Skuld och skam för jag är man?

0kommentarer

( I den här artikeln hänvisar jag till två artiklar som finns i webbtidningen Feministiskt perspektiv. Är du inte prenumerant på denna finns det risk att du inte kan öppna länken. Då rekommenderar jag dig att i alla fall börja en provprenumeration, då det hela tiden förs en spännande dialog om feminism i den publikationen) 

 

Jag är en cis-man som inte varit fullkomligt medveten om denna min benämning/position, under hela mitt liv. De första trettio åren implementerade jag de värden och normer för mitt varande, som samhället omkring mig önskade jag skulle inta. Fast inte helt och fullt då förstås. Även jag var en pojke som funderade på vuxenvärldens krav. Var det verkligen så att jag måste leka cowboy och indian, där indianen var den underordnade. I våra lekar hemma på Strömersgatan blev inte så sällan indianen den som segrade över cowboyen. Någon form av underifrånperspektiv fanns där.

Kanske kom det perspektivet från min klasstillhörighet? Pappa var murare som på helgerna söp upp större delen av sin inkomst. Mamma kämpade med kraven på husmoderns kvinnlighet, genom att också bära tidningar på natten, städa på bagerier och skolor på dagen och serva pappa, mig och min bror på eftermiddagen och kvällen. Detta samtidigt som hon var fackligt aktiv, tog facklig strid, för i synnerhet kvinnor rättigheter på arbetsmarknaden.

När jag sedan kom i tonåren blev underdogperspektivet att ställa upp i demonstrationer mot kriget i Vietnam, bli aktiv för en utvecklad socialistisk demokrati. En vandring mellan de olika vänsterpartierna som då fanns och den socialdemokrati som gick under beteckningen demokratisk socialism och arbetade för också ekonomisk demokrati.

Där någonstans, i mitten av 1970-talet, fick jag mitt första möte med kvinnofrågorna, med feminismen, via tidningen Kvinnobulletinen. En tidskrift som producerades av kvinnorna runt Grupp 8, i Stockholm. Men i Örebro såldes via den feministiska kvinnogruppen Halva himlen.

Jag kom att bli medveten om att det inte räcker med klassperspektiv för att uppnå det goda samhället. Det behövs också ett feministiskt perspektiv. I dag skulle vi nog kalla detta för ett intersektionellt perspektiv?

För att sätta alla dessa perspektiv i rätt sammanhang. För att förstå vad för strukturer som påverkar vårt varande och var jag som individ finns i dessa, bestämde jag mig i slutet av 1980-talet för att läsa sociologi. Som samhällsvetare, på den tiden, behövdes också fler ämnen. Jämställdhet var något jag ville leva och lära så det var inte så underligt att jag blev en av de första männen på högskolan i Örebro att läsa Kvinnovetenskap. Och då inte enbart grundkursen

Där någonstans kom det begrepp som Alexander Petterson lyfter fram i Feministiskt Perspektiv den 16 december 2014. I en artikel som går under rubriken ”Den manliga skammens feminism”, lyfter han både skam och skuldbegreppet. Det var vad som också slog mig när jag läst de första 20 poängen. Jag fick en känsla av skuld för all orättvisa som vi män orsakat i samhällen genom den kända historien. Jag insåg att jag var en del av patriarkatet, även om jag redan då gjort en hel del för att förändra mitt varande. Jag skulle få allt mer skamkänslor om jag inte kom att bli en del av förändringen. Från den känslan har jag sedan burit med mig att skuld och skam är viktiga begrepp för att skapa förändring på både individnivå och strukturell nivå.  

I mina uppsatser under högskoletiden kom microsociologen Thomas Sheff att bli en viktig inspirationskälla. Tillsammans med historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman och feministfilosofen Ulla M. Holm.

Utifrån mina erfarenheter och kunskaper håller med Elin Persson (EP) när hon den 4 januari 2015 bemöter Alexander Pettersson (AP) med följande ord:


”Förtryckande strukturer fungerar inte så att det genom några enkla medel går att ”fly” från att förtrycka. Varje man utövar aktivt patriarkalt förtryck genom hela hans sätt att vara för att det är det agerandet som definierar mannen. Däremot måste en självklart ta ansvar för sina handlingar och göra sig medveten om det förtryck en utövar för att sen kunna förändra patriarkala beteenden.”

Men jag är inte lika säker som hon i att vi som har insett vad feminism och maskulint förtryck innebär, ska hålla oss borta från de offentliga samtalen, enbart för att vi är vita, medelålders cis-män.
Att jag inte är lika säker kan bero på att jag som sådan fortfarande är en del av den överordnade kategorin. Vi som är en del av dessa kategorier har möjligen mindre erfarenhet av underordningen. Jag själv tänker att med mina olika erfarenheter av underordning trots allt har en möjlighet att känna in vad underordning innebär. Detta tillsammans med teoretiska kunskaper om strukturer och individers resor inom strukturer, kan göra att vi cis-män också kan vara en del av den feministiska kampen.

Jag har, precis som AP, inte så sällan funderat på vad som krävs av mig för att inte bli misstänkliggjord i mina avsikter med att arbeta för jämställdhet. Jag vet att genusordnandet så som det ser ut just nu, ger mig fördelar bara genom att jag är en cis-man. Men jag är också övertygad om att just denna position kan vara användbar i mötet med andra, i synnerhet med andra män. Jag måste så klart ständigt fundera över hur jag förhåller mig själv inför detta. Jag måste också kunna hantera den kritik som jag behöver för att inte hamna i den överordnades position. ”Den sista att upptäcka oceanen, är fisken”, brukar den amerikanska maskulinitetsforskaren Michael Kimmel säga. Med det menar han att den sista att upptäcka den överordnades position, är den som befinner sig på just den positionen.

Som aktiv i jämställdhetsarbete sedan mitten av 1980-talet har jag valt att ständigt lyssna på och lära av den feministiska forskningen, såväl som enskilda kvinnors erfarenheter. Den kritiska maskulinitetsforskningen, som för mig varit en lillebror i den feministiska forskningen, har varit viktigt för att lyfta fram att också det att vara man i patriarkatet har sina nackdelar. Vad dessa innebär finns numera mängder av kunskap om. Ett bra sätt att ta del av detta är att läsa den senaste utredningen om Män och Jämställdhet SOU 2014:6, med mängder av bilagor från forskning. (http://www.regeringen.se/sb/d/18285/a/233945)

Jag tror inte vi driver jämställdhetsarbetet snabbare framåt genom att vi som är cis-män, tar avstånd från denna vår position. Jag tror däremot att det är oerhört viktigt att vad vi än intar för position, vilken identitet vi utgår från i vårt varande, är medvetna om att det också innebär att vi blir bärare av en norm som i olika lägen kan vara både överordnad och underordnad.  Att vi utifrån den positionen ifrågasätter vad den normen just för tillfället spelar för roll i sammanhanget jag befinner mig i.

Jag tänker att det finns en bra väg framåt genom att fundera över hur jag väljer att undersöka hur normer i det omgivande samhället påverkar mina värderingar, istället för att fokusera på och berätta om människor som bryter mot normerna.

Hur bidrar jag till att olika normer upprätthålls? På vilka sätt får jag fördelar av att vissa normer ser ut som dem gör? Hur kan jag ändra på det?

 

 

 

Kommentera

Publiceras ej