Jag har inte något personligt emot att det startas ett nytt nätverk för män i vårt land. Varför skulle jag ha det?  Snarare tror jag det är välbehövligt för frågor som berör män, genus, maskulinitet och jämställdhet att vi blir fler som är med i dialogen.

 

Det kanske till och med är bra när det blir tydligt att våra frågor inte alltid går att föra i samma organisation. Jag, personligen, är mycket medveten om att det finns många män som inte vill vara med i dialogen om jämställdhet. Bland annat på grund av den anledningen som du nämner i ditt inlägg. Men det finns många fler orsaker till att det fortfarande finns både kvinnor och män som inte vill ha ett jämställt samhälle. Det är ett faktum vi inte får blunda för.

 

Under rätt många år har det nu förts diskussioner om begreppet mäns våld mot kvinnor. Många hävdare att begreppet i sig skulle skuldbelägga enskilda män för ett våld de inte begår. Jag håller inte med om att det är begreppet gör så. Däremot menar jag att det behövs ett begrepp som tydligt beskriver vad vi vill göra något åt, när det gäller det som annars kallas för våld i nära relationer.

 

Jag tycker det är viktigt att vi män är med och ifrågasätter den dominanta maskulinitet som innebär att många män på olika sätt använder våld i olika former, för att upprätthålla sin/vår överordning. Då menar jag både män som individer, och män som grupp. Det betyder inte att jag ignorerar det faktum att också kvinnor kan ta del av maskulina sätt att lösa konflikter eller upprätthålla makt.

 

I Män för jämställdhet vill vi föra frågan framåt när det gäller vilka det är som är huvudaktörer när det gäller våld i dessa och i andra sammanhang. Det betyder inte att vi negligerar det faktum att också män drabbas av mäns våld. Tvärtom ser vi det som att oerhört viktigt att problematisera de, som i forskningen kallas, ”hegemoniska maskuliniteter” där våld tycks vara en viktig ingrediens. Att mäns våld mot kvinnor är en av de frågor vi lyfter i Män för jämställdhet är för att vi anser att detta är den yttersta konsekvensen av ett o-jämställt samhälle.

 

Vår huvudidé med Män för jämställdhet är att engagera fler män för att vara en del i utvecklingen av det jämställda samhället.  

Så har då Män för jämställdhet fått en bror. Eller är vi inte ens släkt, det nya mansnätverket som Pelle Billing startar idag och vi i Män för jämställdhet? Jag vet inte, men jag blir mycket nyfiken på det nätverk som stenhårt lanserar sig själv via kanaler som Billing i texter annars brukar vara motståndare till.

Det verkar vara en ny taktik som Per Ström och Pelle Billing använder sig av, att som troll smyga in på platser där "motståndarna" för sin dialog. Den här gången på genuslistan, som är Nationella sekretariatet för genusforsknings meddelandelista, och på Allt om jämställdhets facebooksida bland annat.

 

Min grundinställning är att det är bra att fler män engagerar sig i jämställdhetsarbetet. Det är bra att vi är många. Kvinnorörelsen har också delats in i många olika grupper och det för säkert frågan framåt. För visst är det så att vi tänker på dessa frågor på olika sätt, beroende på vilket perspektiv på frågan vi intar. Och det ska bli intressant och föra dialogen om vad vi menar med jämställdhet och hur vi tänker om maskulinitet och de normer som styr oss.

 

På sin fina hemsida skriver Mansnätverket bland annat att en del av deras plattform är att ”Jämställdhetspolitiken ska grunda sig på forskning och fakta”. Det är något jag håller med om. Jag brukar själv uttrycka mig som att vi inte kan uppnå jämställdhet om vi inte förstår att det behövs kunskap för att analysera det o-jämställda. För mig är genusvetenskapen ett sådant analysverktyg. ”Det är ett akademiskt ämne som har föreställningar om relationerna mellan män och kvinnor som sitt huvudfokus.” som de uttrycker det på Karlstads universitets hemsida.

 

 Men att då, som Pelle Billing, gör i så många sammanhang, döma ut genusvetenskapen som en politisk ideologi sprungen ur den feministiska teoribildningen och därmed inte som vetenskap, blir för mig väldigt missvisande. Det är klart att också jag är medveten om att det är svårt att finna objektiv kunskap. Samhällsvetenskapen är ju ett redskap för att analysera verkligheten så som den ser ut i dag. Om vi inte pratar om historia, som är en vetenskap för att tolka den verklighet som existerat. Den som analyserar, vetenskaparen, är ju också formad av den verkligheten.

 

Så visst är det så att både Pelle Billing och jag söker kunskaper från den vetenskap som vi tycker passar våra intressen bäst. Så som vi alla gör. Och att våra organisationer har olika bas för vår verksamhet.

 

Nu hoppas jag att det blir ett fruktbart samtal mellan våra två olika nätverk i den framtida dialogen om män och jämställdhet.

 

Men jag tycker det är synd att Mansnätverket på sin hemsida intar en lite arrogant attityd mot det arbete som faktiskt pågår och har pågått rätt så länge för att engagera fler män och för att lyfta frågan om mäns utsatthet i manssamhället. Mansnätverket ger ett intryck på sin hemsida av att vara det första nätverket av män som arbetar för män. De beskriver sig också som Sveriges mansnätverk. Jag har svårt att tro att Pelle Billing inte känner till att Män för jämställdhet finns. Snarare är det nog så att han använder sig av en av de så kallade manliga härskarteknikerna, tystnaden, för att han inte sympatiserar med de värderingar vi står för. (En anekdot i sammanhanget är att den logga som Mansnätverket använder sig av är näst in till kopia av den som Manliga nätverket hade)

 

Män för jämställdhet startade 1993 genom ett upprop till män att engagera sig för frågor om jämställdhet och framför allt mäns våld mot kvinnor. Ett par tusen män kom med i detta nätverk, trots att det på den tiden inte fanns något facebook. Manliga nätverket som det hette har sedermera ombildats till organisationen Män för jämställdhet. Men vi var inte först. Redan på 1970-talet fanns organisationen Befria mannen, som också var en reaktion på den tidens manssamhälle.

 

Det är kanske viktigt att i detta sammanhang poängtera att vi pratar om nätverk av män som engagerar sig för ett jämställt samhälle. Vad vi nu menar med jämställdhet?

Annars finns det mängder av manliga nätverk i mängder av maskulina sammanhang som funnits och fortfarande finns.

 

Med detta sagt vill jag i alla fall hälsa Mansnätverket välkommen in i arbetet för ett jämställt samhälle.

 

 

 

 

Nyårstal i Hallsberg 2010/2011


På grund av mycket vacker sång från Helena Salo, som ombads att sjunga en extra sång, fick jag spontankorta lite på talet. Men här nedan är mitt manus!

 

När jag fick frågan om att hålla nyårstal här i Hallsberg blev jag oerhört förvånad. Det var ju bara två år sedan jag stod här på torget och talade, om mitt första år i Hallsbergs kommun. Den gången hade jag bott här i ett år och jag hade börjat lära känna min nya kommun och de kvinnor och män och pojkar och flickor som bor här. Jag pratade om tiden den gången – vilket kändes som ett säkert ämne när man går från ett år till ett annat.

När jag stod här förra gången lovade jag att kämpa för en staty med Karin Bergöö att placera här på torget. Nu när jag fått förtroende från en hel del av er Hallsbergsbor att vara fullmäktigeledamot - så kommer en motion i detta ämne säkert att hamna på bordet under kommande år. Frågan är då bara om jag inte ska föreslå en staty för att hedra alla de kvinnor och män som funnits och fortfarande finns här i Hallsberg. För hur skulle alla män vid järnvägen och alla de bönder och entreprenörer av alla de slag, både inom den privata och offentliga sektorn, som skapat vår bygd klarat detta om vi inte gjorde det tillsammans? Så måste det också förbli!

Fast under de två senaste somrarna har vi uppmärksammat två av de speciella kvinnor vi haft här i Hallsberg. Det har varit sommarutställningar på Bergööska huset med Karin Bergöö 2009 och nu senast Elise Sahlqivist. Fabrikören som skapade den stora hattfabriken år 1878. Den som låg bredvid Bergööska huset och som tyvärr brann ner 1964. Vet ni det, ni som är lite yngre, att alla hattar på lyktstolparna efter Allégatan och hatten på CoopKonsum som ni ser om ni vänder er om,

är en hyllning till just Elise Sahlqvist. De sattes upp i slutet av 1980-talet för att hedra Elise Sahlqvist och halmhatten som producerats i Hallsberg, Hallsbergs första exportvara. Vilket vi inte ska glömma.

När jag fick frågan om att hålla nyårstal igen, tackade jag ja och först därefter kom jag på att jag inte kunde prata om tiden, som jag gjort förra gången. Eller om kvinnorna. Det var ju bara två år sedan och tiden går ju så fort. Så nu har jag moderniserat mig och slängde ut en fråga på facebook. En fråga till mina vänner om vad de tycker jag ska prata om när jag nu står här framför er. Svaren jag fick var att prata om:

  • Internationell solidaritet – betyder att vi tänker på människor runt hela vår värld, en natt som denna. Vi välkomnar också de människor som på flykt, eller av andra orsaker kommer från andra länder och hamnar här hos oss i Hallsbergs kommun. Från att ha varit en tallskog dit rallare från hela landet kom och där de tillsammans med köpmän etablerade sig. Där människor från när och fjärran skapade och skapar vår kommun bygger vi nu vidare med många nya svenskar, för en internationell utveckling.

  • Just i dag har också det folk som kallas Kerener samlats i Hallsberg för att fira nyår.

  • Alla människors lika värde – goda som onda. Det är lätt att glömma bort det när det varit ett valår. Många olika uppfattningar och många olika argument och idéologier har flugit omkring oss som tankar och ord. Men grunden för vår demokrati är att vi värnar just alla människors lika värde. Och det gör vi i Hallsberg, eller hur...

  • Mer resurser till tågtrafik – Ja, det är ju något som vi i Hallsberg är väldigt måna om. Inte bara för att personer ska komma i tid till sina möten och äventyr. Utan också för att vår kommuns utveckling ska kunna fortsätta så positivt. Järnvägen för gods och människor är viktigt för oss i Hallsberg och frågan är kanske om vi inte behöver bygga ut detta mot både Hjortkvarn och Vretstorp igen.

  • Att massor av företag fortsätter att köpa knäppa julklappar till sina anställda i stället för att ge pengarna till solidaritetsrörelser – ja, det kräver nog inte någon ytterligare kommentar.

  • Att samhället behöver eldsjälar som står upp för orättvisor, förtryck och utnyttjande i alla dess former. Att det bara är vi själva som kan forma samhället och framtiden tillsammans genom att ha ett gemensamt focus. - Inte heller något som behöver en extra kommentar.

  • Vad som är gemensamt för oss människor och vad som kan skilja oss åt, var också en kommentar från en vän – Det är något som vi som arbetar med jämställdhet ofta funderar på. För visst är det väl så att om vi sätter oss ner och funderar tillsammans så kommer vi ofta fram till att våra likheter – oavsett var vi kommer ifrån och vilket kön vi bär – är ofta större än våra olikheter.

  • Ostkaka – jo, jag fick ett förslag om att prata om ostkaka. Och hur gör man det? Jag vet inte, men kanske kan jag berätta att det finns både en småländska variant och en hälsinge variant. Och att det varje år, i Hälsingland, anordnas ett världsmästerskap om bästa ostkakan. Bedömningsgrunderna är utseende, konsistens, gnissel/knarr, doft och smak. Så varför inte se till att Hallsberg under år 2011 ställer upp i detta världsmästerskap med en speciell ostkaka :-)

När jag nu har nämnt alla dessa förslag så har jag också planterat mycket mer i era tankar om vad vad som skulle kunna sägas med dessa meningar. Eran egen kreativitet kommer nu att fortgå under hela 2011 och vi kommer säkert att få läsa om vår utveckling i både Södra Närkes tidning och Nerikes Allehandas Sydnärke-utgåva. Vem vet om inte också Hallsbergssnytt kommer att skriva en del.

På fem minuter ryms inte så mycket och vi vill ju alla skåla in det nya året i tid.

Och med detta kom jag alltså tillbaka till det där med tid. För vad innebär det att lämna ett år och gå in i ett annat?

Kan det verkligen vara så att bara för att vi sänder upp några nyårsraketer och skålar in det nya året – så blir det ett nytt år?

Kan ett nytt år verkligen vara nytt och varför, om det nu är så?

Är ett nytt år mer lockande än ett som knappt har avslutats?

1911, för hundra år sedan, stod Thermenius kontorslokaler på Västra storgatan färdiga. Det som idag är vårt kommunalhus.

Då hade Västra stambananen, som är grunden för Hallsbergs tätorts existens, varit färdig i sådär 40 år. Den första riktiga skolan i Hallsberg, Östra skolan, hade varit på plats i 10 år. Så samhället var på gång i allra högsta grad.

2011 är det 40 år sedan som Hallsberg blev en stor kommun där Sköllersta kommun införlivades med Hallsbergs kommun. I 40 år har vi haft 6 stycken tätorter. Det är Hallsberg, Sköllersta, Svennevad, Pålsboda, Hjortkvarn, Östansjö/Viby. I dag räknas inte Svennevad som tätort då det är mindre än 200 personer som lever där, men nu ska det byggas igen så vem vet om det kanske under år 2011 återigen blir en tätort. Håller vi samman dessa orter i en gemensam kommun?

Det kommer att byggas på fler ställen i vår kommun. Under 2011 kommer posten ha påbörjat arbetet med den nya terminalen där det ska finnas nästan 400 anställda. Med beskedet om att posten valde Hallsberg som etableringsort är det fler företag som expanderar och säkert kommer ännu fler företagare att förstå hur bra det är att finnas i Sveriges närmaste ort.

Så nu är vi på gång igen. Något mer som visar på detta är att under år 2010 har vi också ökat i befolkningsmängd. Närmare bestämt med 40 personer. Dessutom är det första gången gången på nästan 20 år med fler födda än avlidna. Där är ett plus på 9 personer varav mitt första barnbarn är en av dem.

De övriga 31 måste med andra ord vara inflyttningar som tyder på att fler än jag som inte är uppvuxna här, börjar hitta till vår fina kommun.

GOTT NYTT ÅR 2011

 

 

År 2010 går mot sitt slut och det är dags att summera. För hur är det man brukar säga? Det är genom historiens glasögon man förstår nuet för att planera framåt. Jag vet inte om detta är sagt av någon annan, men det känns som att det är något jag står för J

 

2010 har varit ett år där det hänt en hel del och där maskuliniteten på olika sätt gjort sig påmind.

 

Året började oerhört illa. Ja, rent av något som jag klassar som katastrof för den fråga som ligger mig närmast om hjärtat.

 

Vi som arbetar för att fler män ska engagera sig i jämställdhetsarbetet fick oss en riktig ”knäck” när Göran Lindberg greps av polisen misstänkt för våldtäkt, sexköp och mängder med brott mot kvinnor. Den värsta upplevelsen hade så klart de kvinnor han kränkte, men redan vid gripandet förstod jag att det skulle bli ett tufft år också för oss män som driver feministiska frågor. Det finns många män i vårt land som letar efter tillfällen att kasta sig över oss som arbetar med dessa frågor. Vilket de också passar på att göra.

 

Det började dyka upp mängder med kommentarer på min blogg, som gick ut på att jag som man inte gick att lita på i dessa frågor. Visserligen är det inte något nytt och oftast är det till och med viktigt att bli ifrågasatt. Delar av kvinnorörelsen har sedan länge varit misstänksamma mot oss män som engagerar oss i jämställdhetsarbetet.  Att kunniga aktiva kvinnor ifrågasätter oss är inte så svårt att förstå, då de flesta män inte gjort mycket för att vara en del i jämställdhetsutvecklingen. Snarare är det framför allt hos män motståndet mot jämställdhet har funnits och finns. Så som genusordningen ser ut innebär det också, att när vi som är män för fram kunskaper kvinnor uttalat i många år, så hyllas vi. Precis som när män kommer in i yrken som till antal och innehåll domineras av kvinnor och som är uppbyggda ur kvinnors kulturella erfarenheter. Dessa män upphöjs, medan kvinnor ses som så naturliga att de knappt uppmärksammas.

 

Men, det jag nu reagerar på är att de som skriver är män och att deras inlägg verkar så fyllda med hat. De här männen använder ett språk som är så starkt laddade att de inte går att bemöta. Det är ord och begrepp som jag som ansvarig utgivare inte kan acceptera på min blogg. Däremot väljer jag att publicera de kommenterar som ifrågasätter mina värderingar och kunskaper. Där den som skriver väljer att göra detta utan illvilliga ord och begrepp. Men tyvärr får jag en känsla av att dessa mäns syfte med inläggen är få mig och Män för jämställdhet att tystas ner i debatten. När det gäller mig personligen har de tyvärr lyckats till viss grad och under en lång period. Dessa kommentarer tillsammans med den chock det innebar för mig att Göran Lindberg hade gjort det han nu är dömd för, har fått mig att bli oerhört tyst i jämställdhetsfrågan. Det har gjort ont! Men nu börjar såren läka.

 

Något som också präglat året är att det var ett valår. Det var intressant att se hur jämställdhetsfrågan på något sätt ”glömdes” bort i valdebatten. Den kom in lite så där pliktskyldigt i några valtal, men det blev inte någon större dialog i mediadebatten.

I hela valrörelsen var det nog bara Feministiskt Initativ som var tydliga med genus- och jämställdhetsfrågor. De andra partierna verkade tro på United Minds, och andra PR-byråers undersökningar om att jämställdhet inte är en fråga som väljarna vill prata om. En underlig idé då alla politik faktiskt handlar om hur flickor, pojkar, kvinnor och män ska få möjlighet att leva sina liv. Flera av de övriga partierna säger sig ha feminism med i sina program, men det såg vi inte mycket av i valrörelsen. Vi får se vad som händer när de flesta nu slickar sin sår i så kallade valanalyser.

 

Någon ny regering fick vi inte! Den omvalda, valde dessutom att gradera ner jämställdhetsfrågorna som bisysslor till den biträdande utbildningsministern!

I Riksdagen blev det dock en hel del förändringar. Inte minst när jag tittar med mina genusglasögon på. Det blev fler ledamöter som är män än på länge. Dessutom valdes ett parti som står för mer tydliga patriarkala värderingar än många andra in i riksdagen. 18 kvinnor och 2 män som är Sverigedemokrater. Men också Kristdemokraterna har gått ut rätt hårt under det här året med att bekämpa allt vad genuskunskaper innebär. Vi får se vad resten av partierna gör under år 2011.

 

Men trots detta ser jag att det händer mycket inom jämställdhetsområdet. Det finns många NGO´s som driver frågorna framåt. Inte minst det vi gör inom Män för jämställdhet..
Killfrågor.se har just firat sin ettårsdag på nätet. Underbart chattforum för unga pojkar.
Matchofabriken, ett diskussionsmaterial för unga kvinnor och män som vi producerar tillsammans med ROKS och SKR, är nästan färdigt och lanseringsplanering pågår. 

Många av våra grupper ute i landet fyller den funktion som jag menar är en av de viktigaste med Män för jämställdhet. Att män stöder män att agera för att öka jämställdheten och att motverka mäns våld, och därmed också öka kvinnofriden i vårt land.

 

Som en del av det pågår det, bland annat i Umeå, mängder med seminarier om maskulinitet och killgruppsverksamhet. I Göteborg utvecklas både killgrupper och pappagrupper. I Örebro håller man de goda samtalen om maskulinitet levande. På många platser runt om i landet skapar män aktiva inom Män för jämställdhet aktiviteter som utvecklar jämställdhetsarbetet. Många gånger gör vi detta tillsammans med kvinnor från kvinnorörelsen.

 

Vi blir allt fler medlemmar i Män för jämställdhet och det känns riktigt bra.

 

Under Almedalsveckan hade vi några seminarier, bland annat ett där vi bjudit in alla partier som kandiderade till riksdagen, för att prata om den analys vi gjort av deras partiprogram contra män, jämställdhet och våld. Det var ett välbesökt seminarium och på åhörarplatserna fanns också en hel del gulklädda Sverigedemokrater som förhoppningsvis lärde sig mer om jämställdhetsfrågorna. Män för jämställdhet är också en viktig del i den världsomspännande rörelsen MenEngage.  Så till den höga grad att vi samordnar det som händer i Europa.

 

Så, lite smolk i bägaren i form av trista kommentarer så här i slutet på året på min blogg är inte så farligt i förhållande till att det faktiskt samtidigt händer saker som är positiva för jämställdheten, när vi nu är på väg in i år 2011. Nu får vi se hur vi lyckas förvalta det vi har på gång och hur vi kan fortsätta vara en kraft för att fler män ska engagera sig i frågor som rör män, maskulinitet och jämställdhet. Dialogen med er som vill föra en seriös sådan ska så klart fortsätta. Björnen har med andra ord vaknat.

 

Gott Nytt år på er alla!!!

 

 

 

 

 

Jag undrar vilka drivkrafter som håller antifeminister som Per Ström, Pelle Billing och många andra män runt om dessa två så aktiva. Själv drivs jag av en tanke om människors lika värde. Jag ser runt omkring mig, här i Hallsberg, i Örebro län, i Sverige och i resten av världen att vi har långt kvar till att vi har uppnått detta. En viktig faktor för mig när jag tänker på människors lika värde är kön.

 

Jag vet att det finns mycket mer som skapar åtskillnad. Sådant som var vi kommer ifrån i världen, vad vi har för hudfärg, om vi är funktionsnedsatta på grund av psykisk eller fysisk defekt i vår kropp, eller vad vi befinner oss i för ålder. Det finns många mer så kallade diskrimineringsgrunder, och jag tror det finns knytpunkter där flera av dessa faktorer samvarierar. Men det som spelar med i alla dessa är kön. En funktionsnedsatt flicka eller kvinna och en funktionsnedsatt pojke eller man bemöts på olika sätt på grund av sitt kön. Likaså är det med de övriga, så kallade, diskrimineringsgrunderna.

 

Jag har med åren i min gärning för rättvisa, blivit allt mer fokuserad på jämställdhet. Jag vill öka mitt kunnande på kön och genus. Jag tror att det är en viktig nyckel för att öka rättvisan i världen.

Jag tror att de olika traditionella förväntningar som finns på hur vi ska gestalta oss som könsvarelser stör oerhört mycket av det som skulle kunna bli mänsklig positiv utveckling. Och det är inte bara så att jämställdhet, eller vårt tänkande om kön, har med direkta mänskliga relationer att göra. Sådant som handlar om föräldraledighet eller orättvisa löner eller sådant vi brukar tala om när vi pratar jämställdhet. Nej, jag är säker på att det tänkande vi har när det gäller kön också speglar hur vi skapar vägar, månraketer, placeringar av mobilmaster och var pubarna i städerna ska ligga, och en himla massa annat som vanligtvis inte förknippas som en jämställdhetsfråga.

 

När jag tänker jämställdhet, genus och maskulinitet så tänker jag på vilken kategori av människor som har störst inflytande på våra vardagsfrågor, och vad som ligger bakom detta. Mina favoritfigurer från sagovärlden är Astrid Lindgrens ”Rumpnissar”. De ställer den viktigaste frågan som är värd att ställa. ”Vofför är det på detta viset?”

 

Just nu ställer jag den frågan till mig själv. Varför är det på det viset att Per Ström och hans vänner tar sig in i mängder med olika sammanhang där genusfrågorna diskuteras på ett seriöst sätt. Nu senast på Genuslistan, en informationskanal för genusvetare och andra med seriöst intresse för dessa frågor. Varför är det på det viset att Ström, Billing och de övriga männen som brukar kallas antifeminister, lägger så mycket energi på att smutskasta oss som tror på genusvetenskapen och feminismen? Jag tänker vad är det som ligger bakom deras ”kampanj” och hur länge har de verkat utan att vi förstått det?

Jag tycker absolut att de som inte tror på jämställdhet, feminism och genusvetenskap ska vara med i dialogen och förklara varför. Men jag har oerhört svårt att förstå och acceptera att deras argumentering går ut på att förlöjliga och misstänkligöra oss, i ställer för att föra en klok dialog om frågorna som är så viktiga.

 

Jag har tillfälligt valt att stänga ner min direkta kommentarsfunktion. Detta för att jag de senaste veckorna har fått inlägg från antifeminister som är på gränsen till förtal av mig som person. Jag vet inte om det är rätt av mig att göra på det här viset. Men jag har ändå valt att göra det.

 

När det gäller utvecklingen för ett rättvist samhälle hade vi kommit ganska långt, om vi bara håller oss till jämlikheten som idé, i mitten på 1970 talet. Det fanns till och med dem som menade att om löntagarfonderna hade genomförts hade vi varit farligt nära det socialistiska samhället. Vad gjorde de som inte ville ha solidaritet och rättvisa i samhället då? Jo, Svenska arbetsgivarföreningen avsatte en hel del pengar som de säkert gjorde skatteavdrag för, och sände ut män till de mer kapitalistiska länderna för att lära hur man ökar de individualistiska tankegångarna. Sedan startade de tankesmedjan Timbro och med åren har de lyckats göra svenskarna till ett folk som ser mer till sig själv, den enskilda individen, än till kollektivets bästa. Den gemensamma välfärden rivs mer i allt högra takt.

 

Är det något liknande som pågår när det gäller jämställdhet?

 

När vi för några år sedan hade nått en jämställdhetsnivå, då vi utsågs som bäst i världen, började de som arbetar med jämställdhet känna sig mogna för att riktigt ifrågasätta den grupp i samhället som fortfarande gjorde mest motstånd. Männen, eller snarare mansrollen började ifrågasättas utifrån ett tydligt genusperspektiv. Då blev det oro i manssamhället. När vår dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg skrev, i en debattartikel, att hon ville se en ny maskulinitet i stället för den ”gamla unkna mansrollen”. Då blev det sådant liv i manssamhället, så att till och med en man som några år senare skulle komma att bli jämställdhetsminister i för samma parti som Winberg, Jens Orback, menade att Winberg var en könsrasist. Han fick mycket stöd för sina åsikter. Några år senare fick en kvinna och journalist, Edvin Rubar, i uppdrag att göra ett TV-dokumentär som kallades Könskriget. En dokumentär i två delar där den radikala kvinnojoursrörelsen och övriga feminister i samhället ifrågasattes på ett mycket utmanande sätt, milt sagt.

 

Efter detta har debattklimatet när det gäller jämställdhetsfrågor blivit allt hårdare. Genusvetenskapen har blivit allt mer ifrågasatt som vetenskap och feminism har blivit ett skällsord.

 

Finns det en medveten strategi för att återupprätta det unkna manssamhälle som vi var på god väg att lämna? Vilka är det som finansierar den här gången? Vilka är aktörerna? Varför är det på detta viset?

 

P.S. Du kanske tycker jag borde skriva något om mäns våld mot kvinnor idag, den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag tycker att det jag skrivit ovan handlar om just detta. D.S.

Tänk att desto längre tid det tar mellan föreläsningarna, desto större ångest får jag i kroppen för hur de ska fungera.

I morgon ska jag föreläsa i en kyrka i Örebro. Frågan jag fick var att beskriva vad som är mina drivkrafter för det arbete jag utför, och för att jag är så engagerad i Män för jämställdhet och kvinnofridsfrågor.

Jämställdhet, genus och maskulinitet är begreppen som kommer upp när jag tänker drivkrafter. Att vara en del i förändringen av detta är också att vara en del i förändringen till ett samhälle som är fritt från orättvisor. Ett samhälle fritt från orättvisor måste vara ett samhälle där alla är solidariska mot varandra och ett solidariskt samhälle kan bara vara socialistiskt.

Så med andra ord är det inte underligt att just begreppen genus, maskulinitet och jämställdhet kommer upp när jag tänker berätta om vad som är mina drivkrafter. Det är inte speciellt ovanligt att människor runt mig söker mer psykologiska begrepp för att leta drivkrafter. Är det inte min taskiga barndom som gör att jag vill ha mer bekräftelse? Är det endast för min egen skull som jag gör allt det jag gör?

Nej, jag är rätt övertygad om att vi människor behöver varandra för att överleva. I ett samhälle som bygger på att stödja varandra, där vi finns inte för vår egen skull utan för att tillsammans med andra skapa något, kan vi alla må så mycket bättre. Det samhälle som tidigare socialister, demokratiska socialister, kämpade för gav långt många fler människor möjlighet till klassresor än dagens samhälle.

Så kanske är det så att genom att jag själv, tack vare det relativt solidariska samhälle jag själv växte upp i, har fått göra en klassresa, så är min drivkraft att också morgondagens unga kvinnor och män ska får göra sin klassresa. Eller snarare är min drivkraft att jag vill vara med och skapa ett samhälle där inte någon ska behöva göra en klassresa, då målet för den vision jag bär är det klasslösa jämställda samhället.
Hej där du som tittar in i min blogg.

Det var rätt länge sedan jag skrev något här. Det beror på en hel del olika saker. Inte minst på att jag nu håller till på facebook. Jag upptäckte att Facebook faktiskt fungerar som en liten blogg. Kortare inlägg visserligen. Men många fler läsare. Å andra sidan når jag ju bara vänner via facebook.

Nu tänker jag att vänner vill jag ha på fler ställen och flera olika sätt. Här på bloggen kan jag ju dessutom uttrycka mig om lite fler företeelser än på facebook. Här kan jag uttrycka mig med fler ord, även om jag inte så sällan får kritik för att orden är för många.

Från nu kommer jag använda den här bloggen till att kommenter den verklighet jag befinner mig och som ibland behöver kommenteras lite annorlunda. Jag vill här kommentera med min ideologiska övertygelse. En övertygelse som är gundad i den demokratiskt socialismen och där feminismen är ett viktigt instrument.


Jag är också ordförande för riksorganisationen Män för jämställdhet och vill jag uttala mig mer specifikt för den organisationen kommer jag att göra det på vår gemensamma blogg. Den heter Män för jämställdhets blogg, och där skriver jag, vice ordförande Conny och vår organisationssekreterare Klas.

Så väl mött när jag nu tänker börja blogga lite om mina tankar och funderingar om det mesta, igen.

I dag har jag återigen varit på besök hos Kärleksakuten för att föreläsa om jämställdhet, genus och maskulinitet. Det är alltid lika härligt att åka på sidan av Hjälmaren fram till det underbara Fiskeboda. Det måste vara riktigt skönt att vara där en hel vecka som de här unga kvinnorna och männen får vara.

 

Föreläsningen kändes inte riktigt bra i dag. Det är som att det börjar märkas att jag inte håller på med de här frågorna dagligen. Jag blir alldeles för osäker på mig själv när det går så långt mellan tillfällena. Ska man göra något så här viktigt är det också väsentligt att hela tiden ”stå på tå”, som de uttrycker det i handbollen (för både damer och herrar :-)

 

Så, nu har jag bestämt mig. Så fort valrörelsen är över tar jag åter tag i att bygga på mina kunskaper inom genus, maskulinitets och jämställdhetsforskningen. Och så ska här ut och föreläsas och utbildas igen.

 

Du kanske undrar vad Kärleksakuten är för något. Det är ett stort gäng med läkarstuderande kvinnor och män som vill göra lite extra nytta på sin fria tid. Det gör de genom att fara ut till tonåringar på högstadiet och lite andra sammanhang. Jag har nu fått förmånen att vara med i deras utbildningsvecka för, jag tror det var femte gången. Och så inspirerad jag blir efter varje tillfälle.

De här ungdomarna är ett enormt bra komplement till RFSU, Ungdomsmottagningar och andra som är ute i skolorna och möter ungdomars frågor om detta enormt viktiga ämne.

 

Och nu, när läkarutbildningen också kommer till Örebro, kommer också vi här i Mälardalen att få chansen att få ta del av Kärleksakuten. För jag tror inte Örebro Universitet kommer att tacka nej till att uppmuntra detta.

 

Läs mer om Kärleksakuten på deras hemsida.

 

 

Så kommer det då en ny rapport om att Sverige ligger bland de sämsta i världen när det gäller våldtäktsbrott. Ja, det är allvarligt även om det handlar om det kanske handlar om att kvinnor i Sverige kanske är bäst i världen på att anmäla dessa våltäkter. Men fortfarande är det så att det så kallade mörkertalet är 75 - 80 % och även Brottsförebyggande rådet menar att det mesta tyder på att det ändå ökar.

Det som gör att jag återupprepar detta är, förutom att jag läst en artikel i Aftonkuriren, att det så ofta börjar pratas om alkoholen skadeverkningar. Den här gången är det psykologen Långström som tar upp det. Men jag tycker vi ska fundera på vad det är som gör att de flesta som dricker alkohol faktiskt inte våldtar. Nej, snarare är det nog så att de som våldtar i fyllan också bär på en nedvärderande syn på kvinnan. Han tycker sig har en rättighet som hon säger nej till.

Så tror jag det är.

Jag vet att det finns många som förväntar sig att jag, som ordförande för Män för jämställdhet. Som han som drev det där underliga projektet Män och jämställdhet åt Margareta Winberg, då hon var jämställdhetsminister. Som han, den där feministen som alltid ska tycka en massa när något händer. Som han, den där mannen som hatar män? Ja, det är mycket jag brukar får höra och som ställer förväntan på mig. Men i allt detta är det en och samma Tomas, som nu tänker uttala sig. Jag har jobbat många år för att inte hoppa mellan en massa ”roller” och självklart så har jag aldrig hatat män. Jag försöker vara den där Tomas som har en grundmurad idé om hur verkligheten borde vara förskaffad.

 

Men tyvärr kommer det här blogginlägget bli lite längre än vad ett blogginlägg förväntas vara.

 

En funderingen som nu dyker upp. Nu när Lindberg har fått sitt straff. Jag vet ännu inte om han kommer att överklaga. Men, det är i alla fall en Tingsrätt som nu tagit ställning och han är fälld för en mängd avskyvärda brott. Straffskalan kan jag dåligt, det är många år sedan jag var nämndeman. Men nog tycker jag det känns som ett alldeles för kort straff för det han gjort. Å andra sidan tror jag inte att straffets tid är så väsentligt, som det han nu kommer att möta inne på vilket fängelse han än hamnar. De kriminellas moral är hård mot män som förbryter sig mot barn och andras kvinnor. De tycker inte heller om poliser. Så hans straff blir nog hårdare än många anar.

 

Jag funderar också på något jag varit tydlig med under väldigt många år. Dels det där om att en kvinna, eller för den delen också en man, aldrig kan vara säker på vem som är brottslingen. Alla män kan vara den som begår våldet. Det syns inte utanpå oss vad vi har inom oss. Jag kan hävda att jag är utan synd – men vem kan tro mig?

 

Det jag också tänker på är att jag ofta ställer krav på att de män som ska vara ute och debattera dessa frågor ska vara medveten om, och vilja motverka den rådande könsmaktsordning som är så oerhört stark. Vi måste kräva av dessa män att vara pålästa och kunniga. Det kanske inte hjälper fullt ut – men jag är rätt övertygad om att män som gått igenom denna skola också tänker mer på sitt eget agerande gentemot andra kvinnor och män. Och när jag skriver ”gått igenom denna skola” menar jag att det inte räcker med att prestera en uppräkning av vilka böcker vi läst. Vi måste också förstå dem och försöka göra de personliga förändringar som krävs. Hur vi sedan lyckas är svårt att säga.

 

När det gäller Göran Lindberg och flera andra män som är och varit med i vårt arbete, har jag sagt vid flera tillfällen att de inte bottnar i kunskaperna om genus. Till svar från andra, i huvudsak män, har jag då fått som svar att vi måste vara toleranta och tillåtande. Att det jag tror på faktiskt inte behöver vara den sanna vägen. Kanske har de rätt – inte vet jag. Men i dag känner jag mig än mer stark i min övertygelse om hur viktigt det är att bottna i det budskap man för fram.

 

För några veckor sedan var jag med, som publik, i ett viktigt seminarium under Almedalsveckan som anordnades av ROKS. Det handlade om 10 år med brottet grov Kvinnofridskränkning i lagboken. ”Kvinnofridslagen – från stolt reform till tandlös skrytprodukt”. Under seminariet var det någon i panelen som efterlyste mer män i arbetet för att motverka mäns våld mot kvinnor. Jag var just på väg att kommentera detta med att vi är rätt många i Män för jämställdhet, när en ung kvinna i publiken skrek ut ungefär följande: ”Visst – välkommen till fler Göran Lindberg”. Jag blev tyst och har så varit väldigt länge.

 

Jag förstod hennes ironi och jag anar att den bottnar i den brist på tillit som kvinnor har till män. En tillit som inte blev bättre av vad Göran Lindberg har gjort. Att mäns våld mot kvinnor är utbrett – alldeles för utbrett i vårt land är kvinnor tyvärr vana vid – men att det är män som samtidigt har arbetat för att motverka mäns våld mot kvinnor (åtminstone med ord) som genomför brotten är inte lika vanligt. Det är ett svek värre än något annat.

Hej

Från och med i dag kommer jag att skriva några av mina inlägg på Män för jämställdhets gemensamma blogg.
www.manforjamstalldhet.wordpress.com
Just nu befinner jag mig i Visby och på den stora festivalen för politiker och opinionsbildare, som går under namnet Almedalsveckan. I går fick jag som ordförande för Män för jämställdhet vara med i en panel som resonerade om Prostituion är ett fritt valt yrke eller ett resultat av ett ojämställt samhälle. Mitt svar på frågan förstår väl alla som läser mina bloggar. Men trots att jag varit i många sådan dialoger är jag fortfarande förvånad att det faktiskt finns dem som säger sig vara för jämställdhet och samtidigt kan försvara prostitution.

Den rapport, som publicerades i samband med seminariet, är skriven av Fataneh Nik-khakian och har namnet "Prostituion - Ett fritt valt yrke?", är väl värd att läsa för alla oss som funderar omkring detta fenomen som prostitution är. Det finns i rapporten en bred representation av människor som tänker omkring prostitution, både organisationsmänniskor, prostituerade och sexköpare. Fataneh är inte objektiv. Hon tror inte på tesen om frivillighet, men hon lyfter ändå på ett bra sätt olika perspektiv, tycker jag. På seminariet visade sig vikten av detta väldigt tydligt. Då det i  panelen åtminstone fanns ett par kvinnor som menade att frivillig prostitution är något som kan bejakas. Ja, de menar t o m att det går att skilja på trafficing och prostituion. Jag tror inte att de så kallade sexköparna bryr sig det minst om detta. Men jag tror att den här debatten som kanske startade i och med detta seminarium och denna rapport är viktig.
Här kan du läsa en artikel om varför jag tycker det är så viktigt med jämställdhet och en av mina viktiga förebilder för mitt arbete. Jag tog med mig bandspelaren och gick hem till min mamma.

I dagens nyhetsbrev från Läkartidningen hittade jag följande rubrik:
Träffad av blixten eller långsam kvävning - genuskodade uttryck för depression.

En rubrik som genast drog mina ögon till sig, eftersom jag till vardags arbetar i landstingens värld. Artikeln handlar om ett område som vi i Män för jämställdhet inte så sällan resonerar om. Hur pojkar och flickor så ofta bemöts som om de inte hade kön, eller som om dom alla vara lika. Och hur denna omedvetenhet om genusordning skapar så mycket oreda för människor.

Jag vet sedan lång tid att detta så klart också gäller inom hälso- och sjukvården och därför är det så skönt när det nu också kommit en avhandling som visar hur rätt vi har. Vi som tycker det är viktigt att med genusglasögon beforska vår verklighet. Nu gäller det också att få våra psykiatriker, psykologer, terapeuter och alla andra som möter människor i depression att förstå detta.

Läs hela artikeln på Läkartidningen hemsida

Våldtäkterna fortsätter i Örebro och Örebroarna blir allt mer frustrerade. Varför händer det inte något mer? Varför griper inte polisen våldtäktsmännen? Ja, det är inte underligt att det också börjar bildas olika former av medborgargarden, för att på så sätt i alla fall göra vad man kan för att kvinnor ska kunna känna sig lite mer trygga när det går hem på natten. Jag förstår detta. Men jag vet inte om jag accepterar det. Ska vi medborgare ta lagen i våra egna händer?


Jag blir också frustrerad. Jag blir frustrerad för att detta våld mot kvinnor fortgår. Jag blir frustrerad för att tidningarna gör sådana jättereportage om dessa våldtäkter. Vilket jag tror gör kvinnorna än mer oroliga för att själva angripas, och både kvinnor och män än mer frustrerade för att inte mer händer i jakten på våldtäktsmännen.


Jag blir frustrerad, för att samtidigt som detta pågår fortsätter allt det våld, där också våldtäkter är en del, som pågår i hemmen. Fortfarande är det så att det våld som pågår i hemmen, av den man kvinnan lever med eller av en nära bekant, är mångt mycket mer utbredd än dessa överfallsvåldtäkter. Det gör mig frustrerad att media inte skriver lika mycket om detta.


Visserligen finns i dagens NA en ledarartikel om vad vi behöver göra föra att hjälpa de män som känner att de är ”oroliga för sitt sexuella beteende”. Något som också företrädare för högeralliansen, blanda andra Johan Person som är folkpartist från Örebro, tog upp i en debattartikel på DN Debatt den 28 april. Där skriver man att de vill genomföra följande:


”Vi vill förstärka arbetet mot sexualbrott genom att:

  • Se över straffsatserna för sexualbrott och skärpa straffen för återfall i brott.
  • Förbättra sjukvårdens bemötande av personer som utsatts för sexualbrott och öka kompetensen för att säkra spår och bevisning på sexuella övergrepp.
  • Införa en nationell stödlinje för förebyggande insatser för personer som själva känner att de ligger i farozonen att begå sexualbrott.
  • Överväga obligatorisk behandling och eftervård för sexualbrottsdömda med hög återfallsrisk.
  • Överväga om spridning av bilder av sexuell natur på personer utan medgivande bör kriminaliseras utöver vad som gäller i dag, till exempel som sexuellt ofredande.
  • Se över lagstiftningen så att den som köper sexuella tjänster av en person som är offer för människohandel eller på annat sätt särskilt utsatt ska kunna dömas för våldtäkt alternativt grovt sexköp.”


Det är bra att man vill göra mer, och en del finns redan i praktiken, och jag önskar man använt regeringstiden som varit för att genomföra det man nu önskar göra. Det är inte några nya förslag utan något som ligger i linje med krav som vuxit fram under de senaste 10 – 20 åren. Inte minst har vi i Män för jämställdhet vid flera tillfällen påtalat hur viktigt det är med förebyggande arbete innan brott begås, och sekundärpreventivt arbete med män som dömts för våldtäkter och andra våldsdåd mot kvinnor. (Vi tycker det är viktigt också när männen dömts för våld mot andra män, men just nu kommenterar jag våld mot kvinnor)


Men det som gör mig ytterligare frustrerad är att jag, och vi män och kvinnor som varit engagerade i frågan om mäns våld mot kvinnor i så många år, inte har blivit lyssnade på långt tidigare.


1998 mördades Sara i Örebro. Samma år greps en pedofil på en av stadens förskolor. Länsstyrelsen hade då ett projekt som handlar om att engagera män i jämställdhetsarbetet. Det projektet föreläste bland annat för polisen i Örebro. Kopplingen mellan det o-jämställda samhället och mäns våld mot kvinnor är känd också i Örebro.


Första delen av 1990 talet fanns en kvinnovåldskommision som 1995 kom med betänkandet Kvinnofrid. Den resulterade i en Kvinnofridsproposition 1997 där mycket arbetet förväntades av myndigheter, kommuner och landsting för att inte bara ge stöd åt utsatta kvinnor, utan också för att arbete med män som utsatte. År 2000 t o m 2003  hade den dåvarande regeringen ett nationellt råd för kvinnofridsfrågor, där man bland mycket annat arbetade med frågor som inte hade uppmärksammats tillräckligt i Kvinnofridspropositonen, så som t ex arbete med särskilt utsatta kvinnor, eller med män som är våldsamma.


Allt detta arbete utvärderades i betänkandet Slag i luften som kom 2004. Där konstaterades att i stort sett allt arbete som borde ha gjorts enligt kvinnofridspropositionen, inte hade genomförts så som var förväntat. Arbetet med dessa frågor har varit allt för splittrade, de har inte haft ett gemensamt förhållningssätt som bottnar i frågor som hur könsmaktsordningen/genusordningen i samhället ser ut och vad den gör med oss människor. Den handlingsplan som Alliansregeringen antog i början av mandatperioden, förnekade fullständigt de förslag som fanns i utredningen Slag i luften. Men också den tidigare regeringen hade i slutet svårt att bestämma sig i dessa frågor.


Jag säger inte att de våldtäktsmän som finns i Örebro just nu, inte skulle ha funnits om allt hade gjorts. Men om vi hade bestämt oss för en genusmedveten mansmottagning i Örebro för många år sedan, kanske de hade sökt den och fått hjälp i stället för att som nu begå dessa avskyvärda brott.


Jag tänker också att unga pojkar och flickor som växer upp i dag skulle kunna få vara en del av en helt annan pedagogik i förskola, skola, idrottsliv, fritidsliv och i familjen om vi tagit till oss ännu lite mer av den genusmedvetna kunskap som finns på nästan alla områden i dag.


Jag tänker också att det här blogginlägget blev alldeles för långt igen. Jag måste lära mig skriva kortare och får väl återkomma.

 

Trovärdigt arbete för att lära om makt och kön, är nödvändig kunskap för dem som arbetar med att åstadkomma en tydlig förändring i maskuliniteten. Det är för mig vägledande ord när jag nu sitter här och funderar på mannen i Värmland som är gripen för grovt kvinnofridsbrott.

 Han är före detta ledande politiker och han är tydligen också aktiv i en ”ideell förening som hjälper personer som hamnat i kris och som bland annat vill motverka våld mot kvinnor”, enligt Värmlands folkblad.

 Kanske har han varit medveten om, och haft vilja till att förändra sitt våldsamma handlande. Men då föreningen i fråga kanske inte haft den maktanalys bakom sitt arbete, som så många av oss som jobbar med dessa frågor tycker är nödvändig, har stödet inte räckt till. Jag vet inte vilken förening han tillhör då jag inte heller vet vem han är. Men jag vet att det finns mansjourer i Värmland och på många andra platser i landet. Jag vet också att många av dessa mansjourer och kriscentra för män, har oerhört svårt att acceptera tanken om könsmaktsförståelse i sitt arbete. Det är synd, tycker jag, att vi inte kommit längre med detta arbete i vårt land. Trots att regeringen under de senaste åren vräkt ut mängder med pengar.

Men, som jag sade redan när jag arbetade med denna handlingsplan, vi kommer inte att lyckas om vi inte har en tydlig könsmaktsmedveten strategi för hur dessa pengar ska fördelas.

 ”Slag i luften – En utredning om myndigheter, mansvåld och makt” hade gett ut sitt slutbetänkande i december 2004. Varken Jens Orback eller den nya regeringen ville lyssna på de slutsatser som där finns. Kanske är det dags att vi tar upp den utredningen igen och börjar ge stöd till de kriscentra och mansmottagningar som faktiskt har ett medvetet tänk bakom sitt arbete.

Örebros män för jämställdhet cyklar vidare för att rent konkret vara en del i att minska våldet och öka tryggheten i Örebro. Läs också kommentarerna till artikeln. Artikel i NA når du genom att klicka på denna mening.

Män för jämställdhet i Örebro agerar på ett speciellt sätt för att ge kvinnor stöd. Det finns mycket att göra för att ändra pojkars och mäns ansvar för att flickor och kvinnor inte ska utsättas för sexuella trakasserier och våldtäkter. Men innan vi klarat den förändringen kan det vara klokt att också vara med i rent praktiskt arbete för att våldet inte ska uppstå. Här och nu! Klicka på Nerikes Allehanda så får du se vad Män för jämställdhet i Örebro gör.

I dag har jag varit på Örebro Universitet och föreläst för blivande sjuksköterskor. De går sin femte termin och är inne i en kurs om ledarskap och organisation. Det är en mycket viktig del i utbildningen tycker jag, då jag är rätt övertygad om att alla som jobbar som sjuksköterskor i sin roll kommer att behöva sina ledaregenskaper. För mig är alltså egenskaper något som kan tränas in, inte något man föds med. Konstruktivist som jag är.

 

Genus och jämställdhet är så klart viktigt i denna kurs, som i alla andra utbildningar, då ledarskap alltid handlar om att möta människor. Och att möta människor och tro att man inte möter dem utifrån vilka föreställningar om kön vi bär på, är rätt omedvetet. Jag tycker det är oerhört starkt av Örebro universitets hälsoakademi att integrera genus och jämställdhet i sin utbildning. Något som i och för sig förväntas av statliga myndigheter, men som ändå inte i praktiken brukar genomföras.

 

Att föreläsa om detta är också att lära sig något mer om det ämne och de människor jag möter. En mycket spännande fråga jag fick i dag var, vad som kan ske i vården när vi som var med på det radikala 1970-talet och början av 1980-talet ska får vård. Ja, vi är många feminister som möter vården och omsorgen och blir rätt så irriterade. Hur blir vi bemötta då personalen ännu inte tagit till sig kunskaper om genus och jämställdhet? Hmmmm.... något att fundera vidare på.

 

Tack för att jag fick möta er på Örebro universitet i dag!!!

Sverige har, tillsammans med de övriga Nordiska länderna, den mest könssegregerade arbetsmarknaden i Europa. Ja, kanske är i vi sämst i hela världen, vad vet jag om just det? Men är det så konstigt?

 

Sverige har, tillsammans med den övriga Nordiska länderna, en arbetsmarknad där kvinnor är välkomna.

 

Men med det sagt är jag också oroad över att det är så lite män som arbetar inom yrken som vård, omsorg, och utbildning. Yrken som under all tid har dominerats av kvinnor. Inte bara i mängden kvinnor och män som arbetar där, utan kanske också i hur yrket har formerats. Det finns många olika orsaker till detta. Jag tror att en viktig orsak är, det som vi så ofta påpekar, hur vi skapar förväntningar på respektive kön utifrån traditionella könsmönster. Med genuspedagogik i förskolor och skolor kommer vi säkert att göra landvinningar i förändringar. Kanske kan det bli bra också med genusmedveten föräldrautbildning.

 

Men jag är inte så himla säker på att Malmö högskola är på rätt väg när de nu försöker rekrytera fler män till socionomprogrammet. Att använda sig av de traditionella könsfördomarna och dessutom uppmuntra dem, leder nog åt ett annat håll. Men jag hoppas så klart jag har fel.

 

Om du vill se vad jag är kritisk mot så klicka på den här meningen