fungerar. Bra samtal och dialog om hur samhället kan bli bättre.

Män för Jämställdhet har också blivit ”utsatt” för kritisk forskning i en avhandling som kom ut förra året. Något som lett till en hel del arbete inom organisationer för att rätta till sådant som vi ansåg att forskaren hade sett i vår tidigare verksamhet. Jag kan återkomma till detta i en senare blogg om det är något ni önskar höra mer om.

Under detta seminarium fick jag en fråga om jag själv kunde delta i en panel ett par timmar senare. Peter, som arbetar i vårt projekt Frihet från Våld hade fått förhinder. Jätteroligt tyckte jag även om jag inte skulle hinna förbereda mig något. Seminariet handlade om Att stoppa unga män våld – en ledarskapsfråga? Det blev ett väldigt bra samtal mellan mig Karen Austen från Ungdomsstyrelsen och Carina Olsson från SKR. Några nya följare på twitter t o m. J

Tack vara detta blev det sedan en paus på dagen då jag inte kunde gå vidare till de seminarium jag hade tänkt. Det är inte kul att komma försent. Så därför blev det återigen ett besök i TCO-parken där jag hade sådan tur att jag träffade på TCO:s fantastiska ordförande. På det viset blev jag också presenterade för en utredare inom TCO som kan leda till ett nytt spännande samtal om hur vi kan utveckla jämställdhetdialogen. Inom TCO eller tillsammans med TCO någon annan stans. Bollen är just nu hans och jag hoppas verkligen att den kommer att studsa. TCO har i många år jobbat med uppföljning av föräldrapenningsuttaget, de har tidigt föreslagit pappabonus och Eva berättade också när hon inledde ett seminarium att TCO var drivande när det gäller införandet av föräldrapenning i början av 1970-talet.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge på seminariet, som handlade om att det inom EU finns världens mest välutbildade hemmafruar. Ett problem som jag vill veta mer om och hoppas finna något studie på deras hemsida.

Jag hann inte vara kvar för att jag ville så gärna gå på min veckas enda mingel. Det mingel som jag varje år ser mest fram emot. Nämligen Sveriges Kvinnolobbys mingel. I år handlade det om en fortsättning på upp-peppningen inför Nordiskt forum 2014. Det var mängder med folk, men då jag kom lite försent hann jag inte prata med så många. Men visst blev det också här mycket spännande samtal, speciellt med en kvinna som varit med längre än jag inom jämställdhetspolitiken och har så mycket kunskap om jämställdhetsintegrering att jag bara suger in erfarenheterna när vi möts. Där fanns också en kvinna som jag arbetade tillsammans med på Regeringskansliet för några år sedan. Även hon en kvinna med mängder av kunskaper och klokhet.

På vägen från minglet blev vi uppmanade att beskriva vad vi vill med att komma till Nordiskt Forum 2014. Så här blev svaret från mig:

 

 

Att få sin frukostmacka på ett seminarium hos Jämställ.nu är nyttigt. Inte bara för att mackan är god, stor och nyttig. Det är också bra stimulans för hjärnan att bevista deras seminarium. Bra tema, konkret information och spännande frågeställningar.

Frågeställningen för dagen var om jämställdhet är ett medel eller ett mål. En fråga som jag stött på i så många sammanhang och kommer att möta mer av i mitt arbete som sakkunnig i Östergötland. När jag blev ordförande för Män för Jämställdhet var jag väldigt undrande över att MfJ i sin programförklaring beskrev jämställdhet som en process, utan att förklara hur den processen skulle leda till ett mål. 

 Nu har vi ändrat det så att det står att:

 ”Vägen till jämställdhet är en process som innebär följande:
- Medvetenhet om könsmaktsordnandet och hur föreställningarna kring kön påverkar både kvinnor och män.
- Ifrågasättande och synliggörande av könsmaktsordnandet och föreställningarna kring kön.
- En förändring av samhället för ekonomisk, social och politisk rättvisa mellan könen och där enskilda personer oavsett kön eller sexuell läggning har frihet att utveckla sina identiteter och få sina lika rättigheter.”

Det var också det som dagens seminarium kom fram till efter en hel del spännande dialog och exempel på hur denna process kan gå till.

Här på seminariet var vi många som räckte upp handen på att det är bådeoch, när det gjordes en liten intern enkät. Men som en av föreläsarna sedan uttryckte det, så håller jag med om att det aldrig kan vara enbart ett medel. Den övergripande tanken måste vara att vi jobbar med jämställdhet, i olika former, för att nå målet ett jämställt samhälle. Ett tillstånd som när vi väl är där, ständigt måste försvara. Precis som demokratin i övrigt!

Kul, spännande och klokt var också de tankar som driver Hälsocenter i Halland, i ett forskningsprojekt som går under namnet Behovsmotiverad forskning och utveckling.

Att fundera över normerna som finns för innovation kan ge så spännande resultat som en andro-stol. Alltså när de undersökt om varför det finns gynstolar och vems behov som låg bakom framställningen av denna, gav de sig in på att utifrån samma tankar skapa en androstol. En stol där män kan ligga när de årligen kan undersökas om det finns prostatacancer. En, för många män och kvinnor, provocerande bild kom då fram.

 
Frågan är - varför är det inte provocerande med en gynstol för kvinnor? Utifrån detta kan det vara klok att tänka på många innovationer i vårt samhälle? Vem, både kön och struktur, är det som tänker ut nya idéer och tankar och skapar innovationer, för vems behov?

När seminariet var slut valde jag att ta det lugnt inför det seminarium som jag själv skulle moderera. Jag vandrade omkring i solen, i solen för att söka värme då det blåser kallt på Gotland. Under den vandringen lyckades jag hitta TCO-parken, där alla TCO-förbund håller sina seminarier. Kul då jag kom rakt in i ett samtal som handlade om en rapport som TCO skrivit om att skapa 400 000 nya jobb. Kul också för att återigen kom jag in i ett seminarium där det inte pratades jämställdhet. Utom alldeles i slutet när en kvinna från Försäkringskassan lyfte den frågan som tydligen finns i rapporten om deltider och utvecklingen av kvinnors arbetsmarknad. Jag får läsa den rapporten vid ett senare tillfälle.

Sedan var det dags för det seminarium jag skulle leda, som hade rubriken Hur uppnår vi jämställdhet i arbetslivet? – Är det piskan som saknas. Ett seminarium om ESF och det stödprojekt jag själv hoppat in ett par gånger som vikarie. ESF Jämt, där vi jobbat med att ge stöd för projekt att implementera ett jämställdhetsperspektiv i sina projekt. Det blev ett mjukt samtal som beskrev vikten av att stöd i arbetet med jämställdhet. Att jämställdhet är en kunskap återkom också på det här seminariet. Men det var inte någon som var riktigt tydlig i om de vill ha lagförslag eller andra piskor för att driva på jämställdhetsarbetet. Trots att alla var pinsamt medvetna om att arbetat går för sakta. Jag tänker att vi som funnits i eller nära projekten har förstått att morötter i form av pengar för att utveckla projekt är bra. Att dessa pengar också innebär att projekten inte kan välja bort jämställdhet är för mig faktiskt en piska. Eller en form av piska.

De politiker som fanns i panelen var också väldigt eniga om att jämställdhet måste vi ha, men kanske lite oeniga på vilket sätt vi ska driva igenom frågorna.

Kort sagt blev det ett rätt bra samtal om vikten av att driva på jämställdhetsarbetet med stöd i form av kunniga handledare/coacher och en hel del pengar för projekten för det som de egentligen vill utveckla. Men detta kopplat till ett löfte om att också implementera de kunskaper de får från projekten in i sina ordinarie arbeten.

Dagens sista seminarium för mig handlade om sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och mäns våld mot djur. Ämnet är inte nytt för mig då jag följt Carin Holmbergs utveckling av frågan. Husbondens röst är en liten bok som jag tycker alla djurvänner ska läsa.

I höst kommer vi i Östergötland att arrangera en konferens med detta tema – så jag återkommer då om en fördjupning av ämnet. Men redan nu tycker jag du ska titta på hemsidan som organisationen VOOV har. VOOV står för Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Där kan du också hitta Carin Holmbergs bok.

Å så det där som står i rubriken med tre punkter efter… ”Män är människor…” fortsättningen lyder ”men alla människor är inte män” Ett citat från Mia 14 år, dotter till en av dagens föreläsare som kom från Winnet i Västra Götaland, där det bland annat gjort ett rätt spännande kartprojekt över ojämställdhet i vissa kommuner.

Maskulinitet är dyrt!

Inte bara när vi räknar kostnaderna för det våld som män utsätter kvinnor och andra män för. Maskulinitet är också dyrt för männen själva! Det kostar på en mängd olika sätt när män ska manifestera (kul ord i sammanhanget) allt det som ska manifesteras för att visa manlighet. Magnus Jacobsson, från Sveriges kommuner och landsting, började dagens första seminarium med någon jag känner mycket väl från Hallsberg.

Tänk så många gånger jag suttit på min balkong och njutit av en bok och något gott att dricka. En avkoppling som jag så väl behöver. Wrooommm säger det och en man på en motorcykel utan ljuddämpare far förbi. Råkar järnvägsbommarna vara nere står han där och gasar så huset nästan skakar. Han gör inte det för att han själv tycker det är ett mysigt ljud. Han gör det för att visa att han tar plats. Han vill inte visa hänsyn till oss som inte vill höra. Kanske låter det som en bagatell för en del av er läsare.
Men lägger vi det tillsammans med många andra saker som vi män gör för att visa vår manlighet så blir det till slut det som jag brukar kalla för strukturen maskulinitet.

Att ta plats är en av del av det som forskaren Niklas Järvklo menar är att vi skapar maskulint kapital.

Niklas förde också in ett intersektionellt perspektiv i frågan då ha ställde påståendet om på vilket sätt vi oftast pratar om män och maskulinitet i jämställdhetssammanhang. Vi tror att män har förändrats för att några fler män tar ut föräldraledighet. Men vilka män i den hierarkiska ordningen pratar vi då om? Bra fråga tycker jag, som jag tänker vidare på. Liksom frågan om vad det är som gör att vissa män kan tänka sig att arbeta inom det som brukar kallas för kvinnoyrken. Vad är det som gör att män från andra länder i allt högre utsträckning går in i städyrket? – Som ett exempel.

Bilder från detta seminarium kommer snart på jämställ.nu hemsida. Jag sätter in den länken då så får ni veta mer. Kanske t o m en liten film.

Seminarium nummer två för mig, idag, handlade om hur vi ska kunna bryta den könssegregering som finns inom vårdyrken. Alltså hur vi ska få fler män att söka sig till kvinnodominerade yrken så som sjukvårdens, omsorgens och skolan olika yrken.

Många kloka saker funderades det över på detta seminarium. De som jag värderade högst var att jämställdhetsministern så tydligt pratade om att vi måste förändra värderingar och normer för vad pojkar och flickor anses vara lämpade för att göra. Hon tog bland annat upp genuspedagogik och lyfte fram sitt besök på förskolan Violen i Örebro. En förskola som faktiskt startade sitt genusarbete innan delegationen för Jämställdhet i förskolan startade.

Underligt för mig var dock när jag ställde frågan om hon, eller någon annan i panelen, var villig att tillsammans genomföra konkreta åtgärder för att ändra på den grundläggande norm som finns i samhället att det män gör är viktigare än det kvinnor gör. Kanske fick jag inte något stöd i detta då grundläggande strukturförändringar som dessa är oerhört svårt att genomföra för en politiker eller fackföreningskämpe. Jag menar att vi behöver göra en grundläggande tankeförvandling. Det vi idag kallar för produktion måste ses som en bieffekt av att vi lever. Det kvinnor genom historien har gjort handlar om att skapa och vårda och ge omsorg om livet. Alltså om oss människor. Vård, omsorg är grunden för att skapa arbeten inom industrin. Om inte liv finns, finns inte någon nytta av att bryta malm eller skog eller vad annat som produceras på den ”manliga” arbetsmarknaden. Jag vet, att det låter flummigt. Men jag ska försöka utveckla det någon gång framöver. Nu är jag trött.

Genusdjävlar – var ett uttryck jag fick med mig från det här seminariet också. Det var Sineva Ribeiro, vårdförbundets ordförande, som kom med det. Hon menar att vi som kämpar för jämställdhet ska försöka placera sådan små tankefigurer på andra människors axlar. Ungefär som jante. Ett genussamvete som kommer fram när vi gör olika saker. Jag tänker att den där genusdjävulen är ungefär som metoden genushanden. En metod som får oss att alltid tänka på genus och jämställdhet.

Efter lunchen var det dags för seminarium nummer tre. Det sista för mig idag. Och det som inte hade tema jämställdhet. Nu lyssnade jag på en dialog om vilka som kommer att ta hem mittenväljarna vid valet 2014. Spännande att fundera på de storpolitiska frågorna en stund – spännande också att höra hur genus- och jämställdhetsbefriat också detta seminarium var. Det verkar som att vi som jobbar och vill genus och jämställdhetsutveckling går på våra egna seminarier. På alla de andra, som inte har detta tema. Finns inte jämställdhets med över huvud taget.

Något att reflektera vidare över. Möts vi verkligen över gränserna för våra engagemang här i Almedalen. Eller är det så att vi har våra olika branschområden som vi förkovrar oss i? Nåväl det tål att tänka på.

Kvällen har jag inte tänkt på det. Den har ägnats åt att lyssna på Fridolin och att göra de sista justeringarna inför det seminarium jag själv ska moderera i morgon.

 

 

 

Normkritik och Intersektionalitet är två begrepp jag just nu försöker få riktigt klara för mig. Det är inte så himla enkelt. Framför allt när jag ska börjar tänka på hur jag  själv förhåller mig till de normer jag vill förändra.

Detta var temat för mitt första seminariebesök i dag.

Att leva som vi lär – att våga se diskriminering inom organisationen” var rubriken och Ungdom mot Rasism var arrangör. Är alla verkligen välkomna i våra organisationer, organisationer som ska vara så tillåtande, var en av frågorna. Sara från Rädda Barnen lyfte bland annat frågan om hur vi tänker om oss själva i förhållande till normen. Jag funderade då på mig själv – jag som vit, man och till synes en representant för medelklassen, utan några synliga funktionshinder dessutom i medelåldern (När slutar medelåldern?). En riktig, till synes, representant för den rådande normen i vårt samhälle.

Hur många gånger får jag inte brottas med detta? Hur många gånger får jag inte fördelar av just det, när jag pratar om genus- och jämställdhetsfrågor?

En spännande fråga som Hanah från Röda korset tog upp, tycker jag var den om att alla blir så glada när det kommer fler män in i Röda korset. Likaså när det pratas om fler män till skolan, förskolan och in till vården. Men ingen förklarar varför de blir glada. Vad är det dessa killar representerar? Är det att normen ska upprätthållas, eller är det att den ska brytas. Hur många gånger resonerade vi inte om detta när jag fanns med som sekreterare i Delegationen för Jämställdhet i förskolan.

Vad är normen i vår organisation? Jag som nu finns på en enhet som arbetar med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Jag som finns som ordförande i Män för Jämställdhet. Hur ska en vara för att företräda en organisation – eller en institution? Vilka normer ska vi byta och hur gör vi? Spännande frågor.

Efter det blev det en timme att lyssna på och få inspiration av Gudrun Schyman. En feminist som funderat mycket på att bryta normer. Som också gjort och gör det. Bara tanken om att lyfta den dagsaktuella frågan om säkerhetspolitik.  

Där de traditionella politiska partierna pratar om mer pengar till försvar och krigsinsatser pratar Feministiskt initiativ om att lägga pengar på att ändra på mäns beteende. Det är mäns våld som ligger bakom krigföring. Inte minst krigföringen mot kvinnor. Hur var det WHO uttrycker det i senaste studien? Omkring 35 procent av alla kvinnor i världen misshandlas någon gång av sin partner eller närstående.

Efter lunchen tog jag mig till ett par bostadspolitiska seminarer. Med genusglasögonen på var det ganska tragiskt att se. På det ena seminariet, arrangerat av min kära organisation HSB, resonerades det om hur renoveringsprojekt ska startas. Det är en miljonprogramsområde som ska renoveras. Nu ska det ske med energibesparing till ett rimligt pris, var utgångsläget för seminariet. Här fanns inte någon annan norm än att lönsamhet handlade om ekonomisk lönsamhet. Att det är lönsamt för jordens klimat och därmed vår gemensamma miljö, fanns inte ett spår av. Dessutom satt det 26 män och 7 kvinnor i publiken och på podiet fanns det 8 män. Språket var oerhört tekniskt, kanske kan jag kalla det maskulint!

nästa bostadspolitiska seminarium, som var arrangerat av Regeringskansliet, var det inte så mycket bättre. Här var det mängder med män i publiken och några kvinnor. Ja, det var så mycket folk att jag fick stå i hallen utanför och lyssna och försöka se. På podiet såg jag dock endast män, så länge jag var kvar. När jag lyssnade på en av dem, insåg jag att det för varje man som dök upp blev det allt mer maskulint. Det språk som ekonomen från KTH använde sig av var absolut till för grabbar som kan raljera. Men det var ändå rätt skönt att höra när nästa talare kom upp, att han ändå ville föra fram en tanke om att vi måste ha ett samhällsperspektiv när vi pratar om boende.

Två seminarier som handlade om en hållbar framtid. Två seminarer som inte förde fram något om de som ska bo. Kvinnor, flickor, pojkar och en hel del män som faktiskt inte är så himla tekniska som normen kräver. Hur blir vår boendemiljö om det endast planeras av män som är som dem jag lyssnade på i dag?

För mig gav det massor med energi då jag förstår att detta är en bransch där vi behöver prata mycket mer jämställdhet, genus och normkritik.

Efter det vandrade jag runt i Visby och funderade över hur mycket folk det egentligen befinner sig inom ringmuren just nu. Hur många engagerade för viktiga frågor som möter varandra och funderar tillsammans. Bara denna dag har gett mängder för mitt arbete med jämställdhet.

Å så är det fyra dagar kvar.