Efter en biltur, som startade rätt så exakt klockan 04.00, hamnade jag i värsta kön till Gotlandsfärjan några timmar senare. Det är alltid lika kul att sitta där i kön, liksom när en sitter på båten, och titta på andra förväntansfulla personer på väg över vattnet. Ska de också till Almedalen? Är det bofasta som ska hem? Ser jag någon jag känner? Spännande tankar som blandas med att ungdomar kommer och lämnar över Gotlandsguiden, så en ser vad som sker på ön denna sommar. Den här veckan är det ”politikernas rockfestival”, som det står i Gotlandsguiden.

Inte lika kul att sitta där ensam, dock. Kia är hemma och jobbar och jag jobbar i Almedalen (Visby) och Vall, som ligger nära Hogrän. Vilka underbara namn som finns på orter och kyrkor här på ön. I Almedalen är det kunskapsinhämtning, leda ett seminarium, utvidga nätverk och förstå mycket mer, som gäller. I Vall blir det läsande och skrivande, inför hösten arbete med strategi för jämställdhetsintegrering i Östergötland

Redan på båten börjar alla möten med spännande människor. Det mest spännande var kanske ändå att jag helt ovetande om att Lars Jalmert skulle komma just idag, hamnade bakom hans och Kajsas bil, när jag parkerade inne på färjan. Underbart återseende, trots att en är lite trött så där på morgonen efter dryga 20 mils bilfärd. Men också lite mystik i det hela.

På båten blev det sedan små korta, men härligt varma, möten med Örebrolänningarna Fredrik, Tordh och Eva-Lena i nämnd ordning. Vi är här i helt olika syften, men helheten i konceptet Almedalen är ändå det jag tänker är det som förenar oss alla. Det som gör den här Gotlandsveckan så oerhört spännande och givande.

Den senaste veckan har jag hört på P4 Östergötland att det har problematiserats om politiker och tjänstemän verkligen ska lägga skattekronor på att åka hit. Självklart är jag partisk när jag nu skriver detta, men visst är dessa små intensiva möten mellan aktiva människor oerhört värdefulla. Kanske går det inte att räkna dem i kronor och ören i ett kort perspektiv. Men demokratisk utveckling, liksom kommersiell, bygger på att människor lyssnar och argumenterar för de frågor som vi menar är viktiga för utvecklingen. Här bygger vi nätverk likväl som vi upprätthåller dem vi har. Vi liksom hämtar kraft i att så många finns på så liten plats, med så oerhört starkt engagemang. Alla vi som kommer från olika håll i samhället med så många olika värderingar och tankar om ett bättre Sverige och en bättre värld. Faktiskt!

Eller för att återigen citera Gotlandsguiden. Det här är veckan ”som speglar engagemang, öppenhet och glädje.”

Detta skriver jag, samtidigt som jag just har haft ett långt samtal med mig själv om jag vill bli, och i så fall hur jag ska bli en bättre "minglare" och "lobbyist". Westanders PR-handbok ger många praktiska tips, men jag som person är inte en ”försäljartyp” (om ni förstår vad jag menar?).

Finns det normer också för hur vi ska föra fram våra frågor?
Jag tror det gör det. Jag tänker att det också inom detta område behövs normbrytare. Frågorna jag dock ställer mig är hur jag ska kunna bryta in i pågående dialog, utan att göra avkall på den del i mitt sätt att vara som handlar om att inte ta ordet för någon annan. Visst har jag tänkt igenom de tankar jag vill presentera om jag hamnar tillsammans med den eller den personen. Men jag är inte säker på att jag kommer att gå före i kön, så som försäljaren skulle göra. Likaså finns tips om att på varje seminarium jag besöker, se till att begära ordet och föra fram mitt budskap. Detta är något som jag som besökare eller deltagare i ett seminarium, tycker så illa om när andra gör. Frågorna och problematiseringen ska ju handla om det som seminariet handlar om, är min tanke och idé. Jag är här för att lära och hitta nya, eller beprövade, vägar för det engagemang jag har i mitt arbete.  Nåväl – jag har ännu inte varit inne i Visby så vi får väl se vad som händer i veckan.

Min ambition är att låta dig följa mina tankegångar och därmed återigen, för vilken gång i ordningen har jag inte räknat ut, göra en nystart på min blogg.

( P.S. Här, där jag bor denna vecka, är det oerhört dålig mobil täckning, så jag får ta med mig datorn och åka till någon plats en bit bort för att publicera. Just nu sitter jag vid en vägkant i Stenkumla. Kanske någon som sysslar med frågor rörande levande landsbygd ska tänka lite på det?)

 

För 30 år sedan blev jag förälder för första gången. På sommaren 1983 när jag var föräldraledig fick jag på radio höra en debatt som satte riktigt fart på mina tankar om feminismens betydelse också för oss män.

En psykolog gick ut i debatten om föräldraförsäkringen och konstaterade att om män skulle vara hemma och ta hand om barn i den utsträckning som vissa politiker önskade, ni vet det där med delad föräldraförsäkring, så skulle det skapa identitetproblem för den kommande generationen.

Ett par dagar senare kom forskaren Lars Jalmert på radio och tog debatten. Han hade på uppdrag av regeringen gjort en studie, jag tror världens första mansforskning, där han undersökt männens roll i jämställdhetsarbetet. Var Svenska män intresserade av jämställdhet? Svaret var att; visst var vi det – men svaret var också att väldigt få män ville ta första steget.  Steget att bryta sig ut från de traditionella förväntningar som fanns på män och det som då kallades för mansrollen.

För 20 år sedan läste jag kvinnovetenskap.

Kvinnovetenskapet gav mig en tydlig bild om hur kvinnor genom historien och i nutid varit och är underordnade män, vilka mönster och strukturer som existerar för att upprätthålla mäns överordning.

Jag vet att jag vid många tillfällen tänkte att jag som individ, som någon slags man, har ett ansvar att vara med i den förändring som behövs för ett jämställt samhälle. Det som brukar kallas för skuld var och är för mig en känsla, en drivkraft, av att förstå hur vi män är skapade historiskt och vilken del i könsstrukturen som styr vårt, och då menar jag både kvinnors och mäns, tänkande. Den manliga normens primat, som Yvonne Hirdman så klart formulerat det redan 1988:3 i KvT (Kvinnovetenskaplig tidskrift).

För 20 år sedan reagerade också männen som då satt i Rädda Barnens styrelse över det våld som vi män utövar mot kvinnor, var vi än befinner oss. De skrev i ett upprop till alla svenska män om våldet mot kvinnor i krig, om våldet det innebär när män köper sex här i Norden och i andra länder. Om våldet mot kvinnor som nästan enbart kvinnor försökte få oss alla att se.

Nu kom en fråga från dessa män till männen i Sverige om vi själva ville ta vårt ansvar för att ändra på denna ordning. Detta kom att bli starten till det som då kallades Manliga nätverket – det som i dag är organisationen Män för Jämställdhet.

 

För tio år sedan
avslutade jag ett projekt som jag hade på Regeringskansliet, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Frågan hon då ställde var om vi kunde förstå varför män är så tröga.
Eller kanske mer rätt – frågan om vad som ligger bakom att män i så liten utsträckning engagerar sig för jämställdhetsfrågor.
Samma fråga som 1983, men med ny kunskap.

När jag lämnade min rapport, där jag också hade en hel del förslag på hur vi praktiskt ska kunna arbeta för att genusordningen ska kunna förändras. presenterade Expressen denna rapport och förslag till förändring med rubriken:

Nu ska männen bli som kvinnor.
Men sedan presenterade de mitt arbete med en bild av Babsan, som gav sina råd om hur vi skulle lukta gott. (Härskarteknik!)

Rubriken var ju inte helt tokig då jag menar att det normsystem vi skapat för kvinnor, det som handlar om att värna liv och utveckla omsorgsrationalitet, är ju riktig bra. Något för den manliga normens primat att ta till sig.

Det var året innan CEDAW-kommissionen hade mäns engagemang i jämställdhetsfrågor som ett av sina två teman. Män fanns på kvinnokommissionens dagordning för första gången. För första gången som en del av lösningen för att motverka det o-jämställda i världen. Inte bara som ett hinder.

Om ett år kommer Nordiskt forum att genomföras.

En av de första gångarna jag fick höra om detta enorma evenemang var på ett jämställdhetsråd som regeringen har. Jag hörde då röster om att ett sådant stort jämställdhetsevent inte kan genomföras utan att männen är med. Jag tolkade en av dessa röster som att hon t o m önskade att det skulle vara 50 – 50.

Detta på ett nordiskt forum som handlar om att återigen sätta fart på arbetat för kvinnor rättigheter. Nordiskt forum – New Action on Womens Right.

Jag tänker att vi har långt kvar till ett samhälle där de feministiska frågorna är på allas dagordning. Jag tänker att sedan Pekingdokumentet antogs år 1995 har det hela tiden funnits starka krafter runt om i världen för att försämra detta dokument och därmed det stöd som dokumentet är för kvinnors rättigheter.

Jag tänker att det är bra när män kommer till insikt om hur viktigt det är med feministisk dagordning för att också män ska få ett friare liv. Det är viktigt att vi är en del av den feministiska kampen. Men än så länge är vi inte så många feministiska män att vi ska vara 50 % på en Nordisk konferens för kvinnors rättigheter.

Men vi som är aktiva ska vara där, liksom vi är en del av denna rörelse runt om i världen just nu. Vårt viktigaste instrument för att utveckla jämställdhet är att vi förstår vad genusordningen innebär och hur vi kan använda denna förståelse för att bygga upp ett jämställt, demokratiskt och feministiskt samhälle.

Men, se upp för den manliga normens primat!!!

Vi ses, om inte förr, på Nordisk Forum 2014