För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hålla nationaldagstal i dag. Jag blev väldigt förvånad över frågan, men tänkte att det är ju faktiskt lite ärofyllt att få en sådan fråga. Det måste ju betyda att de som frågar tycker att jag har något att säga. Så jag antog utmaningen. 

När jag sedan, efter att jag talat, fick frågan från flera om de kunde få ta del av mitt tal igen, blev jag riktig glad och lovade att lägga ut det på Facebook. Men när jag nu tittar på det känner jag att det blir för långt för Facebook, så därför tar jag chansen och börjar blogga igen. Så här kommer talet och sedan får vi se om jag törs återuppta mitt bloggande, som jag inte haft modet till under alldeles för lång tid:

"Jag heter Tomas Wetterberg och har vid flera tillfällen i mitt 62-åriga liv undrat över varför vi ska ha en nationaldag, eller som det hette när jag var ung den svenska flaggans dag. Vad betyder egentligen en nationaldag? Och finns det något samband med ordet nationaldag och nationalism. För nationalist är jag väl inte? Det har jag nog aldrig varit. Jag brukar kalla mig själv för internationalist.

För enligt Nationalencyklopedin – alltså det uppslagsverk som är erkänt som vår tids mest objektiva uppslagsverk - betyder nationalism ett ”tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende. Det sistnämnda antas i sin tur bara kunna uppnås genom kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat”

Det låter inte så modernt.(Jag återkommer till det här om en liten stund)

När jag läser om nationaldagens historia i vårt land ser jag att vi har firat Svenska flaggans dag i 101 år.

Men det var först för 34 år sedan som det bestämdes att den 6 juni också skulle bli Sveriges Nationaldag. Men den förblev en vanlig arbetsdag fram till 2005, då Nationaldagen blev en ”röd dag” – en arbetsfri helgdag.

I många länder innebär nationaldagen att man firar minnet av sin självständighet. Då påminner man sig om tidigare övermakt, kanske förtryck, krig, ockupation. Man firar frihet, oberoende, självständighet. Det är därför en riktig högtidsdag, en nationell samlingsdag för fred och frihet i många länder.

Sverige har sluppit att lyda under främmande makter och vi har inte varit inblandade i väpnade konflikter på över 200 år, i vårt eget land. Vi har därmed inte någon tydlig självständighetsdag, som grund för vår nationaldag.

Därför var inget datum självklart när man för drygt 100 år sedan började diskutera lämplig tidpunkt för en svensk nationaldag. De som då beslutade om en svensk nationaldag, bestämde sig därför att lyfta fram att det var den dagen, år 1523, som Gustav Vasa valdes till kung i Sverige.

Det var också den dagen, år 1809, som Sverige fick en regeringsform för första gången.

Tillsammans med Yttrandefrihetslagen, tryckfrihetsförordningen och successionsordningen utgör regeringsformen vår grundlag.

De här fyra grundlagarna är lika viktiga för Sverige och de utgör en grundnorm som är överordnad alla andra lagar och bestämmelser som vi har i vårt land.

Här tänker jag att just detta – de svenska grundlagarna är något som faktiskt är värt att fira och uppmärksamma. Framför allt eftersom vi reviderade de gamla patriarkala grundlagarna från 1809, och fick nya 1974. När jag hör människor prata om svenska värderingar, i samband med nationaldagen, eller i andra sammanhang, brukar jag blir lite undrande.

Finns det egentligen något vi kan kalla för speciellt svenska värderingar. Är inte värderingar något som är både unikt och universellt? Jag bär värderingar som är grundade i den uppväxt jag har. Mina värderingar är skapade utifrån att jag är född in i arbetarklassen, i vad vi i dag skulle kunna kalla fattiga förhållanden. Jag var en pojke som skulle fostras till man i en tid när jämställdhet inte ens fanns som begrepp i det svenska språket. Men att kvinnor hade det sämre än män, det visste de flesta och det fanns en hel del, fr a kvinnor som försökte ändra på det.

När jag började skolan 1961, blev ordet/begreppet jämställdhet känt och började komma in i några av de politiska partiernas kravlistor. När jag slutade skolan hade vårt land blivit ett land där välfärden och jämlikheten kanske stod på sin topp bland de flesta av de politiska partiernas önskelistor.

När jag gick ut i arbetslivet på 1970 talet gjorde jag det tillsammans med finländare, italienare, turkar och några deserterade svarta amerikaner. Sverige kanske var det mest jämlika landet i världen, där någonstans på 1970-talet? På TV kunde vi se bilder från kriget i Vietnam, svälten som bredde ut sig i många afrikanska stater, militärkuppen i Chile där ledaren för en demokratiskt vald regering mördades, nästan samtidigt som Spaniens diktatur upphörde. Det började komma människor till vårt land som flydde från krig och förtryck i högre utsträckning än tidigare. Men tänker vi efter har det alltid varit människor på flykt som tagit sig till andra länder. Min mammas syskon och många av henne släktingar for t ex till USA eller andra länder under Sveriges fattiga period för att försöka finna lyckan.

Jag rekommenderar er att läsa Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna.

Det jag fick lära mig under 1960- och 1970-talen, var att människor över hela vår jord önskade komma bort från förtryck och fattigdom. Att mänskliga rättigheter, som antogs av FN strax efter det andra världskriget, sedan 1979 också inkluderade kvinnors rättigheter. För mig blev kärlek och solidaritet två ord som står väldigt nära varandra.

Så när jag tänker på svenska värderingar tänker jag på att det är våra grundlagar som utgör stommen för dessa värderingar. Att svenska värderingar är grundade i den kamp för mänskliga rättigheter som jordens befolkning kämpar för. Att vår grundlag är formad av kärlek och solidaritet med världens folk.

I Regeringsformens första paragraf är det tydligt skrivet att all offentlig makt utgår från folket. Att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Men kanske ännu viktigare när vi pratar om värderingar är paragraf två som säger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Där står också att ” Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Det är när jag läser detta som jag med fog också kan säga att det vi brukar kalla för svenska värderingar egentligen är värderingar som är fastlagda inom FN:s ram. Det är det vi brukar benämna för de mänskliga rättigheterna. När jag tänker så, tänker jag också att det som finns som förklaring på ordet nationalist, alltså det jag citerade för en stund sedan; att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

Att det måste innebära att alla vi som för tillfället lever i Sverige också följer vår grundlag och är en del av nationen.  

 Vi som tror på mänskliga rättigheter så som de antogs 1948 av FN, inklusive Kvinnokonventionen som antogs 1979 och Barnkonventionen som antogs 1989, Vi som anser att vi ska sträva efter att alla människors lika värde, så som det är formulerat i våra grundlagar, också får genomslag i vår praktiska vardag.

Vi som tänker så att våra svenska värderingar, är en del av världens via FN gemensamma värderingar för mänskliga fri och rättigheter.

Vi ska nog alla ta vara på att vi har en nationaldag, som ger oss utrymme till att fundera på dessa frågor lite extra. Som ger oss möjlighet till ett nationaldagsfirande som tar ställning för mångfald, jämställdhet, öppenhet och internationell solidaritet och mot främlingsfientlighet.

Så tolkar jag Sveriges grundlag som internationalist och därmed förstår jag varför vi uppmärksammar vår nationaldag.

 

Tack för att ni lyssnade


(Och här skulle jag också utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt land.
Det blev ett fyrfaldigt leve för värderingarna i vårt grundlag)

 

 

 

Jag har inte bloggat på länge och är än så länge och nu gör jag bara ett litet inlägg för att se om min blogg kommer att publiceras.

Om så är fallet - känns det som att det är dags att börja blogga igen.

Det kan vara skönt att få skriva lite längre inlägg än vad twitter, instagram och facebook är tänkta för.

Tyvärr kunde jag inte publicera förrän sen lördag eftermiddag (7/6), då jag var trött och ville hem fort efter att båten landade i Nynäshamn. Dessutom var batteriet i datorn slut. Nu har det varit Ebba (barnbarn 3 ½ år) hela dagen. Men följande är skrivet på båten hem från Visby. 

När jag skriver det här sitter jag på båten som ska ta mig över till fastlandet. Båten har just startat och jag börjar fundera mer på samvaron med Kia (min fru) och Ebba (mitt barnbarn) som ska vara med oss hela helgen, än hur denna dag avlöpt. Men jag ska ta mig tillbaka till dagens händelser och tankar, så gott det går.

Den sista dagen i Almedalen blev en väldigt bra dag.

Varje seminarium jag varit på under denna vecka har haft sitt budskap och gett mig nya infallsvinklar på frågor jag jobbar med. Det är ju ett oerhört privilegium att ha ett lönearbete som innebär att jag får använda mig av de erfarenheter och kunskaper jag införskaffat, för att jag tycker det är så viktigt med samhällsförändring. Samhällsförändring som handlar om att demokratin och rättvisan ska utvecklas. Att alla människor, kvinnor såväl som män, ska ha samma möjligheter. Ett antivåldsarbete som går via insikten om att vi måste nå ett jämställt, och jämlikt, samhälle för att strävan efter makt ska upphöra. Utöver det har jag också fått förtroendet att vara ordförande för en så bra organisation som Män för Jämställdhet.

Vid ett par tillfällen, dels i ett seminarium med Maria Arnholm (Folkpartist och Jämställdhetsminister) och Jonas Sjöstedt (Vänsterpartist och partiledare), dels i en intervju som Expressen gjorde med Birgitta Olsson (Folkpartist och Demokratiminister), uttalades det mycket tydligt att, för att nå de jämställdhetspolitiska målen är det positivt med den oenighet som finns om hur vi ska nå dem. Den demokratiska dialogen som präglar Almedalsveckan slog igenom också här.

Arnholm och Sjöstedt är eniga om att de jämställdhetspolitiska målen måste uppnås, innan vi kan fundera över om de ska förändras. Däremot tycker både Arnholm och Sjöstedt att det kan vara viktigt att analysera varje mål för sig och fundera över det som går under begreppet intersektionalitet. Alltså vilka andra maktordningar som också är viktiga för att analysera de orättvisor som finns mellan könen.

Det är självklart att en socialist och en liberal inte är överens om hur målen ska uppnås, och det är bra, som Kerstin Alnebratt uttryckte det om Arnholm och Sjöstedt på seminariet. Birgitta Olsson har uttryckt ungefär samma sak vid ett par tillfällen jag hört henne denna vecka. Det finns en liberal feminism som hon företräder i politiken, och så finns det en vänsterfeminism som hon symboliserar med Fi! och de övriga vänsterpartierna V, S och Mp. Intressant tycker jag.

Hur dessa feminismer sedan förhåller sig till fler får vi fundera vidare på. Ett tips om du vill fundera vidare är att du köper, eller lånar på ett bibliotek, Lena Gemzös bok om feminismer.

Efter att ha varit på ett par seminarier om jämställdhetsintegrering och samtal om hur jämställdhetspolitiken ska tas framåt, har jag också besökt några andra seminarier.

Ett där jag fick mer kunskaper om incestutsatta och sexuellt utsatta flickor, som Roks arrangerade. Jag tycker alltid det är så jobbigt att lyssna och lära mer om dessa fruktansvärda brott. Men det är också jobbigt att höra att vi ännu inte lärt hur viktigt det är att olika myndigheter och kommuner samverkar för att bli bättre på att ge stöd åt dem som är utsatta. Oavsett om det är i akut skede eller om kvinnorna kommer många år efter och anmäler brott som dessa. I Östergötland ingår det i mitt jobb att vara sekreterare för en samordningsgrupp som handlar om våldsutsatta barn.

Jag var också på ett seminarium som handlade om arbete med skydd och stöd för barn, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, där Rädda Barnen var arrangör. Det finns olikheter när vi pratar om utsatthet för barn, inte minst när vi börjar pratat om hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns också väldigt mycket som har beröringspunkter. Mycket av våldet utgår från att män, som individer och som grupp, vill ha kontroll över kvinnor. I synnerhet då kvinnors sexualitet. För att ha den kontrollen övar de inte sällan sina söner i att vara en del i kontrollapparaten. Pojkar utsätts därmed också för våld och förtryck i hederns namn.

En kille i publiken ställde i slutet av seminariet en fråga som är spännande att fundera vidare på. Han undrade om det finns några undersökningar om hur det hedersrelaterade våldet ser ut inom olika kyrkor/samfund och sekter som finns i vårt land. Ingen i panelen kunde svara på frågan. Mina fördomar säger mig att han själv kom från något frikyrkligt sammanhang. Kanske kände han igen mycket av det resonemang som fanns i panelen? Det kändes bra när han efter seminaret tog kontakt med Maja, som var en av paneldeltagarna. För övrigt från en verksamhet i Norrköping, som finns inom socialtjänsten.

Sedan var det dags för veckans sista seminarium. Det som Svend Dahl från Utredningen om Män och Jämställdhet var med i. Det var kul att höra honom svara på en mängd olika frågor om maskulinitet. Han hade bra koll på frågan, och det gladde mig mycket att han pratade om strukturer såväl som individer. Att en viktig del i utredningen är att lyfta fram också det som drabbar män av att leva i o-jämställda samhällen är bra. Genuspedagogik, på sikt individuell föräldrapenning och andra strukturpåverkande åtgärder verkar han inte ha något emot.

Det var också intressant att höra hur mansrättsaktivister hade hört av sig väldigt snart när utredningen startade. Och att fakta kommer att presenteras om hur domstolarna sällan dömer till mäns nackdel, i familjerättstvister, om män under tiden i relationen med barnens mor tagit stort ansvar för sina barn. Snarare uttryckte han det som att det finns en underrapportering från socialtjänsten om mäns våld, då allt för många socialarbetare inte vill att män som fäder ska drabbas för hårt efter en eventuell skilsmässa.

Det ska bli mycket spännande när utredningen kommer med sitt betänkande. Hur kommer de förhålla sig till genusvetenskap och kritisk maskulinitetsforskning? Hur kommer de förhålla sig till all individuell erfarenhet som finns av att ha upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade i rättsystem och av socialtjänst. Hur kommer de förhålla sig till de olika verksamheter som Män för Jämställdhet har, som Machofabriken, Frihet från Våld, Jämställt föräldraskap med allt vad det innebär.

Just nu, när jag skriver detta, är det många barn som skriker av trötthet och springer omkring. Jag ser hur pojkar får större utrymme och springa längre bort från föräldrarna. Hur flickorna sitter och övar på sin framtid med dockor. Men jag ser också flickor springa och pojkar vars föräldrar sitter och läser för dem. Jämställdheten har kanske tagit några steg framåt sedan jag själv blev pappa för 30 år sedan. Å andra sidan tänker jag att många bland mina vänner som då blev föräldrar delade på föräldraledigheten och lät sina flickor och pojkar bryta könsmönster. Men ser vi statiskt så togs endast 5 % av föräldraledigheten ut av män 1983, idag är vi på väg mot 25 %.

Då fanns inte så många kvinnojourer i vårt land och opinionsarbetet hade just startat. Idag är de många men långt ifrån tillräckligt många.

Då, 1983 hade den första statliga ”delegationen” för att förändra mansrollen startat, som ett resultat av den första mansforskningen som gjorts i världen. Nu väntar vi på rapporterna från den tredje statliga satsningen på att utreda mäns del i jämställdhetsutvecklingen. Fortfarande är män i princip för jämställdhet.

Almedalsveckan är slut, men samtalet om jämställdhet fortsätter.

 

 

 

 

Efter en biltur, som startade rätt så exakt klockan 04.00, hamnade jag i värsta kön till Gotlandsfärjan några timmar senare. Det är alltid lika kul att sitta där i kön, liksom när en sitter på båten, och titta på andra förväntansfulla personer på väg över vattnet. Ska de också till Almedalen? Är det bofasta som ska hem? Ser jag någon jag känner? Spännande tankar som blandas med att ungdomar kommer och lämnar över Gotlandsguiden, så en ser vad som sker på ön denna sommar. Den här veckan är det ”politikernas rockfestival”, som det står i Gotlandsguiden.

Inte lika kul att sitta där ensam, dock. Kia är hemma och jobbar och jag jobbar i Almedalen (Visby) och Vall, som ligger nära Hogrän. Vilka underbara namn som finns på orter och kyrkor här på ön. I Almedalen är det kunskapsinhämtning, leda ett seminarium, utvidga nätverk och förstå mycket mer, som gäller. I Vall blir det läsande och skrivande, inför hösten arbete med strategi för jämställdhetsintegrering i Östergötland

Redan på båten börjar alla möten med spännande människor. Det mest spännande var kanske ändå att jag helt ovetande om att Lars Jalmert skulle komma just idag, hamnade bakom hans och Kajsas bil, när jag parkerade inne på färjan. Underbart återseende, trots att en är lite trött så där på morgonen efter dryga 20 mils bilfärd. Men också lite mystik i det hela.

På båten blev det sedan små korta, men härligt varma, möten med Örebrolänningarna Fredrik, Tordh och Eva-Lena i nämnd ordning. Vi är här i helt olika syften, men helheten i konceptet Almedalen är ändå det jag tänker är det som förenar oss alla. Det som gör den här Gotlandsveckan så oerhört spännande och givande.

Den senaste veckan har jag hört på P4 Östergötland att det har problematiserats om politiker och tjänstemän verkligen ska lägga skattekronor på att åka hit. Självklart är jag partisk när jag nu skriver detta, men visst är dessa små intensiva möten mellan aktiva människor oerhört värdefulla. Kanske går det inte att räkna dem i kronor och ören i ett kort perspektiv. Men demokratisk utveckling, liksom kommersiell, bygger på att människor lyssnar och argumenterar för de frågor som vi menar är viktiga för utvecklingen. Här bygger vi nätverk likväl som vi upprätthåller dem vi har. Vi liksom hämtar kraft i att så många finns på så liten plats, med så oerhört starkt engagemang. Alla vi som kommer från olika håll i samhället med så många olika värderingar och tankar om ett bättre Sverige och en bättre värld. Faktiskt!

Eller för att återigen citera Gotlandsguiden. Det här är veckan ”som speglar engagemang, öppenhet och glädje.”

Detta skriver jag, samtidigt som jag just har haft ett långt samtal med mig själv om jag vill bli, och i så fall hur jag ska bli en bättre "minglare" och "lobbyist". Westanders PR-handbok ger många praktiska tips, men jag som person är inte en ”försäljartyp” (om ni förstår vad jag menar?).

Finns det normer också för hur vi ska föra fram våra frågor?
Jag tror det gör det. Jag tänker att det också inom detta område behövs normbrytare. Frågorna jag dock ställer mig är hur jag ska kunna bryta in i pågående dialog, utan att göra avkall på den del i mitt sätt att vara som handlar om att inte ta ordet för någon annan. Visst har jag tänkt igenom de tankar jag vill presentera om jag hamnar tillsammans med den eller den personen. Men jag är inte säker på att jag kommer att gå före i kön, så som försäljaren skulle göra. Likaså finns tips om att på varje seminarium jag besöker, se till att begära ordet och föra fram mitt budskap. Detta är något som jag som besökare eller deltagare i ett seminarium, tycker så illa om när andra gör. Frågorna och problematiseringen ska ju handla om det som seminariet handlar om, är min tanke och idé. Jag är här för att lära och hitta nya, eller beprövade, vägar för det engagemang jag har i mitt arbete.  Nåväl – jag har ännu inte varit inne i Visby så vi får väl se vad som händer i veckan.

Min ambition är att låta dig följa mina tankegångar och därmed återigen, för vilken gång i ordningen har jag inte räknat ut, göra en nystart på min blogg.

( P.S. Här, där jag bor denna vecka, är det oerhört dålig mobil täckning, så jag får ta med mig datorn och åka till någon plats en bit bort för att publicera. Just nu sitter jag vid en vägkant i Stenkumla. Kanske någon som sysslar med frågor rörande levande landsbygd ska tänka lite på det?)

 
Hej igen!

Kul att du tittar in på min nystart i bloggsfären.

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen. Men hur ofta jag ska blogga, och om vad, har jag ännu inte bestämt. Kanhända blir det lika oregelbundet som tidigare? Kanhända kommer det inte enbart att handla om jämställdhet. Tror du det gör något?

En av orsakerna till att jag vill blogga igen, är att jag tänker att mina ord och tankar kan behöva vädras lite utanför mig själv. Twitter och Facebook är ju bra, men utrymmet för att blomma där, är något för litet. Här kan jag skriva lite längre inlägg, samtidigt som jag ändå måste hålla mig så kort att du orkar läsa.
Vi får väl se hur det går med det.

En annan orsak till att jag vill blogga är att jag behöver träna på att skriva och samtidigt pröva mina tankar med dig som läser. Mina tankar om män, maskulinitet och jämställdhet, och livet för övrigt, är allt för sällan diskuterade i allt för många sammanhang.

Det kanske är lite ”kaxigt” att kalla dem ”mina tankar”? Men det jag vill framför här, är tankar skapade i mitt möte med andras forskning och erfarenheter. Det är jag som tolkar och reflekterar, utifrån mina kunskaper och erfarenheter, den verklighet jag ser runt omkring mig.

Som så många andra som är med och vill påverka samhället tänker jag nu, i ställer för att vara partipolitisk aktiv, återuppta den här bloggen för att försöka vara en del i samtalet om vår värld.

En tredje orsak till mitt bloggande är att jag nu tar ett nytt kliv i mitt engagemang för jämställdhet. Jag tänker försöka frilansa med föreläsningar, utbildningar och mentor-/handledarskap inom jämställdhetsområdet. Här på bloggen kan du som vill engagera mig, följa mina tankar och därmed få en varudeklaration om vem du engagerar.

Så - nu har jag skrivit mitt första inlägg på min reaktiverade blogg. Kanske vill du hjälpa mig med samtalet genom att skriva och ge mig tips om vad jag borde skriva om? Eller vad jag inte borde skriva om. :-)

Jag har en e-postadress till den här bloggen, och min nyss påbörjade lilla ”låda”. info@tomaswetterberg.nu

Då jag bestämt mig för att inte skriva allt för långa inlägg, så slutar jag här och så hörs vi snart igen.

Ha det så gott :-)



Det finns många som har frågat mig om varför jag valt att lämna partipolitiken. Det finns dem som tycker det är bra att jag gjort det och det finns dem som ifrågasätter om detta ska vara nödvändigt, ”bara” för att jag är ordförande för en partipolitiskt obunden organisation. Så här i början av år 2012 kan det vara bra att jag förklarar det för er som undrar.

För mig är det viktigt att arbeta med jämställdhets- och genusfrågor, med fokus på att problematisera maskulinitet. Maskulinitet, eller mannen som den strukturella normen i samhället, är viktigt att fundera över när vi ska uppnå jämlikhet, frihet, rättvisa och solidaritet.

Jag vill fokusera på de frågor som driver mig och som gör att jag också är ordförande för Män för Jämställdhet. Som partipolitiskt obunden känner jag att mitt fokus på dessa frågor leder längre, än om jag är med i ett parti. Alla politiska partier kombinerar jämställdhets- och genusfrågorna med sina olika ideologiska värderingar. Jag vill med min kunskap och med vår organisations idéplattform kunna vara en pådrivare på alla politiska partier. Liksom jag vill bjuda in mig och Män för Jämställdhet till andra organisationer i vårt samhälle. Privata och kooperativa såväl som offentliga sådana.

I vårt land arbetar alla politiska partier på olika sätt med jämställdhetsfrågor, precis som det finns mängder med organisationer och individer som gör detsamma. De kunskaper jag har om genus, maskulinitet och jämställdhet kommer från praktik och forskning och jag hoppas nu få en mer trovärdig position, då jag inte är "bunden" till ett politiskt parti. Jag vet inte varför, men verkligheten fungerar tyvärr så.

Med det vill jag också säga att jag därmed slutar värdera om det är rätt eller fel om de politiska partierna är pragmatiska eller inte. Om de arbetar med jämställdhetsfrågor för att få väljare, eller om det gör det för att frågan ska flyttas framåt blir något jag kan kritisera på ett mer trovärdigt sätt, utan att bli beskylld för att vara ”sosse”.

Jag fortsätter med andra ord att göra allt vad jag kan för att så många som möjligt ska ta till sig de kunskaper som finns om hur vi ska uppnå ett jämställt samhälle. I år ska jag också försöka att bli en bättre skribent här på bloggen, skriva artiklar som jag ska försöka få publicerade lite här och där. Och kanske finns jag också och föreläser eller håller utbildning någon stans nära dig.

Gott 2012 på er alla som läser min blogg!

 

I dag kunde jag hitta en riktigt härlig nyhet på Regeringens hemsida. Regeringen har beslutat att ge Skolverket i uppdrag att genomföra insatser som har till syfte att öka jämställdheten i förskolan. En viktig del i den satsningen, som jag också hoppas kommer att inbegripa mer arbete med genuspedagogiken, är att det nu också finns ett uppdrag till Skolverket att skapa insatser för att öka andelen män som arbetar inom förskolan.

I dag uppgår andelen män som arbetar i kommunal förskola till 2,8 procent och inom fristående förskola till 5,3 procent, skriver Regeringen. Det har visserligen varit ont om män i förskolan genom tiderna och många olika försök har gjorts för att öka andelen. Men det har i alla fall funnits mer än dubbelt så mycket män tidigare. 1983 fanns det mer än 4,6 procent män i detta yrke.

Min uppfattning är att en viktig orsak till att så få män jobbat i förskolan är de föreställningar som finns i vårt samhälle om vad män, respektive kvinnor, är mest lämpade för att utföra för arbetsuppgifter. Dessutom oron för vad män kan hitta på med våra barn.

När polisen i Örebro grep en pedofil på en förskola år 1998, blev dessa föreställningar uppenbara. Nervositeten av vad män kunde göra med våra barn tog överhand och paniken blev stor. Jag själv arbetade då med ett jämställdhetsprojekt på Länsstyrelsen i Örebro och fick bland annat en fråga från riksradions nyhetsredaktion, om vad jag hade för uppfattning om att det på någon förskola i Stockholmstrakten hade satts upp skyltar med innebörden att; I dag arbetar en man på vår förskola, men han kommer inte vara själv med barnen.

I Örebro minskade andelen män inom förskola och fritidsverksamheten, liksom i resten av landet, efter denna händelse.

Det är skönt att idag höra jämställdhets- och förskoleminister Nyamko Sabuni säga att:
- Förskolan ska vara en attraktiv arbetsplats för både kvinnor och män. Det är viktigt att barn i förskolan får möta kompetent personal och vuxna förebilder som är både kvinnor och män.

Med det uppdrag som nu Skolverket får kommer de också att tar reda på vad som tidigare gjorts för att öka andelen män i förskolan. Vi kommer då få mer klarhet i att detta arbete är en lång process, som också handlar om värderingar. Är det maskulint tillräckligt att arbeta med omvårdnad av barn, för att unga män ska söka sig till dessa utbildningar. Kommer dem som arbetar i förskolan och föräldrar av alla de slag, att acceptera fler män som arbetar inom förskolan? Enligt en studie från 2005, som gjordes av Margareta Havung, kan vi se att män som arbetar inom förskolan utsätts för en hård granskning av sin omgivning – en ”riktig man” ska inte ägna sig åt sådan som kvinnor gör. Läs mer om detta i Jämställd förskola, som slutbetänkandet av Delegationen för Jämställdhet i Förskolan gav ut år 2006.

Det är också viktigt att vi har klart för oss varför vi vill ha fler män inom förskolan och vilken roll både kvinnor och män har i att vara en del i att förändra traditionella könsmönster och könsroller. Eller ska vi ha det för att förstärka den rådande genusordningen?

Män för Jämställdhet anmäler sig redan nu att låta sig inbjudas av Skolverket om någon referensgrupp kommer att starta :-)

I Lärarnas nyheter kan jag i dag läsa att ”Betydligt fler flickor än pojkar får högre slutbetyg, än resultatet på de nationella proven”. Detta är enligt Lärarnas tidning en skillnad som ökar med åren.

”Självklart kan man hävda att lärarna väger in mycket annat än resultatet på de nationella proven när det sätter betygen”, tänker Wofgang Dietrich som är undervisningsråd på Skolverket. För övrigt har han inte så mycket mer att kommentera om detta. Förutom att han är förvånad.

Jag tänker att det kanske är en könsblindhet som råder bland dem som arbetar i skolan. Alltså inte så att de är blinda över att pojkar och flickor är olika, snarare så att det inte funderar över hur de själva förhåller sig till respektive kön. Det är väldigt oroande, tänker jag, att killar som ändå presterar relativt bra på nationella prov, sänks när den betygssättande läraren gör sin helhetsbedömning.

Forskaren Alli Klapp har i sina studier från 2008, sett att det finns könsskillnader till flickornas fördel i. Hon menar i att flickorna är mer motiverade och därför får de högre betyg. Hon har också sett att flickorna har ett större föräldrastöd. Att de pratar mer med sina föräldrar om sitt skolarbete, hur de känner sig i skolan, hur de har presterat i skolan jämfört med pojkarna. Detta har en positiv inverkan på betygen, säger Alli Klapp.

Jag tänker att vi fortfarande har en lång väg att gå för att öppna ögonen över hur viktigt det är med genuskunskaper, inom många yrkeskategorier. Vilka förväntningar går vi som vuxna och bär på när vi möter unga killar och tjejer? Vilka förluster gör pojkar när vi hela tiden förväntar oss att de ska leva upp till dåliga maskulinitetsideal.

En stor vinst med att få fler skolor att arbeta med vårt material machofabriken, är att också de vuxna får en möjlighet att fundera över hur ”lådorna” för maskulinitet och femininitet kan förändras.

 

När jag tittade på någon av nyhetssändningarna i går blev jag riktigt irriterad på dessa jurister som låtsas att de gör saker i objektivitetens namn. Den här gången var det den där organisationen som kallar sig ”Centrum för rättvisa” som återigen är ute för att försämra rättvisan i vårt land.

Lars Bjurström, en bloggare från Klintehamn, kallar detta för ”Juridifiering” vilket innebär att vi ger mer makt till juridiken och domstolarna. Jag håller med honom om att denna ”juridifiering” är ett hot mot ett demokratiskt samhälle i stället för en del av detta.

”Centrum för rättvisa” har tidigare varit ute och kämpat mot utveckling av jämställdhet. Bland annat har de lyckats få svenska universitet att sluta arbeta med speciella projekt för att rekrytera män till lärar- och sjuksköterskeutbildningar. Kanske inte direkt, men indirekt då inte någon vill bli anmäld för diskriminering, då de faktiskt arbetar för att motverka diskriminering. De har också via juridiken hindrat fler kvinnor att komma in i yrken som domineras av män.

Nej, kära vänner, tror inte att Centrum för rättvisa är ute efter rättvisa, de har ett tydligt ideologiskt syfte att motverka jämställdhet och demokrati och att fler med utländsk bakgrund ska få ökade chanser till utbildningar inom yrken där vi så väl behöver det som brukar gå under begreppet ”mångfald”. Kanske de i slutändan tycker att juridik är viktigare än politiska beslut. Inte vet jag, men...

Det finns så mycket att göra för en organisation som Män för jämställdhet och för mig som feminist och person!

I allt detta görande är det viktigt att prioritera. Vad och på vilket sätt kan jag och vi på bästa sätt påverka verkligheten, så att fler män börjar fundera på vad män, maskulinitet och jämställdhet handlar om.

I den prioriteringen ingår för mig att sätta mig framför datorn och skriva en blogg. Jag har prioriterat ner detta och jag är nu rätt övertygad om att jag därmed gjort en felprioritering.

För, om jag lyckas få många som läser min blogg, där jag ger kommentarer om de frågor jag tycker är viktiga – ja, då kan ju förändringen faktiskt ske. Så nu ska jag återigen börja skriva blogginlägg :-)

Att jag fick fart just idag vill jag tacka Hanna Hellqvist för.

I dagens krönika beskriver hon en av del av den dåliga form av maskulinitet, som så få reflekterar över.

När begreppet ”mäns våld mot kvinnor” uttalas, finns mängder med män och kvinnor som regerar med ”ryggmärgen” och blir illa berörda. I synnerhet män brukar bli arga och påpeka att de minsann inte slår tjejer eller kvinnor. Det finns mycket som talar för att de har rätt, de flesta män slår inte kvinnor. Men de flesta pojkar och män tar sig rätten att uttala sig om vad flickor och kvinnor behöver för att underordna sig pojkar och män. Ja, de uttalar sig också om vad flickor, kvinnor, pojkar och män behöver göra för att underordna sig bilden av maskulinitet. Det är på detta sätt jag tror vi upprätthåller de traditionella könsmönstren.

Den unga kille som twittrade med Hanna Hellqvist är kanske inte medveten om att han på detta sätt är en del av mäns våld mot kvinnor och därmed också den o-jämställdhet som existerar.

Det behöver vi prata mer om!

Är inte det viktigaste just nu att få pojkar och män att fundera lite mer över hur vi ska vara som just pojkar och män? Jag vet att det under försommaren pågick en mediadialog om, vad de föredrog att kalla ”manlighetens kris”. Jag skrev själv ett blogginlägg med funderingar om en av de dialoger som fördes.

 

Det vi kallar den extrema högern, eller det som pågår i London, eller det som brukar kallas för ungdomsvåld, läktarvåld eller vad vi nu brukar kalla unga mäns våldsanvändning, kanske också är en del av en manlighet i kris? Eller kanske är det så att när vi fortfarande har en bild där maskulinitet och våld hör samman, får vi räkna med att många pojkar och män använder sig av våld i stället för samtal som konfliktlösningsmetod. Kan vi då inte benämna detta för vad det är – unga män som begår brott. Kanske blir det enklare för oss att motverka den våldsutveckling som pågår om vi benämner vilka som är aktörerna? När det gäller den norska terroristen blev detta så uppenbart. En man som tillerkänner sig själv att vara för en högerideologi, som bottnar i ett nationalistiskt tänkande, där våld är en viktig mekanism för att minska de vänsterkrafter som motverkar hans/deras ideologi.

 

Att det också finns några få kvinnor som lär sig att använda dessa maskulina metoder för att klara sina konflikter hör nog också till, då det som anses vara maskulint också anses ha ett högre värde i vårt samhälle.

 

Min uppfattning är att maskuliniteten, alltid varit och troligen alltid kommer att förbli, ett utvecklingsprojekt. Detta utvecklingsprojekt är inte skilt från kvinnors och kvinnlighetens utvecklingsprojekt. Så som jag ser det är det hela genusordnandet som är ett ständigt pågående projekt. Ett projekt som vi kan påverka med vårt eget agerande!

 

Detta genusprojekt är inte skilt från övrig samhällsutvecklingen. Solidaritet mellan kvinnor och män, och dem med obestämd könsidentitet, är för mig grunden i demokratiprocessen. Om vi tror på alla människors lika värde, har jag väldigt svårt att acceptera att alla människor graderas in i ett orättvist klassystem såväl som i ett orättvist genussystem. Detta oavsett etnisk härkomst, eventuella funktionsnedsättningar, åldersprövningar, sexuella praktiker, eventuell religiös övertygelse och allt annat som jämlikhet handlar om. Grunden för vårt solidariska agerande kan inte bara utgå från vad jag som individ menar är det rätta för mig, jag måste också i samspel med kvinnor och män runt mig (i min/vår kontext) agera så att också alla andra får samma rättigheter och möjligheter som jag.

 

Min sexualitet får inte styra någon annans sexualitet. Min uppfostran till man får inte överordnas någon kvinnas,  mans eller någon med obestämd könsidentitet, möjlighet till ett likvärdigt liv. Läkarens eller direktörens arbete är inte mer värt än undersköterskan, kanslisten eller verkstadsarbetarens, oavsett vilket kön dessa bär.

 

Utopi? Ja, kanske är det så? Men utan vision finns det inte så stor anledning att vara engagerad för utveckling!

 

(fortsättning följer… :-) )

 

Jag har under rätt lång tid funderat över på vilket sätt jag, som enskild person, kan vara med och förbättra vår värld. Redan i mitten på 1970-talet började jag denna dialog med mig själv.

 

Det var inte så svårt, som barn från arbetareklassen, att finna stöd i den socialistiska medvetenhet som då fanns så nära. Mamma som fackföreningsaktiv och andra förebilder, både kvinnor och män, som var aktiva i solidaritetsrörelser av olika slag. Min första öppna demonstration för mina åsikter var när jag gick på Örebros gator tillsammans med väldigt många andra. Detta under parollen - Fred för Vietnams folk.

 

Sedan blev det Enad front, där alla (tror jag) vänsterorganisationer var med. Utom socialdemokraterna då, som på den tiden av oss på vänsterkanten, sågs som klassförrädare. Mina första möten med feminismen kom där någonstans, då jag sålde vänstertidning utanför Systembolaget på Storgatan i Örebro. Där fanns också en kvinna, i samma ålder och med samma engagemang som jag, som sålde tidningen Kvinnobulletinen. Klasskampen behövde också influenser av Kvinnokampen.

 

Sedan tog jag ett litet kliv åt höger, utan att svika socialismen, och blev medlem i SSU. Jag tror det var 1978. När sedan Olof Palme mördades 1986, passade partiet att ta sådana jättekliv åt höger att jag blev vilsen igen. För mig blev det omöjligt att vara kvar i det parti som inte tog avstånd från Timbros och högerns idéer tillräckligt kraftfullt. Demokrati är vackert, men utan en stark socialistisk värdegrund kan demokrati så lätt gå över till individualism. Jag såg dessa tendenser i ”mitt” parti.

 

Där någonstans i början av 1980-talet blev jag allt mer intresserad av de feministiska tankar som bland annat hade varit grunden för vår förnäma välfärdsutveckling, med förskolor, äldreomsorg, skola till alla med ett riktigt mål mat varje dag och så vidare. Den välfärd som kanske toppades av vår tudelade föräldraförsäkring. Hälften åt mor och hälften åt far. Om nu inte Far tyckte det var viktigare att jobba än att ta hand som sina barn, för då kunde han skriva över sin del till Mor. Jag vet, det finns problem och invändningar mot allt jag skriver, men jag får ju inte bli för långrandig i en blogg.

 

Feminism och marxism en förälskelse med förhinder, var namnet på en av de spännande böcker vi fick läsa under min kvinnovetenskapliga utbildning, som jag fick i början på 1990-talet. En bok som fick mig att fundera riktigt ordentligt om vad som kommer först och är viktigast. Eller om det är så enkelt att inte något kommer först eller är viktigast? En bok med texter som fortfarande gör mig undrande och ger mig utvecklingstankar.

 

I dag går jag här och tvivlar igen. Jag har just nu ett uppdrag som handlar om att skapa dialog om maskulinitet, kvinnofrid och jämställdhet bland män inom de nationella minoriteterna, i vårt land. Men efter att den kristna högermannen i Norge genomfört sina terrordåd, är jag tveksam över om jag har rätt fokus. Är det inte den demokratiska socialismen som behöver fokus just nu? Men så tänker jag…

 

(fortsättning följer i nästa blogginlägg)

 

 

 

 

Det har nu gått nästan en vecka sedan terrordåden i Norge. Anders Breivks dåd mot regeringskansliet i Oslo och mördande av unga socialdemokrater på Utöa har kommenterats mycket de senaste dagarna. Själv har jag gått som i någon form av overklighetskänsla och tänkt på alla mina vänner i Norge. En delaktighet i sorgen har gjort mig skrivförlamad. Nu verkar det börja släppa, även om mina tankar hela tiden är hos er i Norge.

 

Många skriver forfarande om Breivik som en enskild galning. Allt fler skriver också om hans tillhörighet till extrem högerideologi. Ingen kan ha missat att han bär på ett stort hat mot socialdemokrater, som han kallar landsförrändare. Eller “kulturmarxister”, ett begrepp jag tror han skapat för att inbegripa alla som tror på välfärdssamhällets grund i socialdemokratin. Han tycks ha mycket svårt för kvinnor och män som engagerar sig för demokrati, jämlikhet och feminism. Att han inte bara hämtar sina idéer från extrema högerideologer, utan också är med och skapar denna ideologi börjar bli uppenbart för allt fler.

 

Det jag har lite svårt att förstå är att så många fortfarande utgår från att denna terrorist lever i en färeställningsvärld. Man pratar om honom som en galning. Visst kan jag hålla med om detta utifrån den norm, den demokratiska hegemoni, som de flesta av oss i Norden vill ha. Men menar vi med begreppet "föreställningsvärld" att han skulle ha en psykiskt sjukdom så tror jag vi tänker fel. Jag tror mer på att Breivik är övertygad om att han har rätt i sin uppfattning och utifrån detta handlade och handlar fullständigt rationellt. Glöm inte att det finns många, i huvdsak män, som bär på denna uppfattning.

 

Det jag som person och som ordförande för Män för jämställdhet tänker mest på just nu är om vi med våra tankar och projekt kan vara med och motverka att det skapas fler pojkar och män som Breivik? Får vi prata om att det faktiskt handlar om hur vi skapar maskulinitet?

 

Anna-Lena Lodenius skrev redan i söndagens DN att det är viktigt att identifiera de ensamma männen. Med det antyder hon också att detta inte bara handlar om ideologi. Om inte maskulinitet är en ideologi? Kanske är det så vi ska tänka framöver?

 

Vi ser ganska tydligt i samhället hur allt fler dras till ondskefulla och icke demokratiska ideologier. Det är i huvudsak pojkar och män som dras till de extrema ideologierna. Det är pojkar och män som utför skolskjutningar, mördar presidenter och statsministrar och står för majoriteten av den våldsamma brottslighet som vi ser runt om oss i världen.

 

"Ensamma män som upplever sig på kant med tillvaron, inte minst de som också är arbetslösa och/eller lågutbildade, förefaller extra utsatta i vår globala tid. En del av dessa, självklart inte mer än en minoritet, utvecklar hat mot samhället. Detta kan manifesteras på olika sätt. Framför allt unga män toppar brottstatistiken. De hänfaller oftare till missbruk och utvecklande av olika asociala beteenden" ... skriver Lodenius.

Vi som agerar för demokrati och feminism får ofta möta kommentarer från dessa, i huvudak, män.

 

Det som media refererat från Breiviks "manifest", tycks vara sådant som många av oss som skriver och agerar för demokratifrågor får möta i kommentarer på våra bloggar. Vi kan också läsa dem då vi funnits med i media av olika slag. De framför ett ideologiskt innehåll med sin grund i en konservativ nationalism. En anti-feminism som manifesteras i oerhört våldsamma termer. Ibland t o m med hot om fysiskt våld.

 

Min slutsats av detta är att den maskulinitet som nationalisterna tycks behöva för sina krig tycks vara hotad. Vi som förespråkar förändring i form av demokrati, jämlikhet och jämställdhet blir dess fysiska fiende. Vi blir förrädare av det nationalistiska arvet, som består i konservatismens ideer vad gäller samhällets och kärnfamiljens bevarande. Grunden för patrarkatet. En gammal konservativ kristet ideal.

 

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg det som Anne Holt skriver i DN Kultur den 27 juli att Anders Breivik inte föddes till en "iskall, själlös mördare" ... "Anders Breivik är summan av det liv han levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska" Jag vill gärna bygga på detta med att det svenska systemet inte är speciellt annorlunda än det norska.

 

Högerpopulismen består av män, skriver Dan Andersson i en analyserande artikel. Andersson föreslår att Juholt och Reinfeldt ska sätta sig ner och föra dialog om demokratins förutsättningar i vårt land. Jag tror inte det räcker. Vi måste i hela Sverige sätta oss ner och fundera över "den sociala utvecklingen, om skolan, otrygheten, tilliten mellan människor, ömsesidhet i välfärden, den kulturella utvecklingen, uttunningen av kvaliteten i medierna och om statens förmåga." Jag vet inte om jag tror det är möjligt att vänsterns och högerns ledare ska komma överens om detta. Men jag tror att detta samtal är viktigt på många olika håll i vårt land.

 

Samtalet behöver ta sin start i vilka normer det är vi så gärna upprätthåller och varför vi gör det. Vi vet sedan lång tid tillbaka att det fins ett samband mellan höger - såväl som vänsterextremism, och maskulinism ( = ett försvar för en ojämställd och förlegad syn på maskulinitet). Att påbörja samtalet om normer bland unga män och kvinnor genom att använda sig av vårt nyss framtagna material "Machofabriken" kan leda långt. Detta tillsammans med den omtanke om det fria ordet och demokratin, som det norska folket nu så påtagligt visar upp.

 

 

 

 

 

Så är det då dags för Almedalen igen. Jag är lite osäker på hur många gånger jag varit där, men som ordförande för Män för jämställdhet är det nu tredje året på rad. I år har vi inte något eget seminarium, vilket jag tror är en smart idé. Den här gången åker jag dit utrustat med mängder av broschyrer med inte allt för många ord om att vi finns och att det är enkelt att bli medlem.

 

Ett seminarium är jag engagerad i. Det handlar om vad som krävs för att förändra machokulturen inom idrottsrörelsen och om det finns möjlighet att via idrottsrörelsen ändra på den rådande maskuliniteten och ojämställdheten i samhället. Arrangör är SKR, Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund.  Resten av veckan ska jag se till att gå på så många seminarier och mingel jag orkar med, och där försöka så gott jag kan att plädera för våra frågor om män, maskulinitet och jämställdhet. Även en del seminarier som inte har jämställdhet som tema kommer att få mitt besök, för jag är så himla nyfiken på hur genus och jämställdhet presenteras i andra sammanhang.

 

Målsättningen är också att varje kväll ska avslutas i Visbys underbara domkyrka, för att lyssna på dagens Nikodemussamtal med den partiföreträdare som varit dagens talare i Almedalen.

 

Det ska bli kul att komma åter till Almedalen och träffa många kvinnor och män, engagerade i så många olika frågor. Jag ska också försöka att förmedla mina intryck här på min blogg.

John Alvbåge i Örebro sportklubbs fotbollslag, är riktigt arg på mig. Detta för att jag inte ser på ÖSK-reklamen på samma sätt som han vill att vi ska se på den. Jag blir faktiskt lite förvånad över vilka starka ord han använder om hela artikeln, som jag tyvärr ännu inte har läst. Jag sitter på ett tåg just nu och behöver komma hem och få läsa Nerikes Allehandas pappersupplaga, för att komma ihåg vad det är jag sagt. Samtidigt känner jag det viktigt att kommentera då någon kanske letar efter mina kommentarer just nu.

 

Alvbåge undrar, i sin blogg, vad det är för fel på mig när jag tänker att dessa bilder på aggressiva män också kan vara en bekräftelse för vissa unga män att utöva sin aggressivitet. Men jag ska försöka förklara en gång till, för det kan ju bli lite förenklingar i en tidningsartikel.

 

Vi ser troligen på verkligheten utifrån våra olika erfarenheter och kunskaper, alla vi människor. Men, för mig som genus och jämställdhetsivrare känns det inte helt fel att föra en dialog om hur vårt samhälle ska bli mindre aggressivt? När jag analyserar bilderna är det med ett strukturellt perspektiv. Jag gör det med mina tankar om maskulinitet och jämställdhet.

Jag menar inte att endast dessa bilder skapar våld. Jag menar att dessa bilder, tillsammans med väldigt mycket annat som pågår för att upprätthålla en i mitt tycke trist bild av maskulinitet, är något som behöver förändras.  Men om Alvbåge och de övriga fotbollspelarna tycker att jag är kränkande mot dem som personer i mina kommentarer, ber jag gärna om ursäkt. Men jag tänker inte sluta att kommentera bilder och andra företeelser som jag upplever upprätthåller strukturer i samhället, som jag menar motverkar det jämställda samället.

 

Jag tänker så här. Vi brukar ofta beklaga oss över unga aggressiva män som tillhör den grupp vi brukar kalla huliganer. De som på läktaren inte så sällan använder så mycket våld att det måste till mängder med poliser för att bryta våldet. Polisen måste till och med följa dem till och från fotbollsarenan för att de inte ska gå loss på annat på vägen dit.

Det finns också en kultur bland många killar att våld är något häftigt. De tittar gärna på slagsmålen och våldscenerna i filmer, flera gånger, för att de tycker det är häftiga, coola. Killar som dessa tycker säkert att bilderna på våra elitspelande män är coola.

Kanske tar de intryck av just den delen av förebilden Alvbåge och inte den delen som samme Alvbåge visar upp i den kampanj som just nu pågår för att samla in pengar till Kvinnohuset. www.annanmamma.se


För mig skulle det väga upp oerhört mycket om den annonsen med Alvbåge också fanns på reklamplats i Örebro. Vi människor har så många sidor inom oss. Det skulle nog ge avtryck hos väldigt många män om ÖSK-spelarna fick synas också i mindre ”maskulina” sammanhang. Tänk att få ha med både KIF och ÖSK i det långsiktiga arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor. Det vore inte helt fel!

 


I går kväll, den 7 april, var jag på Knuten, en träffpunkt i Hallsberg, och berättade om Män för jämställdhet och hur vi tänker på män, maskulinitet, genus och jämställdhet. Den socialdemokratiska föreningen hade bjudit in mig att prata på ett öppet möte.

 

Det var många kvinnor och män som hörsammat flygbladet och medelåldern var rätt så hög. Men vilket trivsam känsla som uppstod när jag höll mitt föredrag. Många kände nog igen sig och samtalet som uppstod efteråt kom bland annat att handla om hur vi som är uppvuxna i 1960-talets skola, faktiskt följde den gamla Linggymnastikens anvisningar. Att de maskulinitetsbild som Victor Balck en gång förespråkade levde så starkt kvar, när våra (jag pratar då om pojkarnas) gymnastiklärare krävde blå kortbyxor och vita linnen. Att vi skulle stå i raka led och sträcka våra kroppar. Och om vi på något sätt försökt bryta detta led, denna norm, så var det en rungande örfil som gällde.

 

Att uppleva denna förståelse för maskulinitetsnormen och hur den sedan fortplantar sig ut i samhället i form av orättvisa mellan pojkar, flickor, kvinnor och män än i dag, är en lisa för en föredragshållare i jämställdhet.

 

Att sedan få klart besked från flera av dem som lyssnade att det faktiskt är hoppfullt när vi presenterar våra projekt, Killfrågor.se, machofabriken och Frihet från våld är ju bara så stimulerande.

Jag tror på utredningar!

 

I dag finns en artikel i DN om att en utredning ska tillsättas för att få unga att läsa. Det är bra att regeringar tillsätter utredningar när de är bekymrade över sakernas tillstånd i vårt samhälle. Sedan är det inte helt fel att många kommer till tals när utredningen pågår – och av egen erfarenhet vet jag att det ofta är så, och att resultaten blir bättre när så sker.

 

Nu har Regeringens kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth bestämt sig för att tillsätta en utredning om litteraturens tillstånd i vårt samhälle. Det är bra! Jag hoppas då också att utredningen gör en liten historik om vad som faktiskt hänt när det gäller att få kvinnor och män att läsa. Kanske är det så att det rent historiskt har varit just Män som fått de största satsningarna? Jag tänker på hur folkbiblioteken skapades av den tidiga arbetarrörelsen med ABF i spetsen, hur arbetsplatsbibliotek lyftes fram och hur den billiga boken – En bok för alla – kom att öka läslusten hos arbetarklassen. Att faktiskt pojkar och män i allt högre grad också kom att läsa skönlitteratur genom dessa olika satsningar. Flickor och kvinnor som grupp har nog läst mer i alla tider.

 

Men så hände något som innebar att pojkar återigen valde bort läsandet. Fram för allt skönlitteraturen. Det blev liksom fult för pojkar och män att läsa. Eller vad var det som hände?

 

Jag hoppas utredningen tar hjälp av den forskning som finns för att ge oss lite mer svar på den frågan. Vad var det som hände? Blev det ”tjejigt” eller rent av ”bögigt” att läsa? Är det av den anledningen som identitetsökande pojkar ”väljer” bort läsandet?

 

Min uppfattning är att en utredning behöver ta till sig vad andra vad andra utredningar redan visat. Utredningar kan bli stärkande för varandra när så sker. Många utredningar de senaste 20 åren har visat att genusaspekten är viktig inom livets alla områden!

 

Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA), som ett färskt exempel, har visat med stor tydlighet vad genusaspekten på utbildning kan göra för att öka alla individers, såväl pojkars som flickors, möjligheter inom skolans ramar. Det finns tecken på att de vuxnas förväntningar på hur pojkar och flickor ska vara, innebär att i huvudsak pojkar förlorar i inlärningen, vilket så klart också påverkar pojkars värderingar och attityder kring läsandet.

 

I DEJA:s slutbetänkande Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan (SOU 2010:99), skriver de ”De förhållandevis stora genomsnittliga skillnaderna i betyg i olik ämnen har delvis sin grund i skillnader i intressen och upplevelser av vad som är viktigt att lära sig i skolan. Här är det uppenbart att samhällets olika förväntningar på flickor och pojkar formar dem olika och ger dem olika intressesfärer. Det är en utmaning för skolan att bryta den könsnormer som grundläggs utanför skolans väggar”

 

En mycket viktigt delrapport i DEJA:s arbete är också maskulinitetsforskaren Michael Kimmel:s rapport om ”Pojkar i skolan: ett bakgrundsdokument om ”pojkkrisen”, som jag tänker är bra bakgrundsmaterial (och som inte är nämnd i direktiven 2011:24) när riksarkivarien Tomas Lidman nu ska starta sin utredning om Litteraturens ställning.

 

Får Män för jämställdhet någon fråga om att på något sätt vara en del i utredningens arbete ska vi så klart tacka ja till den möjligheten.

 

I dag var den första dagen av fyra inplanerade lanseringstillfällen av Machofabriken. Vilken härlig dag! Vårsolen lyste och värmde upp hela Stockholm. På vägen från Centralen till Grev Thuregatan var det många män i ”lådor” jag passerade. Kanske ser jag själv ut som att jag vandrar fram där i min egen låda. Men, hur ser vi ut där innanför vår förpackning? Det är för att inte upprepa dessa förpackningar som vi har skapat Machofabriken. För att unga killar och tjejer, ja även vuxna kvinnor och män, ska ges möjlighet att få fundera över de trånga könsnormer som framför allt pojkar och män går omkring i.

 

Eller som en ung killa i paneldialogen uttryckte att det inte är så himla lätt att säga till killar som spelar tuffa och som inte varit med i Machofabriken att: ”Hörru kliv ur lådan – Det kanske vore lättare om fler hade sett materialet. Alla har väl varit i sin låda. ”

 

I morgon är Machofabriken i Malmö, på torsdag är Matchofabriken i Göteborg och den 22 mars i Umeå. Jag kommer att vara med i Malmö och Umeå och jag ser fram mot de underbara reaktioner som kvinnor och män visade här i Stockholm.

 

I stället för att jag berättar om Matchofabriken tycker jag du ska gå in på vår hemsida och läsa mer och se några filmen, eller kom på seminariet om du är i Malmö, Göteborg eller Umeå. Snart ska vi också ha ett i Örebro och vem vet mer vad som händer framöver.

Så sitter jag då här och funderar på vad som kommer att hända kommande vecka. Jag tycket det är rätt skönt att titta till almanackan så jag inte missar något jag bestämt.

 

Det slår mig då också att jag faktiskt skulle kunna börjar göra en liten krönika om veckan som gick. Som ett stående inslag i min blogg. Det är en rätt kul idé som jag ”snor” från en politiker i Örebro.

 

Så från och med nu ska jag försöka hitta veckans höjdpunkt och blogga om på söndagar.

 

Här kommer veckans höjdpunkt!

 

Att det blir Kent Person som inspirerar mig till detta, trots att denna vecka också innehöll den 8 mars, kommer att förvåna många. Men Kent, och faktiskt alla de övriga politikerna som var med på samtalet om barnverksamhet på Kvinnohuset i Örebro, förvånade mig i går. Det var på Systerskapsfestivalen i Örebro där jag var för att lyssna på denna dialog och för att lyssna på min favorit Marie-Pia Boethius.

 

Kvinnohuset har sedan ett par år tillbaka fått tillfälligt statligt projektbidrag för att kunna ha specialpedagog och fritidsledare, som möter de barn som följer med kvinnorna till Kvinnohuset. De har under dessa år utvecklat en metod att prata med dessa barn, som enligt lagen också är att betraktade som misshandlade av sina fäder. Nu är projekttiden för de statliga pengarna slut och Kvinnohuset vill ha en mer långsiktigt lösning för sin verksamhet. Politikerna i Örebro skulle nu få chansen att offentligt presentera hur de tänker framåt för att stödja kvinnohuset.

 

Nerikes Allehanda tolkar det som att politikerna slingrade sig då de inte entydigt svarade Ja på frågan om stöd framöver. Men jag blev glad då jag för det första kunde höra representanter från alla partierna, utom Folkpartiet som valt att inte närvara, vara eniga i att de tänker arbeta för en långsiktigt lösning.

 

Jag blev också glad för att dessa politiker inte gjorde valdebatt av frågan. Det är faktiskt omval i Örebro inom ett par månader.

 

Med det som gjorde mig allra gladast var att Kent Person visade tydligt att det är en självklarhet att kommunen ska ordna fram pengar till stöd för barnen som är utsatta. Dessutom var Kent den som allra tydligast visade att det behövs mycket mer insatser för att arbeta med förebyggande åtgärder för att pojkar och män inte ska bli våldsverkare. Att han i detta dessutom lyfte fram Män för jämställdhet gör mig så klart ännu stoltare :-)

 

Det bådar gott inför framtiden att inte någon av de övriga politikerna argumenterade emot Kent i detta.

 

 

Jag får från allt fler kvinnor och män frågor om vad som skiljer vår organisation, Män för jämställdhet, mot det nya mansnätverk som nu är bildat av Pelle Billing. Det är en bra och viktig fråga, men då jag också tycker det är bra att vi blir fler engagerade för män i jämställdhetsarbetet, tänker jag inte göra några bedömningar om rätt eller fel med det "nya" nätverket. Jag tänker i stället försöka beskriva det jag tycker är viktigt med Män för jämställdhet och vår tanke med feminism som en grund för vårt arbete. För jag har en känsla av att det är just där vi skiljer oss mest från varandra.

Män för jämställdhet startade också som ett nätverk. Detta efter att männen i Rädda Barnens styrelse tyckte att frågan om mäns våld också borde vara en fråga även för män. Kvinnorörelsen har drivit denna fråga under mycket lång tid. Den utlösande faktorn den gången var, och jag citerar det upprop som skrev: ”I det forna Jugoslavien har övergreppen mot kvinnor och flickor satts i system på vad vi kan förstå närmast exempellöst sätt. Flickor våldtas på ett planerat, brutalt och utstuderat sätt som ett led i etniska rensningsaktioner”, Uppropet publicerades i Svenska Dagbladet den 31 mars 1993. Uppropet handlade också om den så kallade barnssexturismen till Thailand och andra ostasiatiska länder och om de beslag av barnpornografi som gjorts i Sverige. Utifrån detta uppmanade männen i Rädda Barnens styrelse alla ”ansvarskännande män... att ansluta sig till ett informellt nätverk” som Rädda Barnen lovade att de första åren vara fadder för. Mängder av män hörde av sig till Rädda Barnen för att ta sitt ansvar och Manliga nätverket, eller som det första namnet var Manlig front mot övergrepp, startade. Jag var med, men i Örebro.


I maj, samma år, skrev de ett nytt upprop till männen i hela Europa och den gången vidgades perspektivet till all krigföring och mördande av civila kvinnor, barn och äldre. ”Det är nämligen främst män som som har fattat de politiska besluten, det är män som har utfört krigshandlingarna, det är män som har begått övergreppen”. Manliga nätverket startade alltså med att lägga fokus på den kategori människor som utövar det mesta och det mest brutala våldet. Nämligen män. Manliga nätverket startade som en organisation för kvinnofrid.


Manliga nätverket växte, det kom in många män som utvecklade frågorna till att också handla om hur vi kan förebygga att män blir så våldsamma som vi blir. Det bildades flera nätverksgrupper i landet och bland mycket andra aktiviteter också pappagrupper vid föräldrautbildningar på många håll i landet. Frågor om mäns våld mot andra män började komma i fokus och när vi nu är en riksorganisation, som har nätverk knutna runt de som vill bli betalande medlemmar, är vi också tydliga i att vi är en organisation för jämställdhet. Våra ledord är att vi verkar för jämställdhet, för kvinnofrid och mot mäns våld och övergrepp.


Vi strävar hela tiden att sätta fokus på män och pojkar, och vårt förhållningssätt till andra flickor, kvinnor, pojkar och män. Vi arbetar för en förändring av samhället för ekonomisk, social och politisk rättvisa mellan könen och där enskilda personer av båda könen eller med olika sexuell läggning har frihet att utveckla sina personligheter och åtnjuta sina lika rättigheter. Vi samarbetar med den kvinnorörelse som har likartade utgångspunkter i sitt arbete.


I vår idéplattform står det att vi delar uppfattningen att människor värderas olika beroende på om vi är män eller kvinnor och beroende på vilken sexuell läggning vi har. Vi inordnas alla i en hierarkisk ordning baserad på kön – könsmaktsordningen. Män och pojkar tjänar visserligen på situationen på många sätt, men vi anser att även män och pojkar i själva verket har möjlighet till bättre liv utan de destruktiva förväntningar och mönster som följer av könsmaktsordnandets styrande föreställningar om manlighet. Jag tycker i och för sig att det borde räcka med insikten om den underordning som drabbar kvinnor och flickor, som motivation för att även män ska engagera sig i förändring.


Vårt arbete går alltså ut på att skapa opinion och i praktiken verka för att bryta de traditionella normer och förväntningar som finns på pojkar och män. Det som inom forskningen kommit att kallas för hegemoniska maskuliniteter. Ett svårt, kanske för akademiskt, ord som vi brukar översätta med dominant bild av manlighet. Att göra detta kräver förstås kunskap och mycket av den teoretiska kunskap vi tillägnar oss kommer från den tvärvetenskapliga genusvetenskapen. Men också från många praktiska exempel som vi finner i det världsomspännande arbete vi i dag är en del av, inte minst via MenEngage.


Så kanske finns det många ”sakfrågor” som vi och Mansnätverket ser som gemensamma. Jag menar att i stort sett alla de frågor som Billing lyfter fram på deras hemsida också är frågor som vi i MFJ arbetar med. Skillnaden är dock att vi har olika utgångspunkt för hur vi tror att vi ska lyckas med arbetet.


I Män för jämställdhet är vi övertygade om att för att nå ett jämställt samhälle, måste vi skapa medvetenhet om hur de sociala strukturerna lägger sig över våra biologiska olikheter. Vi använder oss av begreppet genusordningen för att visa på att det pågår en maktrelation mellan män och kvinnor och inom respektive kategori. Det är väl här som vi blir kritiserade för att vi har en feministisk förståelsegrund av samhällsproblematiken?


Genusordningen påverkar självklart också pojkars och mäns liv. Det finns risk för tron på att mäns överordning som grupp betyder att enskilda män fritt väljer innehållet i sina liv. Att maskulinitet  är norm i genusordningen gör att många har svårt att se de snäva regler som social manlighet bygger på. En central insikt är att den rådande genusordningen också påverkar pojkar och män negativt. Män och pojkar formas under ett tryck – främst under uppfostran av andra pojkar och män, inom bland annat idrotten, i skolan, på arbetet, på fritiden, genom mansbilden i medierna m.m. Detta leder också till att enskilda män drabbas av ohälsa och för tidigt död, många gånger för att man omedvetet eller medvetet försöker leva upp till traditionella negativa mansideal. Något som jag menar att vi i Män för jämställdhet också pratar om när vi presenterar vår verksamhet.