( I den här artikeln hänvisar jag till två artiklar som finns i webbtidningen Feministiskt perspektiv. Är du inte prenumerant på denna finns det risk att du inte kan öppna länken. Då rekommenderar jag dig att i alla fall börja en provprenumeration, då det hela tiden förs en spännande dialog om feminism i den publikationen) 

 

Jag är en cis-man som inte varit fullkomligt medveten om denna min benämning/position, under hela mitt liv. De första trettio åren implementerade jag de värden och normer för mitt varande, som samhället omkring mig önskade jag skulle inta. Fast inte helt och fullt då förstås. Även jag var en pojke som funderade på vuxenvärldens krav. Var det verkligen så att jag måste leka cowboy och indian, där indianen var den underordnade. I våra lekar hemma på Strömersgatan blev inte så sällan indianen den som segrade över cowboyen. Någon form av underifrånperspektiv fanns där.

Kanske kom det perspektivet från min klasstillhörighet? Pappa var murare som på helgerna söp upp större delen av sin inkomst. Mamma kämpade med kraven på husmoderns kvinnlighet, genom att också bära tidningar på natten, städa på bagerier och skolor på dagen och serva pappa, mig och min bror på eftermiddagen och kvällen. Detta samtidigt som hon var fackligt aktiv, tog facklig strid, för i synnerhet kvinnor rättigheter på arbetsmarknaden.

När jag sedan kom i tonåren blev underdogperspektivet att ställa upp i demonstrationer mot kriget i Vietnam, bli aktiv för en utvecklad socialistisk demokrati. En vandring mellan de olika vänsterpartierna som då fanns och den socialdemokrati som gick under beteckningen demokratisk socialism och arbetade för också ekonomisk demokrati.

Där någonstans, i mitten av 1970-talet, fick jag mitt första möte med kvinnofrågorna, med feminismen, via tidningen Kvinnobulletinen. En tidskrift som producerades av kvinnorna runt Grupp 8, i Stockholm. Men i Örebro såldes via den feministiska kvinnogruppen Halva himlen.

Jag kom att bli medveten om att det inte räcker med klassperspektiv för att uppnå det goda samhället. Det behövs också ett feministiskt perspektiv. I dag skulle vi nog kalla detta för ett intersektionellt perspektiv?

För att sätta alla dessa perspektiv i rätt sammanhang. För att förstå vad för strukturer som påverkar vårt varande och var jag som individ finns i dessa, bestämde jag mig i slutet av 1980-talet för att läsa sociologi. Som samhällsvetare, på den tiden, behövdes också fler ämnen. Jämställdhet var något jag ville leva och lära så det var inte så underligt att jag blev en av de första männen på högskolan i Örebro att läsa Kvinnovetenskap. Och då inte enbart grundkursen

Där någonstans kom det begrepp som Alexander Petterson lyfter fram i Feministiskt Perspektiv den 16 december 2014. I en artikel som går under rubriken ”Den manliga skammens feminism”, lyfter han både skam och skuldbegreppet. Det var vad som också slog mig när jag läst de första 20 poängen. Jag fick en känsla av skuld för all orättvisa som vi män orsakat i samhällen genom den kända historien. Jag insåg att jag var en del av patriarkatet, även om jag redan då gjort en hel del för att förändra mitt varande. Jag skulle få allt mer skamkänslor om jag inte kom att bli en del av förändringen. Från den känslan har jag sedan burit med mig att skuld och skam är viktiga begrepp för att skapa förändring på både individnivå och strukturell nivå.  

I mina uppsatser under högskoletiden kom microsociologen Thomas Sheff att bli en viktig inspirationskälla. Tillsammans med historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman och feministfilosofen Ulla M. Holm.

Utifrån mina erfarenheter och kunskaper håller med Elin Persson (EP) när hon den 4 januari 2015 bemöter Alexander Pettersson (AP) med följande ord:


”Förtryckande strukturer fungerar inte så att det genom några enkla medel går att ”fly” från att förtrycka. Varje man utövar aktivt patriarkalt förtryck genom hela hans sätt att vara för att det är det agerandet som definierar mannen. Däremot måste en självklart ta ansvar för sina handlingar och göra sig medveten om det förtryck en utövar för att sen kunna förändra patriarkala beteenden.”

Men jag är inte lika säker som hon i att vi som har insett vad feminism och maskulint förtryck innebär, ska hålla oss borta från de offentliga samtalen, enbart för att vi är vita, medelålders cis-män.
Att jag inte är lika säker kan bero på att jag som sådan fortfarande är en del av den överordnade kategorin. Vi som är en del av dessa kategorier har möjligen mindre erfarenhet av underordningen. Jag själv tänker att med mina olika erfarenheter av underordning trots allt har en möjlighet att känna in vad underordning innebär. Detta tillsammans med teoretiska kunskaper om strukturer och individers resor inom strukturer, kan göra att vi cis-män också kan vara en del av den feministiska kampen.

Jag har, precis som AP, inte så sällan funderat på vad som krävs av mig för att inte bli misstänkliggjord i mina avsikter med att arbeta för jämställdhet. Jag vet att genusordnandet så som det ser ut just nu, ger mig fördelar bara genom att jag är en cis-man. Men jag är också övertygad om att just denna position kan vara användbar i mötet med andra, i synnerhet med andra män. Jag måste så klart ständigt fundera över hur jag förhåller mig själv inför detta. Jag måste också kunna hantera den kritik som jag behöver för att inte hamna i den överordnades position. ”Den sista att upptäcka oceanen, är fisken”, brukar den amerikanska maskulinitetsforskaren Michael Kimmel säga. Med det menar han att den sista att upptäcka den överordnades position, är den som befinner sig på just den positionen.

Som aktiv i jämställdhetsarbete sedan mitten av 1980-talet har jag valt att ständigt lyssna på och lära av den feministiska forskningen, såväl som enskilda kvinnors erfarenheter. Den kritiska maskulinitetsforskningen, som för mig varit en lillebror i den feministiska forskningen, har varit viktigt för att lyfta fram att också det att vara man i patriarkatet har sina nackdelar. Vad dessa innebär finns numera mängder av kunskap om. Ett bra sätt att ta del av detta är att läsa den senaste utredningen om Män och Jämställdhet SOU 2014:6, med mängder av bilagor från forskning. (http://www.regeringen.se/sb/d/18285/a/233945)

Jag tror inte vi driver jämställdhetsarbetet snabbare framåt genom att vi som är cis-män, tar avstånd från denna vår position. Jag tror däremot att det är oerhört viktigt att vad vi än intar för position, vilken identitet vi utgår från i vårt varande, är medvetna om att det också innebär att vi blir bärare av en norm som i olika lägen kan vara både överordnad och underordnad.  Att vi utifrån den positionen ifrågasätter vad den normen just för tillfället spelar för roll i sammanhanget jag befinner mig i.

Jag tänker att det finns en bra väg framåt genom att fundera över hur jag väljer att undersöka hur normer i det omgivande samhället påverkar mina värderingar, istället för att fokusera på och berätta om människor som bryter mot normerna.

Hur bidrar jag till att olika normer upprätthålls? På vilka sätt får jag fördelar av att vissa normer ser ut som dem gör? Hur kan jag ändra på det?

 

 

 

Jag har lovat mig själv, och många andra, att jag under år 2015 ska börja skriva i min blogg igen. Så vad är väl bättre än att starta med den nyårstal jag höll i Hallsberg på nyårsnatten. Här kommer det manus jag hade. I stort sett höll jag mig till det för att inte spilla tiden:

 

"Om bara några minuter har ännu ett år gått till ända. Vi ska börja ett nytt år.

Nu kommer vi att ha några dagar framöver, där vi kommer att öva på att skriva och säga år 2015. Jag vet inte hur det är för dig, men för mig tar det några veckor in på det nya året att förstå förändringen. Det är nya siffror som ska kombineras och läggas in i minnet.

År 2015!

Jag tycker det låter lite finare än 2014. Eller är det så att jag har så stora förhoppningar på framtiden att jag bara känner att 2015 är vackrare än 2014?


Å tänk så länge sedan det var vi levde i 1900-talet.

Den sista veckan på det år som varit, brukar många människor fundera över tiden som gått. De flesta av oss har ju också lite extra tid att fundera under julhelgen.

Vi som har Facebook har de senaste dagarna fått lite extra hjälp. Det har börjat komma sammanfattande bilder på det år som gått. Bilder som Facebooks egna program har skapat av de inlägg vi gjort under året. För en del känns det här lite olustigt. Som om en är övervakad i allt en tar sig till. För mig blir det en fin påminnelse, som jag också kan redigera innan jag delar.

Nyårsnatten är också ett tillfälle när många människor tänker att nästa år, då ska jag ta itu med det där som jag så gärna önskar. Jag misstänker att ni är många som står här och funderar över ert nyårslöfte. Har ni valt rätt löfte?

Jag läste någonstans att det är runt 10 % av alla oss som avger ett nyårslöfte som också klarar att genomföra det. Det är ju inte så illa med tanke på att vi är nästan nio miljoner människor som bor i Sverige. I Hallsberg är vi 7 482 kvinnor och 7 832 män, räknat den 1 november i år. Det betyder att sådär 75 kvinnor och 78 män kommer att klara sina nyårslöften. Det är inte illa, eller hur? Det är ju alla vi som står här på torget och ger löftet tillsammans med andra.

Jag tror att det är bra att ha ett nyårslöfte. Jag tänker att då nyårsnatten är så magisk, vi går från något gammalt till något nytt, så känns det bra att också tänka till om de båda polerna. Det som varit och det som ska bli.


Jag tror att vi alla har behov av att planera så gott det går inför framtiden. Vi vill inte bara hoppas och tro att något öde ska styra våra händelser, vi vill aktivt göra något för att det ska bli så som vi lovar att det ska bli. Vi vill ta ansvar för våra handlingar och de ska leda oss rätt.

Jag läste på en hemsida, psykologguiden är dess namn, att en förklaring till att det ibland kan svårt att leva upp till det löfte vi gett, är att vi inte är tillräckligt uppmärksamma på de kortsiktiga resultaten av det vi sagt vi ska ändra på. Vi ser inte fördelarna av förändringen så snabbt som vi önskar. Vi har inte räknat med att det tar lite tid att uppnå målet med vår önskan.

En annan sak som vi inte tänker så mycket på när vi ger det där löftet är ”att det nästan alltid finns hinder på vägen, när vi ska förändra oss. Inte minst kräver en förändring både tid, fokusering och omlärande innan den blir en ny vana”, skriver psykologen.

Då kom jag att tänka på hur universellt det är att vi alla vill skapa en bättre framtid för våra nära och kära. Och att de där hindren kan se så olika ut. De flesta av oss här i Sverige tänker nog på hinder som att vi kanske inte har tillräckligt med pengar för att köpa den där efterlängtade saken eller resan. Eller att vikten inte går ner så fort som jag hade önskat efter att mitt nyårslöfte var att börja träna för att få en finare kropp. Det var ju så svårt att hinna med träningen och att låta bli alla godsaker som ger så många kalorier.

Men tänk då på vilka hinder som finns för alla dem som finns i länder där krigen är som allra vansinnigast just nu. Jag tänker på Syrien där 3, 2 miljoner människor just nu är på flykt från sina hem. Hälften av flyktingarna är barn.
Utöver det pågår konflikter ibland annat  Sydsudan, Centralafrikanska republiken, Kongo- Kinshasa, Somalia. Jag tänker på att flickor och kvinnor runt om i världen som önskar att de får gå i skola, men där manssamhället nekar dem dessa för oss så fundamentala rättigheter.

Jag tänker på att det också finns hinder i form av att vi i Europa och Sverige tycker att vi inte har råd att ge dessa människor möjlighet att komma till vår kontinent där Sverige är ett av de tryggaste och rikaste länderna att komma till.
Vi bygger liksom murar runt Europa – både fysiskt såväl som inom oss själva.



Jag skulle vilja avsluta, som sig bör med nyårstal, med en dikt. Dikten är skriven av Bosse Parnevik i samband med att den så kallade Lasermannen härjade i vårt land 1992. Då hade vi haft en likartad främlingsfientlig debatt som nu och våld mot invandrare började bli på gränsen till normalt i vårt land.

Jag tänker att den är än mer aktuell i dag.

Jag tänker också på att just Hallsberg är en så fin plats att läsa den här dikten i. Vi fanns inte som kommun för drygt 150 år sedan. När så järnvägen skulle byggas och stationssamhället Hallsberg växte fram, kom människor från när och fjärran för att genomföra detta arbete. Journalisten, Hallsbergskännaren och författaren Sven Lindqvist skriver i sin bok… Nära till Hallsberg att vi är väldigt många som har ursprung i en annan landsdel. I en annan kultur.

När jag, på sommaren efter det att jag och min fru hade flyttat till Hallsberg, på en tipspromenad i Ekoparken kom i samspråk med en kvinna om hur vi trivdes här i Hallsberg. Jag svarade att jag trivs oerhört bra och jag känner att Hallsbergsborna verkligen är trevliga och goa och välkomnande mot oss som nya i kommunen. Då svarade hon med ett stor leende– att det ska jag har klart för mig - att vi Hallsbergare är inte som vilka Närkingar som helst. Vi har inte funnits som ort så länge och på grund av det är vi alla invandrare från många olika kulter. Det är det som gör oss till ett så trivsamt folk.  


Dikten lyder så här:

En kommer hit för att fly från nöden

En kommer hit för att undgå döden

En kommer hit av terror tvungen

En kom hit för att gifta sig med kungen


Dom är tyskar, iranier, greker, och turkar

Mest är dom snälla, andra är skurkar

En del är ärliga, andra skumma

en del är genier, andra dumma


Mest är dom fredliga, andra vill slåss

med andra ord: Så lika oss!

Med fel och brister, tuffa och mjuka

fast inte lika avundsjuka.


Vissa är färgade, andra är arier

som köper sin bruna färg i solarier

Vissa är svarta, andra gula

vissa är vackra, andra fula.


Men fast dom ibland av annan färg è

är dom precis som vi i Sverige


En del är båtfolk från Vietnam

som inte kan sjunga " we shall overcome"

och inte kan "rulla di rulla " som vi

och dom blir sällan fulla som vi

en del är mer judar än vi

en del har andra gudar än vi.


En del söker lugnet i stället för bråket

det enda vi svenskar kan bättre är språket

Det sägs att vi stammar från Adam & Eva

Som inte var svenskar - men ja må dom leva!



Nu hoppas jag att vi i Hallsberg kan ta ett gemensamt nyårslöfte och det löftet föreslår jag vara att vi ska fortsätta att bry oss om varandra, oavsett varifrån vi kommer och oavsett var i vår kommun, eller var i Sverige eller i världen vi befinner oss.

Gott Nytt år på er kära Hallsbergare" och ni andra som tagit del av detta inlägg!