I går var jag en av talarna på Stortorget i Örebro. Nedan kommer det manus som jag utgick från:


Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor – 2017

 

Så står vi då här igen för att uppmärksamma att vårt samhälle bygger på patriarkala värderingar, som innebär att män utövar makt över kvinnor genom att använda våld. UN Women kallar den här dagen för Orange Day, men då jag varit med länge och försökt få kampanjen White Ribbon att leva också i vårt land vill jag också uppmärksamma denna kampanj, via det vita band jag bär på min rock. White Ribbon-kampanjen hanlar om att få män att prata om mäns våld mot kvinnor.

Den internationella dagen för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor instiftades 1999, för att påminna världens länder att vi haft en kommission om kvinnors rättigheter inom FN-systemet sedan 1979. Det var nämligen då som FN:s Kvinnokonventionen antogs även om det sedan dröjde ända till 1981 innan den trädde i kraft. Kvinnokonventionen – har som mål att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor: The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. CEDAW, som den förkortas innebär att alla stater ska garantera att kvinnor har samma rättigheter som män, inklusive rätten att inte bli misshandlad, våldtagen eller trakasserad på andra sätt.

Trots att Sverige var ett av de första länderna att ratificera konventionen gäller den inte som svensk lag, vilket innebär att den inte har samma status som andra svenska lagar, vilket jag själv tycker är rätt intressant i förhållande till att vi i dessa dagar har en regering som har som mål att införliva barnkonventionen i svensk lag. En konvention som antogs av FN-systemet 1989, alltså tio år efter det att kvinnokonventionen antogs. Nu menar jag inte att det är något fel att vi ser till barns rättigheter. Men det är i min värld signifikant att vi hoppar över kvinnors rättigheter.

Alla ni som följt rapporteringen av #metoo inser att vi har långt kvar innan vi uppnår mänskliga rättigheter för kvinnor.

Och då kan vi ställa oss frågan vad det är som ligger bakom att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhet i världen, och även här i Sverige. De senaste veckornas rapportering om kvinnors utsatthet, är för mig ett tecken på att vi har långt kvar i jämställdhetsarbetet.

Och då kan vi också ställa frågan om vad som gör att vi har så svårt med jämställdhet. Jag själv har varit engagerad i jämställdhetsfrågor sedan mitten av 1980-talet, studerat kvinnovetenskap i mitten av 1990-talet och arbetat professionellt med jämställdhetsfrågor sedan 1998. Hela tiden med fokus på männens ansvar för att bryta den könsmaktsordning som fortfarande gäller.

Här har pojkar och män ett stort ansvar att lyssna på kvinnors utsatthet och vara en del i den förändring som krävs för att kvinnor och män ska ges samma makt att forma samhället och sina egna liv, som är det övergripande målet för jämställdhetspolitiken.

Könsmaktsordningen vi lever i kan kortfattat förklaras som att det män gjort i alla tider har klassificerats som viktigare och därmed belönats mer än det kvinnor gjort. Att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället och att det män gör är utgångspunkten för det normala. Män utövar våld – det är väl inte så konstigt med det. Se bara i dag, när vi står här och har en manifestation för att motverka mäns våld mot kvinnor, medan det samtidigt på Tegelbruket pågår misshandel mellan män som andra män och några kvinnor betalar 250 – 500 kronor för att få se på.

Att vi fortfarande måste ha dagar för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor är alltså inte så underligt. Det finns samband!

Och jag tänker att vi inte ska vara så rädda för att se att detta våld, oavsett om det sker mot kvinnor eller mot andra män, eller mot människor med odefinerbar könsidentitet eller transpersoner, så är allt kopplat till maskulinitet. Hur den enskilde personer förhåller sig till maskulinitet såväl som hur hel samhället förhåller sig till det som kan definieras som maskulint tänkande.
Hur män genom att använda våld upprätthållet sin maskulinitet och den ojämställdhet som vi tror oss tjäna på.

Men vi ska också komma ihåg att för det enskilde pojken som är på väg att växa upp till någon form av man, finns en rädsla att befinna sig utanför den norm för maskulinitet som finns i de sammanhang han befinner sig.

En rädsla för att som man vägra skratta när någon drar ett sexistiskt skämt. Man är rädd att bli ifrågasatt. En som strävar efter att vara en så kallad riktig man, vill inte bli kallad för kärring eller bög. 

Min övertygelse är att detta inte enbart handlar om den unge mannen, det är något som hänger med rätt långt upp i åldrarna om vi inte reflekterar över vad maskulinitet och ojämställdhet handlar om.

Jag vet att många pojkar och män i dag reflekterar över vad som kommit ut av metoorörelsen. Men jag tror att många pojkar och män mest kommer att prata om de andra männen, inte om oss själva.

Det är de andra männen som slår och utsätter kvinnor för kränkningar. Själv har man ingen roll i detta, därför har man heller ingen skuld i det som sker. Därför menar många män att det inte ens behöver ta ansvar för förändringen.

Vad vi själva gör och tjänar på ett system som håller kvinnor underordnade reflektera vi allt för sällan över!

Därför menar jag att det är viktigt att arbeta både på individnivå såväl som på samhällsnivå. Vi måste fortsätta att arbeta strukturellt med jämställdhetsarbetet men vi måste också inkludera oss själva i detta förändringsarbete.

Så jag skulle vilja avsluta med några tankar om vad vi, som pojkar och män, konkret kan göra för att stoppa mäns våld.

Var inte rädd!
När du hör talas om eller upplever kränkningar och mäns våld mot kvinnor i någon form, ta tag i frågan direkt.
Fundera på hur du är en del av det.
På vilket sätt kan du göra så att du själv och andra män inte använder sexistiska uttryck eller brukar våld?   Var inte rädd för att säga ifrån!

Bryt in i diskussioner.
När någon kränker en annan människa, när det inte känns rätt, bryt in i diskussion och säg ifrån. Sluta blunda och försöka att få andra att reflektera över hur vi tillsammans kan skapa jämställda och jämlika relationer och därmed ett jämställt och jämlikt samhälle.

Engagera dig i jämställdhetsarbetet
Om du inte har möjlighet att engagera dig i någon organisation så bli ändå medlem eller ge ditt stöd för att den organisationen du tror på kan verka vidare för att ändra inriktning på könsmaktsordnandet.

Men framför allt Ta snacket – Pratat med andra om vad vi kan göra tillsammans

 Tack för mig

 

 

För en tid sedan fick jag frågan om jag kunde tänka mig att hålla nationaldagstal i dag. Jag blev väldigt förvånad över frågan, men tänkte att det är ju faktiskt lite ärofyllt att få en sådan fråga. Det måste ju betyda att de som frågar tycker att jag har något att säga. Så jag antog utmaningen. 

När jag sedan, efter att jag talat, fick frågan från flera om de kunde få ta del av mitt tal igen, blev jag riktig glad och lovade att lägga ut det på Facebook. Men när jag nu tittar på det känner jag att det blir för långt för Facebook, så därför tar jag chansen och börjar blogga igen. Så här kommer talet och sedan får vi se om jag törs återuppta mitt bloggande, som jag inte haft modet till under alldeles för lång tid:

"Jag heter Tomas Wetterberg och har vid flera tillfällen i mitt 62-åriga liv undrat över varför vi ska ha en nationaldag, eller som det hette när jag var ung den svenska flaggans dag. Vad betyder egentligen en nationaldag? Och finns det något samband med ordet nationaldag och nationalism. För nationalist är jag väl inte? Det har jag nog aldrig varit. Jag brukar kalla mig själv för internationalist.

För enligt Nationalencyklopedin – alltså det uppslagsverk som är erkänt som vår tids mest objektiva uppslagsverk - betyder nationalism ett ”tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende. Det sistnämnda antas i sin tur bara kunna uppnås genom kontroll av ett territorium, företrädesvis en suverän stat”

Det låter inte så modernt.(Jag återkommer till det här om en liten stund)

När jag läser om nationaldagens historia i vårt land ser jag att vi har firat Svenska flaggans dag i 101 år.

Men det var först för 34 år sedan som det bestämdes att den 6 juni också skulle bli Sveriges Nationaldag. Men den förblev en vanlig arbetsdag fram till 2005, då Nationaldagen blev en ”röd dag” – en arbetsfri helgdag.

I många länder innebär nationaldagen att man firar minnet av sin självständighet. Då påminner man sig om tidigare övermakt, kanske förtryck, krig, ockupation. Man firar frihet, oberoende, självständighet. Det är därför en riktig högtidsdag, en nationell samlingsdag för fred och frihet i många länder.

Sverige har sluppit att lyda under främmande makter och vi har inte varit inblandade i väpnade konflikter på över 200 år, i vårt eget land. Vi har därmed inte någon tydlig självständighetsdag, som grund för vår nationaldag.

Därför var inget datum självklart när man för drygt 100 år sedan började diskutera lämplig tidpunkt för en svensk nationaldag. De som då beslutade om en svensk nationaldag, bestämde sig därför att lyfta fram att det var den dagen, år 1523, som Gustav Vasa valdes till kung i Sverige.

Det var också den dagen, år 1809, som Sverige fick en regeringsform för första gången.

Tillsammans med Yttrandefrihetslagen, tryckfrihetsförordningen och successionsordningen utgör regeringsformen vår grundlag.

De här fyra grundlagarna är lika viktiga för Sverige och de utgör en grundnorm som är överordnad alla andra lagar och bestämmelser som vi har i vårt land.

Här tänker jag att just detta – de svenska grundlagarna är något som faktiskt är värt att fira och uppmärksamma. Framför allt eftersom vi reviderade de gamla patriarkala grundlagarna från 1809, och fick nya 1974. När jag hör människor prata om svenska värderingar, i samband med nationaldagen, eller i andra sammanhang, brukar jag blir lite undrande.

Finns det egentligen något vi kan kalla för speciellt svenska värderingar. Är inte värderingar något som är både unikt och universellt? Jag bär värderingar som är grundade i den uppväxt jag har. Mina värderingar är skapade utifrån att jag är född in i arbetarklassen, i vad vi i dag skulle kunna kalla fattiga förhållanden. Jag var en pojke som skulle fostras till man i en tid när jämställdhet inte ens fanns som begrepp i det svenska språket. Men att kvinnor hade det sämre än män, det visste de flesta och det fanns en hel del, fr a kvinnor som försökte ändra på det.

När jag började skolan 1961, blev ordet/begreppet jämställdhet känt och började komma in i några av de politiska partiernas kravlistor. När jag slutade skolan hade vårt land blivit ett land där välfärden och jämlikheten kanske stod på sin topp bland de flesta av de politiska partiernas önskelistor.

När jag gick ut i arbetslivet på 1970 talet gjorde jag det tillsammans med finländare, italienare, turkar och några deserterade svarta amerikaner. Sverige kanske var det mest jämlika landet i världen, där någonstans på 1970-talet? På TV kunde vi se bilder från kriget i Vietnam, svälten som bredde ut sig i många afrikanska stater, militärkuppen i Chile där ledaren för en demokratiskt vald regering mördades, nästan samtidigt som Spaniens diktatur upphörde. Det började komma människor till vårt land som flydde från krig och förtryck i högre utsträckning än tidigare. Men tänker vi efter har det alltid varit människor på flykt som tagit sig till andra länder. Min mammas syskon och många av henne släktingar for t ex till USA eller andra länder under Sveriges fattiga period för att försöka finna lyckan.

Jag rekommenderar er att läsa Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna.

Det jag fick lära mig under 1960- och 1970-talen, var att människor över hela vår jord önskade komma bort från förtryck och fattigdom. Att mänskliga rättigheter, som antogs av FN strax efter det andra världskriget, sedan 1979 också inkluderade kvinnors rättigheter. För mig blev kärlek och solidaritet två ord som står väldigt nära varandra.

Så när jag tänker på svenska värderingar tänker jag på att det är våra grundlagar som utgör stommen för dessa värderingar. Att svenska värderingar är grundade i den kamp för mänskliga rättigheter som jordens befolkning kämpar för. Att vår grundlag är formad av kärlek och solidaritet med världens folk.

I Regeringsformens första paragraf är det tydligt skrivet att all offentlig makt utgår från folket. Att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

Men kanske ännu viktigare när vi pratar om värderingar är paragraf två som säger att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.

Där står också att ” Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.”

Det är när jag läser detta som jag med fog också kan säga att det vi brukar kalla för svenska värderingar egentligen är värderingar som är fastlagda inom FN:s ram. Det är det vi brukar benämna för de mänskliga rättigheterna. När jag tänker så, tänker jag också att det som finns som förklaring på ordet nationalist, alltså det jag citerade för en stund sedan; att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

Att det måste innebära att alla vi som för tillfället lever i Sverige också följer vår grundlag och är en del av nationen.  

 Vi som tror på mänskliga rättigheter så som de antogs 1948 av FN, inklusive Kvinnokonventionen som antogs 1979 och Barnkonventionen som antogs 1989, Vi som anser att vi ska sträva efter att alla människors lika värde, så som det är formulerat i våra grundlagar, också får genomslag i vår praktiska vardag.

Vi som tänker så att våra svenska värderingar, är en del av världens via FN gemensamma värderingar för mänskliga fri och rättigheter.

Vi ska nog alla ta vara på att vi har en nationaldag, som ger oss utrymme till att fundera på dessa frågor lite extra. Som ger oss möjlighet till ett nationaldagsfirande som tar ställning för mångfald, jämställdhet, öppenhet och internationell solidaritet och mot främlingsfientlighet.

Så tolkar jag Sveriges grundlag som internationalist och därmed förstår jag varför vi uppmärksammar vår nationaldag.

 

Tack för att ni lyssnade


(Och här skulle jag också utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt land.
Det blev ett fyrfaldigt leve för värderingarna i vårt grundlag)

 

 

 

( I den här artikeln hänvisar jag till två artiklar som finns i webbtidningen Feministiskt perspektiv. Är du inte prenumerant på denna finns det risk att du inte kan öppna länken. Då rekommenderar jag dig att i alla fall börja en provprenumeration, då det hela tiden förs en spännande dialog om feminism i den publikationen) 

 

Jag är en cis-man som inte varit fullkomligt medveten om denna min benämning/position, under hela mitt liv. De första trettio åren implementerade jag de värden och normer för mitt varande, som samhället omkring mig önskade jag skulle inta. Fast inte helt och fullt då förstås. Även jag var en pojke som funderade på vuxenvärldens krav. Var det verkligen så att jag måste leka cowboy och indian, där indianen var den underordnade. I våra lekar hemma på Strömersgatan blev inte så sällan indianen den som segrade över cowboyen. Någon form av underifrånperspektiv fanns där.

Kanske kom det perspektivet från min klasstillhörighet? Pappa var murare som på helgerna söp upp större delen av sin inkomst. Mamma kämpade med kraven på husmoderns kvinnlighet, genom att också bära tidningar på natten, städa på bagerier och skolor på dagen och serva pappa, mig och min bror på eftermiddagen och kvällen. Detta samtidigt som hon var fackligt aktiv, tog facklig strid, för i synnerhet kvinnor rättigheter på arbetsmarknaden.

När jag sedan kom i tonåren blev underdogperspektivet att ställa upp i demonstrationer mot kriget i Vietnam, bli aktiv för en utvecklad socialistisk demokrati. En vandring mellan de olika vänsterpartierna som då fanns och den socialdemokrati som gick under beteckningen demokratisk socialism och arbetade för också ekonomisk demokrati.

Där någonstans, i mitten av 1970-talet, fick jag mitt första möte med kvinnofrågorna, med feminismen, via tidningen Kvinnobulletinen. En tidskrift som producerades av kvinnorna runt Grupp 8, i Stockholm. Men i Örebro såldes via den feministiska kvinnogruppen Halva himlen.

Jag kom att bli medveten om att det inte räcker med klassperspektiv för att uppnå det goda samhället. Det behövs också ett feministiskt perspektiv. I dag skulle vi nog kalla detta för ett intersektionellt perspektiv?

För att sätta alla dessa perspektiv i rätt sammanhang. För att förstå vad för strukturer som påverkar vårt varande och var jag som individ finns i dessa, bestämde jag mig i slutet av 1980-talet för att läsa sociologi. Som samhällsvetare, på den tiden, behövdes också fler ämnen. Jämställdhet var något jag ville leva och lära så det var inte så underligt att jag blev en av de första männen på högskolan i Örebro att läsa Kvinnovetenskap. Och då inte enbart grundkursen

Där någonstans kom det begrepp som Alexander Petterson lyfter fram i Feministiskt Perspektiv den 16 december 2014. I en artikel som går under rubriken ”Den manliga skammens feminism”, lyfter han både skam och skuldbegreppet. Det var vad som också slog mig när jag läst de första 20 poängen. Jag fick en känsla av skuld för all orättvisa som vi män orsakat i samhällen genom den kända historien. Jag insåg att jag var en del av patriarkatet, även om jag redan då gjort en hel del för att förändra mitt varande. Jag skulle få allt mer skamkänslor om jag inte kom att bli en del av förändringen. Från den känslan har jag sedan burit med mig att skuld och skam är viktiga begrepp för att skapa förändring på både individnivå och strukturell nivå.  

I mina uppsatser under högskoletiden kom microsociologen Thomas Sheff att bli en viktig inspirationskälla. Tillsammans med historikern och genusvetaren Yvonne Hirdman och feministfilosofen Ulla M. Holm.

Utifrån mina erfarenheter och kunskaper håller med Elin Persson (EP) när hon den 4 januari 2015 bemöter Alexander Pettersson (AP) med följande ord:


”Förtryckande strukturer fungerar inte så att det genom några enkla medel går att ”fly” från att förtrycka. Varje man utövar aktivt patriarkalt förtryck genom hela hans sätt att vara för att det är det agerandet som definierar mannen. Däremot måste en självklart ta ansvar för sina handlingar och göra sig medveten om det förtryck en utövar för att sen kunna förändra patriarkala beteenden.”

Men jag är inte lika säker som hon i att vi som har insett vad feminism och maskulint förtryck innebär, ska hålla oss borta från de offentliga samtalen, enbart för att vi är vita, medelålders cis-män.
Att jag inte är lika säker kan bero på att jag som sådan fortfarande är en del av den överordnade kategorin. Vi som är en del av dessa kategorier har möjligen mindre erfarenhet av underordningen. Jag själv tänker att med mina olika erfarenheter av underordning trots allt har en möjlighet att känna in vad underordning innebär. Detta tillsammans med teoretiska kunskaper om strukturer och individers resor inom strukturer, kan göra att vi cis-män också kan vara en del av den feministiska kampen.

Jag har, precis som AP, inte så sällan funderat på vad som krävs av mig för att inte bli misstänkliggjord i mina avsikter med att arbeta för jämställdhet. Jag vet att genusordnandet så som det ser ut just nu, ger mig fördelar bara genom att jag är en cis-man. Men jag är också övertygad om att just denna position kan vara användbar i mötet med andra, i synnerhet med andra män. Jag måste så klart ständigt fundera över hur jag förhåller mig själv inför detta. Jag måste också kunna hantera den kritik som jag behöver för att inte hamna i den överordnades position. ”Den sista att upptäcka oceanen, är fisken”, brukar den amerikanska maskulinitetsforskaren Michael Kimmel säga. Med det menar han att den sista att upptäcka den överordnades position, är den som befinner sig på just den positionen.

Som aktiv i jämställdhetsarbete sedan mitten av 1980-talet har jag valt att ständigt lyssna på och lära av den feministiska forskningen, såväl som enskilda kvinnors erfarenheter. Den kritiska maskulinitetsforskningen, som för mig varit en lillebror i den feministiska forskningen, har varit viktigt för att lyfta fram att också det att vara man i patriarkatet har sina nackdelar. Vad dessa innebär finns numera mängder av kunskap om. Ett bra sätt att ta del av detta är att läsa den senaste utredningen om Män och Jämställdhet SOU 2014:6, med mängder av bilagor från forskning. (http://www.regeringen.se/sb/d/18285/a/233945)

Jag tror inte vi driver jämställdhetsarbetet snabbare framåt genom att vi som är cis-män, tar avstånd från denna vår position. Jag tror däremot att det är oerhört viktigt att vad vi än intar för position, vilken identitet vi utgår från i vårt varande, är medvetna om att det också innebär att vi blir bärare av en norm som i olika lägen kan vara både överordnad och underordnad.  Att vi utifrån den positionen ifrågasätter vad den normen just för tillfället spelar för roll i sammanhanget jag befinner mig i.

Jag tänker att det finns en bra väg framåt genom att fundera över hur jag väljer att undersöka hur normer i det omgivande samhället påverkar mina värderingar, istället för att fokusera på och berätta om människor som bryter mot normerna.

Hur bidrar jag till att olika normer upprätthålls? På vilka sätt får jag fördelar av att vissa normer ser ut som dem gör? Hur kan jag ändra på det?

 

 

 

Tyvärr kunde jag inte publicera förrän sen lördag eftermiddag (7/6), då jag var trött och ville hem fort efter att båten landade i Nynäshamn. Dessutom var batteriet i datorn slut. Nu har det varit Ebba (barnbarn 3 ½ år) hela dagen. Men följande är skrivet på båten hem från Visby. 

När jag skriver det här sitter jag på båten som ska ta mig över till fastlandet. Båten har just startat och jag börjar fundera mer på samvaron med Kia (min fru) och Ebba (mitt barnbarn) som ska vara med oss hela helgen, än hur denna dag avlöpt. Men jag ska ta mig tillbaka till dagens händelser och tankar, så gott det går.

Den sista dagen i Almedalen blev en väldigt bra dag.

Varje seminarium jag varit på under denna vecka har haft sitt budskap och gett mig nya infallsvinklar på frågor jag jobbar med. Det är ju ett oerhört privilegium att ha ett lönearbete som innebär att jag får använda mig av de erfarenheter och kunskaper jag införskaffat, för att jag tycker det är så viktigt med samhällsförändring. Samhällsförändring som handlar om att demokratin och rättvisan ska utvecklas. Att alla människor, kvinnor såväl som män, ska ha samma möjligheter. Ett antivåldsarbete som går via insikten om att vi måste nå ett jämställt, och jämlikt, samhälle för att strävan efter makt ska upphöra. Utöver det har jag också fått förtroendet att vara ordförande för en så bra organisation som Män för Jämställdhet.

Vid ett par tillfällen, dels i ett seminarium med Maria Arnholm (Folkpartist och Jämställdhetsminister) och Jonas Sjöstedt (Vänsterpartist och partiledare), dels i en intervju som Expressen gjorde med Birgitta Olsson (Folkpartist och Demokratiminister), uttalades det mycket tydligt att, för att nå de jämställdhetspolitiska målen är det positivt med den oenighet som finns om hur vi ska nå dem. Den demokratiska dialogen som präglar Almedalsveckan slog igenom också här.

Arnholm och Sjöstedt är eniga om att de jämställdhetspolitiska målen måste uppnås, innan vi kan fundera över om de ska förändras. Däremot tycker både Arnholm och Sjöstedt att det kan vara viktigt att analysera varje mål för sig och fundera över det som går under begreppet intersektionalitet. Alltså vilka andra maktordningar som också är viktiga för att analysera de orättvisor som finns mellan könen.

Det är självklart att en socialist och en liberal inte är överens om hur målen ska uppnås, och det är bra, som Kerstin Alnebratt uttryckte det om Arnholm och Sjöstedt på seminariet. Birgitta Olsson har uttryckt ungefär samma sak vid ett par tillfällen jag hört henne denna vecka. Det finns en liberal feminism som hon företräder i politiken, och så finns det en vänsterfeminism som hon symboliserar med Fi! och de övriga vänsterpartierna V, S och Mp. Intressant tycker jag.

Hur dessa feminismer sedan förhåller sig till fler får vi fundera vidare på. Ett tips om du vill fundera vidare är att du köper, eller lånar på ett bibliotek, Lena Gemzös bok om feminismer.

Efter att ha varit på ett par seminarier om jämställdhetsintegrering och samtal om hur jämställdhetspolitiken ska tas framåt, har jag också besökt några andra seminarier.

Ett där jag fick mer kunskaper om incestutsatta och sexuellt utsatta flickor, som Roks arrangerade. Jag tycker alltid det är så jobbigt att lyssna och lära mer om dessa fruktansvärda brott. Men det är också jobbigt att höra att vi ännu inte lärt hur viktigt det är att olika myndigheter och kommuner samverkar för att bli bättre på att ge stöd åt dem som är utsatta. Oavsett om det är i akut skede eller om kvinnorna kommer många år efter och anmäler brott som dessa. I Östergötland ingår det i mitt jobb att vara sekreterare för en samordningsgrupp som handlar om våldsutsatta barn.

Jag var också på ett seminarium som handlade om arbete med skydd och stöd för barn, utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, där Rädda Barnen var arrangör. Det finns olikheter när vi pratar om utsatthet för barn, inte minst när vi börjar pratat om hedersrelaterat våld och förtryck. Men det finns också väldigt mycket som har beröringspunkter. Mycket av våldet utgår från att män, som individer och som grupp, vill ha kontroll över kvinnor. I synnerhet då kvinnors sexualitet. För att ha den kontrollen övar de inte sällan sina söner i att vara en del i kontrollapparaten. Pojkar utsätts därmed också för våld och förtryck i hederns namn.

En kille i publiken ställde i slutet av seminariet en fråga som är spännande att fundera vidare på. Han undrade om det finns några undersökningar om hur det hedersrelaterade våldet ser ut inom olika kyrkor/samfund och sekter som finns i vårt land. Ingen i panelen kunde svara på frågan. Mina fördomar säger mig att han själv kom från något frikyrkligt sammanhang. Kanske kände han igen mycket av det resonemang som fanns i panelen? Det kändes bra när han efter seminaret tog kontakt med Maja, som var en av paneldeltagarna. För övrigt från en verksamhet i Norrköping, som finns inom socialtjänsten.

Sedan var det dags för veckans sista seminarium. Det som Svend Dahl från Utredningen om Män och Jämställdhet var med i. Det var kul att höra honom svara på en mängd olika frågor om maskulinitet. Han hade bra koll på frågan, och det gladde mig mycket att han pratade om strukturer såväl som individer. Att en viktig del i utredningen är att lyfta fram också det som drabbar män av att leva i o-jämställda samhällen är bra. Genuspedagogik, på sikt individuell föräldrapenning och andra strukturpåverkande åtgärder verkar han inte ha något emot.

Det var också intressant att höra hur mansrättsaktivister hade hört av sig väldigt snart när utredningen startade. Och att fakta kommer att presenteras om hur domstolarna sällan dömer till mäns nackdel, i familjerättstvister, om män under tiden i relationen med barnens mor tagit stort ansvar för sina barn. Snarare uttryckte han det som att det finns en underrapportering från socialtjänsten om mäns våld, då allt för många socialarbetare inte vill att män som fäder ska drabbas för hårt efter en eventuell skilsmässa.

Det ska bli mycket spännande när utredningen kommer med sitt betänkande. Hur kommer de förhålla sig till genusvetenskap och kritisk maskulinitetsforskning? Hur kommer de förhålla sig till all individuell erfarenhet som finns av att ha upplevelser av att ha blivit orättfärdigt behandlade i rättsystem och av socialtjänst. Hur kommer de förhålla sig till de olika verksamheter som Män för Jämställdhet har, som Machofabriken, Frihet från Våld, Jämställt föräldraskap med allt vad det innebär.

Just nu, när jag skriver detta, är det många barn som skriker av trötthet och springer omkring. Jag ser hur pojkar får större utrymme och springa längre bort från föräldrarna. Hur flickorna sitter och övar på sin framtid med dockor. Men jag ser också flickor springa och pojkar vars föräldrar sitter och läser för dem. Jämställdheten har kanske tagit några steg framåt sedan jag själv blev pappa för 30 år sedan. Å andra sidan tänker jag att många bland mina vänner som då blev föräldrar delade på föräldraledigheten och lät sina flickor och pojkar bryta könsmönster. Men ser vi statiskt så togs endast 5 % av föräldraledigheten ut av män 1983, idag är vi på väg mot 25 %.

Då fanns inte så många kvinnojourer i vårt land och opinionsarbetet hade just startat. Idag är de många men långt ifrån tillräckligt många.

Då, 1983 hade den första statliga ”delegationen” för att förändra mansrollen startat, som ett resultat av den första mansforskningen som gjorts i världen. Nu väntar vi på rapporterna från den tredje statliga satsningen på att utreda mäns del i jämställdhetsutvecklingen. Fortfarande är män i princip för jämställdhet.

Almedalsveckan är slut, men samtalet om jämställdhet fortsätter.

 

 

 

 

Så är den näst sista dagen av den här Almedalsveckan slut och längtan till nästa år har redan startat.

Det är fantastiskt vilka härligt kontakter som återknyts och nya som uppstår en vecka som denna. Hur mycket kunskap som sprids mellan forskare, praktiker, politiker och alla andra som minglar runt på seminarier efter seminarier. Samtalen mellan människor sker också på gator och torg. Vid fikaborden pratar en med någon en aldrig förr har träffat och ibland leder detta till nya samarbeten som leder långt, ibland är detta det ända samtalet. Jag tänker att de som inte tror på de demokratiska samtal som pågår här, har nog inte riktigt klart för sig att demokrati också handlar om att mötas – på riktigt.

Hur svårt kan det vara, hur enkelt kan det bli? Så var rubriken ställd på dagens första seminarium för mig. Ett seminarium som återigen var skapat av Jämställ.nu och som idag visade på praktiskt jämställdhetsintegreringsarbete.

Lillemor Dahlgren från Jämställ.nu berättar om det statliga arbetet som pågår, Bengt Nilsson om Gender Cop och Laila Berglund tillsammans med Åsa Trotzig om allt det spännande som hänt inom ESF Jämt. Ett projekt jag själv varit involverad i ett par gånger på olika positioner. Jämställdhet när det är på riktigt, som jag brukar säga, då det handlar om att lära ut och peppa om hur jämställdhetsintegrering ska gå till i projekt som egentligen vill göra något annat. Eller i alla fall som från början kanske bara kryssat i en ruta att de ska jobba med jämställdhet, för annars får de inte projektpengar från ESF. Jag skriver inte mer om detta seminarium då du via länkar kan läsa mer om respektive verksamhet.

På detta seminarium träffade jag också Marcus från Trollhättan som så gärna vill starta upp en lokalgrupp inom Män för Jämställdhet. Vi har träffats förut Marcus och jag. Han är läraren som tillsammans med ett antal årskurser på sin skola har jobbat oerhört medvetet med genus och maskulinitetsfrågor. Cracking the Armour heter arbetet och vill du veta hur en ska jobba tillsammans med elever om frågor som dessa ska du leta efter det projektet. Och om du bor i Trollhättan, och vill vara en del i utvecklingen av en ny lokalorganisation, hör då av dig till mig så ska jag se till att ni får kontakt. Några timmar senare träffade jag för övrigt också Sabina som är en helt underbar ungdom som är en av de ungdomar som gjort så mycket allra redan för jämställdhetsuvecklingen. Hon kommer säkert göra mycket mer... (är intervjuad i artikeln jag länkat till ovan)

Efter det var det dags för ett seminarium där vi fick höra hur SKR och Fryshuset har blivit beforskade med ett kritiskt perspektiv. Två stora flaggskepp i det civila samhället. Det var oerhört spännande att höra hur både Fryshuset och SKR tar emot denna konstruktiva kritik med så positiva ord om att det är stöd för deras framtida arbete. Detta trots att båda organisationerna gärna skulle vilja ge förklaringar, kanske t o m försvara sig, mot en del av kritiken. Det är ju så här jag tycker hela Almedalsveckan fungerar. Bra samtal och dialog om hur samhället kan bli bättre.

Män för Jämställdhet har också blivit ”utsatt” för kritisk forskning i en avhandling som kom ut förra året. Något som lett till en hel del arbete inom organisationer för att rätta till sådant som vi ansåg att forskaren hade sett i vår tidigare verksamhet. Jag kan återkomma till detta i en senare blogg om det är något ni önskar höra mer om.

Under detta seminarium fick jag en fråga om jag själv kunde delta i en panel ett par timmar senare. Peter, som arbetar i vårt projekt Frihet från Våld hade fått förhinder. Jätteroligt tyckte jag även om jag inte skulle hinna förbereda mig något. Seminariet handlade om Att stoppa unga män våld – en ledarskapsfråga? Det blev ett väldigt bra samtal mellan mig Karen Austen från Ungdomsstyrelsen och Carina Olsson från SKR. Några nya följare på twitter t o m. J

Tack vara detta blev det sedan en paus på dagen då jag inte kunde gå vidare till de seminarium jag hade tänkt. Det är inte kul att komma försent. Så därför blev det återigen ett besök i TCO-parken där jag hade sådan tur att jag träffade på TCO:s fantastiska ordförande. På det viset blev jag också presenterade för en utredare inom TCO som kan leda till ett nytt spännande samtal om hur vi kan utveckla jämställdhetdialogen. Inom TCO eller tillsammans med TCO någon annan stans. Bollen är just nu hans och jag hoppas verkligen att den kommer att studsa. TCO har i många år jobbat med uppföljning av föräldrapenningsuttaget, de har tidigt föreslagit pappabonus och Eva berättade också när hon inledde ett seminarium att TCO var drivande när det gäller införandet av föräldrapenning i början av 1970-talet.

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge på seminariet, som handlade om att det inom EU finns världens mest välutbildade hemmafruar. Ett problem som jag vill veta mer om och hoppas finna något studie på deras hemsida.

Jag hann inte vara kvar för att jag ville så gärna gå på min veckas enda mingel. Det mingel som jag varje år ser mest fram emot. Nämligen Sveriges Kvinnolobbys mingel. I år handlade det om en fortsättning på upp-peppningen inför Nordiskt forum 2014. Det var mängder med folk, men då jag kom lite försent hann jag inte prata med så många. Men visst blev det också här mycket spännande samtal, speciellt med en kvinna som varit med längre än jag inom jämställdhetspolitiken och har så mycket kunskap om jämställdhetsintegrering att jag bara suger in erfarenheterna när vi möts. Där fanns också en kvinna som jag arbetade tillsammans med på Regeringskansliet för några år sedan. Även hon en kvinna med mängder av kunskaper och klokhet.

På vägen från minglet blev vi uppmanade att beskriva vad vi vill med att komma till Nordiskt Forum 2014. Så här blev svaret från mig:

 

 

Att få sin frukostmacka på ett seminarium hos Jämställ.nu är nyttigt. Inte bara för att mackan är god, stor och nyttig. Det är också bra stimulans för hjärnan att bevista deras seminarium. Bra tema, konkret information och spännande frågeställningar.

Frågeställningen för dagen var om jämställdhet är ett medel eller ett mål. En fråga som jag stött på i så många sammanhang och kommer att möta mer av i mitt arbete som sakkunnig i Östergötland. När jag blev ordförande för Män för Jämställdhet var jag väldigt undrande över att MfJ i sin programförklaring beskrev jämställdhet som en process, utan att förklara hur den processen skulle leda till ett mål. 

 Nu har vi ändrat det så att det står att:

 ”Vägen till jämställdhet är en process som innebär följande:
- Medvetenhet om könsmaktsordnandet och hur föreställningarna kring kön påverkar både kvinnor och män.
- Ifrågasättande och synliggörande av könsmaktsordnandet och föreställningarna kring kön.
- En förändring av samhället för ekonomisk, social och politisk rättvisa mellan könen och där enskilda personer oavsett kön eller sexuell läggning har frihet att utveckla sina identiteter och få sina lika rättigheter.”

Det var också det som dagens seminarium kom fram till efter en hel del spännande dialog och exempel på hur denna process kan gå till.

Här på seminariet var vi många som räckte upp handen på att det är bådeoch, när det gjordes en liten intern enkät. Men som en av föreläsarna sedan uttryckte det, så håller jag med om att det aldrig kan vara enbart ett medel. Den övergripande tanken måste vara att vi jobbar med jämställdhet, i olika former, för att nå målet ett jämställt samhälle. Ett tillstånd som när vi väl är där, ständigt måste försvara. Precis som demokratin i övrigt!

Kul, spännande och klokt var också de tankar som driver Hälsocenter i Halland, i ett forskningsprojekt som går under namnet Behovsmotiverad forskning och utveckling.

Att fundera över normerna som finns för innovation kan ge så spännande resultat som en andro-stol. Alltså när de undersökt om varför det finns gynstolar och vems behov som låg bakom framställningen av denna, gav de sig in på att utifrån samma tankar skapa en androstol. En stol där män kan ligga när de årligen kan undersökas om det finns prostatacancer. En, för många män och kvinnor, provocerande bild kom då fram.

 
Frågan är - varför är det inte provocerande med en gynstol för kvinnor? Utifrån detta kan det vara klok att tänka på många innovationer i vårt samhälle? Vem, både kön och struktur, är det som tänker ut nya idéer och tankar och skapar innovationer, för vems behov?

När seminariet var slut valde jag att ta det lugnt inför det seminarium som jag själv skulle moderera. Jag vandrade omkring i solen, i solen för att söka värme då det blåser kallt på Gotland. Under den vandringen lyckades jag hitta TCO-parken, där alla TCO-förbund håller sina seminarier. Kul då jag kom rakt in i ett samtal som handlade om en rapport som TCO skrivit om att skapa 400 000 nya jobb. Kul också för att återigen kom jag in i ett seminarium där det inte pratades jämställdhet. Utom alldeles i slutet när en kvinna från Försäkringskassan lyfte den frågan som tydligen finns i rapporten om deltider och utvecklingen av kvinnors arbetsmarknad. Jag får läsa den rapporten vid ett senare tillfälle.

Sedan var det dags för det seminarium jag skulle leda, som hade rubriken Hur uppnår vi jämställdhet i arbetslivet? – Är det piskan som saknas. Ett seminarium om ESF och det stödprojekt jag själv hoppat in ett par gånger som vikarie. ESF Jämt, där vi jobbat med att ge stöd för projekt att implementera ett jämställdhetsperspektiv i sina projekt. Det blev ett mjukt samtal som beskrev vikten av att stöd i arbetet med jämställdhet. Att jämställdhet är en kunskap återkom också på det här seminariet. Men det var inte någon som var riktigt tydlig i om de vill ha lagförslag eller andra piskor för att driva på jämställdhetsarbetet. Trots att alla var pinsamt medvetna om att arbetat går för sakta. Jag tänker att vi som funnits i eller nära projekten har förstått att morötter i form av pengar för att utveckla projekt är bra. Att dessa pengar också innebär att projekten inte kan välja bort jämställdhet är för mig faktiskt en piska. Eller en form av piska.

De politiker som fanns i panelen var också väldigt eniga om att jämställdhet måste vi ha, men kanske lite oeniga på vilket sätt vi ska driva igenom frågorna.

Kort sagt blev det ett rätt bra samtal om vikten av att driva på jämställdhetsarbetet med stöd i form av kunniga handledare/coacher och en hel del pengar för projekten för det som de egentligen vill utveckla. Men detta kopplat till ett löfte om att också implementera de kunskaper de får från projekten in i sina ordinarie arbeten.

Dagens sista seminarium för mig handlade om sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och mäns våld mot djur. Ämnet är inte nytt för mig då jag följt Carin Holmbergs utveckling av frågan. Husbondens röst är en liten bok som jag tycker alla djurvänner ska läsa.

I höst kommer vi i Östergötland att arrangera en konferens med detta tema – så jag återkommer då om en fördjupning av ämnet. Men redan nu tycker jag du ska titta på hemsidan som organisationen VOOV har. VOOV står för Veterinär Omtanke Om Våldsutsatta. Där kan du också hitta Carin Holmbergs bok.

Å så det där som står i rubriken med tre punkter efter… ”Män är människor…” fortsättningen lyder ”men alla människor är inte män” Ett citat från Mia 14 år, dotter till en av dagens föreläsare som kom från Winnet i Västra Götaland, där det bland annat gjort ett rätt spännande kartprojekt över ojämställdhet i vissa kommuner.

Maskulinitet är dyrt!

Inte bara när vi räknar kostnaderna för det våld som män utsätter kvinnor och andra män för. Maskulinitet är också dyrt för männen själva! Det kostar på en mängd olika sätt när män ska manifestera (kul ord i sammanhanget) allt det som ska manifesteras för att visa manlighet. Magnus Jacobsson, från Sveriges kommuner och landsting, började dagens första seminarium med någon jag känner mycket väl från Hallsberg.

Tänk så många gånger jag suttit på min balkong och njutit av en bok och något gott att dricka. En avkoppling som jag så väl behöver. Wrooommm säger det och en man på en motorcykel utan ljuddämpare far förbi. Råkar järnvägsbommarna vara nere står han där och gasar så huset nästan skakar. Han gör inte det för att han själv tycker det är ett mysigt ljud. Han gör det för att visa att han tar plats. Han vill inte visa hänsyn till oss som inte vill höra. Kanske låter det som en bagatell för en del av er läsare.
Men lägger vi det tillsammans med många andra saker som vi män gör för att visa vår manlighet så blir det till slut det som jag brukar kalla för strukturen maskulinitet.

Att ta plats är en av del av det som forskaren Niklas Järvklo menar är att vi skapar maskulint kapital.

Niklas förde också in ett intersektionellt perspektiv i frågan då ha ställde påståendet om på vilket sätt vi oftast pratar om män och maskulinitet i jämställdhetssammanhang. Vi tror att män har förändrats för att några fler män tar ut föräldraledighet. Men vilka män i den hierarkiska ordningen pratar vi då om? Bra fråga tycker jag, som jag tänker vidare på. Liksom frågan om vad det är som gör att vissa män kan tänka sig att arbeta inom det som brukar kallas för kvinnoyrken. Vad är det som gör att män från andra länder i allt högre utsträckning går in i städyrket? – Som ett exempel.

Bilder från detta seminarium kommer snart på jämställ.nu hemsida. Jag sätter in den länken då så får ni veta mer. Kanske t o m en liten film.

Seminarium nummer två för mig, idag, handlade om hur vi ska kunna bryta den könssegregering som finns inom vårdyrken. Alltså hur vi ska få fler män att söka sig till kvinnodominerade yrken så som sjukvårdens, omsorgens och skolan olika yrken.

Många kloka saker funderades det över på detta seminarium. De som jag värderade högst var att jämställdhetsministern så tydligt pratade om att vi måste förändra värderingar och normer för vad pojkar och flickor anses vara lämpade för att göra. Hon tog bland annat upp genuspedagogik och lyfte fram sitt besök på förskolan Violen i Örebro. En förskola som faktiskt startade sitt genusarbete innan delegationen för Jämställdhet i förskolan startade.

Underligt för mig var dock när jag ställde frågan om hon, eller någon annan i panelen, var villig att tillsammans genomföra konkreta åtgärder för att ändra på den grundläggande norm som finns i samhället att det män gör är viktigare än det kvinnor gör. Kanske fick jag inte något stöd i detta då grundläggande strukturförändringar som dessa är oerhört svårt att genomföra för en politiker eller fackföreningskämpe. Jag menar att vi behöver göra en grundläggande tankeförvandling. Det vi idag kallar för produktion måste ses som en bieffekt av att vi lever. Det kvinnor genom historien har gjort handlar om att skapa och vårda och ge omsorg om livet. Alltså om oss människor. Vård, omsorg är grunden för att skapa arbeten inom industrin. Om inte liv finns, finns inte någon nytta av att bryta malm eller skog eller vad annat som produceras på den ”manliga” arbetsmarknaden. Jag vet, att det låter flummigt. Men jag ska försöka utveckla det någon gång framöver. Nu är jag trött.

Genusdjävlar – var ett uttryck jag fick med mig från det här seminariet också. Det var Sineva Ribeiro, vårdförbundets ordförande, som kom med det. Hon menar att vi som kämpar för jämställdhet ska försöka placera sådan små tankefigurer på andra människors axlar. Ungefär som jante. Ett genussamvete som kommer fram när vi gör olika saker. Jag tänker att den där genusdjävulen är ungefär som metoden genushanden. En metod som får oss att alltid tänka på genus och jämställdhet.

Efter lunchen var det dags för seminarium nummer tre. Det sista för mig idag. Och det som inte hade tema jämställdhet. Nu lyssnade jag på en dialog om vilka som kommer att ta hem mittenväljarna vid valet 2014. Spännande att fundera på de storpolitiska frågorna en stund – spännande också att höra hur genus- och jämställdhetsbefriat också detta seminarium var. Det verkar som att vi som jobbar och vill genus och jämställdhetsutveckling går på våra egna seminarier. På alla de andra, som inte har detta tema. Finns inte jämställdhets med över huvud taget.

Något att reflektera vidare över. Möts vi verkligen över gränserna för våra engagemang här i Almedalen. Eller är det så att vi har våra olika branschområden som vi förkovrar oss i? Nåväl det tål att tänka på.

Kvällen har jag inte tänkt på det. Den har ägnats åt att lyssna på Fridolin och att göra de sista justeringarna inför det seminarium jag själv ska moderera i morgon.

 

 

 

Normkritik och Intersektionalitet är två begrepp jag just nu försöker få riktigt klara för mig. Det är inte så himla enkelt. Framför allt när jag ska börjar tänka på hur jag  själv förhåller mig till de normer jag vill förändra.

Detta var temat för mitt första seminariebesök i dag.

Att leva som vi lär – att våga se diskriminering inom organisationen” var rubriken och Ungdom mot Rasism var arrangör. Är alla verkligen välkomna i våra organisationer, organisationer som ska vara så tillåtande, var en av frågorna. Sara från Rädda Barnen lyfte bland annat frågan om hur vi tänker om oss själva i förhållande till normen. Jag funderade då på mig själv – jag som vit, man och till synes en representant för medelklassen, utan några synliga funktionshinder dessutom i medelåldern (När slutar medelåldern?). En riktig, till synes, representant för den rådande normen i vårt samhälle.

Hur många gånger får jag inte brottas med detta? Hur många gånger får jag inte fördelar av just det, när jag pratar om genus- och jämställdhetsfrågor?

En spännande fråga som Hanah från Röda korset tog upp, tycker jag var den om att alla blir så glada när det kommer fler män in i Röda korset. Likaså när det pratas om fler män till skolan, förskolan och in till vården. Men ingen förklarar varför de blir glada. Vad är det dessa killar representerar? Är det att normen ska upprätthållas, eller är det att den ska brytas. Hur många gånger resonerade vi inte om detta när jag fanns med som sekreterare i Delegationen för Jämställdhet i förskolan.

Vad är normen i vår organisation? Jag som nu finns på en enhet som arbetar med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Jag som finns som ordförande i Män för Jämställdhet. Hur ska en vara för att företräda en organisation – eller en institution? Vilka normer ska vi byta och hur gör vi? Spännande frågor.

Efter det blev det en timme att lyssna på och få inspiration av Gudrun Schyman. En feminist som funderat mycket på att bryta normer. Som också gjort och gör det. Bara tanken om att lyfta den dagsaktuella frågan om säkerhetspolitik.  

Där de traditionella politiska partierna pratar om mer pengar till försvar och krigsinsatser pratar Feministiskt initiativ om att lägga pengar på att ändra på mäns beteende. Det är mäns våld som ligger bakom krigföring. Inte minst krigföringen mot kvinnor. Hur var det WHO uttrycker det i senaste studien? Omkring 35 procent av alla kvinnor i världen misshandlas någon gång av sin partner eller närstående.

Efter lunchen tog jag mig till ett par bostadspolitiska seminarer. Med genusglasögonen på var det ganska tragiskt att se. På det ena seminariet, arrangerat av min kära organisation HSB, resonerades det om hur renoveringsprojekt ska startas. Det är en miljonprogramsområde som ska renoveras. Nu ska det ske med energibesparing till ett rimligt pris, var utgångsläget för seminariet. Här fanns inte någon annan norm än att lönsamhet handlade om ekonomisk lönsamhet. Att det är lönsamt för jordens klimat och därmed vår gemensamma miljö, fanns inte ett spår av. Dessutom satt det 26 män och 7 kvinnor i publiken och på podiet fanns det 8 män. Språket var oerhört tekniskt, kanske kan jag kalla det maskulint!

nästa bostadspolitiska seminarium, som var arrangerat av Regeringskansliet, var det inte så mycket bättre. Här var det mängder med män i publiken och några kvinnor. Ja, det var så mycket folk att jag fick stå i hallen utanför och lyssna och försöka se. På podiet såg jag dock endast män, så länge jag var kvar. När jag lyssnade på en av dem, insåg jag att det för varje man som dök upp blev det allt mer maskulint. Det språk som ekonomen från KTH använde sig av var absolut till för grabbar som kan raljera. Men det var ändå rätt skönt att höra när nästa talare kom upp, att han ändå ville föra fram en tanke om att vi måste ha ett samhällsperspektiv när vi pratar om boende.

Två seminarier som handlade om en hållbar framtid. Två seminarer som inte förde fram något om de som ska bo. Kvinnor, flickor, pojkar och en hel del män som faktiskt inte är så himla tekniska som normen kräver. Hur blir vår boendemiljö om det endast planeras av män som är som dem jag lyssnade på i dag?

För mig gav det massor med energi då jag förstår att detta är en bransch där vi behöver prata mycket mer jämställdhet, genus och normkritik.

Efter det vandrade jag runt i Visby och funderade över hur mycket folk det egentligen befinner sig inom ringmuren just nu. Hur många engagerade för viktiga frågor som möter varandra och funderar tillsammans. Bara denna dag har gett mängder för mitt arbete med jämställdhet.

Å så är det fyra dagar kvar.

 

 

Efter en biltur, som startade rätt så exakt klockan 04.00, hamnade jag i värsta kön till Gotlandsfärjan några timmar senare. Det är alltid lika kul att sitta där i kön, liksom när en sitter på båten, och titta på andra förväntansfulla personer på väg över vattnet. Ska de också till Almedalen? Är det bofasta som ska hem? Ser jag någon jag känner? Spännande tankar som blandas med att ungdomar kommer och lämnar över Gotlandsguiden, så en ser vad som sker på ön denna sommar. Den här veckan är det ”politikernas rockfestival”, som det står i Gotlandsguiden.

Inte lika kul att sitta där ensam, dock. Kia är hemma och jobbar och jag jobbar i Almedalen (Visby) och Vall, som ligger nära Hogrän. Vilka underbara namn som finns på orter och kyrkor här på ön. I Almedalen är det kunskapsinhämtning, leda ett seminarium, utvidga nätverk och förstå mycket mer, som gäller. I Vall blir det läsande och skrivande, inför hösten arbete med strategi för jämställdhetsintegrering i Östergötland

Redan på båten börjar alla möten med spännande människor. Det mest spännande var kanske ändå att jag helt ovetande om att Lars Jalmert skulle komma just idag, hamnade bakom hans och Kajsas bil, när jag parkerade inne på färjan. Underbart återseende, trots att en är lite trött så där på morgonen efter dryga 20 mils bilfärd. Men också lite mystik i det hela.

På båten blev det sedan små korta, men härligt varma, möten med Örebrolänningarna Fredrik, Tordh och Eva-Lena i nämnd ordning. Vi är här i helt olika syften, men helheten i konceptet Almedalen är ändå det jag tänker är det som förenar oss alla. Det som gör den här Gotlandsveckan så oerhört spännande och givande.

Den senaste veckan har jag hört på P4 Östergötland att det har problematiserats om politiker och tjänstemän verkligen ska lägga skattekronor på att åka hit. Självklart är jag partisk när jag nu skriver detta, men visst är dessa små intensiva möten mellan aktiva människor oerhört värdefulla. Kanske går det inte att räkna dem i kronor och ören i ett kort perspektiv. Men demokratisk utveckling, liksom kommersiell, bygger på att människor lyssnar och argumenterar för de frågor som vi menar är viktiga för utvecklingen. Här bygger vi nätverk likväl som vi upprätthåller dem vi har. Vi liksom hämtar kraft i att så många finns på så liten plats, med så oerhört starkt engagemang. Alla vi som kommer från olika håll i samhället med så många olika värderingar och tankar om ett bättre Sverige och en bättre värld. Faktiskt!

Eller för att återigen citera Gotlandsguiden. Det här är veckan ”som speglar engagemang, öppenhet och glädje.”

Detta skriver jag, samtidigt som jag just har haft ett långt samtal med mig själv om jag vill bli, och i så fall hur jag ska bli en bättre "minglare" och "lobbyist". Westanders PR-handbok ger många praktiska tips, men jag som person är inte en ”försäljartyp” (om ni förstår vad jag menar?).

Finns det normer också för hur vi ska föra fram våra frågor?
Jag tror det gör det. Jag tänker att det också inom detta område behövs normbrytare. Frågorna jag dock ställer mig är hur jag ska kunna bryta in i pågående dialog, utan att göra avkall på den del i mitt sätt att vara som handlar om att inte ta ordet för någon annan. Visst har jag tänkt igenom de tankar jag vill presentera om jag hamnar tillsammans med den eller den personen. Men jag är inte säker på att jag kommer att gå före i kön, så som försäljaren skulle göra. Likaså finns tips om att på varje seminarium jag besöker, se till att begära ordet och föra fram mitt budskap. Detta är något som jag som besökare eller deltagare i ett seminarium, tycker så illa om när andra gör. Frågorna och problematiseringen ska ju handla om det som seminariet handlar om, är min tanke och idé. Jag är här för att lära och hitta nya, eller beprövade, vägar för det engagemang jag har i mitt arbete.  Nåväl – jag har ännu inte varit inne i Visby så vi får väl se vad som händer i veckan.

Min ambition är att låta dig följa mina tankegångar och därmed återigen, för vilken gång i ordningen har jag inte räknat ut, göra en nystart på min blogg.

( P.S. Här, där jag bor denna vecka, är det oerhört dålig mobil täckning, så jag får ta med mig datorn och åka till någon plats en bit bort för att publicera. Just nu sitter jag vid en vägkant i Stenkumla. Kanske någon som sysslar med frågor rörande levande landsbygd ska tänka lite på det?)

 

För 30 år sedan blev jag förälder för första gången. På sommaren 1983 när jag var föräldraledig fick jag på radio höra en debatt som satte riktigt fart på mina tankar om feminismens betydelse också för oss män.

En psykolog gick ut i debatten om föräldraförsäkringen och konstaterade att om män skulle vara hemma och ta hand om barn i den utsträckning som vissa politiker önskade, ni vet det där med delad föräldraförsäkring, så skulle det skapa identitetproblem för den kommande generationen.

Ett par dagar senare kom forskaren Lars Jalmert på radio och tog debatten. Han hade på uppdrag av regeringen gjort en studie, jag tror världens första mansforskning, där han undersökt männens roll i jämställdhetsarbetet. Var Svenska män intresserade av jämställdhet? Svaret var att; visst var vi det – men svaret var också att väldigt få män ville ta första steget.  Steget att bryta sig ut från de traditionella förväntningar som fanns på män och det som då kallades för mansrollen.

För 20 år sedan läste jag kvinnovetenskap.

Kvinnovetenskapet gav mig en tydlig bild om hur kvinnor genom historien och i nutid varit och är underordnade män, vilka mönster och strukturer som existerar för att upprätthålla mäns överordning.

Jag vet att jag vid många tillfällen tänkte att jag som individ, som någon slags man, har ett ansvar att vara med i den förändring som behövs för ett jämställt samhälle. Det som brukar kallas för skuld var och är för mig en känsla, en drivkraft, av att förstå hur vi män är skapade historiskt och vilken del i könsstrukturen som styr vårt, och då menar jag både kvinnors och mäns, tänkande. Den manliga normens primat, som Yvonne Hirdman så klart formulerat det redan 1988:3 i KvT (Kvinnovetenskaplig tidskrift).

För 20 år sedan reagerade också männen som då satt i Rädda Barnens styrelse över det våld som vi män utövar mot kvinnor, var vi än befinner oss. De skrev i ett upprop till alla svenska män om våldet mot kvinnor i krig, om våldet det innebär när män köper sex här i Norden och i andra länder. Om våldet mot kvinnor som nästan enbart kvinnor försökte få oss alla att se.

Nu kom en fråga från dessa män till männen i Sverige om vi själva ville ta vårt ansvar för att ändra på denna ordning. Detta kom att bli starten till det som då kallades Manliga nätverket – det som i dag är organisationen Män för Jämställdhet.

 

För tio år sedan
avslutade jag ett projekt som jag hade på Regeringskansliet, på uppdrag av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg. Frågan hon då ställde var om vi kunde förstå varför män är så tröga.
Eller kanske mer rätt – frågan om vad som ligger bakom att män i så liten utsträckning engagerar sig för jämställdhetsfrågor.
Samma fråga som 1983, men med ny kunskap.

När jag lämnade min rapport, där jag också hade en hel del förslag på hur vi praktiskt ska kunna arbeta för att genusordningen ska kunna förändras. presenterade Expressen denna rapport och förslag till förändring med rubriken:

Nu ska männen bli som kvinnor.
Men sedan presenterade de mitt arbete med en bild av Babsan, som gav sina råd om hur vi skulle lukta gott. (Härskarteknik!)

Rubriken var ju inte helt tokig då jag menar att det normsystem vi skapat för kvinnor, det som handlar om att värna liv och utveckla omsorgsrationalitet, är ju riktig bra. Något för den manliga normens primat att ta till sig.

Det var året innan CEDAW-kommissionen hade mäns engagemang i jämställdhetsfrågor som ett av sina två teman. Män fanns på kvinnokommissionens dagordning för första gången. För första gången som en del av lösningen för att motverka det o-jämställda i världen. Inte bara som ett hinder.

Om ett år kommer Nordiskt forum att genomföras.

En av de första gångarna jag fick höra om detta enorma evenemang var på ett jämställdhetsråd som regeringen har. Jag hörde då röster om att ett sådant stort jämställdhetsevent inte kan genomföras utan att männen är med. Jag tolkade en av dessa röster som att hon t o m önskade att det skulle vara 50 – 50.

Detta på ett nordiskt forum som handlar om att återigen sätta fart på arbetat för kvinnor rättigheter. Nordiskt forum – New Action on Womens Right.

Jag tänker att vi har långt kvar till ett samhälle där de feministiska frågorna är på allas dagordning. Jag tänker att sedan Pekingdokumentet antogs år 1995 har det hela tiden funnits starka krafter runt om i världen för att försämra detta dokument och därmed det stöd som dokumentet är för kvinnors rättigheter.

Jag tänker att det är bra när män kommer till insikt om hur viktigt det är med feministisk dagordning för att också män ska få ett friare liv. Det är viktigt att vi är en del av den feministiska kampen. Men än så länge är vi inte så många feministiska män att vi ska vara 50 % på en Nordisk konferens för kvinnors rättigheter.

Men vi som är aktiva ska vara där, liksom vi är en del av denna rörelse runt om i världen just nu. Vårt viktigaste instrument för att utveckla jämställdhet är att vi förstår vad genusordningen innebär och hur vi kan använda denna förståelse för att bygga upp ett jämställt, demokratiskt och feministiskt samhälle.

Men, se upp för den manliga normens primat!!!

Vi ses, om inte förr, på Nordisk Forum 2014

 

 

För en stund sedan fick jag en mycket spännande fråga på Facebook. Jag ska försöka utveckla ett svar här. Men först frågan:

Tomas - hjälp mig här. Kan du förklara för mig varför så många män använder obegränsat med energi till att "känna sig utpekade" och skriva inlägg på inlägg om "att alla män minsann inte näthatar", istället för att använda samma engagemang och tid och energi till att verkligen göra skillnad och påverka?

Medan då män som verkligen är engagerade (känn dig träffad) inte sitter och stirrar sig i naveln och upplever sig trampade på tårna varje gång det blir en livlig debatt om MÄNS våld mot kvinnor eller MÄNS hat mot kvinnor på nätet?

Å så mina tankar som någon form av början till svar/resonemang:

Jag tror det finns flera olika mekanismer, hos den enskilda mannen såväl som hos olika män, till varför så mycket energi går åt till denna form av försvar. För jag tolkar dessa inlägg som försvar för sin egen form av maskulinitet.

I ett samhälle som vårt, där individen står i centrum, är det lätt att glömma eller inte vilja se att vi också är en del av en struktur. Jag går som en man, klär mig som en man och agerar som det förväntas av en man. Så har jag gjort sedan jag var liten och hela tiden har jag på något sätt varit i centrum. Visst har jag blivit ifrågasatt ibland. Men mest ifrågasatt har jag blivit när jag agerat som något annat än det som förväntas av mig som pojke eller man.

Tänk den lilla pojken som ständigt vill leka ”flicklekar”. Hur mycket blir han inte ifrågasatt? Är han däremot utåtagerande och lite lagom tuff så får han uppskattning från alla håll.

Tänk den lilla pojken på förskolan som inte ens behöver vänta på fröken, som omedvetet avbryter sitt samtal med flickan när pojken kräver uppmärksamhet.

Detta förstärks som någon form av normaliseringsprocess när pojken växer upp. Vi får tidigt lära oss att också använda olika uttryck, som anses av omvärlden som relativt oskyldiga, för våra felsteg. Är jag inte bra inom idrottens värld, så spelar jag som en kärring. Vill jag inte klättra tillräckligt högt, eller ”låtsas-slåss” med kompisarna får jag höra att jag är en mes eller fjolla. Den unga killen eller vuxna mannen kan få höra detta också när han inte vill vara en del i de sexistiska samtalen om flickorna och kvinnorna. De där samtalen som förekommer i skolans korridorer eller på skolgården, i omklädningsrummen, i bastun, i jaktlaget, kanske också på konferensen eller i något annat sammanhang där män fostrar varandra. När jag tittar mig omkring i media som riktar sig till pojkar och män, så ser jag dessa samtal föras vidare. Tänk bara hur de flesta actionfilmer och deckare är uppbyggda kring kvinnohat.
Jag tänker att det här är en form av normaliseringsprocess.

Den är snarlik den normaliseringsprocess som Lundgren skriver om när hon förklarar varför män så sakteliga tar makten över kvinnor, på så subtila sätt att kvinnan knappt märker det. Ibland kanske inte ens mannen är medveten om det. Det är ju något han gjort för att upprätthålla makt i så många andra sammanhang.

Från små kränkningar som ibland också kan tolkas som flirt, via kontroll och svartsjuka till det grova hotet, hatet och fysiska misshandeln och våldtäkten. Dessa våldshandlingar ligger liksom på en skala. En skala som många av oss män är omedvetna om att vi är en del av.

Jag tror också att en viktig del till att så många män känner sig utpekade handlar om att de inte är vana att en synas, eller i alla fall granskas, som just Män. Maskulinitetsforskaren M Kimmel har vid något tillfälle uttryckt det med ett kinesiskt ordspråk. ”Den sista att upptäcka oceanen är fisken”. Alltså den som har ”privilegiet” att vara normen, ser inte själv sin överordning. Jag tänker att han därmed inte heller ser hur han upprätthåller makten och den negativa formen av maskulinitet. Även om jag ibland tänker att det hos vissa män också är en medveten handling att upprätthålla makt.

Det är i alla fall en rationell handling, då han märker att han vinner något på den.

Inte minst de män som använder våld, i olika former, mot kvinnor. Men också hos de män som använder våld mot andra män. Det handlar om att upprätthålla makt. Många män behöver inte ens använda våld för att upprätthålla sin maskulina makt.

Jag tänker att så här håller det på var vi män än befinner oss i våra institutioner på vägen mot att bli ”riktiga” män. När vi inte blir ifrågasatta, eller när vi inte själva inser möjligheten att börja ifrågasätta detta system, blir vi till sist också blinda för den norm vi allt mer träder in i. Vi kanske bär en oro för att inte få den bekräftelse som utgår från den gamla genusordningen att mannen ska vara överordnad. Hur många gånger har jag till exempel fått höra män säga till mig, som föreläser om dessa frågor, att det är lätt för mig att propagera för den mjuke mannen när kvinnan hela tiden söker den hårde. (Heteronormen är rätt stark också)

I alla tider som vi med vårt ”förnuft” känner till har vi, troligen både kvinnor och män, haft klart för oss att denna norm är en del av makten i samhällets olika institutioner. Allt från familjen till den yttersta ekonomiska eller politiska makten.

Jag tänker att denna upptäckt är relativt smärtsam att ta del av och förstå. Så var det i alla fall för mig när jag upptäckte hur orättvisorna mellan könen reproducerades och att det var vi män som drog de flesta fördelarna av detta.  Kanske är det så att många av de män som lägger så mycket energi på att visa att de inte är en del av detta näthat och våld, faktiskt har börjat medvetandegörandets process.

Jag tänker också att mycket av det jag skrivit om ovan finns också hos oss män som lägger energi på att arbeta för kvinnors rätt och jämställdhet. Vi har visserligen tagit oss igenom medvetandegörandets smärtsamma process. Förhoppningsvis fortsätter vi att ställa frågan till oss själv om vi har gjort upp med maktutövningen och den traditionella maskuliniteten. Vi förhandlar med oss själva, med maskuliniteten och med de reaktioner vi märker på kvinnor och män runt om oss.

Vi känner oss inte längre hotade av dialogen om mäns våld mot kvinnor. Vi har förstått att det handlar om strukturer och att vi är en del av den överordnade strukturen vi inte tycker om. Vi tar vårt ansvar, som enskilda män, för att förändra den maktordning som inte heller för oss män är den bästa av ordningar. Vi arbetar också för att de män som fortfarande är en del av den traditionella maskuliniteten också ska ta ansvar för en utveckling till ett jämställt och våldsfritt samhälle.

Det gör mindre ont!

 

Detta var mitt manus när jag idag fick vara inledare på panelsamtal om Män och Jämställdhet i Uppsala.
Tack för att jag fick vara med och att ni var så många som var där och deltog. Förlåt mig också för att jag sprang iväg lite tidigt för att hinna med tåget hem :-)

"När en är man och driver feministiskt arbete kommer ofta frågan om varför, och hur det kom sig att jag började med dessa frågor. Ibland har jag tänkt att det är en rätt trist fråga. Varför måste jag berätta om min bakgrund för att jag är engagerad i demokratifrågor?

Det är ungefär samma frågor som ställs om män som begår våld mot kvinnor. Det är som det finns en underliggande fråga om att de måste ha något tragiskt i sin barndom för att de har så underliga värderingar.

Måste det alltid finnas psykologiska orsaker, kanske t o m brister, som andra behöver höra, för att förstå hur det kommer sig att en hel del män trakasserar, förtrycker och slår kvinnor.

Måste det finnas psykologiska orsaker, eller rättare sagt handlar det enbart om psykologiska orsaker till att så många män i vårt land fortsätter att trakassera och använda våld i olika former mot kvinnor och mot andra män.

Eller måste det vara en psykologisk störning som gör att vi är ett antal män som jobbar med feministisk ideologi för att ta oss närmare det jämställda samhället.

När jag funderar över varför jag har börjat engagera mig för att motverka mäns våld mot kvinnor och för jämställdhet i samhället, så är det mycket mer rationella skäl till det. Jag tror på demokrati och människors lika värde.

När jag under 1960-talet växte upp och började fundera på demokratifrågor, på jämlikhetsfrågor, så blev det ganska uppenbart att det som då handlade om jämlikhet väldigt sällan lyfte fram att kvinnor och män värderades och lyssnades på, på olika sätt. Hade det inte varit så är jag rätt övertygad om att LO och SAF inte hade behövt skapa avtal för att avskaffa kvinnolönerna. Alltså det som med automatik innebar att kvinnor för samma arbete som män skulle ha 30 % mindre lön.

Inte heller hade det vara av vikt att Eva Moberg skrev den där artikeln om Kvinnans villkorliga frigivning, som också handlade om att män behöver bryta sina traditionella könsmönster och ta del av hushållsarbetet så att kvinnor för att bli självständiga inte skulle behöva arbeta både inom lönearbetsmarknaden samt ta hand om allt hushållsarbete själva.

Om Sverige skulle fortsätta att utvecklas till ett välfärdsland där alla människor skulle få ta del av utvecklingen, och där vi alla kvinnor såväl som män, skulle få möjlighet att tjäna så mycket pengar att vi kunde känna oss självständiga, inte beroende av någon annan när det gäller bland annat ekonomi. Ja, då var det viktigt att alla också fick vara med på lika villkor.

 

Där någonstans började jag inse att verkligheten inte såg ut på det viset, även om jag kanske borde ha förstått det redan tidigare då det var mamma som stod för de viktigaste sysslorna i vårt hushåll.  Alltså det som brukar kallas för hushålls- och omsorgsarbete, som jag numera också kallar för den funktion som skapar liv i samhället. Det andra, det som brukar kallas för produktion, är ju inte något annat än vad vi behöver i vårt samhälle för att kunna överleva. (Om jag nu pratar med idealistens och inte kapitalistens röst)

 

När jag sedan under 1970-talet fick möjlighet att göra lumpen. Då som de vuxna hade sagt till mig att jag skulle bli karl, fick jag klart för mig att arbetet inom vården också var en del av den sektor i samhället som skapade och reproducerade liv. Ja, jag gjorde lumpen och blev karl på kvinnokliniken i Eskilstuna.

Så för mig är det en rationell handling att arbeta med jämställdhetsfrågor. Jag menar att ett samhälle som inte tar vara på och ger alla människor, oavsett kön, samma makt att bestämma över sina egna liv och vårt gemensamma liv, inte är ett bra samhälle.

Det är lika rationellt som de män som begår våld mot kvinnor för att fortsätta att upprätthålla den makt de så gärna vill ha kvar. Lika rationellt är det för mig att vara en del i kampen för att motverka mäns våld mot kvinnor. Men också att motverka mäns våld mot andra män. Det ser jag också som ett mål i den feministiska kamp jag för.

Jag har varit en del av Män för Jämställdhet sedan det startade som ett nätverk, kallat Manliga nätverket någon gång 1993. Jag är helt övertygad om att de frågor som vi jobbar med idag är viktiga för att vi ska uppnå ett jämställt samhälle. Ett demokratiskt samhälle.

Vi har verksamhet för unga killar, Killfrågor.se, där de kan resonera med lite äldre ungdomar på chatt om hur det är att växa upp som tonåring med förväntningar på att bli män i ett samhälle fyllt av normer och förväntningar på maskulinitet.

Vi har verksamhet för unga killar och tjejer, machofabriken, där de ges möjlighet att utifrån filmer och övningsmaterial fundera tillsammans om alla dessa normer för maskulinitet som inte så sällan är förknippade med våld.Vi har Frihet från Våld, projekt som handlar om att gå in och arbete med unga killar som kommit allt för nära våld, som ett sätt att lösa sina konflikter.

Vi har pappagrupper och stöd för jämställda föräldrautbildningar, för att män som ska bli fäder ges möjlighet att tillsammans med andra män, ibland lite mer erfarna, fundera och resonera om det stora som händer när de ska bli pappor.

Vi är med i debatten och skapar opinion för att frågan om män och maskulinitet ska debatteras och funderas över i skolor och på arbetsplatser, inte minst i media, för att samhället ska utvecklas till ett allt mer demokratiskt samhälle där alla ges större möjlighet att vara en viktig del.

Så som svar på den där underliga frågan om jag har haft problem i min barndom eftersom jag är feminist och jobbar med jämställdhet i en organisation som har maskulinitet och jämställdhet på dagordningen, så är svaret; Nej, det handlar inom om individuella psykologiska orsaker.

Det handlar om att det mest rationella vi kan göra i vårt samhälle är att arbeta för jämställdhet."

 

 

"Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis"

Tomas Wetterberg 58 år Ordförande för riksorganisationen Män för Jämställdhet.

"Jag kommer från vänsterrörelsen och har jobbat med demokratifrågor sedan tonåren. Tidigt märkte jag att kvinnor inte fick vara med i diskussionerna, det var då jag började reflektera. Om vi bara låter männen ta för sig av allting blir världen orättvis. I grunden handlar det om att alla ska ha samma makt att påverka samhällsutvecklingen. Vi har inte kommit så långt som vi tror. Det finns, anser jag, fortfarande en förståelse för pojkar när de använder våld. Ta till exempel när pojkar ger sig på flickor på dagis. Det bortförklaras med att pojkar gör så för att de visar känslor. Eller när pojkar slåss med varandra. Det ursäktas med att det bara handlar om bus. Det här hänger i sin tur ihop med att det finns en uppfattning att pojkar inte kan visa känslor på annat sätt, vilket gör att machoidealen cementeras in i vuxenlivet. Manlighet är något helt annat.

Men det som kan vara svårt för män i dag är att hantera alla olika slags budskap om vad manlighet står för. Det frodas alltjämt en föreställning om att kvinnor vill ha en riktig karl, inte minst i media och reklam. Det kan vara svårt som man att hantera alla dessa signaler. Det är därför vi behöver prata mycket mer om vad mansidealet står för.

Jag har blivit farfar och slås av hur könsuppdelat industrin kring barn är. I leksaksaffärerna och i klädbutikerna. Så var det inte för 30 år sedan. Då fanns ett unisexmode och en större valfrihet. Går du in i en barnklädesbutik i dag är alla kläder tydligt märkta med en könsetikett. For boys, for girls. Då fattar man vilken backlash vi befinner oss i.”

(Från Uppsala nya tidning den 30 januari 2013)

Män och jämställdhet

Varför har det under så lång tid varit så svårt att sätta pojkar och män på dagordningen när det gäller jämställdhet?  Vinner eller förlorar männen på ett jämställt samhälle? I mitt arbete med jämställdhet vill jag ställa ”Rumpnisse-frågorna” som rör om det i våra funderingar om normer i samhället och varför vi lever som vi gör: Våffor ä de på detta viset?

Jämställdhetsarbete handlar inte om en kamp mellan kvinnor och män – det handlar om att skapa ett samhälle som blir rättvist för flickor, pojkar, kvinnor och män. Jämställdhet handlar om att män tar ett större ansvar för vård och omsorg, inte minst om sina egna barn. Jämställdhet handlar om att män inte ser maktdelning som ett hot, utan som en möjlighet. Jämställdhet handlar om att män inte strävar efter högre lön än kvinnor – utan lika lön för likvärdigt arbete. Jämställdhet handlar om att mäns våld mot kvinnor upphör, men det handlar också om att bryta normer som innebär att män utsätter andra män för våld.

Får männen göra kvinnojobb?

När allt fler kvinnor söker sig till traditionella manliga jobb där männen också önskas stanna kvar, så blir omsorgssektorn lidande. En del skyller på att det handlar om att dessa yrken är så lågt värderade, vilket syns tydligt i lönesättningen. Jag tror att detta är sant, men inte den enda sanningen. Det handlar också om att män enligt normen inte ”får” göra det som kvinnor traditionellt brukar göra. Vi har inrättat vår värld i en han- och en honvärld där pojkar och flickor förväntas tycka om olika saker. Genom alla sagor, lekar och historier vi för vidare ser vi till att våra föreställningar blir sanna.

Att arbeta med jämställdhet med fokus på män, innebär att uppmärksamma och jobba med förändringsprocesser i genusordningen hos pojkar och män. Pojkar förväntas tidigt vara drivande och starka. Varför då?  Vad gör vi med de pojkar som inte vill leva upp till omvärldens förväntningar?

Det finns mycket som tyder på att det är en form av maskulinitetskultur som kan ligga bakom att vissa pojkar får sämre betyg i skolan. Diskussioner kommer lite då och då om att skolan inte är anpassad efter pojkars sätt att önska sig tillvaron, men varför kan pojkar inte anpassa sig till hur skolan och kunskapsinhämtandet är utformat?

Är vi tillräckligt jämställda?

Det är svårt att säga om vi är tillräckligt jämställda, när vi fortfarande kan konstatera att kvinnor och män inte har samma möjligheter i vårt samhälle. Då tänker jag inte bara på att mäns arbeten värderas så mycket högre än kvinnors. Det är svårt att säga om vi nått det jämställda samhället, också för att vi aldrig varit där. Vi vet inte vad det innebär. Det finns också så många som vill definiera vad ”riktig” jämställdhet ska vara. Vi kanske ännu inte är överens ens om det?

Vi behöver lära oss se att alla uppgifter är lika viktiga om samhället ska bestå. Det kvinnor genom alla år har arbetat med – i hemmet och utanför hemmet - är en grundförutsättning för att männen och kvinnorna utanför denna sfär ska kunna jobba med det som kallas tillväxt.

Jämställdhet handlar främst om att titta på sig själv och ständigt ifrågasätta om jag skulle bemöta en kvinna på samma sätt som jag bemöter en man, och vice versa. Alltså på vilket sätt är jag med och upprätthåller det o-jämställda könsmönster som leder till att kvinnor och män fortfarande inte har samma villkor i vårt samhälle.

Text: Tomas Wetterberg
Tidigare publicerad i Göteborgs Personaltidning för medarebetare i Göteborgs stad utbilding nr.3 2012

 

Idag har jag haft en stark huvudvärk. När jag gjorde en twitter om att jag hoppades att det inte var mitt jämställdhetsarbete som ligger bakom min huvudvärk fick jag en kommentar jag tycker om. En vän till mig skrev att det kanske var en antifeministisk voodoo, som låg bakom. Ganska intressant tanke då jag, när jag nu börjat ett längre projekt där jag ska jobba som projektstödjare med jämställdhetsintegrering, har ägnat ett antal arbetsdagar åt att läsa och funderat över jämställdhetsintegrering. Varför går det så trögt, har jag tänkt. 

Alltså den där viktiga delen i jämställdhetsarbetet när alla de jämställdhetspolitiska målen ska omvandlas till verklighet, i alla tänkbara sammanhang. Det är märkliga funderingar som kommer in i min hjärna, när jag tagit mig tillbaka genom dokument så som regeringsbeslut, utredningar på regeringsnivå, mängder med metoder för att arbeta med frågan och inte minst tittat igenom hur många som faktiskt redan borde ha jobbat med frågan på ett mycket ingående sätt. Vi har ju ändå haft regeringsbeslut på att myndigheter ska integrera jämställdhet, sedan 1994. Borde vi inte ha kommit längre än vi har då?

Det är lite av samma upptäckt som jag gjorde när jag hade förmånen att finnas med som sakkunnig i utredningen om Kvinnofridsuppdragen. Slag i luften (SOU 2004:121) - kom betänkandet att heta. Det var inte många inom myndighetssfären som hade jobbat enligt de direktiv som Regeringen hade gett dem via regleringsbreven. Det var som att de tyckte sig ha bättre idéer om hur Regeringens politik skulle genomföras, och att de folkvalda inte skulle lägga sig i.

Någonstans här ute i verkligheten finns det ett motstånd mot att genomföra jämställdhetsåtgärder. Det är ett motstånd som vi ännu inte har tillräckligt med kunskap om. I alla fall har inte jag det. Ingrid Pincus skrev en del om det här i slutet på 1990-talet, där hon avslutade med sin avhandling om mäns motstånd och ambivalens. Hon disputerade 2002. Där kunde hon bland annat konstatera att det fanns olika former av motstånd, både passivt och aktivt. Men att de i båda fallen ändå kunde klassificeras som motstånd. Även det passiva motståndet måste väl ändå ses som aktivt, då en bestämmer sig för att vara passiv. Det är ju också ett sätt att utöva makt och kontroll, som Pincus skriver i ”Kvinnomaktutredingen” (SOU 1997:114)

Å så finns boken Motstånd och fantasi: historien om F, som kanske närmar sig problematiken ännu mer, då den handlar om det motstånd mot feminism. Feminism, genusvetenskap och jämställdhet är ju begrepp som hör samma intimt då de förutsätter varandra för ett fullgott jämställdhetsarbete. Kanske är det där skon klämmer. Feminismen ifrågasätter ju den rådande ordningen!

Så tänker jag om mycket jämställdhetsarbete just nu. Det finns mycket verksamheter i vårt land, där det jobbas intensivt med att integrera jämställdhetsperspektiv. Men hur långt är de beredda att gå?

När jag arbetade med jämställdhet i förskolan, fick jag ofta höra uttryck som att jämställdheten var på väg att gå för långt, när pojkar med glädje började leka med så kallade flicksaker, som dockor, rosa utklädningskläder och prinsess-slott. Det kom till och med en och annan fråga om vi höll på att göra pojkarna till homosexuella genom vårt genuspedagogiska arbete. Inte har jag hört några dylika frågor när så många projekt pågått som handlat om att få flickor att bryta in på pojkars arena. Så som till exempel alla de projekt som handlat om flickor och teknik.

Handlar dessa frågor om att så länge vi håller oss till de normer som män genom tiderna har skapat så är det inte så farligt? Stod det inte i den gamla jämställdhetslagen att

Är det samma problematik som dyker upp i huvudet på kvinnor och män när vi pratar om regional tillväxt och jämställdhet. Tänker de därute att kvinnor och tillväxt är motstridiga intressen? Vi vet ju sedan lång tid tillbaka att de yrken där det i huvudsak arbetar kvinnor har ett lägre ekonomisk värde. Tänker de att tillväxt är en ekonomisk term och därför kan det gå illa om vi blandar tillväxt och jämställdhet?

Tänker de att då kvinnors arbetsmarknad idag har lägre löner än mäns arbetsmarknad, så leder det till att tillväxten inte blir så hög om jämställdhet och tillväxt mixas.

Men om så är fallet, hur tänker de då? Menar de att de yrken som kvinnor utövar, i sig, är mindre värda? Att omvårdnaden av våra liv och livsbetingelser, är mindre värda?

Tänk om det är så, att just re-produktionen av liv är det som skapar tillväxt?

Referenser:
Pincus, Ingrid ”Män som hindrar och män som främjar jämställdhetsarbete”.
SOU 1997:114 Rapport till Kvinnomaktutredningen

Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt.
SOU 2004:121, Statens offentliga utredningar (SOU) 13 december 2004, Utbildningsdepartementet

Wahl, Anna med flera Motstånd och fantasi : historien om F. Studentlitteratur AB. 2008

Jag sitter på tåget på väg hem. Egentligen skulle det ta mig, via Katrineholm, till Linköping. Men med en allt tilltagande förkylning och feber, var jag tvungen att ställa in. Förlåt mig för det Forum för Genusvetenskap i Linköping och ni som tänkt lyssna på mig där.

I stället sitter jag här och funderar på vad som händer i mitt liv just nu.

Det blir lite blickar på Facebook och lite blickar på Twitter, för där kan jag följa vänner och andra kvinnor och män, som jag på något sätt har relation och vänskap med. Mina värden påverkas av mina vänners och deras värden, jag lever i en struktur som är föränderlig. En av mina vänner är Eddy Nehls. Att följa hans tankar ger inspiration. När jag uppgraderade mig på hans tankar fick jag dessa ord:

”Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde”

Så vill jag använda mig av min blogg.

Det gav mig inspiration till att fundera över den debatt jag hamnade i, igår kväll. Jag, Pelle Billing, Johan Lundberg och Ulf Mellström på en scen där temat för kvällen var kampen om mannen. Det blev en förväntad tuppfäktning från första början, även om jag själv bestämt mig för att försöka vara med i ett samtal i stället för debatt.

Mitt svar på den inledande frågan om det finns en kamp om mannen i dialogen om jämställdhet, var igår liksom alltid, att det känns som att det pågår en kamp om vem som ska ha tolkningsföreträdet på vad feminister och andra som vill ha jämställdhet menar med just jämställdhet och feminism.

Innan debatten fanns det några kvinnor som på Facebook ställde frågan om varför inte kvinnor var inbjudna till panelen. Varför endast  män i en panel för att fundera över mäns förhållande till feminism, som var en av tanketrådarna som hade aviserats. Jag tycker att den frågan är viktigt. För även om jag tycker mig vara en feminist som mycket väl kan försvara feminismens idé, inte minst när vi ska resonera om mäns plats i den feminisiska rörelsen, så finns det problem med att jag tillhör den överordnade kategorin. Som man och feminist måste jag hela tiden reflektera över just detta. Just detta blev också, för mig, så oerhört tydligt i gårdagens debatt. (För det blev en debatt och inget samtal.)

Jag upplever det som att Billing och Lundberg vill omtolka feminismen. Dels som att det bara finns en form av feminism. Dels för att det är kvinnor som har skapat och har ledande roller i utvecklingen av feministiska idéer. Ja, kanske är det också så, när vi pratar jämställdhet, att de som idag kallar sig jämställdister vill omtolka vad som är den rätta och sanna jämställdheten. Jag skrev begreppet ”sanna” medvetet här, för Lundberg upprepade vid flera tillfällen igår att forskningen måste söka sanningen. Som om sanningen vore objektiv.

Jag fick intrycket av att Lundberg och kanske också Billing, menar att liberalismen är en överideologi som inte är kollektiv, medan feminismen och genusvetenskapen (all feminism och genusvetenskap?) är en kollektiv idé och därmed inte bra för mänskligheten. Tyvärr fick jag inte chansen att fråga dem, även om jag gjorde ett litet försök, om inte liberalism också är en kollektiv idé om individens rättigheter.

Men jag vill ändå säga att nästa gång jag blir inbjuden till en dialog med Pelle Billing så tänker jag svara ja. Visst upplevde jag det som att Pelle Billing blev arg vid några tillfällen igår. Visst blev både han och Lundberg högljudda och tog därmed över ordet. Jag skulle kunna kalla det för uppövade maskulina debattknep, men det behöver inte vara så.

Framför allt vill jag prata mer med Pelle Billing, för jag tror att vi båda har mål med vårt arbete som inte är helt olika. Men då vår uppfattning om vägen till detta mål tycks vara så väldigt olika vore det spännande att fundera tillsammans över vad vi kan lära av varandra för att korta våra respektive vägar.

Jag vill också be dig Pelle, för jag tror du läser det här, att inte vara så snabb med att sätta etiketter på oss som har andra värderingar än du. När jag läser dig på Twitter och i din blogg, för jag ett intryck av att du använder ord som ”radikalfeminist” och tok-radikalfeminist” som nedvärderande beteckningar. Jag tror nämligen att den delen av gårdagens debatt som tenderade till ”sandlåda” har med detta att göra. Det blev beteckningar som att vi tillhör olika läger när vi snarare försöker föra ett samtal om hur vi ska komma framåt för att uppnå det som vi alla i panelen var överens om igår, nämligen att målet är; ” … att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv” (citat från Regeringens hemsida)

 

”En människa formas under hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, men även samhället, grupptillhörighet och omgivningens förväntningar formar en människa.”

Tänk på dessa meningar som är hämtade från den idag öppnade utställningen med konst av Torsten Billman. En konstnär som var oerhört aktiv under 1930-40- talen och under de progressiva åren i mitten på 1970-talet. Ja, han var aktiv mellan och efter dessa år också. Men det är bilderna från dessa år som jag har fastnat mest för.

I dessa bilder ser jag en först en ung man, som liksom jag längtade ut i världen för att få upptäcka mig själv, eller vad som nu skulle upptäckas. Jag ser hur dessa upptäckter ger erfarenheter som leder till kunskaper om orättvisor i vår värld. Jag ser hur han, liksom jag, tar allt mer strid för de som brukar kallas för ”underdogs”. Det som de överordnade, oavsett vilken form av överordning, tycker sig kunna behandla hur de vill utifrån sin maktställning. De flesta av dessa överordnade är män, och maskuliniteten som struktur trycker sig på både Torsten Billman och mig. Han visar upp den och ifrågasätter den, så som jag ser det, i sin konst.

Mina ungdomsår var inte som sjöfarare. Men jag fick relativt tidigt möjligheten att resa runt och möta människor på båda sidor om den så kallade muren mellan öst och väst. Jag fick åka buss och jag fick göra det med konstnärer som hade musiken som sin konstform. De vänner jag fick hemma i Örebro var också tänkande människor som ifrågasatten dåtidens förtryck. Mina kunskaper om världen formades bland vakna kvinnor och män som ifrågasatte den rådande kapitalistiska ordningen, som förtryckte folk i Vietnam , Kambodja och i gruvorna i Kiruna. De som förtryckte var i huvudsak män.

Jag försöker också påvisa orättvisa strukturer i min omvärld. Jag ifrågasätter dem genom mina ord. I föreläsningar, i bloggandet och microbloggandet och genom mitt engagemang för jämställdhet och feministiska frågeställningar via bland annat Män för Jämställdhet.

Å nu har jag och Torsten Billman mött varandra.

Jag har fått vara med och forma texter till denna fantastiska utställning som visas på Sjöfartshistoriska museet i Göteborg. Jag har genom att samtala med kloka människor som bygger upp utställningen, genom att titta på bilder som Billman skapat, och genom att läsa sådant som andra skrivit om denna man, skapat funderingar om hur Torsten förhållit sig till den genusordning han befann sig i. Och jag är helt övertygad om att han också har funderat mycket om den maskulinitet som formade samhället på hans tid.  

En människa formas hela livet utifrån olika förutsättningar. Normer och värderingar får vi främst från hemmet, står det i texten. Men jag tänker att hemmet inte är någon oas som har sina egna värderingar. Utanför hemmet finns vi hela tiden i våra olika verkligheter, i våra olika sammanhang, där vi hela tiden ifrågasätter och ifrågasätts. Normer skapar vi tillsammans utifrån de värden som de starka krafterna i vår omgivning har. Jag är inte densamma som den Tomas som gick på Olaus Petriskolan under 1960-talet. Torsten Billman utvecklades från en pojke som hade kraven på sig att bli skräddare, som sin pappa, och han blev 1900-talets största träsnittsgrafiker, som i sin konst speglade den verklighet som behövde ifrågasättas. Vi båda ifrågasätter de normer som finns runt oss utifrån de olika tider vi lever i. Men jag tror vi skulle vara goda vänner i dagens dialog om maskulinitet och genus.

Till den text som inledde denna blogg och som finns med på utställnigen, har jag fått lägga till följande:

Skräddaren och sjömannen kan vara två ytterligheter i maskulinitets-ordningen i början av 1900-talet? Kvinnorna i Billmans tidiga uppväxt verkar också ha fungerat som inspirationskällor för Torsten värderingar. Hur tänker han när han går i land, runt om i världen, och ser kvinnors och mäns utsatthet? Är det detta som Billman sedan kommer att skildra i sin konst?

Jag tycker du som är i Göteborg någon gång innan den 5 januari ska passa på att se denna utställning och fundera på vad du längtar efter eller till…

 

I dag fick jag på Twitter och Facebook se att Per Ström återigen tänker lämna jämställdhetsdebatten. Jag säger återigen med en viss tvekan, för jag har någon form av minne att han sagt det förr. Oavsett det, tycker jag faktiskt inte det känns så himla bra att han lägger av utifrån den motivering han själv skriver om på SVT Debatt. Där han för övrigt också kommer att få utrymme att berätta om detta också i sändning.

Orsaken som Per Ström nämner är att han är så utsatt för hot för att han har en avvikande åsikt, skriver han i sitt inlägg.

Jag tänker inte vara med i en sandlådedebatt om vem som är utsatt för mest hot och kränkningar, men mitt intryck är att vi som inte delar Ström¨s och hans följares åsikter, vi som vet att det finns en genusvetenskap och är feminister, har fått många hot under de år som gått. Hoten blir dessutom allt starkare. Det är många kvinnor som under de senaste åren fått utstå mängder med olika hot och kränkningar. Framför allt de kvinnor som är tydliga i sitt feministiska engagemang. De namn som Per Ström tar upp i sin artikel är bara några av dessa.

Också vi män som har gett oss in i arbete med att förändra maskulinitet och genusordningen har fått en hel del kommentarer och hot. Det har kommit en hel del kommentarer här på bloggen, som jag valt att inte publicera. Likaså får vi på Män för Jämställdhets bloggsida många kommentarer med kränkande budskap. Hur det ser ut för mina kamrater som är aktiva i maskulinitetsdebatten, hur telefonsamtalen kan låta och vad som sägs om oss på andra sidor och i kommentarer, tänker jag kan vara onödigt att dra upp här. För oss män som jobbar med dessa frågor, är de dock ganska ”milda” i förhållande till de kommentarer med kränkningar som kvinnor blir tvingade att utstå. Men inte desto mindre så är de hinder för många av oss i vårt skrivande och tänkande i officiella sammanhang.

Det är inte bra när debattörer som tänker olika inte kan föra goda samtal med varandra. Per Ström har själv haft en hel del kränkande uttryck i sin blogg. Han har inte heller tagit ansvar för de allt mer kränkanden kommentarer som följt i hans spår, på hans blogg. Jag tänker att vi som skriver också har ansvar för att hålla rent från sådant vi inte ställer upp på. Därför känns det underligt att Per Ström nu slutar skriva för att han känner sig utsatt för hot, som är så lika dem han faktiskt varit med att skapa.

När jag dessutom läser kommentarerna på Per Ström´s artikel så blir jag ännu mer orolig för framtiden. De män som har följt honom verkar nu gå in i ett ännu hårdare fördömmande av oss som inte tycker som Ström. Jag blir orolig för att kränkningarna och hoten nu blir allt hårdare, från alla de män som känner sig hotade.

För trots allt så finns det något som varit bra med Per Ström. Jag tänker på det han själv skriver i dagens artikel, att han inte ”köper den feministiska verklighetsbeskrivningen” att han ”inte tror på könsmaktsordningen” Han har i sina inlägg sagt tydligt det som så många inte törs säga. Han har intagit den ståndpunkt som Carin Holmberg efterlyste på Feminististribunalen. Den som står upp för att ojämställdhetens ska bestå. De som vi kan förhandla könskontraktet med på ett tydligt sätt.

Vi som jobbar med jämställdhet vet att det finns ett starkt motstånd. Men det är mest en känsla vi bär. Vi får sällan höra att någon är emot jämställdhet. Vi anar tecken på det. Vi ser det i SCB´s senaste rapport Om kvinnor och män. Vi märker av det i passiviteten hos dem som antar jämställdhetspolicys, men så händer inte mer. Det är sällan någon är så tydlig som Per Ström, när han säger att han inte tror på genusvetenskapen och feminismen. Fast så många tänker som han, som uppmuntrat honom på hans blogg och i kommentarerna på hans artikel på SVT Debatt.

(För övrigt är det intressant att han återigen får så mycket uppmärksamhet för att han gör ett utspel. Både artikel och deltagande i kvällens Debatt på TV)

 

 

I dag är det två månader sedan jag skrev det förra blogginlägget. Alldeles för lång tid för att hålla en blogg levande. Förlåt mig för det och ge mig åter en chans att bli en blogg du läser åtminstone en gång i veckan?

Det har hänt en hel del spännande inom maskulinitetsområdet under de här två månaderna. Den utredning som Regeringen tillsatte om Män och jämställdhet, är en av dessa händelser.

 Redan när jag skrev min rapport, Vill man ha jämställdhet?, önskade jag att en ny utredning borde tillsättas. Min idé med den utredning jag vill se är att följa upp Lars Jalmert undersökning från 1982. Den som visar på att svenska män i princip är för jämställdhet, men att vi verkar vilja att någon annan man ska ta klivet först. Vi vet ju att det idag faktiskt finns en hel del män som tagit klivet in i ett mer aktivt jämställdhetsarbete. Det är väl kanske inte så många fler män som valt att arbete inom det vi kallar kvinnodominerade arbeten? Men en uppföljande undersökning kunde visa på om några värderingsförskjutningar har skett. Så här skrev jag då, som en avslutning på den förslagslista på åtgärder jag hade skapat:

”Vill män vara mer aktiva? Är mina förslag i takt med den syn män har på jämställdhet idag? Jag menar att det nu är hög tid att göra en uppföljning på Lars Jalmert’s undersökning om den svenske mannen. Den gjordes 1982 och vi är nu framme i år 2002. Vi skulle kunna låta Jalmert gå vidare och se hur vi nu fungerar. Vi män har haft möjlighet att välja föräldraledighet sedan 1974. Vi har också haft många kampanjer de senaste 20 åren om mäns våld mot kvinnor utan att färre kvinnor blir misshandlade. Det som mest har hörts efter dessa kampanjer är mäns ilska över att utpekas som förövare. Mitt förslag är att ett nytt Projekt Män och jämställdhet får i uppdrag att avsätta 30 % av sin tid för att tillsammans med Lars Jalmert genomföra en ny stor undersökning om den svenska mannens ”i-princip-inställning”. Det finns idag mycket tyckande och vi behöver en vetenskaplig rapport kring detta ämne. Denna undersökning kan då också ge de svar vi behöver för att veta om pappagrupper leder till mer föräldraledighet hos män.”

Män för Jämställdhet har sedan dess försökt att påverka de olika regeringarna att arbeta med mansfrågor inom jämställdhetsarbetet. Regeringens utredning verkar inte ha det uppdrag jag önskat mig, men jag är ändå positiv till att någon form av dialog om dessa frågor kommer att startas av en regeringsutsedd utredare.

Det där med värdeförändringar, som jag skrev om lite tidigare i det här inlägget, var något vi pratade om på en väldigt bra konferens i Norrbotten, igår. Maskulinitet i Norrbotten var rubriken och temat för dagen.

Jari Kousmanen, Eira Andersson, Lena Abrahamsson och Eddy Nehls var forskarna som kom med de vetenskapliga perspektiven. Där fanns sedan flera föreläsare med det praktiska perspektivet.

Makten sitter i kulturen – kulturen är något vi hela tiden gör, var ett understatement som kom under dagen. Ett annat var den genusyrsel vi kan känna när vi gör vår könsresa. Lätt att likna vid de studier som finns vad gäller klassresenärer. Resan handlar om de upplevelser män erfar när vi kommer in i kvinnodominerade sektorer och som också kvinnor upplever i mansdominerade sektorer. Kanske är de dock lite skilda då maskulinitetsnormen under så lång tid varit modell för åt vilket håll vi alla förväntas resa.

Vi pratade också om hur de manliga traditionerna blir som hjälteberättelser. Berättelser som bland annat upprätthåller den maskulina gruvkultur, som många män fortfarande tycks värna. Trots ett ökat antal kvinnor i gruvarbetarleden, upplever många av dessa kvinnor ett motstånd i den kultur männen tycks värna. Men det går framåt.

Under konferensen, och inte minst nu när jag sitter och tänker tillbaka på gårdagen, kommer en fundering om genusordnandet jag närt länge, tillbaka. Jag tänker att det borde vara dags nu att fundera över vilka olika värden genusordnandet har skapat hos kvinnor, respektive män, som grupp. I mycket undersökningar kan vi se hur det är kvinnor som i huvudsak driver frågor om väldfärd med inriktning på barn- och äldreomsorg, skola, sjukvård, miljöfrågor och liknande. Männen, som grupp, tycks vilja det som går under benämningen tillväxtfrågor. Det som en del kallar för de ”hårda” värdena så som gruv,- skogs och andra näringslivsfrågor. Ser en på utvecklingen i Norrbotten blir det tydligt när nu gruvindustrin expanderar igen. Hit vill de locka både kvinnor och män till välbetalda arbeten. Det fungerar rätt så bra. Men drivet att locka kvinnor och män till välfärdens alla omsorgsyrken går inte lika bra. Ja, de syns inte ens i marknadsföringen, tycker jag.

Då tänker jag, vilket jag menar är en tanke i genusordnandet, att vi måste inse att liv är grunden för vår existens. Liv kan vi endast få genom omsorg om varandra. Allt det som sker inom den tjänstesektor som handlar om omsorg, där så klart skolan och lärandet om att hämta in kunskap är en del, borde vara minst lika viktig när vi pratar om tillväxt. Det vi bryter från gruvor och skogen, det vi förädlar och tillverkar i våra fabriker, är egentligen varor som förbrukas inom hela omsorgssektorn. Där jag så klart inkluderar den enskilda individens handlingar också på sin fria tid, eller i familjelivet.

Jag tror att Norrbotten skulle kunna bli en förebild i praktiken, för detta. Här arbetar de intensivt för att förändra de värden som finns runt kön. De har långt kvar när det gäller att få män att bryta in på kvinnodominerade sektorer. Men med det arbete det hållit på med rätt länge, där konferensen igår var ett led och med det arbete de gör när omtag för en nygammal stad ska ske, kan kliva fram ännu mer när det gäller förändringar i genusordnadet. Läs mer på Kiruna 2.0

Tänk om sedan gruvägarna också inser att vi behöver hela den gemensamma sektorn för att deras gruvarbetare ska må bra, så kanske de använder sina stora vinster till löneutveckling för dem som jobbar i skolor, omsorgen och sjukvården. För visst har också lönerna en viss betydelse för att kvinnor och män ska välja också dessa yrken. Jag tänker att när t ex LKABM säger att de värnar Norrbotten, så måste det ju mena både naturen och kulturen i Norrbotten. Vilket innebär att de också värnar människorna som lever i Norrbotten. Eller?

På grund av att jag hade ett jobb jag måste slutföra kunde jag inte delta på galan för Fred och Miljö som arrangerades i Örebros stadspark i kväll. Men jag har via konferencieren lovat att lägga hela mitt manus här på bloggen. Med andra ord här kommer en lång text :-)
 

Fred – Miljö – och Män

Män för Jämställdhet är en organisation som funnit sedan 1993, även om vi från början ”bara” var ett nätverk av män, spridda över hela landet, som svarade på ett upprop skrivet av de män som då var medlemmar i styrelsen för Rädda Barnen.

Det nätverk vi var från början hade inte så mycket av gemensam ideplattform för våra frågor, så som vi har idag. Men det var, liksom när kvinnorörelsen startade en gång i tiden, en samling med personer som ville förändra situationen i samhället, till ett samhälle där män också tar större ansvar för frågor där män är involverade. Med fokus på Mäns våld mot kvinnor.

1993 pågick ett mer tydligt krig, i det som brukar kallas för det forna Jugoslavien. Ett krig, som så många andra krig mellan nationer eller inom nationer, eller som det står i Nationalencyklopedin; Krig förs vanligen mellan stater men även mellan folkgrupper inom en stat eller ett territorium (inbördeskrig, stamkrig).

Det krig vi nu fick läsa om varje dag i våra tidningar och följa på TV:s olika nyhetsrapporteringar, visade sig för oss som oerhört mycket grymmare än tidigare krig, då allt fler civila drabbades. Och då i synnerhet kvinnor och barn. Vilket vi idag vet att krigen gör, drabbar allt fler civila, alltså.

Det som skilde sig från tidigare krigsreportage var att den här gången beskrev media, på ett nytt och tydligt sätt, också hur soldater som var män, använde sin makt gentemot kvinnor. Inte bara så som vi sett tidigare med bilderna från Vietnamkriget på 1970-talet, med brinnande barn. Utan nu fick vi också se och höra hur männen på alla sidor våldförde sig på civila kvinnor. Hur kvinnor användes som sköldar för männen vid fronterna. Hur kvinnor samlades ihop i läger för att våldtas av soldater, förutom alla våldtäkter som pågick när de rensade byar, som det heter.

Detta upprörde så klart alla oss som läste, men som vanligt var det mest kvinnor runt om i världen som protesterade mot detta – och männen var som vanligt tysta. Knöt kanske sina händer i fickan, men inte några större protester. Något lite mer kunde vi höra från männen när massakern i Srebrenica avslöjades några år senare. Men tankar om att ifrågasätta hur pojkar blir män i maskulinitetens socialt nedärvda mönster, skrev inte media så mycket om.

Detta absurda våld, samt männens tystnad om detta våld, reagerade dock männen i Rädda Barnens styrelse på genom att sända ett upprop, via media, till svenska män – Denna fråga borde vara något som svenska män reagerade över och tog kamp emot. Det är mäns ansvar att detta pågår – inte bara för att det är män som utför övergreppen där på plats, utan också för att det i huvudsak är män som löser nationella konflikter med våld som metod.

Det är män som i huvudsak utnyttjar kvinnor och barn av alla kön, i den så kallade sexturismen, som också uppmärkasammades för första gången på allvar i svensk media - samma år, då en svensk man greps för att ha köpt barn för att ha som sexslavar. Tänk att bara använda begreppet sexturism – hur kränkande är inte det? Det är genom att skapa en lag om att män inte får köpa sex, som sexslavhandeln i vårt land är något mer begränsad än i många andra länder.

Det är i huvudsak pojkar och män, som utför det mesta våldet var vi än ser oss omkring, på skolgårdar, på våra gator och torg, i våra hem och på våra idrottsarenor.

Det fanns då cirka 2 000 män i vårt land som reagerade och svarade på uppropet att vi var villiga att ta ansvar för att motverka mäns våld. Det dröjde till 1998 innan vi kom igång på allvar här i Örebro.

Vi bildade Manliga nätverket som med åren har utvecklats till att bli en respekterad riksorganisation, med ett antal lokala grupper.

Vi heter nu Män för Jämställdhet och har en idéplattform som grundar sig på feministisk ideologi och vetenskap. Vi arbetar inte bara med utbildningsprojekt för ungdomar som Machofabriken och Killfrågor.se, som ni kan finna på nätet. Vi jobbar också med opinionsbildning för att fler män ska ta ansvar för jämställdhetsutvecklingen. Inte bara här i Sverige, då vi numera också är en del av en världsomspännande organisation som heter MenEngage.

Vi arbetar med frågor om maskulinitet och jämställdhet. Något som vi menar är viktigt för att mäns våld mot både kvinnor och andra män ska minska. Vi menar att dessa frågor också är viktiga för att skapa förändringar som har med dagens tema att göra. Alltså hur får vi manssamhällen att sluta kriga och sluta skita ner vår gemensamma jord.

Vi brukar uttrycka det som att – Mäns våld mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av ett o-jämställt samhälle – Jag menar att också fred och en bra miljö är beroende av att vi kan leva jämställda.

Jag menar att när vi pratar om frågor som denna festival handlar om - miljöförstöring och krig, är det också en fråga om hur i huvudsak män agerar i våra samhällssystem, som orsakar mycket av det vi vill komma tillrätta med.

Genom historien kan vi se i huvudsak män som startar krig och genomför dem, samt kvinnor som försöker stifta fred. Lika är det när det gäller vårt klimat.

Jag tror det finns ett samband mellan hur män som grupp omedvetet söker upprätthålla gamla patriarkala mönster och ideologier för att tillskansa sig mer makt och kontroll, eller åtminstone bevara den makt och kontroll som manssamhället har.

Det är synd att det är så få som har satt krig och miljö i detta perspektiv.  

Nu menar inte jag att alla män bär skuld till detta, lika lite som jag menar att alla män är våldsamma. Den enskilda mannen försöker vara bättre än det manssamhälle, det patriarkat vi tillsammans upprätthåller.

Men när jag tittar mig omkring på ett strukturellt plan ser jag att av allt våld som utövas i världen, är det män som till 95 % är aktörerna.

Tittar jag bara här i Sverige ser jag, när det gäller misshandel är 89 % av dem som utövar våldet män. Jag misstänker att siffrorna ser ungefär lika ut när det gäller vilka som agerar i krig och vilka som bestämmer när det gäller att krigen ska genomföras.

När vi sedan titta på hur vi agerar när det gäller att förstöra vårt klimat – är siffrorna säkert rätt lika. Vi behöver bara se på vilka som äger industrierna och vilka som innehar den politiska makten runt om i världen så ser vi att det är en stor majoritet av män.

(Om inte Miljöpartiet är här i kväll, och även om de är det, vill jag slå ett slag för att de faktiskt är det första politiska partiet som kommer med ett program för hållbar utveckling där dessa frågor har slagit samman.)

Jag menar att det är viktigt att vi också funderar över, inte bara vilket kön som bestämmer och utför krig och miljöförstöring. Vi behöver också fundera över hur världen förstås. Förstår vi vår värld utifrån begrepp och förklaring som passar in i det som män har tänk genom tiderna.

Ja, så var det i alla fall när tidningen som följde tillblivandet av Nationalencyklopedin, ställde en fråga till alla författarna som fanns med när hela bandet var klart 1994. Frågan de fick var vilka personer i världshistorien som betytt mest för vårt tänkande, vårt varande och vårt handlade i dag. En lista på 50 personer skulle väljas fram.

Tror ni det fanns så många kvinnor på den lista som sedan kom fram. Nej, här kom namn som Muhammed, Jesus och Buddha först, sedan fanns det namn som Hitler, Mao TseTung, Stalin, Napoleon och många andra. När listan summerades visade det sig i alla fall att en kvinna kom med. Hon kom på plats 98 och heter Jeanne d´Arc. En kvinna som utklädd till man stred med Jesus på sitt standar i kriget för att befria staden Orléans.

För om vi ser könsfrågan inte bara som en identitetsfråga, utan också så som jag menar, en strukturell fråga som påverka hela vårt samhällsystem, så kan vi få helt andra lösningar inför framtiden. Om vi gör klart för oss att det som kvinnor tvingats göra under patriarkala former, trots allt annat kan vara till nytta för hela vårt samhällssystem. Vi måste förstå att vi producerar för liv och omsorg om varandra, och inte tvärtom. Det är omsorgen om varandra som leder till produktionen.

Ta det här med miljön till exempel…

Män och kvinnor reser nästa lika mycket, men männens resor är längre och det skiljer sig på färdmedel. Om kvinnorna skulle börja resa på samma sätt som män, eller tvärtom så får det konsekvenser för miljön. I Malmö har de räknat ut att om kvinnor reser som män så:

Ökar andelen bilresor med 17 %

Koldioxidutsläppen ökar med 31 %

Utsläppen av kvävedioxid ökar med 35 %

Skatteintäkterna skulle öka med 130 Mkr/år

Miljökostnaderna skulle öka med 300 Mkr/år

Behov av yta, bara i Malmö, skulle öka med 200 stycken Möllevångstorg. Typ Stortorget i Örebro.

Dessa siffror kommer från en undersökning som gjordes i Malmö 2008, men det har nog inte hänt så himla mycket sedan dess och jag antar att dessa siffror är överförbara till alla våra städer i vårt land, vilket kommer att betyda enormt stora siffror.

Eller det här med krig?

Nåväl vad jag vill säga med det här lilla talet är att utan en förändring av vårt tänkande, där både kvinnors och mäns gjorda erfarenheter tas tillvara kommer vi att ha svårt att uppnå en värld där vi slutar kriga och agerar för att jorden ska bestå. Det handlar inte om att kvinnor och män är biologiskt olika och därför tänker på olika sätt.

Det handlar om att män och maskulinitet har fått råda i allt för många år och att de värderingar som råder över makten i våra samhällen är inte bra för oss. Vad vi behöver lära oss är att det sätt som kvinnor i högre utsträckning har lärt sig leva efter, är mer till gagn för omsorg och överlevnad.

När jag år 2002 presenterade mina förslag till ett hur vi skulle bli ett jämställt samhälle, använde sig Expressen av det som brukar kallas för förlöjligandets härskarteknik. Rubriken de satte när min rapport refererades var ”Han vill göra män till kvinnor”. Jag funderade några timmar och när jag sedan använde mig av det begrepp som de unga så ofta använde på den tiden, blev jag klar över att rubriken inte var så dum.

Begreppet de unga brukade använda då var: Och?

 

Tack för mig