I går var jag en av talarna på Stortorget i Örebro. Nedan kommer det manus som jag utgick från:


Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor – 2017

 

Så står vi då här igen för att uppmärksamma att vårt samhälle bygger på patriarkala värderingar, som innebär att män utövar makt över kvinnor genom att använda våld. UN Women kallar den här dagen för Orange Day, men då jag varit med länge och försökt få kampanjen White Ribbon att leva också i vårt land vill jag också uppmärksamma denna kampanj, via det vita band jag bär på min rock. White Ribbon-kampanjen hanlar om att få män att prata om mäns våld mot kvinnor.

Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor instiftades 1999, för att påminna världens länder att vi haft en kommission om kvinnors rättigheter inom FN-systemet sedan 1979. Det var nämligen då som FN:s Kvinnokonventionen antogs även om det sedan dröjde ända till 1981 innan den trädde i kraft. Kvinnokonventionen – har som mål att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor: The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. CEDAW, som den förkortas innebär att alla stater ska garantera att kvinnor har samma rättigheter som män, inklusive rätten att inte bli misshandlad, våldtagen eller trakasserad på andra sätt.

Trots att Sverige var ett av de första länderna att ratificera konventionen gäller den inte som svensk lag, vilket innebär att den inte har samma status som andra svenska lagar, vilket jag själv tycker är rätt intressant i förhållande till att vi i dessa dagar har en regering som har som mål att införliva barnkonventionen i svensk lag. En konvention som antogs av FN-systemet 1989, alltså tio år efter det att kvinnokonventionen antogs. Nu menar jag inte att det är något fel att vi ser till barns rättigheter. Men det är i min värld signifikant att vi hoppar över kvinnors rättigheter.

Alla ni som följt rapporteringen av #metoo inser att vi har långt kvar innan vi uppnår mänskliga rättigheter för kvinnor.

Och då kan vi ställa oss frågan vad det är som ligger bakom att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet i världen, och även här i Sverige. De senaste veckornas rapportering om kvinnors utsatthet, är för mig ett tecken på att vi har långt kvar i jämställdhetsarbetet.

Och då kan vi också ställa frågan om vad som gör att vi har så svårt med jämställdhet. Jag själv har varit engagerad i jämställdhetsfrågor sedan mitten av 1980-talet, studerat kvinnovetenskap i mitten av 1990-talet och arbetat professionellt med jämställdhetsfrågor sedan 1998. Hela tiden med fokus på männens ansvar för att bryta den könsmaktsordning som fortfarande gäller.

Här har pojkar och män ett stort ansvar att lyssna på kvinnors utsatthet och vara en del i den förändring som krävs för att kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina egna liv, som är det övergripande målet för jämställdhetspolitiken.

Könsmaktsordningen vi lever i kan kortfattat förklaras som att det män gjort i alla tider har klassificerats som viktigare och därmed belönats mer än det kvinnor gjort. Att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället och att det män gör är utgångspunkten för det normala. Män utövar våld – det är väl inte så konstigt med det. Se bara i dag, när vi står här och har en manifestation för att motverka mäns våld mot kvinnor, medan det samtidigt på Tegelbruket pågår misshandel mellan män som andra män och några kvinnor betalar 250 – 500 kronor för att få se på.

Att vi fortfarande måste ha dagar för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor är alltså inte så underligt. Det finns samband!

Och jag tänker att vi inte ska vara så rädda för att se att detta våld, oavsett om det sker mot kvinnor eller mot andra män, eller mot människor med odefinerbar könsidentitet eller transpersoner, så är allt kopplat till maskulinitet. Hur den enskilde personer förhåller sig till maskulinitet såväl som hur hel samhället förhåller sig till det som kan definieras som maskulint tänkande.
Hur män genom att använda våld upprätthållet sin maskulinitet och den ojämställdhet som vi tror oss tjäna på.

Men vi ska också komma ihåg att för det enskilde pojken som är på väg att växa upp till någon form av man, finns en rädsla att befinna sig utanför den norm för maskulinitet som finns i de sammanhang han befinner sig.

En rädsla för att som man vägra skratta när någon drar ett sexistiskt skämt. Man är rädd att bli ifrågasatt. En som strävar efter att vara en så kallad riktig man, vill inte bli kallad för kärring eller bög. 

Min övertygelse är att detta inte enbart handlar om den unge mannen, det är något som hänger med rätt långt upp i åldrarna om vi inte reflekterar över vad maskulinitet och ojämställdhet handlar om.

Jag vet att många pojkar och män i dag reflekterar över vad som kommit ut av metoorörelsen. Men jag tror att många pojkar och män mest kommer att prata om de andra männen, inte om oss själva.

Det är de andra männen som slår och utsätter kvinnor för kränkningar. Själv har man ingen roll i detta, därför har man heller ingen skuld i det som sker. Därför menar många män att det inte ens behöver ta ansvar för förändringen.

Vad vi själva gör och tjänar på ett system som håller kvinnor underordnade reflektera vi allt för sällan över!

Därför menar jag att det är viktigt att arbeta både på individnivå såväl som på samhällsnivå. Vi måste fortsätta att arbeta strukturellt med jämställdhetsarbetet men vi måste också inkludera oss själva i detta förändringsarbete.

Så jag skulle vilja avsluta med några tankar om vad vi, som pojkar och män, konkret kan göra för att stoppa mäns våld.

Var inte rädd!
När du hör talas om eller upplever kränkningar och mäns våld mot kvinnor i någon form, ta tag i frågan direkt.
Fundera på hur du är en del av det.
På vilket sätt kan du göra så att du själv och andra män inte använder sexistiska uttryck eller brukar våld?   Var inte rädd för att säga ifrån!

Bryt in i diskussioner.
När någon kränker en annan människa, när det inte känns rätt, bryt in i diskussion och säg ifrån. Sluta blunda och försöka att få andra att reflektera över hur vi tillsammans kan skapa jämställda och jämlika relationer och därmed ett jämställt och jämlikt samhälle.

Engagera dig i jämställdhetsarbetet
Om du inte har möjlighet att engagera dig i någon organisation så bli ändå medlem eller ge ditt stöd för att den organisationen du tror på kan verka vidare för att ändra inriktning på könsmaktsordnandet.

Men framför allt Ta snacket – Pratat med andra om vad vi kan göra tillsammans

 Tack för mig

 

 

För 30 år sedan blev jag förälder för första gången. På sommaren 1983 när jag var föräldraledig fick jag på radio höra en debatt som satte riktigt fart på mina tankar om feminismens betydelse också för oss män.

En psykolog gick ut i debatten om föräldraförsäkringen och konstaterade att om män skulle vara hemma och ta hand om barn i den utsträckning som vissa politiker önskade, ni vet det där med delad föräldraförsäkring, så skulle det skapa identitetproblem för den kommande generationen.

Ett par dagar senare kom forskaren Lars Jalmert på radio och tog debatten. Han hade på uppdrag av regeringen gjort en studie, jag tror världens första mansforskning, där han undersökt männens roll i jämställdhetsarbetet. Var Svenska män intresserade av jämställdhet? Svaret var att; visst var vi det – men svaret var också att väldigt få män ville ta första steget.  Steget att bryta sig ut från de traditionella förväntningar som fanns på män och det som då kallades för mansrollen.

För 20 år sedan läste jag kvinnovetenskap.

Kvinnovetenskapet gav mig en tydlig bild om hur kvinnor genom historien och i nutid varit och är underordnade män, vilka mönster och strukturer som existerar för att upprätthålla mäns överordning.

Jag vet att jag vid många tillfällen tänkte att jag som individ, som någon slags man, har ett ansvar att vara med i den förändring som behövs för ett jämställt samhälle. Det som brukar kallas för skuld var och är för mig en känsla, en drivkraft, av att förstå hur vi män är skapade historiskt och vilken del i könsstrukturen som styr vårt, och då menar jag både kvinnors och mäns, tänkande. Den manliga normens primat, som Yvonne Hirdman så klart formulerat det redan 1988:3 i KvT (Kvinnovetenskaplig tidskrift).

För 20 år sedan reagerade också männen som då satt i Rädda Barnens styrelse över det våld som vi män utövar mot kvinnor, var vi än befinner oss. De skrev i ett upprop till alla svenska män om våldet mot kvinnor i krig, om våldet det innebär när män köper sex här i Norden och i andra länder. Om våldet mot kvinnor som nästan enbart kvinnor försökte få oss alla att se.

Nu kom en fråga från dessa män till männen i Sverige om vi själva ville ta vårt ansvar för att ändra på denna ordning. Detta kom att bli starten till det som då kallades Manliga nätverket – det som i dag är organisationen Män för Jämställdhet.

 

För tio år sedan
avslutade jag ett projekt som jag hade på Regeringskansliet, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Frågan hon då ställde var om vi kunde förstå varför män är så tröga.
Eller kanske mer rätt – frågan om vad som ligger bakom att män i så liten utsträckning engagerar sig för jämställdhetsfrågor.
Samma fråga som 1983, men med ny kunskap.

När jag lämnade min rapport, där jag också hade en hel del förslag på hur vi praktiskt ska kunna arbeta för att genusordningen ska kunna förändras. presenterade Expressen denna rapport och förslag till förändring med rubriken:

Nu ska männen bli som kvinnor.
Men sedan presenterade de mitt arbete med en bild av Babsan, som gav sina råd om hur vi skulle lukta gott. (Härskarteknik!)

Rubriken var ju inte helt tokig då jag menar att det normsystem vi skapat för kvinnor, det som handlar om att värna liv och utveckla omsorgsrationalitet, är ju riktig bra. Något för den manliga normens primat att ta till sig.

Det var året innan CEDAW-kommissionen hade mäns engagemang i jämställdhetsfrågor som ett av sina två teman. Män fanns på kvinnokommissionens dagordning för första gången. För första gången som en del av lösningen för att motverka det o-jämställda i världen. Inte bara som ett hinder.

Om ett år kommer Nordiskt forum att genomföras.

En av de första gångarna jag fick höra om detta enorma evenemang var på ett jämställdhetsråd som regeringen har. Jag hörde då röster om att ett sådant stort jämställdhetsevent inte kan genomföras utan att männen är med. Jag tolkade en av dessa röster som att hon t o m önskade att det skulle vara 50 – 50.

Detta på ett nordiskt forum som handlar om att återigen sätta fart på arbetat för kvinnor rättigheter. Nordiskt forum – New Action on Womens Right.

Jag tänker att vi har långt kvar till ett samhälle där de feministiska frågorna är på allas dagordning. Jag tänker att sedan Pekingdokumentet antogs år 1995 har det hela tiden funnits starka krafter runt om i världen för att försämra detta dokument och därmed det stöd som dokumentet är för kvinnors rättigheter.

Jag tänker att det är bra när män kommer till insikt om hur viktigt det är med feministisk dagordning för att också män ska få ett friare liv. Det är viktigt att vi är en del av den feministiska kampen. Men än så länge är vi inte så många feministiska män att vi ska vara 50 % på en Nordisk konferens för kvinnors rättigheter.

Men vi som är aktiva ska vara där, liksom vi är en del av denna rörelse runt om i världen just nu. Vårt viktigaste instrument för att utveckla jämställdhet är att vi förstår vad genusordningen innebär och hur vi kan använda denna förståelse för att bygga upp ett jämställt, demokratiskt och feministiskt samhälle.

Men, se upp för den manliga normens primat!!!

Vi ses, om inte förr, på Nordisk Forum 2014

 

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Jag sitter på tåget på väg hem. Egentligen skulle det ta mig, via Katrineholm, till Linköping. Men med en allt tilltagande förkylning och feber, var jag tvungen att ställa in. Förlåt mig för det Forum för Genusvetenskap i Linköping och ni som tänkt lyssna på mig där.

I stället sitter jag här och funderar på vad som händer i mitt liv just nu.

Det blir lite blickar på Facebook och lite blickar på Twitter, för där kan jag följa vänner och andra kvinnor och män, som jag på något sätt har relation och vänskap med. Mina värden påverkas av mina vänners och deras värden, jag lever i en struktur som är föränderlig. En av mina vänner är Eddy Nehls. Att följa hans tankar ger inspiration. När jag uppgraderade mig på hans tankar fick jag dessa ord:

”Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde”

Så vill jag använda mig av min blogg.

Det gav mig inspiration till att fundera över den debatt jag hamnade i, igår kväll. Jag, Pelle Billing, Johan Lundberg och Ulf Mellström på en scen där temat för kvällen var kampen om mannen. Det blev en förväntad tuppfäktning från första början, även om jag själv bestämt mig för att försöka vara med i ett samtal i stället för debatt.

Mitt svar på den inledande frågan om det finns en kamp om mannen i dialogen om jämställdhet, var igår liksom alltid, att det känns som att det pågår en kamp om vem som ska ha tolkningsföreträdet på vad feminister och andra som vill ha jämställdhet menar med just jämställdhet och feminism.

Innan debatten fanns det några kvinnor som på Facebook ställde frågan om varför inte kvinnor var inbjudna till panelen. Varför endast  män i en panel för att fundera över mäns förhållande till feminism, som var en av tanketrådarna som hade aviserats. Jag tycker att den frågan är viktigt. För även om jag tycker mig vara en feminist som mycket väl kan försvara feminismens idé, inte minst när vi ska resonera om mäns plats i den feminisiska rörelsen, så finns det problem med att jag tillhör den överordnade kategorin. Som man och feminist måste jag hela tiden reflektera över just detta. Just detta blev också, för mig, så oerhört tydligt i gårdagens debatt. (För det blev en debatt och inget samtal.)

Jag upplever det som att Billing och Lundberg vill omtolka feminismen. Dels som att det bara finns en form av feminism. Dels för att det är kvinnor som har skapat och har ledande roller i utvecklingen av feministiska idéer. Ja, kanske är det också så, när vi pratar jämställdhet, att de som idag kallar sig jämställdister vill omtolka vad som är den rätta och sanna jämställdheten. Jag skrev begreppet ”sanna” medvetet här, för Lundberg upprepade vid flera tillfällen igår att forskningen måste söka sanningen. Som om sanningen vore objektiv.

Jag fick intrycket av att Lundberg och kanske också Billing, menar att liberalismen är en överideologi som inte är kollektiv, medan feminismen och genusvetenskapen (all feminism och genusvetenskap?) är en kollektiv idé och därmed inte bra för mänskligheten. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga dem, även om jag gjorde ett litet försök, om inte liberalism också är en kollektiv idé om individens rättigheter.

Men jag vill ändå säga att nästa gång jag blir inbjuden till en dialog med Pelle Billing så tänker jag svara ja. Visst upplevde jag det som att Pelle Billing blev arg vid några tillfällen igår. Visst blev både han och Lundberg högljudda och tog därmed över ordet. Jag skulle kunna kalla det för uppövade maskulina debattknep, men det behöver inte vara så.

Framför allt vill jag prata mer med Pelle Billing, för jag tror att vi båda har mål med vårt arbete som inte är helt olika. Men då vår uppfattning om vägen till detta mål tycks vara så väldigt olika vore det spännande att fundera tillsammans över vad vi kan lära av varandra för att korta våra respektive vägar.

Jag vill också be dig Pelle, för jag tror du läser det här, att inte vara så snabb med att sätta etiketter på oss som har andra värderingar än du. När jag läser dig på Twitter och i din blogg, för jag ett intryck av att du använder ord som ”radikalfeminist” och tok-radikalfeminist” som nedvärderande beteckningar. Jag tror nämligen att den delen av gårdagens debatt som tenderade till ”sandlåda” har med detta att göra. Det blev beteckningar som att vi tillhör olika läger när vi snarare försöker föra ett samtal om hur vi ska komma framåt för att uppnå det som vi alla i panelen var överens om igår, nämligen att målet är; ” … att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” (citat från Regeringens hemsida)

 

”En människa formas under hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, men även samhället, grupptillhörighet och omgivningens förväntningar formar en människa.”

Tänk på dessa meningar som är hämtade från den idag öppnade utställningen med konst av Torsten Billman. En konstnär som var oerhört aktiv under 1930-40- talen och under de progressiva åren i mitten på 1970-talet. Ja, han var aktiv mellan och efter dessa år också. Men det är bilderna från dessa år som jag har fastnat mest för.

I dessa bilder ser jag en först en ung man, som liksom jag längtade ut i världen för att få upptäcka mig själv, eller vad som nu skulle upptäckas. Jag ser hur dessa upptäckter ger erfarenheter som leder till kunskaper om orättvisor i vår värld. Jag ser hur han, liksom jag, tar allt mer strid för de som brukar kallas för ”underdogs”. Det som de överordnade, oavsett vilken form av överordning, tycker sig kunna behandla hur de vill utifrån sin maktställning. De flesta av dessa överordnade är män, och maskuliniteten som struktur trycker sig på både Torsten Billman och mig. Han visar upp den och ifrågasätter den, så som jag ser det, i sin konst.

Mina ungdomsår var inte som sjöfarare. Men jag fick relativt tidigt möjligheten att resa runt och möta människor på båda sidor om den så kallade muren mellan öst och väst. Jag fick åka buss och jag fick göra det med konstnärer som hade musiken som sin konstform. De vänner jag fick hemma i Örebro var också tänkande människor som ifrågasatten dåtidens förtryck. Mina kunskaper om världen formades bland vakna kvinnor och män som ifrågasatte den rådande kapitalistiska ordningen, som förtryckte folk i Vietnam , Kambodja och i gruvorna i Kiruna. De som förtryckte var i huvudsak män.

Jag försöker också påvisa orättvisa strukturer i min omvärld. Jag ifrågasätter dem genom mina ord. I föreläsningar, i bloggandet och microbloggandet och genom mitt engagemang för jämställdhet och feministiska frågeställningar via bland annat Män för Jämställdhet.

Å nu har jag och Torsten Billman mött varandra.

Jag har fått vara med och forma texter till denna fantastiska utställning som visas på Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Jag har genom att samtala med kloka människor som bygger upp utställningen, genom att titta på bilder som Billman skapat, och genom att läsa sådant som andra skrivit om denna man, skapat funderingar om hur Torsten förhållit sig till den genusordning han befann sig i. Och jag är helt övertygad om att han också har funderat mycket om den maskulinitet som formade samhället på hans tid.  

En människa formas hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, står det i texten. Men jag tänker att hemmet inte är någon oas som har sina egna värderingar. Utanför hemmet finns vi hela tiden i våra olika verkligheter, i våra olika sammanhang, där vi hela tiden ifrågasätter och ifrågasätts. Normer skapar vi tillsammans utifrån de värden som de starka krafterna i vår omgivning har. Jag är inte densamma som den Tomas som gick på Olaus Petriskolan under 1960-talet. Torsten Billman utvecklades från en pojke som hade kraven på sig att bli skräddare, som sin pappa, och han blev 1900-talets största träsnittsgrafiker, som i sin konst speglade den verklighet som behövde ifrågasättas. Vi båda ifrågasätter de normer som finns runt oss utifrån de olika tider vi lever i. Men jag tror vi skulle vara goda vänner i dagens dialog om maskulinitet och genus.

Till den text som inledde denna blogg och som finns med på utställnigen, har jag fått lägga till följande:

Skräddaren och sjömannen kan vara två ytterligheter i maskulinitets-ordningen i början av 1900-talet? Kvinnorna i Billmans tidiga uppväxt verkar också ha fungerat som inspirationskällor för Torsten värderingar. Hur tänker han när han går i land, runt om i världen, och ser kvinnors och mäns utsatthet? Är det detta som Billman sedan kommer att skildra i sin konst?

Jag tycker du som är i Göteborg någon gång innan den 5 januari ska passa på att se denna utställning och fundera på vad du längtar efter eller till…

 

I dag är det två månader sedan jag skrev det förra blogginlägget. Alldeles för lång tid för att hålla en blogg levande. Förlåt mig för det och ge mig åter en chans att bli en blogg du läser åtminstone en gång i veckan?

Det har hänt en hel del spännande inom maskulinitetsområdet under de här två månaderna. Den utredning som Regeringen tillsatte om Män och jämställdhet, är en av dessa händelser.

 Redan när jag skrev min rapport, Vill man ha jämställdhet?, önskade jag att en ny utredning borde tillsättas. Min idé med den utredning jag vill se är att följa upp Lars Jalmert undersökning från 1982. Den som visar på att svenska män i princip är för jämställdhet, men att vi verkar vilja att någon annan man ska ta klivet först. Vi vet ju att det idag faktiskt finns en hel del män som tagit klivet in i ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Det är väl kanske inte så många fler män som valt att arbete inom det vi kallar kvinnodominerade arbeten? Men en uppföljande undersökning kunde visa på om några värderingsförskjutningar har skett. Så här skrev jag då, som en avslutning på den förslagslista på åtgärder jag hade skapat:

”Vill män vara mer aktiva? Är mina förslag i takt med den syn män har på jämställdhet idag? Jag menar att det nu är hög tid att göra en uppföljning på Lars Jalmert’s undersökning om den svenske mannen. Den gjordes 1982 och vi är nu framme i år 2002. Vi skulle kunna låta Jalmert gå vidare och se hur vi nu fungerar. Vi män har haft möjlighet att välja föräldraledighet sedan 1974. Vi har också haft många kampanjer de senaste 20 åren om mäns våld mot kvinnor utan att färre kvinnor blir misshandlade. Det som mest har hörts efter dessa kampanjer är mäns ilska över att utpekas som förövare. Mitt förslag är att ett nytt Projekt Män och jämställdhet får i uppdrag att avsätta 30 % av sin tid för att tillsammans med Lars Jalmert genomföra en ny stor undersökning om den svenska mannens ”i-princip-inställning”. Det finns idag mycket tyckande och vi behöver en vetenskaplig rapport kring detta ämne. Denna undersökning kan då också ge de svar vi behöver för att veta om pappagrupper leder till mer föräldraledighet hos män.”

Män för Jämställdhet har sedan dess försökt att påverka de olika regeringarna att arbeta med mansfrågor inom jämställdhetsarbetet. Regeringens utredning verkar inte ha det uppdrag jag önskat mig, men jag är ändå positiv till att någon form av dialog om dessa frågor kommer att startas av en regeringsutsedd utredare.

Det där med värdeförändringar, som jag skrev om lite tidigare i det här inlägget, var något vi pratade om på en väldigt bra konferens i Norrbotten, igår. Maskulinitet i Norrbotten var rubriken och temat för dagen.

Jari Kousmanen, Eira Andersson, Lena Abrahamsson och Eddy Nehls var forskarna som kom med de vetenskapliga perspektiven. Där fanns sedan flera föreläsare med det praktiska perspektivet.

Makten sitter i kulturen – kulturen är något vi hela tiden gör, var ett understatement som kom under dagen. Ett annat var den genusyrsel vi kan känna när vi gör vår könsresa. Lätt att likna vid de studier som finns vad gäller klassresenärer. Resan handlar om de upplevelser män erfar när vi kommer in i kvinnodominerade sektorer och som också kvinnor upplever i mansdominerade sektorer. Kanske är de dock lite skilda då maskulinitetsnormen under så lång tid varit modell för åt vilket håll vi alla förväntas resa.

Vi pratade också om hur de manliga traditionerna blir som hjälteberättelser. Berättelser som bland annat upprätthåller den maskulina gruvkultur, som många män fortfarande tycks värna. Trots ett ökat antal kvinnor i gruvarbetarleden, upplever många av dessa kvinnor ett motstånd i den kultur männen tycks värna. Men det går framåt.

Under konferensen, och inte minst nu när jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen, kommer en fundering om genusordnandet jag närt länge, tillbaka. Jag tänker att det borde vara dags nu att fundera över vilka olika värden genusordnandet har skapat hos kvinnor, respektive män, som grupp. I mycket undersökningar kan vi se hur det är kvinnor som i huvudsak driver frågor om väldfärd med inriktning på barn- och äldreomsorg, skola, sjukvård, miljöfrågor och liknande. Männen, som grupp, tycks vilja det som går under benämningen tillväxtfrågor. Det som en del kallar för de ”hårda” värdena så som gruv,- skogs och andra näringslivsfrågor. Ser en på utvecklingen i Norrbotten blir det tydligt när nu gruvindustrin expanderar igen. Hit vill de locka både kvinnor och män till välbetalda arbeten. Det fungerar rätt så bra. Men drivet att locka kvinnor och män till välfärdens alla omsorgsyrken går inte lika bra. Ja, de syns inte ens i marknadsföringen, tycker jag.

Då tänker jag, vilket jag menar är en tanke i genusordnandet, att vi måste inse att liv är grunden för vår existens. Liv kan vi endast få genom omsorg om varandra. Allt det som sker inom den tjänstesektor som handlar om omsorg, där så klart skolan och lärandet om att hämta in kunskap är en del, borde vara minst lika viktig när vi pratar om tillväxt. Det vi bryter från gruvor och skogen, det vi förädlar och tillverkar i våra fabriker, är egentligen varor som förbrukas inom hela omsorgssektorn. Där jag så klart inkluderar den enskilda individens handlingar också på sin fria tid, eller i familjelivet.

Jag tror att Norrbotten skulle kunna bli en förebild i praktiken, för detta. Här arbetar de intensivt för att förändra de värden som finns runt kön. De har långt kvar när det gäller att få män att bryta in på kvinnodominerade sektorer. Men med det arbete det hållit på med rätt länge, där konferensen igår var ett led och med det arbete de gör när omtag för en nygammal stad ska ske, kan kliva fram ännu mer när det gäller förändringar i genusordnadet. Läs mer på Kiruna 2.0

Tänk om sedan gruvägarna också inser att vi behöver hela den gemensamma sektorn för att deras gruvarbetare ska må bra, så kanske de använder sina stora vinster till löneutveckling för dem som jobbar i skolor, omsorgen och sjukvården. För visst har också lönerna en viss betydelse för att kvinnor och män ska välja också dessa yrken. Jag tänker att när t ex LKABM säger att de värnar Norrbotten, så måste det ju mena både naturen och kulturen i Norrbotten. Vilket innebär att de också värnar människorna som lever i Norrbotten. Eller?


Jag har ännu inte läst boken SCUM, Society For Cutting up Men, men jag har så klart vid många olika tillfällen läst om boken och hört talas om den. Att jag ännu inte läst den är för att jag prioriterat annat. Kanhända är det viktigt att läsa den nu, då det verkar som att biljetterna till TUR-teatern är slut. Och inte minst för att det finns så många män som känner sig kränkta av innehållet.

 

Men då jag varit engagerad feminist i många år har jag på olika sätt kommit i kontakt med kvinnor, inte minst genom de kvinnojoursrörelser vi har i vårt land, som har förmedlat många av de känslor som verkar uttryckas i boken SCUM.  Kvinnor som varit, och är, utsatta för mäns systematiska våld. Kvinnor som har misshandlats, stympats, blivit kastad in i väggar, skurits, fått syra hälld över sina ansikten, våldtagits. Kvinnor vars barn har blivit hotade och också misshandlade av den man de från början älskade och ibland också valde att bli gravida tillsammans med. Kvinnor vars hundar, katter, hästar och andra kära husdjur blivit styckade inför kvinnorna, med enda syfte att hålla kvinnorna under hot och kontroll.

 

Jag har sedan 1994 varit engagerad i Manliga nätverket, som numera är organisationen Män för Jämställdhet. En organisation som startade av männen i styrelsen för Rädda Barnen. Starten till vår organisation var att män i det forna Jugoslavien använde kvinnor som sköldar i krigsfronter, de samlade kvinnor i läger för att våldta dem systematisk, de våldtog kvinnor i många byar och städer de erövrade, för att kränka fienden. Jag ser på rapporteringar från Amnesty, senast i nyhetssändningar den 17 november, att detta våld mot kvinnor fortgår hela tiden. Ni vet väl att bajonetter, gevär och knivar i dag används för att inifrån kvinnornas underliv skära upp deras livmoder och deras kroppar.

 

Med denna kunskap förstår jag att många kvinnor känner precis så som Valerie Solanas kände när hon skrev sin bok "SCUM". Jag tycker också det är rimligt att det finns producenter och skådespelare som vill gestalta detta inferno av känslor som utsatta kvinnor kan visa.

 

Jag kan också, till viss del, förstå att det finns män som inte vill förstå detta. Ingen man vill heller bli uppskuren och utsatt för det våld som Solanas beskriver. Det finns inte heller speciellt många kvinnor som trots sin utsatthet använder sådant våld mot män.

 

För de män som inte tagit del av de kunskaper som idag finns om genusordningen och kvinnors utsatthet, för de män som inte förstår att denna bok ger uttryck för känslor som mycket grovt utsatta kvinnor måste få känna, för de män som inte har tänkt på att också vi män är utsatta för maskulinitetens negativa konsekvenser, för de männen kan jag ha förståelse för att de undrar om det är ett könskrig som pågår.

 

Men att starta demonstrationer för att den fria TUR-teatern, och därmed hela konstvärlden, ska strypas i sin vilja att presentera konst som vi andra kan föra en dialog om, det tycker jag är att gå för långt.

 

Låt oss i stället sätta oss ner och fundera över varför detta motstånd från män är så starkt.

I går, på den internationella kvinnodagen, fick jag möjlighet att chatta med DN.se läsare om män och jämställdhet. Chattandet tog sin utgångspunkt i en artikel där jag intervjuades om min syn på dessa frågor.

 

På chatten kom det in mycket bra frågor och svaren blev nog rätt ok också. Det kändes i alla fall som ett bra samtal med dem som ville chatta. Ett samtal som jag vill att många fler ska ta del av.

 

Jag vill att många fler också ska ta del av alla de kommentarer som också kom in på artikeln. För det är mycket intressant att se hur starkt motstånd det finns för frågor som rör män och jämställdhet. Eller kanske handlar motståndet om att så många män, och några kvinnor, blir så oerhört provocerade av oss feminister och genusvetenskapen.

 

Jag misstänker att många av dem som är frustrerade på detta inte är så kunniga i varken feminism eller genusvetenskap. Och jag funderar mycket på hur vi ska få dem att försöka ta till sig vad feminism och genusvetenskap handlar om. Jag var själv inte med på den tiden när sociologin etablerades som vetenskap i vårt land. Men jag har hört att också den vetenskapen hade stora problem att bli erkänd som vetenskap. Kanske är detta beroende av att naturvetenskapen under så många år varit betraktad som den enda sanna vetenskapen? Men i dag finns också naturvetare som gärna lägger till både sociologiska- och genusperspektiv i sin forskning.

 

Feminism är visserligen en politisk idé och där kan jag förstå att motståndet uppstår. Det är väl inte så annorlunda än att liberaler, konservativa och socialister inte kan komma överens. En maskuliniströrelse verkar också vara på gång. En rörelse som jag tolkar som att handla om bevarandet av patriarkatet. Men varför kan vi inte lyssna på varandra i stället för att slå på varandra? Är det maskuliniteten som strukturell företeelse som går igenom också här?

 

Efter en 8 mars där jag funnits med i en artikel i och chattat på DN.se, samt föreläst på ett 8:e marsfirande , av hög klass, anordnad av SKTF, ST, Unionen och Lärarförbundet i Göteborg, känns det riktigt bra att veta att 8 mars är en viktigt dag. Den är viktig för att uppmärksamma hur kvinnor över hela vår värld, inte bara i Sverige, har sämre förhållanden än män, som grupp. Den är viktig för alla oss som är aktiva i skapa en förändring som leder till ett mer jämställt samhälle. Vi ger varandra extra mycket kraft dagar som dessa. Den är också viktig för att föra dialogen om att när vi förbättrar kvinnors förhållanden över hela vår jord, så leder det till att flickor, pojkar och män också får bättre levnadsvillkor.

 

Det är ju faktiskt det som feminism handlar om. Där genusvetenskapen hjälper oss att finna mekanismerna bakom o-jämställdheten. Där genussystemet finns som ett raster över våra biologiska likheter och olikheter. Ett genusordnande som faktiskt går att förändra!

"För mig betyder könsmaktsordningen ett fängelse för båda könen. Det hindrar generellt kvinnor att nå toppen och får män att begå dumheter för att leva upp till normen. Normerna sorterar in oss i en värdeskala och styr våra handlingar och samhällets förväntningar på oss utifrån vilket kön vi har. Alltså könsmaktsordning." skriver Camilla Wagner i dagens Veckans Affärer.se

Mycket läsvärd tycker jag, som vanligt när Camilla Wagner skriver.

20 män och 1 kvinna sitter här i Stockholm och funderar över vad Män för jämställdhet har för styrkor och svagheter. Det är oerhört kul när 5 % av våra betalande medlemmar sitter här fullt engagerade, en hel vacker hösthelg. Engagemanget är väldigt starkt och jag vet, inte minst genom facebook, att det finns en hel del medlemmar där ute i landet som funderar tillsammans med oss. De kunde inte komma just den är helgen. Men hur ska vi få fler av alla de män och kvinnor som finns i våra nätverk att betala medlemsavgift? Stödmedlemskap

 

Nästa steg, i morgon, kommer att bli att fundera igenom riktigt ordentligt vad det finns för sakpolitiska frågor att lägga kraft på. Mäns våld mot kvinnor är ett område vi aldrig släpper då det är den yttersta konsekvensen av det o-jämställda. Men det är också viktigt att ta strid för att motverka mäns våld mot män. Vilket också är en könsbetingad fråga. Mäns tuppfäktning för att visa sin manlighet. Frågor om föräldraskap och vad som faktiskt händer när män inte tar chansen till föräldraledighet och arbete i hemmet när han blivit förälder. Handlar det om tuppfäktning också?

Att han inte blir uppmuntrad av sin omgivning när han vill göra könsöverskridande val.

 

Men en viktig fråga som jag tycker kom fram i dag är att vi kanske börjar bli lite för ödmjuka mot det motstånd vi faktiskt har. Hägglund speglar ett av alla de motstånd som finns för jämställdheten. Likaså de män och kvinnor som organiserar sig på olika sätt för att upprätthålla traditionella könsmönster. Jag tänker då inte bara på dem som anammar Anna Ankas idéer.

 

Men fram för allt ha dagen gett mig en känsla av att vi nu tar oerhört stora kliv in i att bli den organisation jag så gärna vill att vi sak vara.

Jag tänkte jag skulle fundera lite om orden manligt och kvinnligt. Min vana trogen började jag då med att gå till det bästa normlexikon vi har, nämligen Nationalencyklopedin (NE). Inte fann jag något av värde om manligt där.
Men döm om min förvåning när jag sedan letade på ordet kvinnligt. Då fick jag upp begrepp som ”kvinnlig präst”, kvinnlig brottslighet” och lite annat som sades vara kvinnligt.

Vad kom det sig att jag inte fick upp begrepp som ”manlig präst” och ”manlig brottslighet”, när jag letade på manligt? Det är nog för att normen för både präst och brottslighet är man eller manligt. Eller kanske till och med så att normen är att det är en man vi förväntar oss utföra denna syssla? Ja, så är det säkert. Men vad är det då, förutom detta, som gör att jag retar mig på begreppen manligt och kvinnligt. Nå, det är nog inte begreppen jag retar mig på – utan snarare på hur vi använder dem.

Jag har funderat på det här ganska länge men i dag, då jag var med på möte med den jämställdhetskommité jag deltar i, fick vi reda på att vi har en kvinnlig ortoped i Örebro läns landsting. Vi var då inne i en dialog om mötet mellan personal och patient, hur vi tänker och gör kön i det mötet. Någon uttryckte sig ungefär så här; att vad sker när en kraftig manlig ortoped tar hand om en ”kvinnlig knäled”. Jag kunder då inte låta bli att säga; att han behöver tänka till speciellt, då den kvinnliga knäleden sitter på en man. Ja – det är just det här jag tycker vi behöver fundera lite mer på. Vi behöver sätta in oss i någon form av genusyrsel varje dag.

I min upplevelsevärld finns det mängder med män som agerar/handlar på traditionellt kvinnligt sätt. Det finns också mängder med kvinnor som agerar/handlar på traditionellt manligt sätt. Vad nu det traditionellt manliga och kvinnliga sättet är? Jag är rätt osäker på om jag själv upplevs som manlig eller kvinnlig. Jag är däremot väldigt säker på att någon stans inom mig är det något som sticker till, när jag tror att jag upplevs som kvinnlig. Kanske inte lika hårt som för 30 år sedan, men trots allt sticker den lilla nålen till. Men våfför är det på detta viset?

Jag tror det har att göra med att vi i vårt maskulina samhälle, manssamhället, patriarkatet eller vad vi nu vill kalla det, finns en norm som säger att det män gör och säger har ett större värde. Alla vi som kan något om genusordningen vet vad jag menar. Det jag försöker komma åt just nu, genom att reta mig på begreppen manligt och kvinnligt, är att så länge vi har dessa begrepp kvar i den norm vi just nu och rätt lång tid framöver lever i, kommer det också att vara svårt att få män och kvinnor att ta sig in i de sfärer i samhället som domineras till sitt innehåll och sin historia av det motsatta könet. Kvinnan som jobbar som ortoped har lika svårt i sin miljö med männen, som kvinnan som jobbar som snickare har i sin miljö.

Men se där kom en slipper till. Vad menar jag med med det motsatta könet i ovanstående stycke? Är våra kön motsatta bara för att det krävs en spermie och ett ägg för att det ska bli ett foster, som sedan kan bli ett barn? Kan inte alla kön vara bådeoch? (Vet ni att jag kallar mitt företag för BådeOch08?) Det är så här det ofta blir när jag hör någon använda sig av begreppen manligt och kvinnligt.

Vad kommer det sig att vi inte kan uttrycka oss som att vi har en kvinna som arbetar som ortoped. För det är intressant i vårt o-jämställda samhälle, att vi ändå börjar få några kvinnor som vill arbeta som ortopeder – trots att det finns så många män som inte vill ha det så. (Kanske finns också en hel del kvinnor som inte vill ha förändringar i de könsmönster som finns? Men jag tror att det är fler män som tänker könskonservativt.) Det är också bra att män vill arbete inom de yrken som domineras av kvinnor. Men det är inte bra att vi kallar dem för manliga sjuksköterskor, manliga undersköterskor, manliga förskollärare, manliga barnsköterskor och så vidare. Måste vi benämna vilket kön de har, ska vi inte säga något annat än att han är man eller att hon är kvinna. Men jag vill till den tid då inte ens det är intressant. Är vi på väg dit tror du?
Ja, det var en spännande fråga jag fick  häromdagen. Nu har jag också hört lite kommentarer både här och där. Inte minst när jag var i Botkyrka för att föreläsa om hur vi skapar kön.

Många tycket det är fel av rektorn i Motala att gå in och förvägra en pojke att vara Lucia på grund av traditionen. Där kanske jag kan hålla med då jag tycker att traditioner som bygger på kön måste tänkas igenom ordentligt. En del tycker att traditionen med en kvinna som Lucia är så stark att detta inte ska ändras. Men jag känner igen diskussionen från den tid när kvinnor inte ska få vara präster eller biskopar. Hmmm

Men så tänker jag på vad som mer kan ligga bakom att en pojke ska få vara Lucia. Kan det vara så att pojkarna inte tycker att de får inta sin självpåtagna ledarpositon om de inte får vara Lucia. Då känns det helt fel. Självklart ska i så fall Lucian vara flicka/kvinna. Kan det vara så att det är en maktdemonstration från pojken i Motala? Inte vet jag.

Nej det är med andra ord inte så självklart att en pojke ska vara Lucia. Men - det har länge varit självklart att flickor får vara stjärngossar och tomtar. Inte bara tärnor och tomteflickor. Någon stans måste vi se att vi alltid får en mycket större - och det känns som hårdare - diskussion när pojkar och män går in i det traditionellt kvinnliga.

Så med det bestämmer jag mig för att jag tycker att en pojke så väl som en flicka ska få inta Luciapositionen. Men det ska vara seriöst och inte på lek. Jag vill också att man ska vara helt övertygad om att det inte är ett maktspel där pojkarna återigen ska ta plats på flickornas bekostnad innan man går till slutgiltigt beslut.

(pust så svårt det kan bli ibland)
Anders Hammarlind tycker att jag ”glömmer” att prata om hur män drabbas i och av vårdnadskonflikter. Men det är nog inte så att jag glömmer det. Snarare är det så att jag inte lägger så himla stor vikt vid det i mina bloggtexter.

Men då Anders nu vill höra min uppfattning ska jag så klart dela med mig av den. Tack Anders för frågan. Men tyvärr blir det ett rätt långt resonemang. Jag hoppas ni står ut.

För ganska exakt 10 år sedan började jag jobba med jämställdhetsfrågor på heltid. Jag fick då chansen att genomföra ett projekt som gick under namnet Pojkar, pappor män i Örebro län. Det var länsstyrelsen i Örebro som tillsatte projektet för att man ville ha ett större engagemang från män i jämställdhetsarbetet. Jag hade då varit engagerad i Manliga nätverket, som Män för jämställdhet kallade sig då, i fyra år, eller så. Jag hade med andra ord funderat på det här med män och jämställdhet ganska länge.

När jag skrev min b-uppsats i Kvinnovetenskap så gjorde jag det med inspiration från Helene Aarseths och Öystein G. Holters nyutkomna bok Mens livssammenheng, 1993. Ja, det var den norska versionen jag läste då den svenska ännu inte kommit ut. Det var då jag började funderar mycket över begreppet modellmakt. Alltså det som kort sagt innebär att det kön som utfört en syssla väldigt länge, historiskt sett, också får en form av makt över hur sysslan ska genomföras. (Enkelt uttryckt)

En annan inspiration jag hade då, och fortfarande har, är Ulla M Holms avhandling ”Modrande och praxis”. I den filosofiska uppsatsen funderar Holm mycket över begreppet modrande, som en könlöst begrepp. Hon menar att modrandet är en praxis som alla kön kan genomföra. Modrande bygger mycket på omvårdnad och omvårdnadsrationalitet. (kort sammanfattat)

Ännu en En annan forskare jag mötte där i mitten av 90-talet var Christian Cullberg i Örebro. Han skrev ett par rapporter utifrån en undersökning om hur socialtjänstens personal, främst då de som inom socialtjänsten arbetade med ekonomiskt bistånd, bemötte mammor och pappor. Christian konstaterade i sitt arbete att dessa inte betraktade männen som föräldrar i samma utsträckning som kvinnorna. Det var lättare för kvinnor att få extra medel till barnen än för män. (kort sagt)

Med detta som bakgrund började jag också fundera över vad som gjorde att män inte ville vara med sina barn. Jag, när jag fick barn, var mycket ensam som man på den öppna förskolan och då 1983 -1985 var det inte mer än 5 % av alla föräldrapenning som togs ut av män. På 90-talet sådär 10 %. I dag ligger den siffran runt 20 %. Det var föresten då jag fick fart på mina tankar om jämställdhet och män. Det har sedermera kommit rätt många avhandlingar som handlar om vad som gör att män inte tar ut sin föräldraledighet när barnen är små. Alltså under den tid man som bäst knyter an till sitt barn – och vice versa.

Nu kommer jag till saken!

Jag menar att det i det manssamhälle vi lever i finns alldeles för många ursäkter för män som inte vill vara med sina barn när barnen är små. Att män väljer bort detta och inte så sällan också väljer bort att ta ett lika stort ansvar för hushållsarbetet som kvinnor, leder det så klart till att det blir svårare för män att få mer eller lika ansvar för barnen när det blir tal om skilsmässa. Det finns ytterst få skilsmässor som fungerar bra – som går till vårdnadstvister.

MEN... när vårdnadstvister är ett faktum borde kanske domstolar och socialtjänst vara än mer medvetna om den genusordning som råder i samhället. För visst kan det bland alla dessa tvister finnas män som är mer lämpade att vara med barnen än kvinnan. Män som gjort allt rätt. Men det troliga är att i de allra flesta fallen av vårdnadstvister har dessa män inte tagit så stort ansvar innan skilsmässan var ett faktum.

Så Anders och ni andra – med detta vill jag säga att jag är helt övertygad om att det finns ett antal män som blir orättvist behandlade vid skilsmässotvister. Dom kan vara ganska många. Jag är helt övertygad om att bakom detta ligger den okunskap som finns om dagens genussystem. Hos männen, men också i vårt rätts- och socialsystem. Manssamhället är inte bra för alla män, då det är de gamla stereotyperna om vad män och kvinnor kan utföra för sysslor och vilka olika ansvar vi därmed ska få ta. Mäns makt över kvinnor är det som syns tydligast i manssamhället. Men manssamhället förtrycker också väldigt många män.

Min ingång i det feministiska arbetet är att bryta den maktordning som råder. Tyvärr är det allt för många som tror att det feministiska arbetet bara skulle vara bra för kvinnor. Det tror inte jag. Mitt engagemang i Män för jämställdhet bygger i dag på att jag vill medvetandegöra män att också vi förlorar på den genusordning som nu existerar. Att också vi har allt att vinna på ett jämställt samhälle. Men då måste män också dela på föräldraledigheten, hushållsarbetet, arbetet utanför hemmet och lönerna. Män måste släppa ifrån sig makten i den stora världen för att kunna dela på makten i den lilla världen, om man vill uttrycka det så.
I kväll har jag haft ridlektion. Det är något jag gör varje tisdag. Slutar lite tidigare på jobbet för att hinna äta lite innan vi far ut till Linda (ridläraren) och lär oss ännu lite mer i ridandets ädla konst. Nåväl, varje gång sitter vi inte på hästen. I kväll var det tömkörning som är ack så viktigt för att lära mer i kommunikationen med Soldan. Min islandshäst heter så.

På vägen hem kom jag att tänka på min senaste föreläsning. Det var för några veckor sedan som jag hade förmånen att för tredje året i rad få vara med på Kärleksakuten, och föreläsa för de nya sexualupplysarna. Efter föreläsningen fick jag ta del av kritiken - som alltid är oerhört konstruktiv. Den här gången fick jag från en av deltagarna en viktig kritik som jag funderat väldigt mycket på. Hon eller han menade att jag hade en alldelse för heteronormativ när jag i en passus kallade mig själv för hästtjej. Kritiken går ut på att jag på det viset gav kraft åt fördomen att hästtjejer bara gullar och myser med sina hästar.

Min idé med att kalla mig hästtjej i detta sammanhang är mer att beskriva att jag, när jag håller på med hästar gör samma saker som alla dem som kallas för hästjejer. Att rida en lektion, eller något annat pass på hästen, som tar runt en timme kräver nästan 3 timmars engagemang. Utöver transporten till hästen. Det ska hämtas häst, den ska ryktas och ses över, det finns fler hästar som behöver översyn samtidigt. Och så ska hästen sadlas och tränsas för att sedan ha lektion. När så passet är över är det samma översyn av häst, tunga vattentunnor som ska till hagen och mockning av stall. Alltså inte så mycket gullande - men ändå en hel del av den varan också. Alltså menar jag inte att hästtjejer bara gullar och myser.

En hästkarl är något helt annat - normen för detta är mer någon som kör häst i skogen. Stora timmerstockar genom metedjup snö och så vidare.

Alltså vill jag visa att jag, som man, också kan anta modellmakten (som Ö G Holter och H Aarseth skulle kalla det) som utgår från hästtjejen. Samma liknelse som jag gör när jag pratar om män som förskolelärare eller sjuksköterskor, eller om de modrande männen. De som tar hand om hushållsarbetet såväl som allt som behöver göras med små och större barn. Utifrån den modell som kvinnor genom tiderna genomfört arbetet. ( Det som gör att jag tycker att män ska ta lika stor del i småbarnstiden och hushållsarbetet runt, så som kvinnor gör)

Men på vilket sätt framför jag det på en föreläsning. Tänk så viktigt det är med kritik och så viktigt det är att lyssna på all kritik.

P.S. till Emma-Grön. Tänk om feminister inom miljöpartiet och dito sossar kunde komma överens lite oftare. Jag ser fram mot den feministiska utvecklingen av socialdemokratin. D.S.
Återigen kommer ett inlägg från TCO som tyder på att det inte alls vill förstå att jämställdhet når vi inte om könmaktordningen får bestå. Men... de är inte ensamma. Det känns dock lite tråkigt att återigen läsa ett förslag inom jämställdhetsområdet som inbegriper tanken om att män inte kan förändra sig.

För det är väl det som är kontentan av TCO förslaget om att införa en kraftigt subventionerad pigtjänst för småbarnsföräldrar? Män ska inte behöva ta ansvar för hushållsarbetet, de ska kunna köpa sig fria.

Tyvärr har jag hört likartade tongångar från Mona Sahlin och en del andra i socialdemokraternas led. Ett förslag om något de kallar för en andra chans. Det handlar om att skapa en möjlighet för de föräldrar som inte ville satsa på sina barn när de var små (oftast män). Nu ska de få en andra chans när ungarna är i tonåren. Då när det ska vara i skolan på dagen - eller om det ska bli under sommaren eller älgjakten som den här chansen ska tas ut? Vem vet?

Kan vi inte komma tillbaka till tankarna om att jämställdhet inte är genomförbart om vi inte förändrar den rådande genusordningen i grunden. Vi måste förstå att könsmönster som vi har idag är resultat av en lång fostran in i dem. Delegationen för jämställdhet i förskolan hade mängder med förslag som partiet bör läsa igenom.
En del inom partiet har läst min rapport Vill man ha jämställdhet. Där skrev jag om den tredelade föräldraledigheten. Det är ett bra förslag som också Kvinnoförbundet förde fram under en period. Kanske gör dom det fortfarande. NU måste jag kolla in det så jag inte sitter här och svamlar. :-)

Uj uj uj,.,,som vi säger här i Närke.